Etikettarkiv: Stockholm

Här är Strömsholms kanal

Här är Strömsholms kanal. Varje sluss har sitt eget namn och som ni ser heter den här Lustigkulla. Den ligger nedanför Trångfors smedja innan man kommer ut på Dammsjön mot Skantzen.

Här är Strömsholms kanal. Varje sluss har sitt eget namn och som ni ser heter den här Lustigkulla. Den ligger nedanför Trångfors smedja innan man kommer ut på Dammsjön mot Skantzen. Och visst är det en karl som står där så lugnt och fiskar i godan ro…

Satt i går och skrev en redaktionell text om just Strömsholms kanal för Upptäcktsresan 2013. Det är Svenskt Kulturarvs fina sommarmagasin med kulturtips från hela landet. Alla landskap är med och för Ekomuseums del är det alltid lite knepigt för vi finns ju i två landskap. Men kanalen går genom båda även om självaste kanalcentrum faktiskt ligger i Hallstahammar. Där finns Kanalmuseet på Skantzen, granne med Mekanikus där kanalens tekniske chef bodde. Och dessutom ligger Kanalbyggnadshyttan inte lång därifrån, där slussportarna renoveras löpande. Kanalens hemsida här!

Men kanalen är så liten och smal! Jag har svårt att fatta att segeljakterna med sina enorma segel för att fånga vinden, gick här. De kallades ”smedjebackare” och byggdes väl i Smedjebacken där kanalen börjar – eller om den slutar där – jag blir aldrig klok på vilket. Kanske fick de riva seglen något när de emellanåt seglade ur kanalen och ut på sjöarna? Det är tänkbart. Åmänningen är rätt stor, det är den sjö som ligger nedanför Fagersta, där Ängelsberg och Oljeön ligger. Där kan det nog blåsa upp. Dessa flatbottnade pråmliknande segeljakter kunde lastas med 60-70 ton järn!! Och de gjorde 8-9 resor per år mellan Smedjebacken och Borgåsund, där allt järn lastades om för vidare transport till järnvågen i Stockholm. Sen for järnet iväg ut på de sju haven, det gick på export och gjorde många människor förmögna. Men runt 1860 kom ångkraften att ersätta seglen och ångbåtar började gå med släp av lastade pråmar efter sig. Viss persontrafik förekom också. Folk for med båt längs kanalen och till Stockholm. Sen kom järnvägen och tog över all trafik och kanalen hamnade i skuggan. Livet runt kanalen försvann trots att  den var Sveriges viktigaste vattentransportled – näst Göta kanal.

Men snart är det sommar! Vi kan åka med turistbåtar på kanalen, såna finns! Och slussarna fungerar. Man kan vandra och cykla längs med den. Man kan fiska i den och njuta av den. Och man kan lära sig nåt om hur det var för inte så väldigt länge sen. 

Vattnet i Västanfors, Fagersta

Det här var i torsdags förra veckan. Nu sitter jag i södra Jämtland inbäddad i snö. Hur det ser ut i Fagersta i dag har jag ingen aning om (snö??), men när dammluckorna öppnar vid Väsman och vattnet kastar sig utför Ludvika ström vidare ner i sjösystemen, ja då tar det inte lång tid innan det blir livat i Kolbäcksån och Strömsholms kanal. Så är det. Dammluckorna öppnas efter hand nedströms och efter tjänstemannamötet i Norberg förra veckan for Anna Falkengren, kulturchef i Smedjebacken och jag tillbaka hem via Västanfors. Vi ville ju prompt skåda vattnet! Och det var som vi hört: värsta vattenfallet vid det gamla kraftverket mittemot hembygdsgården. Full fart med öppna dammluckor. Och längre ner stiger vattnet i Mälaren och även vid Slussen i Stockholm, en kedjereaktion. Mycket vatten har vi i detta land, på gott och på ont.

Och visst gick vi sen till Kaffestugan och fick oss en kopp på den fina ombonade glasverandan. Det är så mysigt på Västanfors hembydgsgård, som är öppen i princip varje dag året runt mellan 10-18. Nu förbereds julaktiviteter och julutställning. Bra spana på deras hemsida så ni inte missar nåt, gör det här.

Engelsbergs bruk och ett seminarium

Igår var jag med om något verkligt intressant – ett seminarium på Engelsbergs bruk som pekade ut möjliga framtida riktningar, så långt man nu kan våga sig på att skåda, och där behovet av ledarskap framhölls. Seminariet hette just: Behovet av ledarskap – för en mänsklig stad och en levande landsbygd.  Och det var inte bara intressant, det var superintressant. Lotta Gröning var projektledare och ledde seminariet. Hon tycktes ha en särskild förmåga att skapa en öppen och trevlig stämning där alla kunde trivas, det var högt i tak med konstruktiva samtal. Lotta Gröning är bra på att kasta ut frågor, även irriterande sådana, man tvingas att tänka efter.

Där var genomsympatiske Lars Stiernkvist, där var moderaternas nye Kent Persson med skarpe Per Schlingmann vid sin sida och där var naturligtvis vänsterpartiets Stig Henriksson, en populär folkvald ledare i Fagersta ”där man fick partiet på köpet”. Ja, där var många fler som jag inte kan rabbla upp här men alla var eniga om att ledarskapets betydelse inte kan överskattas och att förmågan att kompromissa är betydelsefull – förstås. Det sades t ex att ”självständighet och integritet måste bejakas framför partiprogrammet” och ”att det är mycket lättare att bli förlåten än att be om tillstånd”.  Visst är det skönt att höra att politiker inte alltid går i tvångströja, att de har förmågan att kliva över gränserna och framför allt: förmågan att blicka framåt och att de kan lyssna och förstå visionärerna är viktigt. Jag får nog anledning att återkomma till den här dagen.

Och visste ni att det finns en rörelse för new urbanism, en ny sorts stad eller tätt samhälle som ska bygga på andra värden, sånt som trivsel och hållbarhet, ja platser för människor helt enkelt! Med en levande landsbygd in på knuten då förstås – maten måste helst lokalproduceras. Stockholm kan delas upp i öar också. Hållbara städer – andra gången jag hör det på kort tid. Och visst är det samma tankar som Cittàslow-rörelsen? Och allt hänger på ledarskapet, på insikter!

Nu tänker jag genast på de gamla svenska bruken… de var inte alltid så goda platser för där fanns en social stark hiearki på gott och på ont – men själva bruksidén finns inom många av oss svenskar och den kunde kanske omstöpas till urbana miljöer som kan spridas över landet som små öar med ett blomstrande jordbrukande landskap däremellan. Och där inte penningen ensam har hela makten. Vi sitter ju och samtalar på ett gammal järnbruk…joo, det är många tankar i skallen så här dan efter.

Här kan ni läsa om de seminarier som redan varit och även om annat som Axel och Margaret Ax:son Johnsons stiftelse arbetar med, ex tidskriften Axess.

Teknikseminarium på Norra Latin i Stockholm

Oj vilken dag igår!  En hel kul teknikdag anordnad av CNV (Centrum för Naturvägledning) som håller till på SLU (Sveriges Lantbruksuniversitet) i Uppsala. Vi var på Norra Latin i Stockholm. Där var det många intressanta föreläsare som gick igenom all ny teknik som man kan tänka sig vad gäller det här med att locka ut folk i naturen, landskapet … ja, marknadsföring helt enkelt. Hur når man folk?  Det handlade om QR-koder och HTML, om appar, vevlådor, lokala ”informationsfyrar”,  AR (Augmented Reality), RFID (Radio Frequency Identification Device), Kinect, Wii, Multitouch, Microsoft Surface …. och gud vet allt! Jag kände mig som en stoppad falukorv efteråt. Puuh… hur kan vi gå vidare efter detta? Jenny Findahl och jag började genast smida planer. Vi ska träffas på torsdag i denna vecka i Ludvika, tur är väl det, då har vi nog smält intrycken.

Jag var en av spanarna under dagen och visste först inte alls vad jag skulle spana på, om jag överhuvudtaget skulle begripa nåt? Det var svårt att säga på förhand men så föll en liten känsla på plats till slut. Första föredraget handlade om QR-koder och där nånstans kände jag att det skulle kunna vara till stor nytta för oss. Det verkade ganska enkelt att få till, inte var det dyrt och däri ryms massor av information. Det är som trolleri! En QR-kod ser ut som en fyrkant fylld med pixlar i svart-vitt. Man fotograferar koden med sin smarta telefon och vips omvandlas bilden till information, men först måste man ladda ner en app, t.ex. Scan för iPhone och Barcode scanner för Android. Det skulle vi kunna ha som komplement till våra vandringsfoldrar  – ofta finns det så mycket att berätta som inte får plats i foldern. Smart som attan.  Jag kommer att få anledning att återknyta till den här dagen framöver, det finns mycket att berätta!

QR-koder och telefonguide används i Uppsala för att utveckla Linnéstigarna och det hela invigs i maj. Det var Emil Nilsson från Biotopia som höll föredraget. Han jobbar med naturvetenskaplig kommunikation och har en kul hemsida/blogg här: www.vetenskapspedagogen.se

Stress och jäkt

Jag lyssnade på radions P1 imorse, ett intressant program om stress, om synen på stress och något om den industri som växt fram kring stress i vårt moderna samhälle. Som om stressen var något nytt? En sjuka. Vad är det vi tror egentligen…kanske vi missuppfattar något här, vi tror att livet kan levas utan stressiga måsten, utan plikter.… men så kom äntligen några forskare till tals och började prata om det gamla ordet för stress: jäkt!  Och det naturliga med att jäkta. Jamen just det, har det ordet helt försvunnit?? Det hör man inte så ofta idag. Däremot var det vanligt förr. Dags att adoptera det. Förr jäktade man! Det var mycket att göra, man skulle vara kvick, hinna i tid, hinna med, hinna få gjort, prestera resultat, kunna läxorna osv osv. Idag verkar det som om detta är av ondo när det tvärtom är så det alltid varit. Måsten och plikter jagar oss men det är inget nytt. Vi har rätt att bita ifrån, rätt att sätta gränser – men idag är det som om vi måste gå på kurs för att lära oss denna konst. Men hur har vi blivit såna….

Nu kom jag plötsligt att tänka på min gamla mormor. En bild dök upp: hon sitter i lugn och ro och lägger patiens i sin etta på Gärdet i Stockholm med radion på och kåldolmar puttrandes i en järngryta på gasspisen. Och det efter ett nog så stressigt liv med mycket ansvar. Hon som föddes i en bondstuga i Jämtland midvintern 1875 när varken järnspis eller elekricitet fanns, bara att få ihop måltider och hålla varmt var nog rätt krävande. Klart att livet var jäktigt och osäkert även förr. Detsamma idag, man jagar på i timmar, flås flås och sen vilar man. Och vila är också ett måste, det är en plikt anser jag. Det är att tillåta sig att lägga patiens i veckor om man vill eller att chilla i soffan hela helgen efter en jäktig vecka, det gör gott – bara för att ta några exempel. Soffliv har jag blivit expert på och det paradoxala är att där blir ändå mycket uträttat – liksom naturligt hamnar snilleblixtar (jodå..!!) och planer på plats!

Vårprogram på Västanfors hembygdsgård

Visst känner man en liten liten ljum fläkt av våren!? Eller hur? Dels är det ljuset och dels är det planer för våren 2012 som dimper ner. Vårsalong på Liljevalchs i Stockholm och på Västanfors i Fagersta har de så mycket för sig. Jag lägger upp en somrig bild bara för att påminna. Tänk att februari redan är så nära…och då kommer det dessutom att ske ett chefsbyte på Västanfors eftersom Rita Södergård nu går i pension och efterträds av Malin Andersson, f.d. Ängelsbergsbo men som flyttat till Västerås. Nu blir det till att pendla för Malin men där finns ju ett tåg som pilar fram och tillbaka så det lär inte bli några större svårigheter. Säger jag som har två minuter till jobbet!! Hm.

Nu på söndag den 19 februari kl 14.00 uppträder Bertil Olsson från Skinnskatteberg i Teatermuseet 2 tr upp i Ekomagasinet! Det är fri entré och Bertil kommer att bjuda på en varierad nöjeskavalkad: sånger, burleskerier och skojsamheter – allt i en salig varierande blandning. Bertil sjunger, spelar och berättar. Det är en verksamhet som Ekomuseum stödjer, han är bra Bertil.

Nästa söndag den 26 februari bakas det i den fina bakstugan. Det är då man ska dit och smaka på nybakat tunnbröd och uppleva den sen bara några år uppmurade ståtliga bakugnen. Det blir även antikvariat och utställning i Ekomagasinet av böcker och gamla skolplanscher. Sånt är skoj. Skolplanscher är väldigt vackra, så passa på. Och så rustar man till påsk med pyssel för barn, äggletning! Och Lövparkens trädgård slår upp dörrarna söndag den 1 april kl 11-16. Ja, för snart vi där också! April, april….planer, planer……

Mer om Staffan Lindh

Jag kan inte släppa Staffan Lindh. Igår när jag kom hem med hans målningar från Meken i bakhuvudet, betraktade jag min egen Lindhmålning. Ja, jag har en som jag absolut älskar! Den heter ”Porträtt av en envis björk” och det är säkerligen en björk som stod här i södra Dalarna någonstans. Björken vägrar släppa sina löv, den står där trotsigt grön i snön. Jag har alltid identifierat mig med den här målningen, jag känner mig själv som en mycket envis björk och vill inte släppa mina löv. Det är en rätt stor målning och inköptes av min far runt 1970 på ett galleri på Kungsholmen i Stockholm där Staffan Lindh hade en utställning. Han blev också väldigt förtjust i Staffan Lindhs måleri och nöjde sig därför inte med en målning utan köpte två till (som dock inte finns hos mig). När jag nu såg målningen ”Höst” igår så såg jag även en björk vid sidan av, längs kanten, den hade en bra plats, den fick framträda. Det är därför jag nu vill visa er hela bilden här på bloggen, inte bara den lilla miniatyren som jag la ut igår, björken syntes ju inte så bra.

Målningen handlar inte bara om det fina paret som står med ryggen mot betraktaren och blickar ut över den till synes lugna sjön en klar höstdag men där allt kan förändras inom några sekunder, det är ett imaginärt lugn. Nej, den här målningen handlar även om en envis björk som ger stadga, står på sidan och liksom håller upp bilden. Björkar är mycket bra träd. Den här målningen talade verkligen till mig igår, ja idag också som ni märker. Det är något med Staffan Lindh och björkar…. Visst är det märkligt med vissa konstnärer att de så indirekt talar till en? Staffan Lindh är en sådan, han för ett lågmält samtal med oss betraktare via sitt måleri, han gör inte mycket väsen av sig ens som människa men han förstår något av det stora osynliga omkring oss och det målar han av.

Missa inte Meken!  Öppet lörd-sön 11-14.

Om den svenska riksbildningen

Ett mynt har grävts fram vid Örsundaån i Uppland och vår syn på historien förändras. Allt är i rörelse som vi vet. Vi som anser att Ursverige ligger i Bergslagen får nu flytta tanken lite längre österut. Det läser jag i söndagens DN. Jag har ju båda rikstidningarna på helgerna och jag håller på hela veckan och bläddrar och läser. I söndags 25 september hade vetenskapssidan ett reportage om ”Medeltid i nytt ljus”. Vi har ju mycket om medeltid i Norberg, urgamla gruvor och hyttor, så jag fastnade direkt. Norberg ligger ju ändå rätt nära Örsundaåns dalgång….

Det ser nu ut som om Fjärdhundraland, området längs Örsundaån, varit av central betydelse för riksbildningen, alltså när Sverige bildades som rike och det var ju under 1200-talet då Birger Jarl klev fram på arenan. Allt beror på myntfyndet! Ljuset riktas mot Birka och Sigtuna, mot mineralfyndigheterna mellan Sala silvergruva och Falu koppargruva, då farbara vattenleder från Mälaren uppåt längs nämnda å, som på den tiden var båda djupare och bredare. Landhöjningen har dränerat markerna sen dess. Ja, jag förstår in i märgen hur de metaller som utvunnits i och omkring Bergslagen har påverkat folk och samhällsutvecklingen, till och med riksbildningen. Business! Och ett mynt präglat under kung Knuts tid ger en ny syn på sakerna. Kung Knut Eriksson var ”Svears och Götes konung” mellan 1167 till ca 1196. Det är en spännande tid, Eriksättens och Sverkersättens maktkamp i Västergötland respektive Östergötland och Birger Magnusson från Östergötland som sen blev Birger Jarl och tog makten efter många hårda strider. Han grundade Stockholm och riket Sverige kring 1250… ja, så lite yvigt beskrivet. Och det var metallerna i Bergslagen som avgjorde till slut. Stockholm med sitt strategiska läge ”låset mot Mälaren” blev huvudstad i det nya riket. Man kan fylla på kunskapen med Dick Harrisons text: här.

Ekomuseum Bergslagens historia går tillbaka till 700 f.Kr. Redan då gjordes järn av rödjord i Riddarhyttan på den plats vi idag kallar ”Röda Jorden” – den tidigast kända platsen för järnframställning i Sverige.  Där görs järn än idag, precis på samma plats och på samma sätt fast nu handlar det om ”levande historia”, inget annat. Varje år på ”Röda Jordens dag” (alltid första söndagen i augusti) kan ni själva pröva på!