Etikettarkiv: Naturhistoriska Riksmuseet

Har besökt Lockne Geocenter

Ordningen är återställd, semestern är över och jag är tillbaka på kansliet. I lördags hann jag faktiskt med ett besök på en geologiskt intressant plats, nämligen meteoritkratern i Lockne som ligger i Ångsta några mil söder om Östersund vid Locknesjöns norra ände – det räknas till Storsjöbygden.

Sen 2006 finns här ett geologiskt museum, ett geocenter – Locknekratern Meteoritcenter, www.locknekratern.se och med tanke på att vi planerar hej vilt ett geocentrum i Riddarhyttan så ville jag titta lite närmare på det här. Bra se hur man kan tänka och göra. Nu är det ju inte en krater i Riddarhyttan men ett istida landskap som är väl så intressant. I Sverige har vi många geologiskt intressanta platser men inte så många geocentra, geologiska träffpunkter med geo-information. Geologi handlar ju om marken vi går och står på, om jordtäcket och om grundvattnet – förutsättningar för vårt liv men som vi inte tänker så ofta på. Köpte mig en liten bok om just detta i Lockne, där fanns en butik, bra ordnat. Där fanns café också. Och en fantastisk film om meteoritnedslaget i en liten biosalong – det var som ett mini Cosmonova, som finns på Naturhistoriska Riksmuseet. Och all information finns på tre språk: svenska, engelska och tyska.

Och längs en två kilmeter lång vandringsled i närheten finns sten- och markformationer att beskåda i verkligheten orsakade av det enormt kraftfulla nedslaget. Meteoriten vägde visst 300 miljoner ton och det hela skedde för ca 455 miljoner år sen. Då låg Jämtland nere på södra halvklotet och 500 m under havets yta. Nya bergarter uppstod av krossat urberg, granit och skiffer t.ex. Revsundsgranit, Tandsbybreccia, Locknebreccia – unika stenar som inte finns någon annanstans. Ja, unika stenar finns även i Bergslagen, rester från urgamla vulkanutbrott sägs det bero på här. Vår värld är sannerligen märklig och det är roligt att ta reda på så mycket som möjligt.

Med Namsa i båt mot norra Ekoparken

Vi for ju med båt längs Ekoparken när Namsa träffades för årsmötet 23-24 april i Stockholm. Sen dess har jag tillbringat en knapp vecka i Jämtland med en så klen anslutning att jag nu kände mig tvungen att fara in till Östersund bara för att få tag på ett mer kraftfullt nätverk! På tisdan förra veckan for vi alltså med båt genom Djurgårdskanalen ut på Värtan, sen under Lidingöbron mot Norra Djurgården och in i Edsviken. Längs hela kanten löper faktiskt Ekoparken mer eller mindre – getingmidjan finns bortanför Värtahamnen, den går lite hoppigt genom Gärdet och Storängsbotten, där sparas tillräckligt (?) med grönska för att knyta samman de norra delarna med de södra.

Ulriksdal ligger längst norr ut, ja där löper en kil uppåt Järvafältet men jag tror inte att det räknas in Ekoparken. Vid slottet i Ulriksdal gick vi i land och tittade lite mer ingående på Igelbäcken, ni vet den med blodiglarna.

Apropå blodiglar såg jag såna på ett Namsamöte på Gotland. Vet ni att de jagar en om man kliver i vattnet – om de finns där alltså. De får blodkänning direkt och förvandlas till långa smala snabbsimmare som går till attack! Stefan Lundberg från Naturhistoriska Riksmuseet (på bilden ovan), berättade om iglarna då och om Igelbäcken nu, där han vandrat och inventerat längs vattendraget och då uppmärksammat den lilla unika fisken gröngölingen,  som alltså ibland landade på 1700-talets matbord inne på slottet.

I Igelbäckens mynning, som mer liknar en å, står två fiskande morer, på varsin sida av bäcken. De stod en gång vid Haga slott, men flyttades hit när Brunnsvikens vatten skulle bli lite friskare. Åren 1863-64 grävdes en smal kanal ut till Lilla Värtan, den kallas Ålkistan, och bräckt vatten kom in i Brunnsviken fast först efter att en massa vatten runnit ut därifrån. Vattennivån i Brunnsviken sänktes med ca 1,5 meter!! Vi for genom den smala Ålkistan in i  Brunnsviken. Den nya vattennivån betydde att Ekotemplet och Haga slott hamnade längre upp på land och likaså de fiskande morerna, som då placerades vid Igelbäcken. Vi avslutade båtturen vid Bergianska trädgården mittemot Haga slott och nära Naturhistoriska Riksmuseet.

Naturinsatser drabbar direkt kulturlandskapet på olika sätt. Sambandet natur-kultur intresserar mig mycket. Det är såna här intressanta saker man får se och höra på Namsas årsmöten. Och allt det här tar man med sig hem och betraktar sen det egna landskapet med nya ögon.

Nationalstadsparken – de gröna kilarna i Stockholm

Den heter egentligen Kungliga Nationalstadsparken och kallas också Ekoparken rätt och slätt. Stockholms natur ligger tätt inpå stan, även om det gröna naggas i kanterna av nybyggnation både här och där.

I samband med Namsas årsmöte 23-24 april så gjorde vi exkursioner i den urbana grönskan. Programmet var upplagt av Stefan Lundberg, biolog på Naturhistoriska riksmuseet, som liknade Stockholm vid ett cykelhjul med gröna kilar in mot de centrala delarna av stan. Vi vandrade många kilometer på Norra Djurgården ena dan och vi for med båt runt Stockholm och hela Ekoparken andra dan. Då hade vi en helt förträfflig vägledare, Henrik Waldenström, som arbetar med Ekoparken och med frågor som rör hållbara städer inom WWF, City Biodiversity Index med mera. Han verkade ha koll på precis allt, både natur och kultur och det var därför en otroligt intressant guidning. Att se Stockholm från saltsjöns sida är fantastiskt, lukten av bräckt vatten och sen alla öar! Och djurlivet på det: fåglar, ormar, grodor, paddor, rådjur… you name it.

Vi kom till Ulriksdal i norra delen av Ekoparken, där Igelbäcken mynnar ut, det är en bäck som växer till en å och som kommer från Järvafältet och nåntans bortåt Barkarby. I den finns en högst ovanlig liten fisk som heter Gröngölingen. Den åt man visst på 1700-talet, t.ex. härinne på Ulriksdals slott. Och naturligtvis har Igelbäcken fått sitt namn av de blodiglar som fanns en gång. Eller finns ännu kanske?

Det är nyttigt att umgås med naturinriktade människor för de ser saker man själv inte ser – mina ögon är otränade. Därför gick jag glatt förbi en stor härva av snokar på Norra Djurgården vid vägkanten bland stenar och gräs. Några ropade högt och DÅ såg jag intill vägkanten hur de ringlade sig om varandra i parningslek, honan var den största och fanns mitt i klungan. Och sen kom en padda simmande på sjön nedanför Fiskartorpet, den missade jag förstås, hann inte med. Hur ofta missar jag intressanta saker när jag är ute och rör på mig?? Jag blir verkligen fundersam… Namsas årsmöten är nåt jag aldrig missar däremot.

Sorry – jag har varit lite lat!

Joo, men nu är jag igång igen efter påskledigheten. Nu är det bråda tider dessutom. April går fort mot sitt slut och i morrn hämtar jag årsredovisningen hos Jan Lycke på Smedjebackens kommuntryckeri. Var det verkligen ett år sen jag hämtade den förra gången? Ja men det var det. Rent obegripligt. Nu ska kallelsen till stämman den 15 maj ut, så fort som möjligt.

Och sen brevboken. Jenny Findahl och jag har suttit i telefon i timmavis och gått igenom texten stycke för stycke. Hon sitter ju på Ljusterö och jag har suttit dels i Jämtland och dels idag på kansliet här i Ludvika. Vi blev klara idag. Pratade sen i telefon med huvudförfattaren i Oslo, Birgit Hirdman, barnbarn till brevskrivarna Mathilda och Lars,  och mejlade henne den nyreviderade texten som nu ligger placerad i sin form och snart bär det iväg till tryckeriet. Den 5 juni smäller det på Länsmuseet i Västerås, det blir roligt!

Och vet ni vad – på torsdag kommer med stor sannolikhet boken Ekomuseums Järnskola för barn, Från Berg till Spik. Då ska jag visa upp den här på bloggen och sen ska den spridas i lite lugnare takt, det är en bok som ska hålla ett tag.

Och vad mera? Årsmöte i vår geoförening i Riddarhyttan på onsdag, årsmöte i Namsa på Naturhistoriska Riksmuseet i Stockholm i början på nästa vecka, Bröd i Bergslagen med Eva Långberg bakar med tio personer i Källfallet i Riddarhyttan nu i veckan.

Och Väsman har sköljt! När jag for före påsk, var isen kvar, jag kollade noga. Nu när jag kom hem så var den puts väck, det skedde i fredags hörde jag, den 13 april, då sköljde Väsman. Det är så man säger i Ludvika när Väsman blir isfri. Man håller noga koll på datumen sen flera år tillbaka och det hela började uppe på Lekomberg vid gruvan. Den som har ordning på det nu är Nils-Erik Nordqvist i Sörvik och uppgifterna finns på hans hemsida  www.lekomberg.se. Alla datum sen åratal tillbaka finns uppradade här. Och vi som bor nära Väsman förstår hur viktigt detta är och vi är många!

Landskapsmöte i Uppsala med Namsa

 Namsa (Naturhistoriska museers samarbetsorganisation) har haft höstmöte i Uppsala i två dagar (månd + tisd) med temat ”Människan och landskapet” som handlade hur vi kan kommunicera ett helhetsperspektiv på natur och kultur. Jag hängde på eftersom Namsamöten alltid ger väldigt mycket så kallad ”input”. Föredrag första dan med mingel och middag på Biotopia på kvällen. Det var trevligt! Ja, det förstår vem som helst.

Vi satt i orangeriet i Linnéträdgården och lyssnade på kloka ord först. Ewa Bergdahl höll ett intressant föredrag. Hon var Ekomuseums chef på 1990-talet och är idag chef för den publika avdelningen på Naturhistoriska Riksmuseet. Hon förklarade det här med Europeiska Landskapskonventionen på ett bra sätt. Det handlar om skydd, förvaltning och planering.  Den kan ses som en riktning, en vision och är vad människan själv vill definiera, till exempel urbana landskap, vildmark eller glesbygd eller var man nu hör hemma. Allt hör till och syftet är att skapa en långsiktig balans av naturresurserna med människan i fokus. Ja, jag kunde plötsligt förstå innebörden! Det är inte helt lätt tycker jag. Vill gärna få en bild i skallen om jag riktigt ska förstå. Sverige har antagit Landskapskonventionen, ratificierat den. Tror jag. Ewa gick igenom företeelser som hänger ihop med landskapstanken och hur man kommunicerar den, som interpretation: hur man kan förmedla kunskap genom deltagande och erfarenhetsutbyte och biosfärområden, som vi har ett antal av i Sverige nu: bio = liv, sfär = klot, ja ”livet på klotet”. Det begriper man! Ska vi försöka bli ett biosfärområde i Bergslagen? Det fd ekomuseet i Kristianstad, Vattenriket, har blivit ett sådant, bara som exempel.

Ja, allt som sades under dagen hade faktiskt en direkt beröring med ekomuseitanken, där ledorden är just: Människa-Miljö-Landskap. Jag tänkte att kanske Ekomuseum Bergslagen äntligen platsar i tiden? Och då menar jag så där som en smäck – att tiden är  inne. Tiden verkar faktiskt ha kommit ikapp om ni förstår. Om dag två imorrn.

Namsas vårmöte i Järvsö

Namsas årsmöte på Rovdjurscentret De 5 stora i Järvsö. Stefan Lundberg, Naturhistoriska Riksmuseet och Anna Hadders, vice ordf och museiekolog från Regionmuseet Kristianstad.

Namsas årsmöte på Rovdjurscentret De 5 stora i Järvsö. Stefan Lundberg, Naturhistoriska Riksmuseet och Anna Hadders, vice ordf och museiekolog från Regionmuseet Kristianstad höll i mötet.

Oj, vilken dag! Här har man turen att få vara med på Namsas årsmöte i Järvsö. Namsa är Naturhistoriska museernas Samarbetsorganisation med sätet på Naturhistoriska Riksmuseet i Stockholm. Det är verkligen trevliga möten där man lär sig mycket och så får man idéer…Vi är i på Rovdjurscentret de 5 stora, www.de5stora.com. Årsmötet klarar vi av först och sen var det visning av centret som invigdes 2005 och som delas med Järvsö Zoo. Det är två skilda verksamheter som samarbetar.  Här finns Rovdjursskolan! Jätteintressant. Och här finns en skyttesimulator! Otroligt kul, ursäkta!! Det är kul att skjuta prick, ja! Men obs – jag skulle aldrig kunna skjuta på levande djur, äta djur går bra, men skjuta…nej. Sen var det en fin utställning, mycket information. Järvsö Zoo håller med djuren. Många vargar fanns i olika hägn. Man samarbetar med andra djurparker och med Nordens Ark i Bohuslän. En tre kilometer lång rundvandring och vi såg det mesta.

Och detta ställe har jag kört förbi så många gånger på väg till och från Jämtland….och tänkt zoo…. nä, det är INTE min grej… Men vad har jag inte missat? Tänk att man ska vara så fördomsfull? Och i Ekomuseum har vi de fem stora: varg, björn, lo, järv (nån gång..?) och människan som är det femte! Vi har till och med vargspaning inom Ekomuseum, i Kolarbyns verksamhet, www.kolarbyn.se.

Föreningen Namsa

Namsa-exkursion på Öland i april 2010. Botanisten Mattias Iwarsson från Centrum för Biologisk Mångfald i Uppsala leder oss på en naturstig nära Vickleby. Foto Christina Lindeqvist.

Namsa-exkursion på Öland i april 2010. Botanisten Mattias Iwarsson från Centrum för Biologisk Mångfald i Uppsala leder oss på en naturstig nära Vickleby. Foto Christina Lindeqvist.

Namsa (Naturhistoriska museernas samarbetsorganisation) har kansli på Naturhistoriska Riksmuseet i Stockholm. I Namsa finns superkompetenta naturvetare: geologer, biologer, limnologer, botaniker osv. Varje vår i april håller man årsmöte nånstans i Sverige. I våras var vi på Öland. Det är möten man ogärna missar!! I Namsa knyter vi nya kontakter inför den nyorientering som pågår mot kulturen i naturen. Marken vi trampar är alls inte oväsentlig – tvärtom. Kunskap om naturresurserna är grunden för en djupare förståelse av kulturyttringarna. Vi gillar alltså geologer och ekologer just nu. Geoturism kommer att involvera nya människor och innebära nya öppningar, nya samarbeten. På torsdag samlas vi några stycken i Riddarhyttan för att påbörja processen med ett Geocentrum just där. Och Namsa har beviljat oss ett uppmuntrande startbidrag på 6000 kr för att genomföra en geologidag till våren!

I naturen finns mycket att förvånas över! Namsa-exkursion på Öland. Foto Christina Lindeqvist.

I naturen finns mycket att förvånas över! Namsa-exkursion på Öland. Foto Christina Lindeqvist.