Jag hade tur igår, jag var på biblioteket här i Ludvika och där satt Arvid Gottfries från Gravendal och läste lokaltidningarna. Hustrun var på datakurs. Det är alltid roligt att träffa på Arvid. Han är en trofast ekomuseivän som varit med i många år. Nu har han fyllt 87 år men det är som vanligt svårt att fatta…. folks ålder och ungdomliga utstålning. Vad beror det på? Är det bara generna? Eller den uppenbara lusten att leva? Arvid är en glad snubbe, mycket skratt därifrån! Klart att man stannar till och sätter sig ett tag och pratar lite vardag och väder. Han lär ha varit kirurg i yngre dagar. Och i många år har han guidat i räckhammarsmedjan i Gravendal. Han har skött den stora bälgen som ger tyskhärden syre och han har demonstrerat stångjärnssmide under hammaren. Han har nära till spex och skämt och han gillar teater och det är det som han engagerar sig mest i nuförtiden. Teater och lustspel. Han håller ihop en liten teatergrupp som ger ett spel i Gravendals hammarsmedja varje sommar sen några år tillbaka. Det måste ju hända nåt KUL i en glesbygdsby, sa han med eftertryck, annars försvinner vi i ett totalt mörker!! Och så en massa skratt. Medan han daskade med handen i lokaltidningen på ett reportage som handlade just om den mörka nattsvarta svenska glesbygden med ljus i endast ett av många hus. För byarna befolkas numera mest om sommaren. Vinterhalvåret är det rätt dött. Vad gör man åt det? Jo, man gör som Arvid med hustru, man flyttar dit och skriver sig i byn. Man börjar bo där. Man blir ett ljus i byn! Detta skedde för tio år sen ungefär och trots en bostad i Uppsala. Dit åker de nu bara ibland när lusten faller på. Då tar de bilen till Uppsala istället för till ”landet”. Det blev ett omvänt liv, det blev tvärtom – kanske var det detta som piggade upp dem?