Etikettarkiv: Ewa Bergdahl

Ekomuseitanken föds….

Utredningen om Ekomuseum Västerbergslagen som genomfördes av Örjan Hamrin och Hans Rehnberg. Till höger den första guideboken för det nya Ekomuseum Bergslagen, även den ett verk av Örjan Hamrin.

Utredningen om Ekomuseum Västerbergslagen som genomfördes av Örjan Hamrin och Hans Rehnberg. Till höger den första guideboken för det nya Ekomuseum Bergslagen som föddes ur den första idén, även den ett verk av Örjan Hamrin.

Här har Ludvika och Smedjebackens kommuner inventerats på intressanta platser som skulle kunna bli besöksmål i det föreslagna Ekomuseum Västerbergslagen.

Här har Ludvika och Smedjebackens kommuner inventerats på intressanta platser som skulle kunna bli besöksmål i det föreslagna Ekomuseum Västerbergslagen.

Del av inledningens text som visar att Karl-Erik Forsslund i Ludvika var tidigt ute med tanken på industrihistoria - och att Ludvika Gruvmuseum är ett mycket tidigt exempel på ett nytt sätt att arbeta med museer - utomhus i det fria. Det är 75 år sen.

Del av inledningens text som berättar att Karl-Erik Forsslund i Ludvika var tidigt ute med tanken på industrihistoria ute i det fria – och att Ludvika Gruvmuseum är ett mycket tidigt exempel på just detta. Det är 75 år sen.

Det var redan 1970 som Husbyringen skapades, när Erik Hofrén var chef för Dalarnas museum. Det var mycket idéer i luften på den tiden och några lyckades fånga in dem och göra något av dem. På Dalarnas museum ville man utveckla den regionala museiverksamheten. Begreppet ekomuseum fanns inte då, det myntades i Frankrike några år senare. Tankarna på ett ekomuseum i industrins södra Dalarna började spira i slutet av 1970-talet. 1984 kom så en utredning om ett Ekomuseum Västerbergslagen, genomförd av Örjan Hamrin, museilektor på Dalarnas museum och Hans Rehnberg från Riksantikvarieämbetet. Det var på Facebook i morse som jag såg Örjans inlägg om utredningen! Och i Ekomuseums bibliotek hittade jag fyra exemplar och jag bläddrar…jag läser Erik Hofréns förord. Ludvika och Smedjebacken ska ge en helhetssyn av teknik, samhälle, människa och miljö med utgångspunkt i kulturlandskapet och bli ett ekomuseum. Begreppet kulturturism har landat. Det är vårdagjämning 1984. Det är snart 30 år sen!

60 jätteintressanta sidor – ja ni läser rätt. Det är roligt att läsa om fröet till det som växte fram två år senare, titta själva på kartbilden ovan, många platser och allt är med: gruvor, hyttor, bruk, bergsmansgårdar, transporter, energi, finnskogen, kulturpersonligheter, modern industri… Och idén växte. 1986 påbörjades det gränsöverskridande experimentet Ekomuseum Bergslagen i en ännu större form. Örjan Hamrin for runt och fick ihop en samling kommuner i två län och ett lyckosamt försök till samverkan kunde starta. Han arbetade heltid med projektet. Det första kansliet låg på översta våningen i Ekomagasinet på Västanfors hembygdsgård i Fagersta, ja handelsboden alltså, som invigdes 1988 och fick sitt Eko- efter Ekomuseum. Tre år senare, 1990, bildades Stiftelsen Ekomuseum Bergslagen med säte i Fagersta. Efter denna rejäla insats av Örjan, som även skissade på den organisation som står sig än i dag, drog han sig tillbaka till jobbet på Dalarnas museum – men släppte inte ekomuseet med blicken helt och fullt.

Peter Larsson blev den förste museichefen år 1991 och arbetade upp den trebenta organisation som står sig än:  styrelsen – tjänstemannagruppen – de ideella föreningarnas Ekoråd. Han efterträddes av Ewa Bergdahl 1996, som efterträddes av Mats Hulander 2000, som efterträddes av mig 2003, som efterträds nu den 1 juli 2013 av Anna Falkengren! Och Örjan Hamrin är numera Ekomuseums senior adviser. Tänk så det kan gå!

Landskapsmöte i Uppsala med Namsa

 Namsa (Naturhistoriska museers samarbetsorganisation) har haft höstmöte i Uppsala i två dagar (månd + tisd) med temat ”Människan och landskapet” som handlade hur vi kan kommunicera ett helhetsperspektiv på natur och kultur. Jag hängde på eftersom Namsamöten alltid ger väldigt mycket så kallad ”input”. Föredrag första dan med mingel och middag på Biotopia på kvällen. Det var trevligt! Ja, det förstår vem som helst.

Vi satt i orangeriet i Linnéträdgården och lyssnade på kloka ord först. Ewa Bergdahl höll ett intressant föredrag. Hon var Ekomuseums chef på 1990-talet och är idag chef för den publika avdelningen på Naturhistoriska Riksmuseet. Hon förklarade det här med Europeiska Landskapskonventionen på ett bra sätt. Det handlar om skydd, förvaltning och planering.  Den kan ses som en riktning, en vision och är vad människan själv vill definiera, till exempel urbana landskap, vildmark eller glesbygd eller var man nu hör hemma. Allt hör till och syftet är att skapa en långsiktig balans av naturresurserna med människan i fokus. Ja, jag kunde plötsligt förstå innebörden! Det är inte helt lätt tycker jag. Vill gärna få en bild i skallen om jag riktigt ska förstå. Sverige har antagit Landskapskonventionen, ratificierat den. Tror jag. Ewa gick igenom företeelser som hänger ihop med landskapstanken och hur man kommunicerar den, som interpretation: hur man kan förmedla kunskap genom deltagande och erfarenhetsutbyte och biosfärområden, som vi har ett antal av i Sverige nu: bio = liv, sfär = klot, ja ”livet på klotet”. Det begriper man! Ska vi försöka bli ett biosfärområde i Bergslagen? Det fd ekomuseet i Kristianstad, Vattenriket, har blivit ett sådant, bara som exempel.

Ja, allt som sades under dagen hade faktiskt en direkt beröring med ekomuseitanken, där ledorden är just: Människa-Miljö-Landskap. Jag tänkte att kanske Ekomuseum Bergslagen äntligen platsar i tiden? Och då menar jag så där som en smäck – att tiden är  inne. Tiden verkar faktiskt ha kommit ikapp om ni förstår. Om dag två imorrn.