Etikettarkiv: Ludvika

Magiska Väsman efter jobbet

Kl 21.00 i går kväll gick solen ner över Väsman, jag var ute på stavgång längs sjön. Tur att jag hade min iPhone med mig, så jag kunde ta en bild. Jag tror att Väsman är Ludvikabornas största tillgång. Och ser ni molnet som liknar en jättestor fågel? Den ser ut att komma flygande med natten i sina utbredda vingar.

Vid Roths äng nära Ludvika herrgård satt en flock ungdomar vid en brasa, en hade gitarr med sig. Det var magiskt, en uråldrig förnimmelse kröp på mig, av stenålder.  Att samlas runt en brasa, be till solguden att solen ska stiga upp på himlavalvet även nästa dag…. lite så. Vi bär det där urprimitiva livet inom oss. Men den stora omtalade månen dök inte upp så jag såg den i går tyvärr, den lär ha varit gigantisk.

Igår gjorde Jenny, Snowtrail, och jag klart med boken Älskade Mathilda – 100 brev om kärlek, slit och nöd och den gick iväg till tryckeriet före lunch. In i det sista letade vi fel och vi fann dem – förhoppningsvis alla! Hm. Det finns en chans att ändra nåt smått fortfarande men annars är det bara att se framåt mot leveransen den 5 juni när vi ska ha boksläpp på Västmanlands läns museum. Författaren 90-åriga Birgit Hirdman Rørslett kommer med sonen Øyvind med tåg från Oslo för att vara med. Nu ska boksläppet planeras lite.

Och så väntar även uppdateringar av diverse slag, hemsidor och annat. Och vandringsfoldrarna som jag bara hunnit tänka på ska nu hamna högt upp på listan. Och ett tjänstemannamöte ska jag kalla till, sent omsider! Jag drar igång med sånt. Synd att jag inte har fem huvuden, tjugofem händer och femti fötter – tänk vad det skulle hjälpa!! Och ha det som Pippi, en kista med guldpengar att ösa ur.

En tur på Ställberget i Ludvika

Jag kom från ett snöigt Jämtland i helgen och landade i en spirande vår, där björkarna redan fått musöron! Vintern var långt borta och solen sken. Då tog jag cykeln till Ställberget norr om Ludvika och gick vandringsleden ”Gula stigen”, den är gulmärkt även om alla märken inte finns kvar, men stigen ser man ju.

Ludvika är bra på det sättet, det finns många leder både för cykel och fötter. Den här leden är en ganska vältrampad stig som passerar urgamla gruvor, går över i en lika urgammal skogsväg ett litet stycke, en väg som en gång tog folk uppåt Burens och Sörvik och bortöver.  Sen svänger stigen av uppåt berget. Skogen har vuxit upp runt gruvhålen och står rätt så tät och högvuxen i dag. Men lite varstans när det dyker upp ljusa gläntor och även ett hygge och där finns fina blåbärsställen, klart jag passade på att kolla läget. Blåbärsriset har överlevt vintern, det bådar gott inför sommaren. Och när man kommer högst upp på berget så har man en milsvid utsikt över Ludvika, höjder och luft! Det är det som gör Ludvika. Alltså, jag är barnsligt förtjust i att vandra i Ludvikas nära skogar, jag tröttnar aldrig.

Yvonne Gröning och Florrie-planer

Trevligt besök på kansliet idag. Yvonne Gröning kom farande från Norberg med en tung kasse fylld med papper.  Vi skulle prata om Florrie Hamilton (1888-1976), hon som blev hemmadotter och hela livet bodde på Högfors bruk utanför Norberg.

Jag vågade aldrig gifta mig, det gick så illa för mina systrar. Jag har inte saknat anbud, men när min mor dog blev det så att jag stannade hemma och tog hand om min far. Vi hade ett bra gemensamt liv han och jag, han ville att jag skulle vara hos honom. Och sedan gick väl tiden förbi…” så berättade Florrie själv några år före sin död för Yvonne, som var där för en intervju. Om detta möte med Florrie berättar Yvonne i vår bok Järnladies.

Men nu har Yvonne planer, hon har fått tag på en brevväxling mellan Florrie och Emilia Fogelklou, det är en hel hög med brevkopior som nu ska läsas och skrivas rent. Det här kan bli spännande, det är ett historiskt dokument, återigen röster från förr och jag är så svag för den här typen av texter. Det autentiska, det oförställda, dessa nu döda som så direkt talar till oss genom sina brev, som beskriver vardagslivet med alla sina bestyr och bekymmer.  Ska bli roligt se vad resultatet blir, vad breven handlar om. Nu sätter Yvonne igång, jag gillar hennes tankar och nånstans ska vi nog komma med på banan, det här blir ju inte klart i år men nästa år….hmm.

Högfors bruk är ett besöksmål i Ekomuseum, vilket gör breven extra intressanta. En hytta är omnämnd 1464 och redan 1545 anlades landets första stångjärnshammare här, det var några år före Ludvika, som var landets första kronobruk. Det här var Gustav Vasas tid, en expansiv tid. Högfors utvecklades till ett betydande järnbruk som mer eller mindre var igång ända fram till 1953…av industrin står idag ett stort intakt kolhus kvar och en ståtlig hyttruin med mäktiga masugnspipor. Det är vår modernaste ruin!

Chokladgruva i Ludvika

Jo, ni läser rätt. Chokladgruva! Och choklad har blivit något STORT dessutom, världen över, det läste jag i DN i fredags, det är en trend i snabb spridning, även till barer, chokladbarer…?? I Ludvika är det inte sämre ställt, nej här har en chokladmästare slagit sig ner och öppnat choklad & delikatessbutik med chokladkök på Storgatan 16. Den heter  Spiinor, www.spiinor.se. Det är sant! Och går man förbi så tänker man inte på det direkt, nej det ser mer ut som en bric à brac-butik från utsidan. Faktum är att man inte riktigt fattar att där innanför döljer sig värsta goda chokladen! Rena rama himmelriket! Jag bara måste tipsa om det här, för det höjer Ludvika flera pinnhål.

Chokladmästaren heter Morgan Spiik, har kopplingar till Grythyttan förstås och har varit i Frankrike och lärt sig, han vet vad han gör och han finns i köket bakom butiken. Det är där det stora sker, allt är handgjort av bästa råvaror! Hans far heter Göte Norin, far och son jobbar ihop, Spiik + Norin = Spiinor. Göte hjälper till med försäljning, 8 kr per pralin, värd varje öre! Har inte smakat maken till choklad på länge! Han säljer även olika slags chokladkakor av bästa kvalitet. De har även chokladprovningar i butiken som samlar många kunder hörde jag. Det här är ett lite dolt paradis för en chokladälskare som jag, en underbar upptäckt må jag säga och jag styr nu mina steg hit med jämna mellanrum. Och i gott sällskap är jag också, det är många som står och dreglar framför pralinerna. Jag går därifrån med en brun liten kartong fylld med finaste läckerheter…aaah, det är himmelskt. Och tänk vad fint att kunna erbjuda besökare en sådan här extra upplevelse!?

Is på Väsman

Ludvika ligger vid Väsman och nu har isen lagt sig ordentligt, eller? Den här sjön är djup, 60 meter minst och isen lägger sig sist här av alla sjöar i trakten och Väsman sköljer sist av alla sjöar också. Idag gick jag utmed sjökanten och spanade ut, tänkte att det kanske snart är läge att ge sig ut på skidorna. Men det är just inga spår på sjön än, jag väntar på att skotrarna ska köra upp spår, innan dess ger inte jag mig ut. Men jag ser en liten prick långt därute, det är en karl (?) som är på väg rakt ut, bort från land, alldeles mol allena på denna jättesjö!! Jag får faktiskt lite svindel, ont i magen. Ska han gå till Brittsand på andra sidan? Isen kan ju vara bräcklig på sina ställen och snön döljer tunna partier. Det ger mig svindel. Och rakt under där jag står finns den där jättekroppen av järn som gruvbolagen undrar hur de ska komma åt….då kommer väl Väsman att tömmas som ett badkar, ja det är lätt att få fantasier!

Roliga böcker & skrifter

Nu i veckan har jag fått en trave böcker från Jernkontoret ”Bergsbruk – gruvor och metallframställning”, 280 kr och en trave årsskrifter (2010-11) från Stripa Gruvas Vänner ”Industrilandskap i Bergslagen”, 70 kr. Båda är absolut läsvärda och nu kan jag sälja dem härifrån till den som så önskar för samma pris. Boken om bergsbruket är jättetung så presumtiva köpare bör nästan bo i närheten av kansliet då posttransport blir dyrbart, nej i så fall är det istället enklast att köpa den direkt från Jernkontoret i Stockholm.

Sista årsskriften om Industrilandskap i Bergslagen handlar om gruvnäringen och gruvmiljöerna i Garpenberg, Grängesberg och Storådalen med Stripa, Stråssa, Guldsmedshyttan och Storå. Det är nära Lindesberg. Det här är tre viktiga gruvområden som också haft långtgående tankar på ett gemensamt industrihistoriskt projekt som heter ”Gruvstråket”. Gruvorna ligger som på rad. Grängesberg har fått mycket plats i skriften men det var också en stor gruva, en stor arbetsplats under 1900-talet. Texten är författad av Lars Hagström, f.d. chef för Lindesbergs museum.

Kartbilden ovan är en gruv- och järnvägshistorisk karta 1896-1962. Det grå fältet är de öppna brotten och de mörkare grå ytorna är de allra äldsta brotten. Och det fantastiskt skarpa fotografiet visar hur det stora dagbrottet, skärningen, såg ut åren kring 1900. Skärningen finns kvar men har rasat in och vattenfyllts och järnvägen har fått flytta ett par omgångar. Idag kan man lätt cykla från Ludvika till Grängesberg på en asfalterad gammal banvall från TGOJ:s tid. Det är en fin tur, särskilt när man ska hem för då rullar man utför hela vägen. Och inte bara järnvägen har slukats av gruvan utan även centrala delar av det forna Grängesberg. Allt har fått maka på sig och idag ligger centrum i nedre kanten av kartan med Cassels precis mittemot i övre kanten. Däruppe ligger för övrigt även Mojsen och gruvområdet med lavarna. Visst är det kul att titta på kartor?

Tåg Fagersta-Västerås

Det är lite kul att åka tåg! Jag kör för det mesta bil överallt, det blir ju så, man ska iväg kvickt och det går snabbt, inga väntetider precis. Men så skulle jag till Västerås och Västmanlands läns museum nu i veckan och då har jag ju kört den där vägen, riksväg 66, så många gånger att den börjar bli lite tråkig. Då kollade jag tågtiderna. Från Ludvika var det ju knepigt, inget passade riktigt, men från Fagersta var det desto bättre. Där går det flera tåg till Västerås varje dag. Förstås! Det tar 57 min och många pendlar till jobbet, man bor i Fagersta men jobbar i Västerås eller vice versa.

Alltså körde jag bil till Fagersta, parkerade gratis vid stationen och klev på tåget. Det är Tågkompaniet som upprätthåller trafiken på banan. Åh vad skönt det var! Fint väder och vackert landskap att titta på. Man åker utmed sjösystemen neråt Mälaren, man följer i princip Strömsholms kanal. Otroligt vackra sjöar här i Bergslagen! Och tåget stannar vid alla gamla stationer. Här gick det förr ånglok tidigt, redan på 1880-talet och det på grund av järnindustrin förstås. Det var när järnvägen kom och slog igenom som kanalen mer eller mindre övergavs som transportled. Det byggdes broar över sjöleden så låga att seglande fartyg som ”Smedjebackare” inte längre kunde passera. Låga ångmaskinsdrivna pråmar gick ner genom kanalen, men allt färre med tiden.

Satt och tänkte på det. Tänkte på resandet förr då på senare delen av 1800-talet när folk for med det moderna tåget. Då var stationerna säkert enkla men efter sekelskiftet då elektriciteten slog igenom överallt och då industrisamhället tog fart, byggdes vackra arkitektritade stationshus längs banorna och många finns kvar än idag, dock ofta med andra funktioner. Dock är stationshuset i Västanfors i Fagersta ett av dem som fortfarande har kvar sin funktion.

Fika på kansliet med Ingvar

Ni vet väl att ordet fika kommer från Malung och från det omvända språk som skinnarna använde. I Malung fanns garverier och där fanns skinn- och pälsskräddare för inte så himla länge sen. Tycker jag som är 40-talist! I alla fall hade såna speciella yrkesgrupper ofta egna koder och uttryck, något av ett tvärtomspråk för att vara lite hemlighetsfulla. Fika = kaffe.

Min ordförande, Ingvar Henriksson, tillika ordförande i Kulturnämnden här i Ludvika kommun, kom förbi kansliet igår och vi tog en fika.  Han tittar in ibland och språkar om läget. Jag hade ju tjänstemannamöte i Fagersta i förrgår och det var lite att berätta. Och vi ska ha styrelsesammanträde på fredag nästa vecka med samma procedur: efter sammanträdet blir det julgröt med skinksmörgås på Lindgården i Västanfors, Fagersta. Det är så lagom med det julbordet. Vi ska ta budget och verksamhetsplan för 2012 så vi hade en del att prata om. Det är tur att vi kommer väl överens. Vi har en samsyn på många saker och jag uppskattar särskilt att han gillar och stödjer bokidéerna. Det är som om det knoppas ett litet bokförlag här i Ekomuseum. Ett bra sätt att sprida kunskap, jag märker det. Det får gärna knoppas och även slå ut, ni vet – det ena ger det andra när man väl påbörjar något. Det är som ett nystande. Man får tag i en tråd och så börjar man dra så smått…och drar…..så händer det saker. Inte alltid som man planerar. Nej, det kan bli så mycket bättre, ibland känns det lite som trolleri när saker hamnar på plats så där som bitar i ett pussel. Smack! Såna dagar gillar jag mitt jobb särskilt mycket.

Storbesök på kansliet

På eftermiddagen dök Samarbetskommitten i Ludvika kommun upp, 18 personer varav en kvinna Anna-Karin Andersson som även är ordförande. De skulle hålla möte här i gamla Gästis, samma hus där jag hyr in mig på bottenvåningen. Det är idel herrar med ideellt engagemang i diverse föreningar i kommunen. De ses nog ett par gånger per år och de ger ut en årsskrift för hembygdsintresserade som heter Gränge, årets skrift är nr. 42 i ordningen så man förstår att de hållit på ett bra tag – ja i hela 42 år!

Saken var den att de egentligen skulle hållit sitt höstmöte en trappa upp i samma hus men där var alla lokaler upptagna av en kurs som ABB hade och detta trots att de bokat lokal. Då blev de lite misslynta. Ja, inte ville de köra ut ABB….och här sitter jag med 18 sköna Leksandsstolar och två slagbord…det var ju som bäddat. Jag erbjöd dem raskt att sätta sig hos mig. Sagt och gjort – nu fyller de rummet medan jag arbetar på. Det är lite intressant för många frågor berör även Ekomuseum och flera av föreningarna är också med i Ekomuseum. Det är en pratsam församling. Den här är något vi kan kalla för ett lokalt ekoråd och det fungerar allra bäst just i Ludvika kommun. Två representanter i detta lokala ekoråd ingår i Ekomuseums Ekoråd och är även adjungerade till vår styrelse. Ekomuseum Bergslagen har en snillrik konstruktion, det måste jag bara få säga.

Jag bläddrar i Gränge nu och tittar på bilder och artiklar om platser och minnen runt om i Ludvika kommun, det är lite roligt med gamla minnen! Och anekdoter. En intressant text ligger först om Grangärde kyrkbys historia. Och naturligtvis grundar sig texten på en äldre text ”Guidebok för Grangärde kyrkby” skriven av Holger Karlsson.

Årsskriften Gränge nr 42 kan köpas genom ordf Anna-Karin Andersson, 0240-64 40 50.
Epost: frodberget@spray.se

Bokens afton 2011 i Ludvika

På scenen står Jan Guillou. I sofforna sitter från vänster författarparet Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg, kvällens moderator Jens Runnberg, Linda Olsson, Bo Hagström ”Solens mat” och Hans Rosenfeldt. 

Igår kväll var det trångt på Aveny i Ludvikas Folkets hus! Salongen var fullpackad av folk som ville lyssna på författarna som besökte Ludvika den första gången som Bokens afton arrangerades i stan. Det var tack vare eminente Anders Källström på Globes Bokhandel, just det – det var han som tog initiativet och Kulturförvaltningen med biblioteket hängde på. Likaså studieförbunden ABF och Vuxenskolan. Från Dalarnas Tidningar kom moderatorn och kvällens presentatör, Jens Runnberg, kulturchef på tidningen. Det var en mycket fantastisk kväll, bara att få höra framgångsrika författare berätta om sig själva på det här sättet, det var underbart. Att få höra hur deras böcker egentligen kommer till, hur de tänker inför sitt skrivande, hur de går tillväga, hur arbetet framskrider, hur de avslutar, hur nya idéer väcks, hur det ena tycks ge det andra.

Linda Olsson med ”Jag ska sjunga dig milda sånger” överraskade mig. Jag har läst boken och tyckte om den. Hon debuterade med den romanen sent (55+) och efter att ha ”gått in i väggen”.  Intressant liv och lika intressant presentation, den gick rakt in. Personligt och vågat! Författare måste vara modiga, de måste blotta sig, visa sig med alla brister om de nu har några. Det är nog svårt att stå på en scen och berätta om sig själv och försöka dölja sig bakom en fasad. Då märks det, det känns. Lika öppenhjärtiga var de övriga: Jan Guillou, Hans Rosenfeldt, Bo Hagström och det unga författarparet Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren. Alla berättade de personligt om sitt författarskap. Och roliga var de! Mycket skratt. En gemensam nämnare var att de alla hade en sådan sympatisk distans till sig själva, de visade självironi och skämtade om sina tillkortakommanden trots att de alla hade nått stor framgång med sina böcker. Det gillade jag verkligen. De kunde ha suttit med näsorna i vädret! Men icke.

Vilken inspirerande god idé med en författarafton!! Jag är fortfarande alldeles tagen av kvällen igår. Jag vill bli författare! I nästa liv, den tredje åldern.