Etikettarkiv: Ludvika kommun

Föredrag tisd 11 dec i Ludvika inställt!

Yvonne Gröning

Yvonne Gröning

Ibland händer det! Föredragshållare Yvonne Gröning har drabbats av en praktförkylning. Lätt så här i vintertid. Hennes föredrag på Ludvika Stadsbibliotek om Mathilda, Maj och andra Järnladies i morgon kväll tisd 11 dec kl 18 måste därför ställas in!

Jag har flaggat för det i Ekobladet, ABF har skickat ut information, flyers och affischer och jag hoppas att några av er som tänkt gå dit, kanske ramlar in här på bloggen? Ni som gör det, ska i alla fall veta detta. Alla parter som är inblandade har meddelats. Ekomuseum samarbetar om denna kulturella händelse med ABF Dala Finnmark och Ludvika kommun, Kulturförvaltningen. Det här är sånt som händer, vi får återkomma efter jul och se om vi hittar en ny tid som passar.

Torsdag 8 nov! Yvonne Gröning i Nyhammar.

Just precis, kommande torsdag kl 19.00 kan ni träffa Yvonne Gröning på Nyhammars bibliotek ett par mil från Ludvika. Hon ska berätta om Mathilda, dottern Maj Hirdman och om andra järnladies. Mathilda är ju huvudperson i boken Älskade Mathilda, 100 brev om kärlek, slit och nöd som kom på försommaren i år. Denna bok är en direkt följd av boken Järnladies, som kom förra året. Man kan se Mathildaboken som en fördjupning, då den handlar om modern till en av våra järnladies. Det blir en närbild av ett kvinnoöde i en tid med vedeldade järnspisar, fotogenlampor och ångmaskiner. Tiden var åren kring 1890.

Genom autentiska brev mellan Mathilda och maken Lars följer vi deras liv. Matilda med de tre barnen bor i en arbetarbarack på Karlberg i utkanten av Norberg och Lars arbetar som förman på sågverk neråt Västeråstrakten. Han kommer bara hem några få gånger per år. De kom från Gylleby säteri i Sunne, Värmland för att söka lyckan i Bergslagen. Säteriet gick förlorat i en konkurs och hoppet om en nytt gott liv hägrade in i det sista – Lars dog av brusten blindtarm 1892 vid 37 års ålder.

Yvonne Gröning är idérik, det är roligt att träffa henne och lyssna på henne. Det bjuds på kaffe och de goda berömda mandelkakorna från Elsas i Norberg! Yvonne kommer att sälja båda böckerna också – till specialpris. Och ingen entréavgift heller, det är bara att komma.

I detta samarbetar Ekomuseum med ABF Dala Finnmarks Eva Långberg och kultursekreterare Susanne Eriksson på Ludvika kommun. Välkomna till Nyhammar, känn vår historia!

Höst i Jämtland – så likt Ludvika!

Slutet på min vistelse närmar sig raskt, imorrn drar jag söderut till Ludvika. Något jag alltid tänker på när jag är här i södra Jämtland, det är att naturen liknar den i Bergslagen och särskilt i Ludvika kommun. Skog och blånande berg. Moränmarker med sten och block i alla storlekar. Klart att Sverige har så mycket skog när markerna ser ut så här…det finns ju inget annat som kan växa där mer än tall och gran, ja lite asp, al, björk och rönn möjligen. Inlandsisen har verkligen lämnat spår efter sig och denna moränmark har bara ett tunt lager av jord ovanpå djupa lager av sand, grus och stenblock. Och på ytlagret växer mest mossor, lingon, blåbär och svamp. Men såna här skogar är rena rama skafferierna trots allt. Och så en massa småsjöar och tjärnar finns här och där, ibland på grund av att stora isberg en gång strandat på sanddynerna – men vilken högst fascinerande tanke!! Sen jag påmindes om istiden, har jag börjat betrakta det förut så självklara landskapet med helt nya ögon. Finge jag ett liv till, skulle jag nog bli naturgeograf.

Och mellan all skogsmark finns det små fält av bördiga lerjordar, också en rest från inlandsisen. Där ligger även byarna men varje åker har nog ett eller flera stenrösen, så är det. Åtminstone den by som jag ofta åker till och där min mormor och morfar har sitt ursprung. Just i den byn finns också en av Bräckes två kvarvarande mjölkbönder. Bara två stycken i hela Bräcke!! Det är inte klokt när man tänker på det… på 1950-talet fanns det fem mjölkbönder bara i denna by och då hade alla dessutom små fina fjällkor, som gick på skogen på somrarna. Det är bara 50 år sen…. förändringar kommer snabbt. Hur många mjölkbönder finns det i Ludvika kommun?? Jag har ingen aning…..noll?

Storbesök på kansliet

På eftermiddagen dök Samarbetskommitten i Ludvika kommun upp, 18 personer varav en kvinna Anna-Karin Andersson som även är ordförande. De skulle hålla möte här i gamla Gästis, samma hus där jag hyr in mig på bottenvåningen. Det är idel herrar med ideellt engagemang i diverse föreningar i kommunen. De ses nog ett par gånger per år och de ger ut en årsskrift för hembygdsintresserade som heter Gränge, årets skrift är nr. 42 i ordningen så man förstår att de hållit på ett bra tag – ja i hela 42 år!

Saken var den att de egentligen skulle hållit sitt höstmöte en trappa upp i samma hus men där var alla lokaler upptagna av en kurs som ABB hade och detta trots att de bokat lokal. Då blev de lite misslynta. Ja, inte ville de köra ut ABB….och här sitter jag med 18 sköna Leksandsstolar och två slagbord…det var ju som bäddat. Jag erbjöd dem raskt att sätta sig hos mig. Sagt och gjort – nu fyller de rummet medan jag arbetar på. Det är lite intressant för många frågor berör även Ekomuseum och flera av föreningarna är också med i Ekomuseum. Det är en pratsam församling. Den här är något vi kan kalla för ett lokalt ekoråd och det fungerar allra bäst just i Ludvika kommun. Två representanter i detta lokala ekoråd ingår i Ekomuseums Ekoråd och är även adjungerade till vår styrelse. Ekomuseum Bergslagen har en snillrik konstruktion, det måste jag bara få säga.

Jag bläddrar i Gränge nu och tittar på bilder och artiklar om platser och minnen runt om i Ludvika kommun, det är lite roligt med gamla minnen! Och anekdoter. En intressant text ligger först om Grangärde kyrkbys historia. Och naturligtvis grundar sig texten på en äldre text ”Guidebok för Grangärde kyrkby” skriven av Holger Karlsson.

Årsskriften Gränge nr 42 kan köpas genom ordf Anna-Karin Andersson, 0240-64 40 50.
Epost: frodberget@spray.se

Riksintressen i Grängesberg

Det är väl klart att Grängesberg som var ett nav i svensk gruvindustri i si så där 100 år är av riksintresse – eller borde vara det. Folk glömmer så fort, det är ett problem! Dalarnas museum satte upp både Stora Hagen och Källfallet på riksintresselistan redan på 1970-talet. Örjan Hamrin mejlade till mig angående detta. Det som förvånade många då var att denna typ av bebyggelse inte normalt ingick i riksintressen vid den tiden. Ja, det är nästan ordagrant ur Örjans mejl. Kan vara bra för oss övriga att veta, vi som är intresserade av gammal kulturhistorisk bebyggelse. Stora Hagen överlevde i alla fall, men Källfallet…

Örjan skriver vidare att de försökt rädda Källfallet i flera omgångar. År 1984 (?) rev Grangärdehem två av husen, men Erik Hofrén, som då var länsmuseichef, anmälde detta och den fortsatta rivningen avbröts. Sen tog en privat ägare över. Till en början gick det bra. Man reparerade taken och hela området hyrdes ut. Men efter hand blev det nya ägare, som blev mindre seriösa. På slutet fanns bara en konkursförvaltare. Ingen ägde husen! Då jobbade man för att få in en tysk bank som ägare för att göra fritidshus, men detta sprack efter något år. Den norska ägarbanken som jag hörde talas om då, finns den? Det kände inte Örjan till. Men just nu har Ludvika kommun begärt att få upplösa riksintresset för rivning. Riksantikvarieämbetet har efter viss tvekan inte sett någon lösning. Här gäller det att komma med idéer, skriver Örjan. Det behövs investeringar! Det är också dyrt att riva nämligen.

Tänk om man kunde rädda husen, renovera lite lagom mycket bara. Beräkningarna har landat på ca 1 miljon per hus, så där lite schablonmässigt uppskattat känns det som. Det är visst 19 hus kvar, ja – raden av hus är lång. Jag räknade dem aldrig. Det betyder i så fall minst 19 miljoner kr. Mycket pengar. Men husen är så speciella…..jag skulle nästan kunna tänka mig att bo i ett av dem själv! Kanske skulle man bilda ett äldrekollektiv för oss 40-talister? Två hushåll per hus? Och använda ett av husen gemensamt för mat och samling. Vi som gillar att ströva på skogen, vandra, cykla eller bara gå runt och fundera över samband, orsak och verkan….ja lite sånt. Grängesberg är klart spännande.