Etikettarkiv: Ludvika

Bildspel om Röda Jorden

Ja, ett bildspel om Röda Jorden är bland annat vad jag håller på med idag. Men halva dan har redan gått och den första halvan jobbade jag med att bearbeta texten till den lilla barnbok vi håller på med: Från berg till spik. Det är ett häfte som togs fram i Ekomuseum i slutet på 1990-talet av Kerstin Bergström och Barbro Jadling, alltså för en 12 år sen lite drygt. Det häftet ska bli en liten bok tillägnad alla barn som vill veta lite mer om hur man faktiskt gjorde järn en gång i dessa bygder, det var under masugnarnas tid, den tid som kom efter sjö- och myrmalmstiden då järnet gjordes i enkla blästergropar i marken. Att Bergslagen var centrum för den svenska järnproduktionen är nåt man inte alltid tänker på idag när det svenska järnet kommer från de gigantiska gruvorna Kirunavaara och Malmberget uppe i norr. Fast lika stora malmkroppar har man nu funnit här i Ludvika under Väsman och även under Vättern (!!) åt Askersund till om jag inte missminner mig. Järnets historia är alltså långt ifrån slut i denna landsända.

Men nu var det bildspelet! Det handlar om den röda jorden utanför Riddarhyttan, den plats där man funnit spår av järnproduktion långt före Kristi födelse, ja redan 700 år före. Det var den starkt järnhaltiga rödjorden som var råvaran. Om detta ska Ulla Fredriksson berätta nu på lördag på Bergslagstinget vi kör på Lindgården i Västanfors, kl 10-15. Jag ska hjälpa henne med ett bildspel, för jag var med för några år sen en hel dag när två skolklasser var där på besök och gjorde järn under flera timmar. De bilderna får bilda bakgrund till Ullas berättelse om hur hon och hennes förening, Riddarhyttans hembygdsförening, arbetar med skolbarn på Röda Jorden.

Nån som läser detta och får lust att komma? Det går så bra!! Även om jag inte kan lova lunch men då behöver man heller inte betala nåt, inte anmäla sig heller. Det finns plats.

Högt ovanför Ludvika

Lämna ett svar

Här uppe på berget ligger mitt skafferi, här plockar jag först blåbär i juli, sen hallon i augusti och sist lingon nu i september. Jag pratar om Ställviksberget för er som inte vet. Det är det höga berget som ligger vid Väsman strax efter utfarten från stan på vägen mot Grangärde. Jag var där med lingonhinken både i lördags och söndags, jag gick däruppe i flera timmar och lät klockan ticka bäst den ville. Tankarna fick flyga och fara bäst de ville också. Och höjer man på huvet lite så ser man Ludvika därnere vid Väsman. På berget kliver man runt bland rester av gruvhål, de finns överallt. Och mellan gruvhålen mötte jag i söndags en ovanligt färggrann stubbe! Oj! Jag tvärnitade. En sån färgsprakande höstsstubbe kräver en bild. Visst ser det nästan lite giftigt ut? Hösten är stark!

Måste orda lite om gruvhålen också. Det är gamla gruvhål, en del vattenfyllda, andra fyllda med sten, jord, mossa. Runt hålen ligger travar av sten, skravelsten, varp. Det är lite stenbrottskänsla, stenbrott såg jag i Blekinge när jag bodde där, men här var det fråga om en jakt på järn och kanske även koppar och andra mineral. Vem har varit här och hackat, grävt och eldat? Det måste ha skett nån gång på 1500-talet när Gustav Vasas män anlade det första kronoägda bruket nere vid Ludvika ström, vid foten av berget. Eller kanske på 1600-talet när bruket var igång och behovet av mer järnmalm pressade på ett sökande. Här längs Väsmans strand ligger Ivikens urgamla gruvhål, ja i alla fall från 1400-talet. Och uppåt Norrvik ligger några av de äldsta gruvorna vi har, medeltida vågar jag påstå. I närheten av Ställviksberget ligger Ickorbotten, Källbotten, Håksberg – alla gruvor under lång tid. Håksberg öppnar snart igen förresten. Snart är gruvorna åter igång runt Ludvika, tro’t eller ej!

Här ett tips om några gruvor i Bergslagen: www.bergsbruk.se

Lingonfångst

2 svar

Idag första september, oj vad det går fort – ständig förundran över tiden här. Tidspilen är i stadig fart framåt och dess syfte är att skapa oreda – det hörde jag på vetenskapsprogrammet på TV häromkvällen i Kunskapskanalen, min favvokanal. Oreda och oordning är det mest fundamentala i världsalltet och tidspilen är alltid i rörelse mot kaos. Vi kämpar för att upprätthålla ordning och så snart vi släpper greppet så kommer oordningen som ett brev på posten, det är bara att titta på kansliet…hm, papper överallt…på ens hem…..hm, grejer överallt….det gäller att ligga i och motarbeta. I Ekomuseum utomhus är det likadant överallt, allt faller ihop om man inte jobbar stenhårt för att underhålla och upprätthålla.

Och så har vi lingonskogen och inte ens där står tiden stilla. Även om skogen är stilla och tyst. Nej, lingonen hinner nästan bli övermogna innan man är där och fångar in dem. Igår efter jobbet hann jag med att plocka några utvalda fina röda uppe på Ställviksberget ovanför Väsman, mitt favoritställe. Där finns både blåbär, hallon och lingon. Jag gillar verkligen Ludvikas skogar, de ligger så nära och det är rena rama skafferiet. Allt är bekvämt nära i Ludvika, skog, bad, stad, cykelvägar. Och Ludvika växer nu. Skön känsla.

Bad i vackra Väsmans ljumma vatten

Lämna ett svar

Idag söndag var det en blå himmel hela förmiddagen och då passade jag på, jag for ner till Skuthamnen nedanför Hammarbacken för att ta mig ett dopp. Jag har skrivit om det förr, där badar man bäst om man är i Ludvika, det är min åsikt. Det ligger vackert, platsen är historisk. Hit gick verkligen skutorna en gång i tiden för inte så himla längesen, de kom från Sunnansjö som ligger i andra änden på sjön. Säkert hade de kol med sig till smedjan på Ludvika bruk. Kanske ved och andra handelsvaror. Det är en kvalificerad gissning! Rester av pirar finns kvar, stenbumlingar. Och däremellan en fin sandstrand, där badar många Ludvikabor. De som inte badar här, de väljer Hällarna på udden bortom ABB. Förresten syns ABB väldigt väl på bilden ovan, de stora röda byggnaderna är en del av ABB, Ludvikas största och viktigaste arbetsplats. ABB i Ludvika går bra, mycket bra. De bygger ut hela tiden, större hallar för diverse experiment antar jag. Men den här badplatsen är finare, mer i min smak. Jag kom på förmiddagen det var inte många där än. Vattnet var klart och fint, man ser botten långt ut. Inget sjögräs, inga alger, så ska det vara.Och de blå bergen bortanför Väsman, det är finnmarken. Där står en skog av vindkraftverk, som inte syns så mycket på bild men som man tydligt ser i verkligheten. Här är skönt att vara.

Strömsdal – en by i Grangärde finnmark

2 svar

Om man kör via Grängesberg och Silverhöjden, passerar Hörken och Yxsjöberg och sen följer den ringlande grusvägen genom finnmarken så kommer man snart till en mycket vackert belägen by vid en skön sjö, en by som blomstrade under ca 200 år. Jag körde förbi förra veckan i regnigt väder och tog några bilder med min iPhone, hade glömt kameran hemma förstås. Byns blomstringstid tog slut kring förra sekelskiftet. Det handlar om järn förstås! En masugn anlades 1727 och den blåstes ned 1909 och därefter kan man säga att byn somnade in.

Det hela började med att järnbruken sökte sig uppåt skogarna i sin jakt på träkol. Kolet kunde inte fraktas några längre sträckor utan att förstöras och skogen var på väg att ta slut nedåt Mälaren. Alltså drog sig bruksverksamheten uppåt skogen för att ha nära till träkolet och Strömsdals bruk anlades i början på 1700-talet av finansiären Hans Olsson Ström. Byn är döpt efter honom. Järnmalmen fraktades hit från Grängesberg över sjön Norra Hörken och på forvägar till masugnen i byn där den smältes till tackjärn. Sen fraktades tackjärnet vidare till smedjan i närliggande byn Gravendal för att omvandlas till prima stångjärn under räckhammaren. Men det anlades även smedjor i Strömsdal och en av dem står kvar än idag och används av byalaget för diverse aktiviteter. 1875 öppnade Sävsnäs järnväg, SVJ, mellan Hörken och Fredriksberg vilket naturligtvis underlättade alla transporter och bidrog till ett verkligt lyft för bygden. Strömsdal blev centralort med järnverksverkstad och gjuteri. Här bodde som mest 250 personer och järnproduktionen nådde sin topp i slutet av 1800-talet med 4-5000 ton årligen.

Finnmarken i norra Ludvika kommun sjöd av liv under 1800-talet. Strömsdal och Gravendal kom att höra till vad man kallade för Säfsnäsbruken dit även Tyfors, Fredriksberg, Annefors och Ulriksberg räknades. Det var en framgångsrik bruksbygd. Idag finns några byar med i Ekomuseum Bergslagen. De lever upp på sommaren men ligger ganska öde vintertid. Men nästa vecka är det Dan Andersson veckan och då kulminerar aktiviteterna. Det är då man ska passa på och åka runt i finnmarken!

Dan Andersson veckan kan du läsa om här.

Blåbär i Ludvika

Lämna ett svar

Årets första fångst av blåbär, plockade vid ickorbotten i Ludvika den 11 juli. Var det inte ovanligt tidigt??? Det känns så.

Igår var det måndag och efter jobbet tog jag en tur på skogen, det var uppåt Ickorbotten på höjderna ovanför Väsman. Där finns fina blåbärsmarker. Man kör upp från Hammarbacken och kommer på en grusväg och sen fram till den gamla gruvbyn som ligger däruppe på berget för sig själv i skogen, som en slags Bullerby. Där parkerar man och så går man ut i skogen mot Väsmanhållet. Jag hade hört rykten att de var mogna och ville bara spana lite i värmen…puh och pust, molnen försvann och solen sken så varmt mellan tallstammarna. Efter två timmar hade jag en halvfull hink! Dryga två fina litrar. Då pallrade jag mig hem med fångsten. Det var lättplockat och handplockade blåbär behöver gudskelov inte rensas för det gör man efter hand. Det är bara att frysa ner dem i påsar. Det gjorde jag. Jag hade även rävbandmasken i tankarna men tänkte också att den inte har hunnit hit än – fast vad vet man. Nåja, blåbären ska bli till sylt och smulpaj (med mandel och smör, inte mjöl). Då dör eventuella maskägg OM de nu skulle finnas här, de tål inte värme. Det var en tröst. Det där med maskar är obehagligt, har nyligen läst om torskmask också. Sån information fastnar hos mig.

Halva dan igår ägnade jag mig åt att städa upp på kansliet och fixa utskick av böcker och annat. På eftermiddagen levererade jag böcker (Järnladies och Of Man and Iron) till både Globes bokhandel för andra gången och till Mojsen i Grängesberg och sen for jag till Björnhyttans avfallsanläggning och sorterade massor av skräp från kansliet. Jag gjorde alltså nytta igår men värmen gör mig slö, det känns som om jag rör mig i ultrarapid. Idag är det en ny dag och inte lika varmt….

En varm fredagkväll i Ludvika

1 svar

Folk drar sig nedåt Väsman, denna underbara sjö. Vid Piren, krog med uteplats, häckar klasar av folk en varm kväll som denna. Man picknickar längs stranden också. Studenter sitter bland björkarna och äter medhavd mat. Hur det ser ut när de gått hem, ja det är en annan femma. Då kan det likna en smärre soptipp. Jag undrar vem som städar? Kvällsolen lyser stadigt och varmt och går ner långt bort i sjön, bortom de blå bergen och vid den här årstiden sent. Det är något primitivt över stranden och sjön, det har jag alltid tyckt. Folk samlas vid strandkanten, de sitter här vid solnedgången och spanar ut över vattnet och liksom följer solen på slutet…Jag är säker på att urmänniskan gjorde detsamma och rabblade någon ramsa för att känna sig riktigt säker på att solen skulle komma tillbaka efter nattens mörker, ja mörker och mörker – kort mörker nu i juni. Idag var det ett studentmyller på stan också, nånstans ska de samlas har jag förstått, det ska festas och kvällen är som gjord för det. När jag skriver detta är kl 22,00 och det är fortfarande 25 grader varmt och en vacker solnedgång även i Marnäs.

Eva Långberg och jag har suttit och pustat på kansliet idag i en tryckande värme och pratat planer, bröd och museimässa och lite annat. Då kom det ett oväntat besök. Karlskogabor med koppling till Morgårdshammar utanför Smedjebacken klev in genom dörrn. Det var gamla bekanta som jag inte sett på åratal och klart att Eva, som är bygdens dotter, genast fann gemensamma bekantskaper på orten. Så det blev ett pratande! Och på genuint dalmål. En annan pratar ju stockholmska och det är inte lika roligt. Jag skulle också vilja ”tjåla” lite på dalmål.

Blixt och dunder!

Lämna ett svar

Åska och ösregn över Marnässkogen och Gammelgården i Ludvika, fast det syns inte på bilden så väl. dock ser man att gräset är lika grönt som i Jämtland. Foto ChL.

Åska och ösregn över Marnässkogen och Gammelgården i Ludvika, fast det syns inte på bilden, dock ser man att gräset är lika grönt som i Jämtland. Foto ChL.

Det har varit tyst här på bloggen ett tag nu. Jag har varit ledig hela långhelgen och arbetat i en trädgård i Jämtland. Att få den i ordning tog hela långhelgen, gräset växer så det knakar uppåt norr. Kan bero på ljuset…kan bero på allt regn som faller. Växer gör det rejält och knallgrönt är det. Idag första vardagen for jag tillbaka till Ludvika igen. Och här i Ludvika blev jag mottagen med ett pampigt åskväder, hann precis packa ur bilen och bära upp allt i lägenheten. Luften var fullständigt tryckande, 30 graders värme, en bastu. Då bröt det lös, det är verkligen mäktigt med blixtar och med åskan som rullade över skogen. Pang och bom! Allt hukade, så även jag.

Imorse gick boken Järnladies iväg till tryckeriet kan jag meddela. Jenny och jag har arbetat under helgen med det sista – trots ledighet, det går alltid att klämma in lite arbete i alla fall. Vi tror inte att det finns några fel nu, vi har gått igenom allt, precis allt. Nu är det gjort och nu finns ingen återvändo. Boken ska levereras i början på juli, jag har sagt det flera gånger, kanske blir det lite tjatigt…? Nåja, den kommer den 4 juli. Vi har boksläpp den 5 juli. Min ambition är att själv baka Elsas supergoda Tangotårta till den dan, ett par stycken i alla fall, jag vill ju gärna prova.

Igår drog loppisen igång i Ludvika

Lämna ett svar

Då är det sommar! Loppisen på Ludvika Gammelgård var först ut. Och med full sommarvärme. Här står man i vinterkängorna och har svårt att fatta……samma sak varje år! Fram med sandalerna, av med strumporna. Så klev jag ut och viftade på stortårna och det gick ju fint. Det är i varje fall försommar, jag mötte en utslagen hägg!! Med doft och allt. Och jag gick på den första loppisen som nu kommer att vara igång hela sommaren varje lördag mellan 9-15. Likadant blir det nere på Hammarbacken från och med nästa lördag. Två stora och riktigt bra loppisar i Ludvika gör att det blir värt en resa hit om lördagarna, glöm inte bort det! Loppisen vid Gammelgården kan även bjuda på en tur runt Gruvmuseet och ett besök hos den välfyllda byggnadsvårdsbutiken Nordiska Kaminer, nordiskakaminer.se som ligger kant i kant med allt det andra. Helt suveränt.

Loppisen nere vid Akvariet nedanför Hammarbacken ligger ju så vackert där nere vid kanten av Väsman med herrgården som granne och med tyvärr torrlagda Ludvika ström intill. Väsman är min favoritsjö och helt nära loppisen ligger den gamla Skuthamnen, idag en underbar badplats med en lika underbar kvällssol. Det är bara ett tips till er som gillar att ta ett bad. Och det blir en bra sommarmix: två loppisar, byggnadsvård, gruvmuseum, bad i klart rent vatten utan en massa alger, sjögräs och bottenslam, kaffe, glass och akvarium med svenska fiskar. Tar du cykel med så finns en asfalterad gammal banvall som går nästan ända fram till Grangärde och som följer Väsmans strandkant även om det ibland finns skogspartier och hus emellan. Det går fint att cykla Väsman runt också, fem mil kanske…. En liten matsäck i cykelkorgen skadar inte. Man har att göra i Ludvika med andra ord!

I Ludvika finns Hammarbacken

Lämna ett svar

Det är också Ekomuseums allra första besöksmål, här började hela äventyret kan man säga. Örjan Hamrin på Dalarnas museum brukar berätta att området hotades av rivning på 1970-talet nån gång, men att museet då räddade Hammarbacken tack vare en museichef som drämde alla nävar i borden. Sen tog ekomuseet fart och Hammarbacken införlivades raskt i objektslistan. Miljön är väldigt fin, man går gärna dit upp. Där ligger den gamla bruksgatan som förr med herrgården i nedre änden, sen Ludvika ström och sist den fina träkyrkan i karolinsk stil på andra sidan strömfåran. Allt i en spikrak linje. Då var hela linjen obruten, nu bryts den av vägen till Grangärde, av järnvägen och så en massa träd som skymmer, särskilt på sommaren – tyvärr! De borde huggas ner. Förr var det betydligt kalare, man hade utsikt! Det har man inte längre, så tråkigt det är. Jag gillar utsikter.

Hur som helst var jag på Hammarbacken idag på eftermiddagen med Gigi Karlestedt från Kulturförvaltningen på Ludvika kommun, som äger och ansvarar för miljön. Vi tittade på bakugnen som måste renoveras rejält för att kunna användas, vi tittade på lokalerna i allmänhet. Jag har fått en idé i skallen att vi på sikt borde lägga Ekomuseums kansli på Hammarbacken och hålla öppet året runt, inte bara sommartid. Här skulle hela säcken kunna knytas ihop på ett bra sätt. Vårt fina referensbibliotek kunde komma till allmän nytta liksom bildarkivet. Skolbarn kunde komma, kursverksamhet inte bara i bakning utan i annat också. Börjar man tänka i nya banor så är det ibland ingen hejd på idéerna…..ojojoj. Då är det roligt.

Och sen ville jag titta lite närmare på Carolina von Knorrings panoramabilder som hänger i hallen i tre sektioner och som visar hela Ludvika bruk vid forsen nedanför, hyttan, smedjorna, stånggången, dammarna och strömmen bort till Skuthamnen och vackra sjön Väsman (där isen förresten håller på att ge sig nu). Carolina var en erkänt duktig porträttfotograf som även tog landskapsporträtt. Hon var gift med Carl Ehrenfrid Roth, yngste sonen på Ludvika bruk och hans äldste bror Carl Edward som tog över bruket, byggde en skola 1867 högst uppe på berget ovanför Hammarbacken. Nog känns det som att Carolina stod på skolans tak och tog sina panoramabilder den gången. Det är faktiskt också vad Örjan Hamrin säger. Jag tror honom! Kanske passade hon på under byggnationen? Bilderna bör vara tagna just då. Ingen järnväg och inga träd som skymmer utsikten.