Etikettarkiv: Håksberg

Ludvika ström i full fart!

Man blir bara så glad när man hör och ser Ludvika ström forsa! För den hörs på långt håll och nu har en av tre dammluckor varit öppen i drygt tre veckor på grund av allt regnande. Det är mycket vatten i Väsman och man tappar inför vintern och den kommande snön. Sen fram på vårkanten blir det snösmältning och då är det bra att ha lite marginal nämligen.

Jag gick längs med strömmen i lördags och verkligen njöt av synen och därefter av Väsman som låg så stilla och vackert i höstdiset. Hade bara min iPhone med mig och tog bilder med den. Där var några änder som vilade på vattenytan, jag tror de sov. Två änder stod på stenarna och putsade sig. En hel flock låg och flöt helt stilla längre in i viken. Och långt därute på sjön låg flotten, från vilken de scannar av botten och gör borrprover ner i berggrunden. Det är här den gigantiska järnkroppen ligger och väntar på att bli bruten, här rakt under ens fötter. Det gäller nu att komma underfund med hur stor den är och hur man ska komma åt den på bästa sätt. Sjön är 60 meter djup men inte här inne i viken och det är åt det här hållet som järnmalmen ligger – under ABB, under Piren, under Skuthamnen och Hammarbacken. Jag har sett en bild och fattade att den låg längs med hela viken fast långt därnere i djupet. Den kommer nog att attackeras från två håll får man förmoda: från Håksberg och från Blötberget. Bara de inte tömmer Väsman på vatten. Tänk att järnhistorien ska få fart igen…alla som trodde den var förbi, slut, finito….men icke så!

Högt ovanför Ludvika

Här uppe på berget ligger mitt skafferi, här plockar jag först blåbär i juli, sen hallon i augusti och sist lingon nu i september. Jag pratar om Ställviksberget för er som inte vet. Det är det höga berget som ligger vid Väsman strax efter utfarten från stan på vägen mot Grangärde. Jag var där med lingonhinken både i lördags och söndags, jag gick däruppe i flera timmar och lät klockan ticka bäst den ville. Tankarna fick flyga och fara bäst de ville också. Och höjer man på huvet lite så ser man Ludvika därnere vid Väsman. På berget kliver man runt bland rester av gruvhål, de finns överallt. Och mellan gruvhålen mötte jag i söndags en ovanligt färggrann stubbe! Oj! Jag tvärnitade. En sån färgsprakande höstsstubbe kräver en bild. Visst ser det nästan lite giftigt ut? Hösten är stark!

Måste orda lite om gruvhålen också. Det är gamla gruvhål, en del vattenfyllda, andra fyllda med sten, jord, mossa. Runt hålen ligger travar av sten, skravelsten, varp. Det är lite stenbrottskänsla, stenbrott såg jag i Blekinge när jag bodde där, men här var det fråga om en jakt på järn och kanske även koppar och andra mineral. Vem har varit här och hackat, grävt och eldat? Det måste ha skett nån gång på 1500-talet när Gustav Vasas män anlade det första kronoägda bruket nere vid Ludvika ström, vid foten av berget. Eller kanske på 1600-talet när bruket var igång och behovet av mer järnmalm pressade på ett sökande. Här längs Väsmans strand ligger Ivikens urgamla gruvhål, ja i alla fall från 1400-talet. Och uppåt Norrvik ligger några av de äldsta gruvorna vi har, medeltida vågar jag påstå. I närheten av Ställviksberget ligger Ickorbotten, Källbotten, Håksberg – alla gruvor under lång tid. Håksberg öppnar snart igen förresten. Snart är gruvorna åter igång runt Ludvika, tro’t eller ej!

Här ett tips om några gruvor i Bergslagen:  www.bergsbruk.se

 

Om gruvor och den jord vi trampar

Båda bilderna visar Stollbergs gruva mellan Ludvika och Smedjebacken. Detta är näst Bastnäs den tredje mest mineralrika platsen i Sverige och kanske den fjärde i världen! Gruvan har medeltida anor. Foto Ch Lindeqvist.

Båda bilderna visar Stollbergs gruva mellan Ludvika och Smedjebacken. Detta är näst Bastnäs den tredje mest mineralrika platsen i Sverige och kanske den fjärde i världen! Gruvan har medeltida anor. Foto Ch Lindeqvist.

Nu läser jag i söndagens SvD på ”Brännpunkt” om att satsning på gruvor lönar sig. Det handlar om Lappland, Pajala, Gällivare och Kiruna och 1500 nyanställningar. Gruvor har vi flera här i Bergslagen och Ekomuseum och mycket gamla gruvor dessutom. De har inte lönat sig på länge. Övergivna och nedlagda. En del nästan övervuxna, man får passa sig så man inte ramlar ner i nåt hål. Men nu verkar det plötsligt hända nåt…? Jag hör att det projekteras för fullt runt omkring. Grängesberg är tydligen på gång att öppna igen, en massa vatten måste bort förstås. Blötberget och Håksberg glunkas det också om. Då kommer jag att tänka på vad fd landshövdingen i Västmanland Mats Svegfors sa i sitt tal i Karmansbo smedja på Ekomuseums 20-årsjubileum för precis fem år sen. Han sa ungefär så här: ”vi tror att vi har järnets historia bakom oss men istället kanske vi har  den stora järnepoken framför oss.” Det var en tanke som raskt ändrade synen åtminstone på mig.  Det är nåt i görningen! Det står i debattartikeln att den urgamla gruvsektorn är en framtidsbransch. Att ett hundratal bolag har letat efter koppar, guld, zink, bly och nickel just i Sverige OCH efter exotiska grundämnen med namn som yttrium, lantan och dysprosium. Kanske också mineral som bastnäsit, cerit, ortit, törnebohmit och linneit? Sånt som vi vet finns i de gamla gruvorna i Bastnäsfältet i Skinnskatteberg?  Där finns lantan förresten. Det är ett av världens rikaste mineralfält, visste ni det? Dessa sällsynta mineral har stor betydelse i gröna framtidsbranscher som vindkraft, solenergi och lågenergibelysning. Det står svart på vitt i tidningen.  Jag kan knappt andas! Och jorden vi trampar på då!  ”Få känner till att Sverige tillhör den Fennoskandiska skölden, att vi bor på ett urberg, på gnejs och granit”  så står det också. Nej, vi vet inte mycket om jorden under oss. Den har inte varit vårt fokus. Men det ska ett Geocentrum i Riddarhyttan råda bot på. Och intill ligger just Bastnäsfältet.

Kansliet en vanlig fredag

En del av kansliet från min stol.

En del av kansliet från min stol.

Och här är min arbetsplats i normala fall.

Och här är min arbetsplats i normala fall.

Och när man kliver ut på trappan så ser det ut så här rakt fram.

Och när man kliver ut på trappan så ser det ut så här rakt fram.

När det är dags att gå hem ser det ut så här. Nu går jag snart hem!

När det är dags att gå hem ser det ut så här. Nu går jag snart hem!

Många av er som läser bloggen har ju aldrig varit på kansliet och jag tänkte att det kan vara lite kul att se hur det ser ut. Det är ett ganska stort kontorsrum med bokhyllor och papper överallt. Ni ser alla arkivalier som står på golvet, sånt som jag ska sålla och sortera och sen ska det som blir över till ett arkiv i Håksberg utanför Ludvika. Det är delar av en gammal gruva som har blivit arkiv. Alltså gruvbyggnader, inte gruvhål. Det där sållandet och rensandet tar en evig tid, jag vill bara säga det. Jag har levt med pärmarna på golvet i över ett halvår men tänkte att innan vintern är förbi så ska allt vara rensat. Det blir ett par turer till Björnhyttans sopstation mellan varven. I museiöron kan detta förfarande låta livsfarligt, jag vet det. Men sanningen är den att här har sparats övernitiskt mycket, kopior av kopior av kopior. Man kan ju undra…??  Nu lämnar jag kansliet för denna dag och laddar för andra advent och julmarknaden här på Ludvika Gammelgård på söndag!