Etikettarkiv: grängesberg

Källfallet i Grängesberg

Källfallet_4Källfallet_3Källfallet_2Källfallet_1Källfallet Kazu OharaNu for vi till Källfallet i Grängesberg igen, nyfikna som vanligt! Fick japanskt besök i går, professor på Dep of Architecture, Yokohama University Kazu Ohara och Källfallet har väckt hans intresse sen tidigare. Att åka dit nu var ganska självklart, speciellt som hela området, dvs alla de tjugotvå husen sen dec 2012 ägs av Grängesbergs Byalag. Det är det mest positiva som hänt på länge tycker jag. Husen är räddade tills vidare. Och nu när vintern lämnat markerna så vill man dit och titta. Byalaget har röjt! En massa sly och buskage ligger på backen, bra jobbat. Alla hus har även inventerats och befunnits i mer eller mindre hyfsat skick, i flera fall är det bättre än man trott. Under putsen ligger den gamla rödfärgade panelen och den ska tas fram igen, det ska bli som förr. Det här ska bli intressant att följa. Det är ett äventyr även för oss utomstående. Men stöd behövs från alla möjliga håll. Nu ligger en hel del information ute på deras hemsida: www.kallfallet.weebly.com.

Jag läser att de vill genomföra en villkorad försäljning av ett antal hus till köpare som ser det kulturhistoriska värdet och vill följa föreningens avsikter. Det här kan bli en bra lösning, en slags kooperation där man äger sitt hus men ingår i en förening och följer dess avsikter och målsättning åtminstone vad beträffar exteriörerna. Bra tänkt! Hm…man kanske ska slå till…??

Fått Källfallet i gåva!

Visningshuset i Källfallet, Grängesberg.

Visningshuset i Källfallet, Grängesberg.

Ljus och varm glögg inomhus! Huset var förvånansvärt fint inuti.

Ljus och varm glögg inomhus! Huset var förvånansvärt fint inuti.

Ett mirakel har skett, nåt annat kan man väl inte säga när Grängesbergs Byalag alldeles nyligen och efter två ärs kamp fick hela Källfallet med alla hus och tomter i gåva! Rivningshotet är borta, puts väck! Kors i taket, säger jag. Det var en stor nyhet. Det var därför som man inbjöd till visning i ett av husen. Och hela tiden jag var där ramlade folk in, där var ljus tända, där var varm glögg och där var tipspromenad i huset och idel glada människor. Det är ett gäng ungdomar som nu till våren 2013 ska ägna sig åt uppsnyggning av området kring Källfallet. Trädgårdarna runt husen ska röjas och fixas till. Och samtidigt ska kommande arbete planeras. Hur ska byalaget gå tillväga för att bevara husen? En sak vet de redan och det är att all puts på fasaderna ska avlägsnas och husen ska återuppstå så som de var byggda från början 1896. Då hade de rödslammade liggande träpaneler med vita oljemålade knutar och fönster.  Jättefint!

Långa rader av hus...

Långa rader av hus…

Grängesbergs Byalag är en ny ungdomlig förening, det är bara ungdomar som har energi nog för ett sånt här jätteprojekt! Och så säger folk att det inte finns ideella krafter längre…?? Men det finns det verkligen! Det är bara det att de nya krafterna vill skapa sina egna mål och sina egna projekt och inte ärva en äldre förenings arbete och projekt. Var sak har sin tid! Och nytt uppstår hela tiden. Det gäller alltså att hänga med i svängarna….nu tänker jag på Ekomuseum!

Grängesberg Byalag har ännu så länge en enkel hemsida här:  kallfallet.weebly.com. Ni kan bli stödmedlemmar!

Källfallet i Grängesberg

Björkallén i Källfallet, Grängesberg

Björkallén i Källfallet, Grängesberg

Igår fick jag ett hett tips från Annica Eriksson-Jansson som driver ett ekocafé hemma på sin gård i Norhyttan utanför Sunnansjö, Jan-Ers Gårdens Café. Hon är med i Grängesbergs byalag, som tagit över området för att försöka visa att det är värt att bevara! Det är sannerligen en god gärning!! Området hotas av rivning sen några år tillbaka.

I morgon lördag 1 dec håller de öppet i Källfallet kl 13-17 i huset som ligger på Björkallèn 1. Visning utlovas! Man kan få en bild av hur det skulle kunna bli om det renoveras istället för rivs. Intressant! Det här är en möjlighet att stifta närmare bekantskap med det fina bostadsområdet för alla er som läser här och som befinner er i närheten.

Husen byggdes 1896 för gruvarbetarfamiljer, fyra hushåll per hus och efter engelsk modell. Det var ett mönsterområde.

Stora Hagen, Grängesberg.

Stora Hagen, Grängesberg.

Grängesberg var supermodernt! Nu finns de bleka resterna ännu kvar just här MEN på motsatta sidan i Grängesberg ligger Stora Hagen som byggdes i samma stil 1898 och det står kvar, upprustat och bebott. Där finns ett bostadsmuseum som ingår i Ekomuseum, mycket fint ordnat. Men folk borde ju vilja bo även i Källfallet….

Meken och leran i Smedjebacken

Det här är ett tips på en kul utställning om man gillar keramik, konsthantverk och byggnadsvård. Jag gillar alla tre. Meken är en av Bergslagens tre konstscener i sommar. Maskinhuset i Grängesberg och Avesta Art i Koppardalen är de två andra.  We love lera heter sommarens utställning och ett stort antal keramiker med skilda uttryck ställer ut tillsammans, både funktionella bruksföremål och konst. Många är lokala förmågor och andra kommer utifrån.

Jag gillade Gisela Karlestedts kvinna i badet, hon ligger som en romarinna i ett bad av åsnemjölk. Ja, sån association fick jag. Gisela är verksam i Köpenhamn och är dotter till kreativa Gigi Karlestedt i Ludvika, det är ju lite kul tycker jag. Gigi som på sistone jobbat med Maskinhusets urfina konstutställning, det som ligger i Grängesberg.

Meken är något i samma anda, men den är en mer iordningställd industrilokal än Maskinhuset, inte lika ljus och luftig.  Det blir en annan känsla här.  Tänk vilken lyx att ha två så fina konstscener i Ekomuseum. Det gillar jag skarpt! Och i slutet på augusti är det byggnadsvårdshelg. Det är bara att anmäla sig. Då blir det murbruk och tegel. Bland annat.

Läs om vad som sker på Meken här: www.mekensmedjebacken.se

Invigning av Maskinhuset, Grängesberg 15 juli

Det är nu på söndag.  Och det är ett spännande konstprojekt. Maskinhuset är en av tre konstarenor i Bergslagen, de andra två är Avesta Art i Koppardalen och Meken samt Arkivhuset i Smedjebacken. Och det hela sker genom Bergslagssatsningens projekt Kultur & Turism. Det är en bra satsning.

AB Samarkand2015 i Ludvika har jobbat med Maskinhuset i projektet Grängesberg 2020. Nu slår det ruffiga och spännande huset upp dörrarna för konstnären Mia Malmlöf som ställer ut målningar under temat Den hemlighetsfulla trädgården.  Fotografen Albin Anderssons gruvbilder från Grängesberg omkring sekelskiftet 1900 finns även att beskåda samt en mindre gruvutställning.  Albin Andersson (1866-1909) var en av de första industrifotograferna och fick många fina priser och diplom för sina bilder.

Invigning kl 11 på söndag av Ingvar Henriksson, Kulturnämndens ordförande i Ludvika kommun och tillika ordförande i Stiftelsen Ekomuseum Bergslagen. Maskinhuset ligger i gruvområdet och är förstås ett besöksmål i ekomuseet. Och gruvcentret Mojsen ligger lite längre ner på Dillners väg mittemot Centrallaven som syns på den nedre bilden.

Ekorådet i Karmansbo smedja

Ekorådet – fr vä Bertil Andersson, Gravendal, Gunnar Ahl, Karmansbo, Kalle Nordebring, Riddarhyttan, Olle Olsson, Halvarsviken Ängelsberg, Lennart Lindgren, Skantzen Hallstahammar, Karl-Erik Norhstedt, Stollberg, Anders Stendalen, Grängesberg, Lars Lysén, Trångfors smedja och Gun-Lis Gustavsson, Västanfors hembygdsgård – höll möte i Karmansbo smedja igår, torsdag eftermiddag. Det är en mäktig miljö, stor och luftig, högt i tak och full med intressant järnskräp. Det är spåren och resterna från lancashiresmidet som pågick här fram till 1958. Ekorådets ordförande Gunnar Ahl visade runt, det är inte så ofta vi får tillfälle att verkligen titta lite mer ingående på detaljerna, alla rester längs väggarna. Gunnar växte upp i Karmansbo och han fyller nog 83 år i höst, joo, och han sprang här som barn, han minns smederna, han såg stångjärnet valsas fram. Det är märkvärdigt! Det skedde nästan alldeles nyss, så känns det när han berättar. Det blir vädligt speciellt.

Mötet höll vi i ett litet samlingsrum som finns där. Men först tog jag en bild på dem alla utanför i dagsljuset och med kolhuset uppe på höjden som fond. I det kolhuset lagrades stenkol, vilket förvånade några av oss. Det var ugnarna som kunde eldas med stenkol, mer effektivt än träkol förstås, mer energirikt. Kolhusen för träkol låg på andra sidan smedjan och är rivna för längesen.

Runt smedjan är det av tradition en marknad på Nationaldagen den 6 juni och den invigs av landshövding Ingemar Skogö. Det blir visningar av smedjan och det serveras dels korngrynskaka med fläsk i kolhuset och dels kan man frossa på en kakbuffé uppe på herrgården, www.karmansboherrgard.se.

En förtydligande kommentar om stenkolet har inkommit från Gunnar Ahl, då det väckte lite förundran vilket kräver en förklaring. Här kommer den:
”Stenkolet användes bara i vällugnen där det inte kom i kontakt med järnet. Det var bara den brinnande gas som stenkolet alstrade som värmde upp järnet igen och till en högre temperatur så att i järnet kvarvarande slagg rann ut. Lancashirehärdarna använde uteslutande träkol vid färskningen för att inte järnet skulle förstöras av t.ex fosfor. Färskning = smältning och bortbränning av det kol tackjärnet innehöll.” 

Roliga böcker & skrifter

Nu i veckan har jag fått en trave böcker från Jernkontoret ”Bergsbruk – gruvor och metallframställning”, 280 kr och en trave årsskrifter (2010-11) från Stripa Gruvas Vänner ”Industrilandskap i Bergslagen”, 70 kr. Båda är absolut läsvärda och nu kan jag sälja dem härifrån till den som så önskar för samma pris. Boken om bergsbruket är jättetung så presumtiva köpare bör nästan bo i närheten av kansliet då posttransport blir dyrbart, nej i så fall är det istället enklast att köpa den direkt från Jernkontoret i Stockholm.

Sista årsskriften om Industrilandskap i Bergslagen handlar om gruvnäringen och gruvmiljöerna i Garpenberg, Grängesberg och Storådalen med Stripa, Stråssa, Guldsmedshyttan och Storå. Det är nära Lindesberg. Det här är tre viktiga gruvområden som också haft långtgående tankar på ett gemensamt industrihistoriskt projekt som heter ”Gruvstråket”. Gruvorna ligger som på rad. Grängesberg har fått mycket plats i skriften men det var också en stor gruva, en stor arbetsplats under 1900-talet. Texten är författad av Lars Hagström, f.d. chef för Lindesbergs museum.

Kartbilden ovan är en gruv- och järnvägshistorisk karta 1896-1962. Det grå fältet är de öppna brotten och de mörkare grå ytorna är de allra äldsta brotten. Och det fantastiskt skarpa fotografiet visar hur det stora dagbrottet, skärningen, såg ut åren kring 1900. Skärningen finns kvar men har rasat in och vattenfyllts och järnvägen har fått flytta ett par omgångar. Idag kan man lätt cykla från Ludvika till Grängesberg på en asfalterad gammal banvall från TGOJ:s tid. Det är en fin tur, särskilt när man ska hem för då rullar man utför hela vägen. Och inte bara järnvägen har slukats av gruvan utan även centrala delar av det forna Grängesberg. Allt har fått maka på sig och idag ligger centrum i nedre kanten av kartan med Cassels precis mittemot i övre kanten. Däruppe ligger för övrigt även Mojsen och gruvområdet med lavarna. Visst är det kul att titta på kartor?

Snabbt besök på Mojsen i Grängesberg

När jag ändå snurrade runt Grängesberg igår, så for jag förstås upp till gruvområdet och Mojsen. Det är öppet varje vardag mellan 10-15 ungefär. Jag hade tur för där satt Anders Hjalmar (på bilden ovan!) och Stig, båda roliga att språka med. De kan allt om Grängesberg och Anders Hjalmar som jobbade fackligt när gruvan var igång, känner till landets gruvor rätt bra får man nog säga. Vi pratade om Dannemora, om LKAB (Luossavaara-Kirunavaara) och om den kommande gruvdriften i Grängesberg förstås. Det var Anders som berättade att alla frågetecken nu är uträtade, problemen lösta och nu ska allt genomföras. Schakten finns redan och kan användas. Vattnet ska pumpas ur (mycket vatten!) och man tar den gamla malmbanan TGOJ i drift igen, den som gick mellan Grängesberg och Oxelösund, som blir utskeppningshamn även denna gång. Banan är byggd för att klara de 400 m långa och tungt lastade malmtågen. Man ska bygga mötesplatser längs banan, såna som revs upp för 20 år sen ska återställas. Allt rasslar igång, visst låter alltihop helt fantastiskt?? Anders Hjalmar såg också väldigt glad ut. Det här är goda nyheter för Grängesbergsborna. Nu är det konkret, inte bara planer och prat. Starten är satt till 2015 med full verksamhet 2017. Och Mojsen kommer förhoppningsvis att bestå som kulturcentrum, det är vad jag tror för annars hade nog Anders och Stig sagt nåt. Mojsen var förr gruvarbetarnas matsal och vilorum, men de måtte väl få nya lokaler. Dessutom känns tanken på kultur så här mitt i ett levande gruvområde väldigt sympatisk och även ovanlig.

Nu till våren, kanhända kring 1 mars, öppnar en ny utställning i Mojsen som ska berätta om Sveriges stora gruvor och om modern gruvdrift. Den ska stå över hela sommaren och blir nog jätteintressant. Jag lovar tala om här på bloggen när den öppnar. Tips från Anders Hjalmar för er som har intresse av Grängesbergs gruva är också att titta på gamla filmklipp från Grängesberg på Youtube. Där finns även intressanta filmsnuttar om ”urban exploration” i Grängesberg, en än så länge givande plats att spana på.

Sök på ”Grängesberg” på  www.youtube.com

Nytt år med rutiner och monotoni

Lombergshjulet på riksväg 50 mot Örebro strax utanför Grängesberg, restaurerat och på sin riktiga plats. Här stod det en gång och gjorde tjänst åt gruvan. Runt 1850 fanns 7 st såna här stora vattenhjul som drev gruvan.  Det är ett så kallat överfallshjul, en i mina ögon tunn vattenstråle drev detta jättehjul och vattnet kom liksom från ovansidan, den syns på bilden. Hjulet snurrar alltid sommartid, just nu står det stilla och låter sig snällt snöas över. Jag tog bilden idag.

Lombergshjulet på riksväg 50 mot Örebro strax utanför Grängesberg, restaurerat och på sin riktiga plats. Här stod det en gång och gjorde tjänst åt gruvan. Runt 1850 fanns 7 st såna här stora vattenhjul som drev gruvan. Det är ett så kallat överfallshjul, en i mina ögon tunn vattenstråle drev detta jättehjul och vattnet kom liksom från ovansidan, den syns på bilden. Hjulet snurrar alltid sommartid, just nu står det stilla och låter sig snällt snöas över. Jag tog bilden idag.

Rätt skönt med lite monotona rutiner igen, eller hur? Ja, hej på er förresten. Helgerna är över – äntligen höll jag på att säga, hm, men jag har ju varit insnöad bra länge nu, kopiöst insnöad! Nu ringer klockan på morgnarna igen, samma tid. Och inte behöver jag skotta snö för brinnande livet. Dessutom var jag bra länge utan Internet, det var Dagmar som tog den inklusive all plåt på skorstenen. Dagmar var hård i Jämtland och man är bara tvungen att finna sig. Att så vara utan kontakt med den stora omvärlden är en konst jag nästan glömt, det som gick så fint förr, är numera svårt att klara, men det gick – här är jag, jag har överlevt! Nåväl, slutpratat om detta!

Jag fick i alla fall tag på en DI (Dagens Industri) den 29 dec och läste att Dannemora gruva nu drar igång malmbrytning på allvar. Det intresserar mig ­– inom en snar framtid är gruvan i Grängesberg också igång igen. Alla beslut tycks vara fattade och redan 2015 startar det. För mig som aldrig upplevt gruvsamhället i gång är det en lite märklig tanke. Rally i järnmalmspriset avgör hela saken och bygder både i Uppland och här i södra Dalarna får ett välbehövligt lyft. Matställen, caféer, hotell, butiker – allt väcks till liv igen. Jag var en sväng till Grängesberg idag och jo, Grängesberg kan behöva ett lyft. Förresten kan vi alla behöva ett lyft. Ja, låtom oss lyfta, må hjulen snurra igång!

Åter på Ludvika Gammelgård

Och så är man här igen, körde som en liten raket från Jämtland i morse. Nu har jag packat böcker till Adlibris igen, de säljer bra av våra Järnladies och det värmer. Så jag vill bara passa på och påminna er att där köper ni dessa böcker på ett väldigt lätt sätt: Järnladies 99 kr, våra guideböcker Om Järn och Människor och den engelska översättningen Of Man and Iron och jag tror att även de kostar 99 kr styck. Bra presenter och den engelska guideboken ger man i present till utländska släktingar, vänner och bekanta.

Jag var just ute och tog några bilder på husen intill med min iPhone. Mineralmuseet ligger rakt fram, det är Västerbergslagens geologiska förenings möteslokal med stensamlingar. Det heter egentligen ”stuffer” fast jag säger stenar för enkelhetens skull. Och timmerbyggnaden till höger är en gammal bod från Hällsjön. Ekomuseums kansli ligger i  det gamla gästgiveriet intill (som inte syns!) som också kommer från Hällsjön och som flyttades hit kring 1950. Hällsjön är en by som ligger mellan Ludvika och Grängesberg ­– ja på ett ungefär – och där fanns ett av de allra första vattenkraftverken! Det var där man lyckades överföra elkraft från ett ställe till ett annat med en ny metod som skulle revolutionera hela kraftöverföringstekniken! Inte illa va?? Det var gruvan som krävde elektricitet. Jag läser innantill i boken Kraftöverföringen Hellsjön-Grängesberg som kom 1993 som en jubileumsbok: en 100-årig milstolpe i kraftteknikens historia. Och denna fina bod har stått i närheten och beskådat det hela!! Och jag sitter i det gamla gästgiveriet, där folk satt och pratade om den nya storartade uppfinningen. Huset är fullt av röster. Det finns berättelser precis överallt runt oss, luften är fylld av mummel.