Etikettarkiv: Gigi Karlestedt

Meken och leran i Smedjebacken

Lämna ett svar

Det här är ett tips på en kul utställning om man gillar keramik, konsthantverk och byggnadsvård. Jag gillar alla tre. Meken är en av Bergslagens tre konstscener i sommar. Maskinhuset i Grängesberg och Avesta Art i Koppardalen är de två andra.  We love lera heter sommarens utställning och ett stort antal keramiker med skilda uttryck ställer ut tillsammans, både funktionella bruksföremål och konst. Många är lokala förmågor och andra kommer utifrån.

Jag gillade Gisela Karlestedts kvinna i badet, hon ligger som en romarinna i ett bad av åsnemjölk. Ja, sån association fick jag. Gisela är verksam i Köpenhamn och är dotter till kreativa Gigi Karlestedt i Ludvika, det är ju lite kul tycker jag. Gigi som på sistone jobbat med Maskinhusets urfina konstutställning, det som ligger i Grängesberg.

Meken är något i samma anda, men den är en mer iordningställd industrilokal än Maskinhuset, inte lika ljus och luftig.  Det blir en annan känsla här.  Tänk vilken lyx att ha två så fina konstscener i Ekomuseum. Det gillar jag skarpt! Och i slutet på augusti är det byggnadsvårdshelg. Det är bara att anmäla sig. Då blir det murbruk och tegel. Bland annat.

Läs om vad som sker på Meken här: www.mekensmedjebacken.se

Kontraster i Grängesberg

1 svar

Grängesberg är något alldeles extra faktiskt, ja hela gruvmiljön med bostäderna från olika epoker och resterna från gruvindustrin som finns överallt, det är lite som vilda västern. Det är mycket att titta på. Det är något av det trendiga Östberlin över platsen, sade någon. Och ja, så är det. Ruffighet och kontraster!

Maskinhuset på Dillners väg i Grängesbergs gruvområde har rena vackra funkislinjer, det är Bauhauskänsla med rymd. Och nu är det invigt och iordningställt som konstscen. Och det var en upplevelse, absolut. Miljön var inte överdrivet välstädad heller, gud ske lov. Den fick lov att vara lite som den var, autentisk och äkta. Låt det nu förbli så här! Folk kan nämligen få för sig att vissa miljöer ovillkorligen måste putsas upp, med nya golv och skrubbade målade ytor, för att det ska bli ”snyggt”. Men då skulle stämningen i huset försvinna direkt. Nej, må nu den kvarvarande ruffigheten och dammet bland maskinerna bevaras. Det ger den äkta känslan. Men visst, trasiga fönster måste ju bytas. Och det görs också. Må de som fattar beslut begripa detta med gränser för renovering och om de tvekar så här ett tips: res till Berlin, till Ruhr – lär hur man går tillväga! Där har de förstått något viktigt.

Och så var det utställningen Den hemlighetsfulla trädgården med Mia Malmlöf-Häggs bilder målade med olja på plexiglas i färgglada krumelurer som satt som en smäck på väggytorna i Maskinhuset. Det var stora freskliknande konstverk men Maskinhuset var större, så konstverken närapå försvann, de liksom flöt in i som färgpaletter på maskinhallens väggfält. Man fick söka upp dem, de fanns lite här och där. Hallen är enormt stor! Fri och luftig. Det var många där igår och spanade. Och nu är Maskinhuset öppet fram till den 12 augusti: ti-fr 11-17, lö-sö 11-15.

I Ludvika finns Hammarbacken

Lämna ett svar

Det är också Ekomuseums allra första besöksmål, här började hela äventyret kan man säga. Örjan Hamrin på Dalarnas museum brukar berätta att området hotades av rivning på 1970-talet nån gång, men att museet då räddade Hammarbacken tack vare en museichef som drämde alla nävar i borden. Sen tog ekomuseet fart och Hammarbacken införlivades raskt i objektslistan. Miljön är väldigt fin, man går gärna dit upp. Där ligger den gamla bruksgatan som förr med herrgården i nedre änden, sen Ludvika ström och sist den fina träkyrkan i karolinsk stil på andra sidan strömfåran. Allt i en spikrak linje. Då var hela linjen obruten, nu bryts den av vägen till Grangärde, av järnvägen och så en massa träd som skymmer, särskilt på sommaren – tyvärr! De borde huggas ner. Förr var det betydligt kalare, man hade utsikt! Det har man inte längre, så tråkigt det är. Jag gillar utsikter.

Hur som helst var jag på Hammarbacken idag på eftermiddagen med Gigi Karlestedt från Kulturförvaltningen på Ludvika kommun, som äger och ansvarar för miljön. Vi tittade på bakugnen som måste renoveras rejält för att kunna användas, vi tittade på lokalerna i allmänhet. Jag har fått en idé i skallen att vi på sikt borde lägga Ekomuseums kansli på Hammarbacken och hålla öppet året runt, inte bara sommartid. Här skulle hela säcken kunna knytas ihop på ett bra sätt. Vårt fina referensbibliotek kunde komma till allmän nytta liksom bildarkivet. Skolbarn kunde komma, kursverksamhet inte bara i bakning utan i annat också. Börjar man tänka i nya banor så är det ibland ingen hejd på idéerna…..ojojoj. Då är det roligt.

Och sen ville jag titta lite närmare på Carolina von Knorrings panoramabilder som hänger i hallen i tre sektioner och som visar hela Ludvika bruk vid forsen nedanför, hyttan, smedjorna, stånggången, dammarna och strömmen bort till Skuthamnen och vackra sjön Väsman (där isen förresten håller på att ge sig nu). Carolina var en erkänt duktig porträttfotograf som även tog landskapsporträtt. Hon var gift med Carl Ehrenfrid Roth, yngste sonen på Ludvika bruk och hans äldste bror Carl Edward som tog över bruket, byggde en skola 1867 högst uppe på berget ovanför Hammarbacken. Nog känns det som att Carolina stod på skolans tak och tog sina panoramabilder den gången. Det är faktiskt också vad Örjan Hamrin säger. Jag tror honom! Kanske passade hon på under byggnationen? Bilderna bör vara tagna just då. Ingen järnväg och inga träd som skymmer utsikten.