Etikettarkiv: Bertil Andersson

Ekorådet i Västanfors

Ekorådet mars 2013
Så var det dags för årets första Ekorådsmöte! Här går det undan!! Det var i torsdags den 7 mars som vi samlades på Västanfors hembygdsgård, bästa platsen för möten i Ekomuseum därför att den ligger precis i mitten. När herrarna stod utanför Logen i det skarpa och värmande vårvinterljuset, ja då passade jag på med kameran. Fem stycken herrar kom med.

Bertil Andersson fr vä är sommarboende i byn Gravendal i Grangärde finnmark i Ludvika kommun. Den nedlagda stationen är hans sommarhus, annars bor han i Västerås. Bertil med maka Inger är mycket aktiva i Gravendals byalag, som driver hammarsmedjan, klensmedjan och bakarstugan.

Bredvid Bertil står Lars Lysén från Trångfors smedja, ordförande i Trångforsstiftelsen, som med sina mannar har byggt upp och restaurerat hela smedjan inkl vattenränna och två vattenhjul och fått fart på den tunga mumblingshammaren. Tredje söndagern i augutsi är det Trångforsdagen varje år!

I mitten står Gunnar Ahl, 80+ och ordförande i Ekorådet sen 2004. Han är en hängiven hembygdshistoriker som flyttade in i sitt gamla föräldrahem när han gick i pension. Hemmet ligger nära Karmansbo smedja, där han sprang som barn och såg smederna jobba. Gunnar har många minnen från den tiden. Han brukar alltid hålla i visningen i smedjan på Järnets Dag, som infaller den första lördagen i juli varje år.

Sen står Karl-Åke Nordebring från Riddarhyttan som är med i flera aktiva föreningar. Han vurmar för den gamla nedalgda järnvägen KURJ (Köping-Uttersberg-Riddarhyttans Järnväg), driver sommarcafé i det gamla lokstallet och jobbar sen många år på Röda Jorden, där han tillsammans med andra ideella gör järn av rödjord tillsammans  med skolbarn och naturligtvis på Röda Jordens dag, alltid första söndagen i augusti varje år.

Längst till höger står Lennart Lindgren, som är aktiv i två viktiga föreningar, Trångfors smedja och Svedvi Berg hembygdsförening, som driver verksamheten på Skantzen i Hallstahammar. Där finns Kanalmuseet och Mekanikus med sitt sommarcafé. Det är Lennart, som tillsammans med några föreningsvänner, deltar på Museimässan på Arbetets museum i Norrköping å Ekomuseums vägnar nu kommande fredag-lördag.

Ekorådsmöte på Stollberg

Ekorådet: fr vä Anna-Karin Andersson från byn Kullen i Grangärde, Karl-Erik Nohrstedt från Söderbärke, ideellt aktiv på Stollberg, Lennart Lindgren från Skantzen i Hallstahammar, Bertil Andersson från byn Gravendal i Grangärde finnmark, Ekorådets ordförande Gunnar Ahl från Karmansbo, Lars Lysén från Trångfors smedja, Nisse Wikström och Kalle Nordebring, båda från Riddarhyttans hembygdsförening. Foto Ch Lindeqvist.

Ekorådet: fr vä Anna-Karin Andersson från byn Kullen i Grangärde, Karl-Erik Nohrstedt från Söderbärke, ideellt aktiv på Stollberg, Lennart Lindgren från Skantzen i Hallstahammar, Bertil Andersson från byn Gravendal i Grangärde finnmark, Ekorådets ordförande Gunnar Ahl från Karmansbo, Lars Lysén från Trångfors smedja, Nisse Wikström och Kalle Nordebring, båda från Riddarhyttans hembygdsförening. Foto ChL.

Vi har vackra gruvor i vår närhet måste jag säga! Förra veckan Flogberget.  I går tisdag samlades Ekorådet på Stollberg och vi höll möte i det stenhus som Stollbergsföreningen Väster Silfbergs vänner kallar stenlaggårn. Det är en jättefin liten byggnad med en eldstad i mitten där kaffet kokas i sotig panna.

Vi satt vid långbordet längs långsidan och höll möte med tända ljus. Här finns ingen el. Det är en magiskt att vara häruppe på berget med den vida utsikten över sjöar och blånande höjder. Ett möte här blir trivsamt och vi fick en hel del sagt. Vi pratade bland annat om ett Bergslagsting till våren, en riktig ekomuseidag, dryfta ekomuseifrågor. Ett ekomuseum handlar oftast om ekonomisk historia men kan även handla om ekologi i betydelsen natur- och miljöfrågor. Naturbiten ska med i båten.

Efter mötet gick vi runt gruvan och vi fick en väldigt trevlig guidning av Karl-Erik Nohrstedt, som är ideellt aktiv på Stollberg. Hela denna jättegruva är skapad av människors händer, med eldar har man brutit sig ner hundratals meter (tillmakning). Man började bryta silver på 1100-talet men övergick på 1700-talet till järn, bly och zink. Troligen är gruvan Sveriges äldsta silvergruva. Och området Väster Silfberg sträcker sig ca en mil bort mot Schisshyttan med sitt metallurgiska laboratorium där man första gången fick fram stål av hög kvalitet. Stålet från Schisshyttan ansågs en gång vara det bästa i Sverige. Det var 1700-tal, upplysningens och uppfinningarnas århundrade. Visst finns det mycket intressant i Bergslagen? Och i Ekomuseum förstås – en komprimerad värld. Iron made the country.

Ekorådet i Karmansbo smedja

Ekorådet – fr vä Bertil Andersson, Gravendal, Gunnar Ahl, Karmansbo, Kalle Nordebring, Riddarhyttan, Olle Olsson, Halvarsviken Ängelsberg, Lennart Lindgren, Skantzen Hallstahammar, Karl-Erik Norhstedt, Stollberg, Anders Stendalen, Grängesberg, Lars Lysén, Trångfors smedja och Gun-Lis Gustavsson, Västanfors hembygdsgård – höll möte i Karmansbo smedja igår, torsdag eftermiddag. Det är en mäktig miljö, stor och luftig, högt i tak och full med intressant järnskräp. Det är spåren och resterna från lancashiresmidet som pågick här fram till 1958. Ekorådets ordförande Gunnar Ahl visade runt, det är inte så ofta vi får tillfälle att verkligen titta lite mer ingående på detaljerna, alla rester längs väggarna. Gunnar växte upp i Karmansbo och han fyller nog 83 år i höst, joo, och han sprang här som barn, han minns smederna, han såg stångjärnet valsas fram. Det är märkvärdigt! Det skedde nästan alldeles nyss, så känns det när han berättar. Det blir vädligt speciellt.

Mötet höll vi i ett litet samlingsrum som finns där. Men först tog jag en bild på dem alla utanför i dagsljuset och med kolhuset uppe på höjden som fond. I det kolhuset lagrades stenkol, vilket förvånade några av oss. Det var ugnarna som kunde eldas med stenkol, mer effektivt än träkol förstås, mer energirikt. Kolhusen för träkol låg på andra sidan smedjan och är rivna för längesen.

Runt smedjan är det av tradition en marknad på Nationaldagen den 6 juni och den invigs av landshövding Ingemar Skogö. Det blir visningar av smedjan och det serveras dels korngrynskaka med fläsk i kolhuset och dels kan man frossa på en kakbuffé uppe på herrgården, www.karmansboherrgard.se.

En förtydligande kommentar om stenkolet har inkommit från Gunnar Ahl, då det väckte lite förundran vilket kräver en förklaring. Här kommer den:
”Stenkolet användes bara i vällugnen där det inte kom i kontakt med järnet. Det var bara den brinnande gas som stenkolet alstrade som värmde upp järnet igen och till en högre temperatur så att i järnet kvarvarande slagg rann ut. Lancashirehärdarna använde uteslutande träkol vid färskningen för att inte järnet skulle förstöras av t.ex fosfor. Färskning = smältning och bortbränning av det kol tackjärnet innehöll.” 

Gravendal direkt i Radio Dalarna P4

I går fredag före lunch klev Bertil Andersson från Gravendal in på kansliet (t hö på bilden ovan). Det var mitt under värsta regnet och åskan höll på att ge sig. Han ville ha fler Järnladies med sig upp till Gravendal. Han säljer alla våra böcker under onsdagarna då byalaget håller öppet och han är bra på det. Bertil berättade att han blivit uppringd av Radio Dalarna P4 som ville komma och göra ett radioreportage. Så på onsdagsmorgonen i veckan som gick kom radioreportern och de sände direkt från Gravendals hammare och Bertil kunde berätta om allt som skulle hända under dagen. Det var brödbak i bakarstugan, smide i spiksmedjan, labbit (smedernas vilorum) var öppen och hammarsmedjan skulle köras med jämna mellanrum. I hammarsmedjan demonstreras varje onsdag hur det gick till att göra stångjärn med hjälp av en räckhammare. Det är den gamla tyska metoden som var vanlig här i Bergslagen: ”tysksmide” och det var att ”räcka” ut järnet för hand med en räckhammare. En sån smedja kallas ibland också för räckhammarsmedja. Järnstycket glödgas i en tyskhärd intill hammaren, som för övrigt självklart drivs med ett stort vattenhjul – det är ett fasligt dunkande, taktfast och tungt, och hörs lång väg. Ofta jobbades det både natt och dag förr i tiden och folk som bodde nära en hammarsmedja fick stå ut med oljudet. Om det av någon händelse blev tyst, så vaknade man nog direkt!  Och just så här smått kunde det vara,  många små enheter producerade tillsammans ofantliga mängder med stångjärn som gick på export och gjorde Sverige till ett rikt land. Det var då det, när industrin var småskalig. Ja, inte så värst längesen heller faktiskt.

Nåväl, Bertils ord gick ut i etern och i Falun satt ett par och lyssnade och sa till varandra att nu åker vi till Gravendal och tittar på det här! Där har vi aldrig varit! Och de for iväg men hade svårt att hitta vägen, blev försenade och missade sista visningen. Men Bertil Andersson är inte den som är den. ”Har ni åkt så långt för att se hammarsmedjan igång så ska vi köra en visning för er!” Medhjälparen denna dag var Arvid Gottfries och de båda körde hammaren för Faluborna, som fick sin upplevelse. Så funkar det i Gravendal!

Gravendals byalag har en egen hemsida, den finns  här.   Byn är öppen kommande tre onsdagar:  27 juli,  3 och 10 augusti, kl 13-16. Därefter får ni snällt vänta till nästa sommar. Allt drivs ideellt i byn och inkomsterna går till den gemensamma bykassan.

Bertil Andersson i Gravendal berättade att…

”…när hammaraxeln till vår räckhammare byttes ut, med slutspurt juli månad 2007 kom en amerikan en tisdag in i hammarsmedjan. Vi stoppade arbetet och pratade med honom. Han visade sig vara en advokat från Washington DC som upptäckt Gravendal via Ekomuseums hemsida.  Synd att du kommer just nu, sa jag. Hammaren är trasig men i morgon onsdag har vi ”prova på smide” och bakarstugan igång. Amerikanen hette Briskin och började förhöra sig om var han kunde övernatta. Döm om vår förvåning när han återkom nästa dag och deltog hela dan i vår klensmedja!! Det visade sig att han hade ett genuint intresse för smide och dessutom en liten smedja ”back home”. Trevligt med utländska besökare som tycker det är roligt med smide sa vi. Och i somras dök plötsligt advokat Briskin upp igen i Gravendal!! Denna gång på ”rätt” dag och därmed fick han se hammaren i gångbart skick. Sen stannade han hela dan och smidde krokar och andra småsaker, vi kände oss mycket hedrade!”

Ja så berättade han och tyckte att det var en trevlig besökarbekantskap. Gravendal är förresten en liten finnmarksby söder om Säfsen i södra Dalarna, ett mycket fint besöksmål i Ekomuseum. Byn växte upp kring en hammarsmedja från 1720-talet som hörde till Säfsnäsbruken. Det var då järnbruken började söka sig inåt skogarna för att komma åt energin: träkolet. Det sägs att stångjärn från Gravendals räckhammare finns i Eiffeltornet!! Minsann. Hammaren var igång till 1909.