Etikettarkiv: Arvid Gottfries

Året som gått i Gravendal

Gravendal är en by som ligger i finnmarken i Ludvika kommun. Den byggdes upp kring Säfsnäsbruken i en tid då järnbruken drog sig uppåt skogarna för att komma närmare energin: det för masugnarna och smedjorna så nödvändiga träkolet. Det var tidigt 1700-tal. Byn fick sitt namn av Sebastian Grave (1684-1748) som var lärjunge till Christoffer Polhem och själv mycket uppfinningsrik. I Gravendal finns herrgård, många bruksbyggnader och bostadshus för bruksarbetare samt även ett väl fungerande litet vattenkraftverk. Men inte många bor permanent i byn idag, det har blivit en sommarby.

Gravendals Byalag är först ute med en årskrönika, trevligt skriven av sekreteraren Bertil Andersson med bilder från årets händelser. Folk i Gravendal har så mycket för sig på somrarna! Det är då allt händer. Då körs räckhammarsmedjan, spiksmedjan, bakarstugan och bygdegården.

I årskrönikan finns en kort berättelse om Byalagets historia, det var lite kul att läsa. Det var Arvid Gottfries som startade ”Gravendalsgruppen” i slutet på 1980-talet och medverkade till att man renoverade bakarstugan och labbit (där smederna vilade sig emellanåt). Och det var 1993 som de fick ett erbjudande om att köpa både mark och bruksbyggnader av Stora under förutsättning att ett byalag bildades, som tog ansvaret för förvaltningen. Ja, här tvekade man inte – det var så Gravendals Byalag bildades och Arvid Gottfries har varit en ledande person alltsedan dess. Han har dessutom med hustrun Britt varit permanent bosatt i byn sedan de blev pensionärer, deras hus är ett av dem som lyser upp byn under mörka vinterkvällar.

Gravendal direkt i Radio Dalarna P4

I går fredag före lunch klev Bertil Andersson från Gravendal in på kansliet (t hö på bilden ovan). Det var mitt under värsta regnet och åskan höll på att ge sig. Han ville ha fler Järnladies med sig upp till Gravendal. Han säljer alla våra böcker under onsdagarna då byalaget håller öppet och han är bra på det. Bertil berättade att han blivit uppringd av Radio Dalarna P4 som ville komma och göra ett radioreportage. Så på onsdagsmorgonen i veckan som gick kom radioreportern och de sände direkt från Gravendals hammare och Bertil kunde berätta om allt som skulle hända under dagen. Det var brödbak i bakarstugan, smide i spiksmedjan, labbit (smedernas vilorum) var öppen och hammarsmedjan skulle köras med jämna mellanrum. I hammarsmedjan demonstreras varje onsdag hur det gick till att göra stångjärn med hjälp av en räckhammare. Det är den gamla tyska metoden som var vanlig här i Bergslagen: ”tysksmide” och det var att ”räcka” ut järnet för hand med en räckhammare. En sån smedja kallas ibland också för räckhammarsmedja. Järnstycket glödgas i en tyskhärd intill hammaren, som för övrigt självklart drivs med ett stort vattenhjul – det är ett fasligt dunkande, taktfast och tungt, och hörs lång väg. Ofta jobbades det både natt och dag förr i tiden och folk som bodde nära en hammarsmedja fick stå ut med oljudet. Om det av någon händelse blev tyst, så vaknade man nog direkt!  Och just så här smått kunde det vara,  många små enheter producerade tillsammans ofantliga mängder med stångjärn som gick på export och gjorde Sverige till ett rikt land. Det var då det, när industrin var småskalig. Ja, inte så värst längesen heller faktiskt.

Nåväl, Bertils ord gick ut i etern och i Falun satt ett par och lyssnade och sa till varandra att nu åker vi till Gravendal och tittar på det här! Där har vi aldrig varit! Och de for iväg men hade svårt att hitta vägen, blev försenade och missade sista visningen. Men Bertil Andersson är inte den som är den. ”Har ni åkt så långt för att se hammarsmedjan igång så ska vi köra en visning för er!” Medhjälparen denna dag var Arvid Gottfries och de båda körde hammaren för Faluborna, som fick sin upplevelse. Så funkar det i Gravendal!

Gravendals byalag har en egen hemsida, den finns  här.   Byn är öppen kommande tre onsdagar:  27 juli,  3 och 10 augusti, kl 13-16. Därefter får ni snällt vänta till nästa sommar. Allt drivs ideellt i byn och inkomsterna går till den gemensamma bykassan.

Ljus i glesbygden

Jag hade tur igår, jag var på biblioteket här i Ludvika och där satt Arvid Gottfries från Gravendal och läste lokaltidningarna. Hustrun var på datakurs. Det är alltid roligt att träffa på Arvid. Han är en trofast ekomuseivän som varit med i många år. Nu har han fyllt 87 år men det är som vanligt svårt att fatta…. folks ålder och ungdomliga utstålning. Vad beror det på? Är det bara generna? Eller den uppenbara lusten att leva? Arvid är en glad snubbe, mycket skratt därifrån! Klart att man stannar till och sätter sig ett tag och pratar lite vardag och väder. Han lär ha varit kirurg i yngre dagar. Och i många år har han guidat i räckhammarsmedjan i Gravendal. Han har skött den stora bälgen som ger tyskhärden syre och han har demonstrerat stångjärnssmide under hammaren. Han har nära till spex och skämt och han gillar teater och det är det som han engagerar sig mest i nuförtiden. Teater och lustspel. Han håller ihop en liten teatergrupp som ger ett spel i Gravendals hammarsmedja varje sommar sen några år tillbaka. Det måste ju hända nåt KUL i en glesbygdsby, sa han med eftertryck, annars försvinner vi i ett totalt mörker!! Och så en massa skratt. Medan han daskade med handen i lokaltidningen på ett reportage som handlade just om den mörka nattsvarta svenska glesbygden med ljus i endast ett av många hus. För byarna befolkas numera mest om sommaren. Vinterhalvåret är det rätt dött. Vad gör man åt det? Jo, man gör som Arvid med hustru, man flyttar dit och skriver sig i byn. Man börjar bo där. Man blir ett ljus i byn! Detta skedde för tio år sen ungefär och trots en bostad i Uppsala. Dit åker de nu bara ibland när lusten faller på. Då tar de bilen till Uppsala istället för till ”landet”. Det blev ett omvänt liv, det blev tvärtom – kanske var det detta som piggade upp dem?