Etikettarkiv: Yvonne Gröning

Håll koll på Yvonne Gröning!

1 svar
Yvonne Gröning besöker ibland Ekomuseums kansli i Ludvika och så planerar vi diverse föredrag och skrifter.

Yvonne Gröning besöker ibland Ekomuseums kansli i Ludvika och så planerar vi diverse föredrag och skrifter.

Denna dam är mycket flitig och igång mest hela tiden med olika projekt. Hon är beundransvärd! För Ekomuseum håller hon även under våren en serie föredrag för att sätta ljuset på våra två böcker Järnladies och Älskade Mathilda. Rubriken lyder som följer: Mathilda, Maj och andra järnladies. Första tillfället kommer tisdag 19 februari kl 18 på biblioteket i Smedjebacken. Nästa tillfälle kommer tisdag 26 mars kl 18 på stora biblioteket i Ludvika. Det kan ni plita in i era almanackor. Det är fri entré och Yvonne bjuder på kaffe med mandelkakor från Elsas konditori i Norberg. Därefter ska vi försöka få till ett föredrag på biblioteket i Hallstahammar i slutet av april, men om det går vet jag inte, jag återkommer.

Yvonne arbetar outtröttligt på ämnet ”kvinnohistoria” och det behövs sannerligen i Bergslagen, som alltid varit så dominerat av män av alla de slag: uppfinnare, metallurger, tekniska genier, ingenjörer, ja allsköns stålmän och kraftkarlar. Kvinnor skymtar nämligen bara här och där i vår regionala historia (och för all del i all historia!), det mesta handlar om män, det är dagsens sanning. Och ändå är inte kvinnor i Bergslagen några kuvade typer, ingalunda. Det är kraftfulla fruntimmer som inte ger upp så lätt och några av dem kan man alltså läsa om i Järnladies. Det är naturligtvis därför som den boken har väckt intresse, för den boken säljer. Jag som kommer utifrån, är en utböling alltså, ser kanske på tingens ordning lite annorlunda, men nog förnimmer jag en kvinnlig sturskhet här som känns både ovanlig och inspirerande.

Föredrag tisd 11 dec i Ludvika inställt!

Lämna ett svar
Yvonne Gröning

Yvonne Gröning

Ibland händer det! Föredragshållare Yvonne Gröning har drabbats av en praktförkylning. Lätt så här i vintertid. Hennes föredrag på Ludvika Stadsbibliotek om Mathilda, Maj och andra Järnladies i morgon kväll tisd 11 dec kl 18 måste därför ställas in!

Jag har flaggat för det i Ekobladet, ABF har skickat ut information, flyers och affischer och jag hoppas att några av er som tänkt gå dit, kanske ramlar in här på bloggen? Ni som gör det, ska i alla fall veta detta. Alla parter som är inblandade har meddelats. Ekomuseum samarbetar om denna kulturella händelse med ABF Dala Finnmark och Ludvika kommun, Kulturförvaltningen. Det här är sånt som händer, vi får återkomma efter jul och se om vi hittar en ny tid som passar.

Torsdag 8 nov! Yvonne Gröning i Nyhammar.

Lämna ett svar

Just precis, kommande torsdag kl 19.00 kan ni träffa Yvonne Gröning på Nyhammars bibliotek ett par mil från Ludvika. Hon ska berätta om Mathilda, dottern Maj Hirdman och om andra järnladies. Mathilda är ju huvudperson i boken Älskade Mathilda, 100 brev om kärlek, slit och nöd som kom på försommaren i år. Denna bok är en direkt följd av boken Järnladies, som kom förra året. Man kan se Mathildaboken som en fördjupning, då den handlar om modern till en av våra järnladies. Det blir en närbild av ett kvinnoöde i en tid med vedeldade järnspisar, fotogenlampor och ångmaskiner. Tiden var åren kring 1890.

Genom autentiska brev mellan Mathilda och maken Lars följer vi deras liv. Matilda med de tre barnen bor i en arbetarbarack på Karlberg i utkanten av Norberg och Lars arbetar som förman på sågverk neråt Västeråstrakten. Han kommer bara hem några få gånger per år. De kom från Gylleby säteri i Sunne, Värmland för att söka lyckan i Bergslagen. Säteriet gick förlorat i en konkurs och hoppet om en nytt gott liv hägrade in i det sista – Lars dog av brusten blindtarm 1892 vid 37 års ålder.

Yvonne Gröning är idérik, det är roligt att träffa henne och lyssna på henne. Det bjuds på kaffe och de goda berömda mandelkakorna från Elsas i Norberg! Yvonne kommer att sälja båda böckerna också – till specialpris. Och ingen entréavgift heller, det är bara att komma.

I detta samarbetar Ekomuseum med ABF Dala Finnmarks Eva Långberg och kultursekreterare Susanne Eriksson på Ludvika kommun. Välkomna till Nyhammar, känn vår historia!

Sopplunch och tryckpressar

Lämna ett svar

Ja, Järnladies går åt faktiskt. Den tog totalt slut här på kansliet förra veckan, sen jag skickat de sista till ABF i Leksand, som skulle ha en bokcirkel. Först om en månad får vi nya från tryckeriet, vi har beställt en andra upplaga.

Men så kom jag på att Yvonne Gröning hade fått två kartonger med sig när hon var här sist. Hon ska ut på en föredragsturné om Järnladies och om Mathilda, mor till en av våra ladies. Ska återkomma till den lite senare. Alltså landade jag i Olsbenning utanför Norberg i fredags för att hämta hem en kartong och då bjöds jag på en god sopplunch! Det är varmt och gott hos Yvonne i hennes fina smedja. Här finns böcker och bokprojekt ska jag säga. Hon är ständigt läsande och recenserar böcker för Dalademokraten, när hon inte skriver på en bok eller en teaterpjäs. Utanför fönstret flyter Svartån, den som går ut i Mälaren genom Västerås. Fint som bara den.

Samma dag passade jag även på att hämta hem en låda med nya utvecklingsplaner, som låg färdiga på Smedjebackens kommuntryckeri hos förträfflige Jan Lycke. De hade också tagit slut så nu finns en ny trave som jag ska dela ut till styrelseledamöterna på fredag, då vi har sammanträde. Några har inte sett den. Den gjordes hösten 2007 och den följer vi. Natur & Kultur-inriktningen är högst aktuell! Att vi måste få med naturen i båten också, dvs ”ekologin” och inte bara ”ekonomin”, är viktigt. Att få de tu att smälta samman i en välbalanserad innehållsrik verksamhet är en inte helt lätt uppgift för övrigt och balansen borde vara 50/50 skulle jag vilja säga. Det är något att bita i.

Älskade Mathilda!

Lämna ett svar

Mathilda behöver Maj. Och nu ska hon ska få draghjälp av Yvonne Gröning, på bilden ovan. Yvonne är den som lyft upp Maj Hirdman och skrivit om henne i boken Järnladies. Maj är dotter till Mathilda så vad passar bättre än en liten turné med både Älskade Mathilda och Järnladies? Nä, just det. Yvonne är bra på det och hon kom med en idé som jag köpte på stående fot. Idag har vi suttit på kansliet och planerat en föredragsserie i och utanför Ekomuseum.

Sen har jag suttit delar av eftermiddagen med Eva Långberg, som är verksamhetsansvarig på ABF Dala Finnmark. Vi har ju haft brödprojektet ihop, Leader Bergslagen, som nu ska redovisas och Eva sitter som bäst med det. Nu kommer vi att samarbeta om föredragsserien för det är en intressant bit Bergslagshistoria som träder fram i både Mathilda och Järnladies. De böckerna hör ihop i mångt och mycket, kvinnohistoria i båda. Vardagshistoria. Och boken Mathilda måste man nog läsa med större eftertanke, det är långsam läsning. ABF är med i folkbildningssyfte. Vi satsar på att komma igång i slutet på oktober och sen köra i höst och vinter.

Och snart, mycket snart, måste vi trycka upp nya Järnladies. Jag tittade lite mer noggrant bland kartongerna och såg att jag bara hade drygt 100 ex kvar!! Det har gått snabbt nu på slutet. Och nu ska jag iväg till posten med en laddning till Adlibris igen – dessutom. Även Mathilda har sålt, fick beställning på båda i morse. Det känns ju jätteroligt!

Boken ”Älskade Mathilda” har kommit!

Lämna ett svar

De första 100 exemplaren kom till Västmanlands läns museum på Karlsg.2 i Västerås igår tisdag. Så roligt det var att träffa familjen Hirdman. Författarinnan Birgit Hirdman Rørslett, 90 år i sommar, ledsagades av sonen Øyvind från Oslo. Hon är en pigg och vaken dam som kan hantera både dator och epost. Och visst finns det en tydlig tråd av språkintresse och skrivande i efterföljande led på kvinnosidan som känns igen redan från brevväxlingen mellan Mathilda och Lars – för de båda kunde skriva.  Det är deras dotter Maj Hirdman och nu Majs dotter Birgit. Och sen är det Birgits brorsdöttrar Yvonne Hirdman, författare och professor i historia, och Eili Hirdman, språklärare. Yvonne Hirdman har skrivit Den röda grevinnan – en europeisk historia som fick Augustpriset 2012. Det är talangfulla damer vi hade att göra med denna dag!

På bilderna ovan ser ni överst länsmuseichefen Carl-Magnus Gagge hälsa på Birgit Hirdman Rørslett och sonen Øyvind. Vid lunchbordet ses fr vä profilen på Susanne Granlund, bildarkivet, nacken på Eili Hirdman, Øyvind Rørslett, Jenny Findahl, som gjort den grafiska formen, Yvonne Hirdman, Birgit Hirdman Rørslett och Carl-Magnus Gagge. Därefter sitter Ivan Klaessaon och Lena Engström, bara håret syns på dem. Tack länsmuseet för all hjälp!

Yvonne Gröning kom från Norberg och det var extra roligt för hade hon inte lyft fram Maj Hirdman i Järnladies och skrivit teaterstycket om Maj Hirdman och Norbergs gruvstrejk förra sommaren, så hade nog inte denna brevbok kommit till! Tänk hur det är – det ena leder till det andra och när man börjar nysta så ser man plötsligt mönstret.

Vi hade en gemytlig stund tillsammans igår på länsmuseet, vi firade boken med en inledande lunch, ett samtal, kaffe och god jordgubbstårta där det stod ”Älskade Mathilda”, så välordnat av länsmuseets Veronica Dahlberg och Lina Gatte Redin. Radio P4 Västmanland intervjuade Birgit i direktsändning och VLT, Västmanlands läns tidning kom för ett reportage. Och boken – den ser helt underbar ut. Det blir roligt att införliva denna autentiska berättelse i Ekomuseums lilla ”förlag”. Och på fredag kl 10 har vi ett enklare boksläpp på kansliet. Kaffe och tårta – naturligtvis. Och då får vår nya lilla barnbok Från Berg till Spik hänga på också. Och sen kan ni köpa båda böckerna genom Ekomuseum, på länsmuseet i Västerås, kanske även i Falun, hos lokala bokhandlare och snart även via Adlibris. Hurraaa!!

Yvonne Gröning och Florrie-planer

3 svar

Trevligt besök på kansliet idag. Yvonne Gröning kom farande från Norberg med en tung kasse fylld med papper.  Vi skulle prata om Florrie Hamilton (1888-1976), hon som blev hemmadotter och hela livet bodde på Högfors bruk utanför Norberg.

”Jag vågade aldrig gifta mig, det gick så illa för mina systrar. Jag har inte saknat anbud, men när min mor dog blev det så att jag stannade hemma och tog hand om min far. Vi hade ett bra gemensamt liv han och jag, han ville att jag skulle vara hos honom. Och sedan gick väl tiden förbi…” så berättade Florrie själv några år före sin död för Yvonne, som var där för en intervju. Om detta möte med Florrie berättar Yvonne i vår bok Järnladies.

Men nu har Yvonne planer, hon har fått tag på en brevväxling mellan Florrie och Emilia Fogelklou, det är en hel hög med brevkopior som nu ska läsas och skrivas rent. Det här kan bli spännande, det är ett historiskt dokument, återigen röster från förr och jag är så svag för den här typen av texter. Det autentiska, det oförställda, dessa nu döda som så direkt talar till oss genom sina brev, som beskriver vardagslivet med alla sina bestyr och bekymmer.  Ska bli roligt se vad resultatet blir, vad breven handlar om. Nu sätter Yvonne igång, jag gillar hennes tankar och nånstans ska vi nog komma med på banan, det här blir ju inte klart i år men nästa år….hmm.

Högfors bruk är ett besöksmål i Ekomuseum, vilket gör breven extra intressanta. En hytta är omnämnd 1464 och redan 1545 anlades landets första stångjärnshammare här, det var några år före Ludvika, som var landets första kronobruk. Det här var Gustav Vasas tid, en expansiv tid. Högfors utvecklades till ett betydande järnbruk som mer eller mindre var igång ända fram till 1953…av industrin står idag ett stort intakt kolhus kvar och en ståtlig hyttruin med mäktiga masugnspipor. Det är vår modernaste ruin!

Stockholm i mitt hjärta

Lämna ett svar

Var en sväng till storstan igår lördag och i det soligaste väder. Gick en skön långpromenad genom stan. Julhandeln är i full gång men popplarna vid Slussen var fortfarande gröna, lite gula, de flesta blad satt kvar, egendomligt. Jag träffade dottern, vi gick från Eriksdalsberget vid Skanstull på Söder ner till Hötorget runt city och tillbaka igen.

År 1967 tog jag studenten på Palmgrenska Samskolan på Kommendörsgatan och minns alla håltimmar nere på stan. Vi gick i skolan även på lördagarna på den tiden men slutade vid lunch och då drog vi ner till något som hette Stockholmsterrassen, som låg vid Sergels torg, som då bara var en stor grop som senare skulle bli plattan med Piet Heins superellips vid kanten och Edvin Öhrströms glasobelisk i mitten (invigd 1974). Stockholmsterrassen var den tidens mötesplats, som ett litet kulturhus med café, böcker och schackspel. Där hängde vi i timmar och planerade helgen. Terrassen finns kvar men är stängd sen länge. Jag tittar ofta ditupp när jag passerar och minns.

Kultur fick vi i Götgatsbacken med Ebba Brahes 1600-talspalats på vänster sida ner mot Slussen – vi har Ebbas underbara lusthus i Bockhammar mitt i Ekomuseum –  i Gamla stan, vid Rosenbad (Ferdinand Boberg) med vy över Stadshuset (Ragnar Östberg), vid Sergels torg som sagt, vid Hötorget och PUB (Cyrillus Johansson m fl) och NK förstås, Ferdinand Bobergs NK, detta vackra varuhus med sitt goda kaffe och sina chokladbiskvier – obetalbart! Ferdinand Boberg som växte upp i Norberg, en fantastisk arkitekt gift med Anna Boberg, mångsidig konstnär. Har just köpt boken Fru Bob – en personlig biografi (om Anna Boberg förstås) skriven av Yvonne Gröning, den kom 2009. Den ska jag snart läsa.

Det är 22 mil och 2,5 timme med bil till Stockholm från Ludvika. En stadsvandring låter sig alltså göras utan större problem. Det är det som är bra med Ludvika. Finnmarken i ryggen och storstan framför näsan.

Lapphyttan – en urgammal plats i skogen

Lämna ett svar

Så har jag då äntligen varit på Lapphyttan, den riktiga platsen i skogen nära Olsbenning, en säkert lika urgammal bergsmansby, inte så värst långt från Norberg, nån mil kanske. Igår blev det av och då följde Yvonne Gröning, journalist och författare, med mig. Hon bor i krokarna i en smedja (!) och det syns inget utanpå att där inuti ryms den mest trivsamma bostad. Väldigt bra uttänkt! Där vill jag också bo!! Nåväl, vi for iväg till Lapphyttan. Det gjordes utgrävningar på platsen kring 1980 och man fann en urgammal hyttplats, rester från den allra tidigaste masugnen hittills. I Bergslagen finns de allra äldsta hyttorna i ett band från Skinnskatteberg (där Röda Jorden ligger, äldsta platsen hittills för järnframställning av rödjord) till Norberg. Lapphyttan var igång under det tidiga 1100-talet. Då hade man börjat bryta järnmalm ur berget, gruvdrift alltså. Istället för rödjord och myrmalm. I en masugn fick man upp temperaturen så att järnmalmen smälte, rann ut i flytande form och stelnade till tackjärn, s.k. osmundjärn. Teknisk utveckling! Denna metod kan mycket väl ha startat just här i Bergslagen och sen spritt sig vida omkring. Många tänker nog att det är tvärtom.

Hyttplatsen är rätt nyligen uppskyltad och röjd av Norbergs kommun, var det 2009? 2010? Tiden går fort. Det ger i alla fall en god förståelse för vad som pågått på platsen där mitt i skogen. Det är idag tyst och stilla förstås, en bäck som porlar utför sluttningen med lämningar av en mulltimmerhytta, som ser ut som en jordhög. I många hundra år var hyttplatsen överväxt av skog och fanns måhända kvar endast i folkminnet här och där. Gamla berättelser. Men så började några arkeologer söka och gräva….Ett resultat av det hela blev Nya Lapphyttan som rekonstruerades vid Karlbergs hembygdsgård i kanten av Norberg. Där pågår medeltida aktiviteter på sommarn, ja, man gör järnförsök i en uppbyggd masugn, bara det är stort. Många är involverade i denna pragmatiska forskning om Bergslagens järnhantering. Men till ursprungliga Lapphyttan bör man gå för att få den här sanna lite magiska känslan, att det var just här det hände….

Blåsiga dagar får man tankar

Lämna ett svar

Igår var det en blåsig mellandag som jag spenderade på kansliet, begravd i papper. Det låter väl tråkigt, jovisst –  MEN det händer ändå saker hela tiden, så som det där telefonsamtalet med Oslo. Jag hade ett fantastiskt fint samtal med Maj Hirdmans dotter Birgit, som bor i Oslo, en fin och mycket kultiverad dam av äldre årgång.

Maj Hirdman är omskriven i Järnladies och det var helt Yvonne Grönings förtjänst, det var Yvonne som absolut ville skriva om henne och det var helt rätt, därför att Maj Hirdman var en riktig kämpe och överlevare. Hon kallades ”Röda Maja” i Norberg eftersom hon agiterade för solidaritet. Hon var egensinnig och mycket begåvad. Så småningom gifte hon sig med Gunnar Hirdman, en intellektuell som var studieledare på ABF och som med tiden blev riksansvarig för hela ABF. Han tillbringade somrarna på Brunnsvik utanför Ludvika, där dottern Birgit fick vara med. Det var underbara somrar, berättade hon i telefon från Oslo.

Birgit har i sin ägo en brevsamling på ca 100 brev, ett ömsint förvaltat arv från modern. Det är en brevväxling mellan Maj Hirdmans föräldrar, alltså Birgits morföräldrar och är, som hon säger, en riktig skatt, en unik skildring av ett ungt pars liv, tankar och strävan här i Bergslagen på 1880-talet. Den samlingen skulle kunna bli en underbar läsning för alla, ja vi skulle kunna göra en fin bok av breven med fotografier från tiden. Det var det vi pratade om, brevsamlingen blir en gåva till Bergslagen. Hm…vi håller visst på att bygga upp en liten förlagsverksamhet här…??  Jaa, men aptitliga böcker är ett bra sätt att sprida historia till alla. Och historia är nödvändigt för vårt inre lugn, det ger visshet. Man får förståelse för tid och för folks rörelser i tiden. Ekomuseum Bergslagen är en bra utgångspunkt för dylika ting.

En brevbok skulle kunna ge en fin bild av Bergslagen, av en verklighet då, om flytt från Värmland till Bergslagen, om umbäranden, jakten efter försörjning, om längtan, kärlek och planer, om familjeliv och barn innan fadern dog i förtid. Maj var bara fem år när hon blev faderlös, hon föddes 1888 i Söderbärke i södra Dalarna. Hennes mor Matilda ”Tilda” Johannesdotter bevarade omsorgsfullt alla brev mellan makarna och överlät senare samlingen till dottern Birgit.

Tanken är mycket lockande. Jag vill själv absolut läsa den boken, det finns inget mer spännande än att läsa om människors verkligheter. Så hur göra? Jo, det är nog bara att börja dra i tråden…