Etikettarkiv: Väster Silfberg

Ekorådsmöte på Stollberg

Ekorådet: fr vä Anna-Karin Andersson från byn Kullen i Grangärde, Karl-Erik Nohrstedt från Söderbärke, ideellt aktiv på Stollberg, Lennart Lindgren från Skantzen i Hallstahammar, Bertil Andersson från byn Gravendal i Grangärde finnmark, Ekorådets ordförande Gunnar Ahl från Karmansbo, Lars Lysén från Trångfors smedja, Nisse Wikström och Kalle Nordebring, båda från Riddarhyttans hembygdsförening. Foto Ch Lindeqvist.

Ekorådet: fr vä Anna-Karin Andersson från byn Kullen i Grangärde, Karl-Erik Nohrstedt från Söderbärke, ideellt aktiv på Stollberg, Lennart Lindgren från Skantzen i Hallstahammar, Bertil Andersson från byn Gravendal i Grangärde finnmark, Ekorådets ordförande Gunnar Ahl från Karmansbo, Lars Lysén från Trångfors smedja, Nisse Wikström och Kalle Nordebring, båda från Riddarhyttans hembygdsförening. Foto ChL.

Vi har vackra gruvor i vår närhet måste jag säga! Förra veckan Flogberget.  I går tisdag samlades Ekorådet på Stollberg och vi höll möte i det stenhus som Stollbergsföreningen Väster Silfbergs vänner kallar stenlaggårn. Det är en jättefin liten byggnad med en eldstad i mitten där kaffet kokas i sotig panna.

Vi satt vid långbordet längs långsidan och höll möte med tända ljus. Här finns ingen el. Det är en magiskt att vara häruppe på berget med den vida utsikten över sjöar och blånande höjder. Ett möte här blir trivsamt och vi fick en hel del sagt. Vi pratade bland annat om ett Bergslagsting till våren, en riktig ekomuseidag, dryfta ekomuseifrågor. Ett ekomuseum handlar oftast om ekonomisk historia men kan även handla om ekologi i betydelsen natur- och miljöfrågor. Naturbiten ska med i båten.

Efter mötet gick vi runt gruvan och vi fick en väldigt trevlig guidning av Karl-Erik Nohrstedt, som är ideellt aktiv på Stollberg. Hela denna jättegruva är skapad av människors händer, med eldar har man brutit sig ner hundratals meter (tillmakning). Man började bryta silver på 1100-talet men övergick på 1700-talet till järn, bly och zink. Troligen är gruvan Sveriges äldsta silvergruva. Och området Väster Silfberg sträcker sig ca en mil bort mot Schisshyttan med sitt metallurgiska laboratorium där man första gången fick fram stål av hög kvalitet. Stålet från Schisshyttan ansågs en gång vara det bästa i Sverige. Det var 1700-tal, upplysningens och uppfinningarnas århundrade. Visst finns det mycket intressant i Bergslagen? Och i Ekomuseum förstås – en komprimerad värld. Iron made the country.

Boken om Bergsbruk har kommit!

Häromdan fylldes brevlådan av ett jättepaket. Jag hade glömt vad jag beställt! Det var den nya nationalatlasen om Bergsbruket, om gruvor och metallframställning. En fantastisk bok, jag är hänförd och bläddrar och bläddrar och läser lite här och där, roliga kartor och fina översikter. Det är ett gediget arbete som redaktörerna Jan af Geijerstam och professor em Marie Nisser, som tyvärr avled för inte så längesen, har gjort. Temavärd är Jernkontoret i Stockholm och boken ingår i serien Sveriges Nationalatlas och ges ut av Norstedts förlag.

Faktum är att jag blir rent barnsligt fascinerad av den här sortens faktaböcker, det är lätt att förlora sig i denna värld av järn från början till slut – ja, jag tänker mest på järnet, även om boken även handlar om andra metaller. Vi ska inte glömma den viktiga kopparn! Eller silvret. Vi har båda i Ekomuseum. Koppar i Kopparverket i Riddarhyttan och silvret i Väster Silfberg, det är gruvfältet runt Stollbergs gruva, ett av Sveriges rikaste mineralområde näst Bastnäs i Riddarhyttan och Långban i Filipstad, Värmland.

Jag läser om den förhistoriska metallproduktionen 2500 f.Kr. fram till ca 1100 e.Kr. och letar efter något om Röda Jorden, där det fortfarande görs järn fast bara i historiskt syfte: levande historia. Jodå, Röda Jorden är inte bortglömd, den är omnämnd. Den platsen grävdes ut av arkeologen Viking Wedberg på 1970-talet, ev även 80-talet men tyvärr blev det ingen ordentlig rapport från utgrävningen. Det gjordes emellertid vid några tillfällen C14-dateringar och det visade sig att järn gjordes här redan 800-700 år f.Kr (!!) och fram till ca 200 e.Kr – en period på ca 1000 år. Åh, att det inte gjorts en rapport om detta!! Och varför slutade folk göra järn där? Man blir ju fundersam….gruvbrytningen hade ju långt ifrån börjat. Fanns det enklare sätt att göra järn? Av sjömalm? Eller myrmalm? Det finns i alla fall stora depåer kvar av rödjord i skogen, som idag används av Riddarhyttans hembygdsförening när de gör järn på precis samma plats som då. Det här är en tidig plats för järnframställning. Riddarhytteborna har skäl att vara stolta.