Etikettarkiv: Ulriksdal

Årsstämma vid Ebba Brahes lusthus

Lämna ett svar

Kafé Bockhammar blev platsen för årets stämma tisdagen den 15 maj. Bakom kaféet ligger Ebba Brahes lusthus, ett riktigt smultronställe i Ekomuseum. Lusthuset är en rosa dröm! Bör besökas när det blommar i Bockhammars trädgård och då kan man mumsa på den urgoda blåbärskakan till kaffet.

Lite om Ebba Brahe krävs nu. Hon som var född 1596 och hade en berömd ungdomsromans med kung Gustav II Adolf. Hon gifte sig med fältherren Jakob de la Gardie och blev mor till 14 barn, sju överlevde. När hon var 37 ärvde hon Bockhammar, tre hamrar och en stångjärnssmedja, av sin far riksdrotsen Magnus Brahe. Änka blev hon vid 56 och som änka styrde hon över sina järnbruk och egendomar. Och hon var en byggare! Familjen bodde i slottet Makalös i Kungsträdgården i Stockholm, som ärvdes av sonen Magnus Gabriel. Hon lät grunda Jakobstad i Finland till minne av sin man, hon lät bygga ut slottet Jakobsdal (idag Ulriksdal!) utanför Stockholm. Hon blev 78 år. Om Ebba kan man läsa i Järnladies. Makalös förstördes i en stor brand 1825, men lusthuset i Bockhammar står kvar som ett skimrande minne.

Och stämmodagen blev solig till slut! Vi kunde sitta ute i det gröna och äta vår ”pick-nick”. Men stämmoförhandlingarna genomfördes på kaféets övervåning och därefter besökte vi lusthuset nere vid ån och… satt inte självaste Ebba Brahe där och väntade på oss? Hon berättade om sitt liv och sin romans. Lusthuset utstrålar romantik och här omkring svävar många underbara sägner. För er som får lust att åka dit och uppleva miljön finns öppettider här: www.bockhammar.se

Det var för övrigt Marlène Carlsson från Skinnskattebergs kommun som var Ebba Brahe. Och nu är årets stämma avklarad och varje år känns det som om jag avlagt examen! Nu får sommaren komma.

Med Namsa i båt mot norra Ekoparken

Lämna ett svar

Vi for ju med båt längs Ekoparken när Namsa träffades för årsmötet 23-24 april i Stockholm. Sen dess har jag tillbringat en knapp vecka i Jämtland med en så klen anslutning att jag nu kände mig tvungen att fara in till Östersund bara för att få tag på ett mer kraftfullt nätverk! På tisdan förra veckan for vi alltså med båt genom Djurgårdskanalen ut på Värtan, sen under Lidingöbron mot Norra Djurgården och in i Edsviken. Längs hela kanten löper faktiskt Ekoparken mer eller mindre – getingmidjan finns bortanför Värtahamnen, den går lite hoppigt genom Gärdet och Storängsbotten, där sparas tillräckligt (?) med grönska för att knyta samman de norra delarna med de södra.

Ulriksdal ligger längst norr ut, ja där löper en kil uppåt Järvafältet men jag tror inte att det räknas in Ekoparken. Vid slottet i Ulriksdal gick vi i land och tittade lite mer ingående på Igelbäcken, ni vet den med blodiglarna.

Apropå blodiglar såg jag såna på ett Namsamöte på Gotland. Vet ni att de jagar en om man kliver i vattnet – om de finns där alltså. De får blodkänning direkt och förvandlas till långa smala snabbsimmare som går till attack! Stefan Lundberg från Naturhistoriska Riksmuseet (på bilden ovan), berättade om iglarna då och om Igelbäcken nu, där han vandrat och inventerat längs vattendraget och då uppmärksammat den lilla unika fisken gröngölingen,  som alltså ibland landade på 1700-talets matbord inne på slottet.

I Igelbäckens mynning, som mer liknar en å, står två fiskande morer, på varsin sida av bäcken. De stod en gång vid Haga slott, men flyttades hit när Brunnsvikens vatten skulle bli lite friskare. Åren 1863-64 grävdes en smal kanal ut till Lilla Värtan, den kallas Ålkistan, och bräckt vatten kom in i Brunnsviken fast först efter att en massa vatten runnit ut därifrån. Vattennivån i Brunnsviken sänktes med ca 1,5 meter!! Vi for genom den smala Ålkistan in i  Brunnsviken. Den nya vattennivån betydde att Ekotemplet och Haga slott hamnade längre upp på land och likaså de fiskande morerna, som då placerades vid Igelbäcken. Vi avslutade båtturen vid Bergianska trädgården mittemot Haga slott och nära Naturhistoriska Riksmuseet.

Naturinsatser drabbar direkt kulturlandskapet på olika sätt. Sambandet natur-kultur intresserar mig mycket. Det är såna här intressanta saker man får se och höra på Namsas årsmöten. Och allt det här tar man med sig hem och betraktar sen det egna landskapet med nya ögon.

Nationalstadsparken – de gröna kilarna i Stockholm

Lämna ett svar

Den heter egentligen Kungliga Nationalstadsparken och kallas också Ekoparken rätt och slätt. Stockholms natur ligger tätt inpå stan, även om det gröna naggas i kanterna av nybyggnation både här och där.

I samband med Namsas årsmöte 23-24 april så gjorde vi exkursioner i den urbana grönskan. Programmet var upplagt av Stefan Lundberg, biolog på Naturhistoriska riksmuseet, som liknade Stockholm vid ett cykelhjul med gröna kilar in mot de centrala delarna av stan. Vi vandrade många kilometer på Norra Djurgården ena dan och vi for med båt runt Stockholm och hela Ekoparken andra dan. Då hade vi en helt förträfflig vägledare, Henrik Waldenström, som arbetar med Ekoparken och med frågor som rör hållbara städer inom WWF, City Biodiversity Index med mera. Han verkade ha koll på precis allt, både natur och kultur och det var därför en otroligt intressant guidning. Att se Stockholm från saltsjöns sida är fantastiskt, lukten av bräckt vatten och sen alla öar! Och djurlivet på det: fåglar, ormar, grodor, paddor, rådjur… you name it.

Vi kom till Ulriksdal i norra delen av Ekoparken, där Igelbäcken mynnar ut, det är en bäck som växer till en å och som kommer från Järvafältet och nåntans bortåt Barkarby. I den finns en högst ovanlig liten fisk som heter Gröngölingen. Den åt man visst på 1700-talet, t.ex. härinne på Ulriksdals slott. Och naturligtvis har Igelbäcken fått sitt namn av de blodiglar som fanns en gång. Eller finns ännu kanske?

Det är nyttigt att umgås med naturinriktade människor för de ser saker man själv inte ser – mina ögon är otränade. Därför gick jag glatt förbi en stor härva av snokar på Norra Djurgården vid vägkanten bland stenar och gräs. Några ropade högt och DÅ såg jag intill vägkanten hur de ringlade sig om varandra i parningslek, honan var den största och fanns mitt i klungan. Och sen kom en padda simmande på sjön nedanför Fiskartorpet, den missade jag förstås, hann inte med. Hur ofta missar jag intressanta saker när jag är ute och rör på mig?? Jag blir verkligen fundersam… Namsas årsmöten är nåt jag aldrig missar däremot.