Etikettarkiv: Stollberg

Laggårn på Stollberg

Stollberg Laggårn o LeeaAbsolut hällregn igår, otur! Väster Silfbergs Vänner bjöd på avskedskaffe med urgod ananaspaj i den fina stenlaggårn på Stollberg just igår. På bilden nedan står fr vä Erik Wadling, Leea Eriksson, Siv Lindblom och Bengt Lönnqvist. Men så trivsamt det är att träffa dem på detta lite mer spontana sätt, jag kommer att sakna dessa möten mycket!

Stollberg vännernaStollberg ligger i Smedjebackens kommun men ändå på kanten till Ludvika. Berget är en mycket fin utsiktsplats, man ser vida omkring. Här ligger en gammal stenladugård kvar som en gång hört till gruvfogden. Alla övriga hus är rivna, några så sent som på 1960-talet, bl a boninghuset. Föreningen adopterar platsen sen många år och sköter om den och utvecklar den med små medel och stora egeninsatser. Det är ett generellt populärt utflyktsmål och spontanbesökarna är många. Man kör ju med bil ända upp till toppen där en stor parkering finns på varphögarna vid gruvkanten – det är med andra ord lättillgängligt året runt. Och denna dag tar stenlaggårn emot med brasa och tända ljus, nån el finns förstås inte. Det är så mysigt att sitta där inne i halvdunklet och småprata, titta på elden…nåt ursprungligt griper en.

Stollberg laggårn interiörHär kör föreningen berättarkvällar tre gånger på sensommaren:  onsdagar 14 aug, 4 sep och 2 okt kl 19. Då fylls laggårn av besökare och sista kvällen brukar mörkret vara påtagligt och då tänds marschaller i rader utanför och skapar magisk stämning. Är ni i närheten, missa för all del inte en berättarkväll.

Ekorådsmöte på Stollberg

Ekorådet: fr vä Anna-Karin Andersson från byn Kullen i Grangärde, Karl-Erik Nohrstedt från Söderbärke, ideellt aktiv på Stollberg, Lennart Lindgren från Skantzen i Hallstahammar, Bertil Andersson från byn Gravendal i Grangärde finnmark, Ekorådets ordförande Gunnar Ahl från Karmansbo, Lars Lysén från Trångfors smedja, Nisse Wikström och Kalle Nordebring, båda från Riddarhyttans hembygdsförening. Foto Ch Lindeqvist.

Ekorådet: fr vä Anna-Karin Andersson från byn Kullen i Grangärde, Karl-Erik Nohrstedt från Söderbärke, ideellt aktiv på Stollberg, Lennart Lindgren från Skantzen i Hallstahammar, Bertil Andersson från byn Gravendal i Grangärde finnmark, Ekorådets ordförande Gunnar Ahl från Karmansbo, Lars Lysén från Trångfors smedja, Nisse Wikström och Kalle Nordebring, båda från Riddarhyttans hembygdsförening. Foto ChL.

Vi har vackra gruvor i vår närhet måste jag säga! Förra veckan Flogberget.  I går tisdag samlades Ekorådet på Stollberg och vi höll möte i det stenhus som Stollbergsföreningen Väster Silfbergs vänner kallar stenlaggårn. Det är en jättefin liten byggnad med en eldstad i mitten där kaffet kokas i sotig panna.

Vi satt vid långbordet längs långsidan och höll möte med tända ljus. Här finns ingen el. Det är en magiskt att vara häruppe på berget med den vida utsikten över sjöar och blånande höjder. Ett möte här blir trivsamt och vi fick en hel del sagt. Vi pratade bland annat om ett Bergslagsting till våren, en riktig ekomuseidag, dryfta ekomuseifrågor. Ett ekomuseum handlar oftast om ekonomisk historia men kan även handla om ekologi i betydelsen natur- och miljöfrågor. Naturbiten ska med i båten.

Efter mötet gick vi runt gruvan och vi fick en väldigt trevlig guidning av Karl-Erik Nohrstedt, som är ideellt aktiv på Stollberg. Hela denna jättegruva är skapad av människors händer, med eldar har man brutit sig ner hundratals meter (tillmakning). Man började bryta silver på 1100-talet men övergick på 1700-talet till järn, bly och zink. Troligen är gruvan Sveriges äldsta silvergruva. Och området Väster Silfberg sträcker sig ca en mil bort mot Schisshyttan med sitt metallurgiska laboratorium där man första gången fick fram stål av hög kvalitet. Stålet från Schisshyttan ansågs en gång vara det bästa i Sverige. Det var 1700-tal, upplysningens och uppfinningarnas århundrade. Visst finns det mycket intressant i Bergslagen? Och i Ekomuseum förstås – en komprimerad värld. Iron made the country.

Ekorådet i Karmansbo smedja

Ekorådet – fr vä Bertil Andersson, Gravendal, Gunnar Ahl, Karmansbo, Kalle Nordebring, Riddarhyttan, Olle Olsson, Halvarsviken Ängelsberg, Lennart Lindgren, Skantzen Hallstahammar, Karl-Erik Norhstedt, Stollberg, Anders Stendalen, Grängesberg, Lars Lysén, Trångfors smedja och Gun-Lis Gustavsson, Västanfors hembygdsgård – höll möte i Karmansbo smedja igår, torsdag eftermiddag. Det är en mäktig miljö, stor och luftig, högt i tak och full med intressant järnskräp. Det är spåren och resterna från lancashiresmidet som pågick här fram till 1958. Ekorådets ordförande Gunnar Ahl visade runt, det är inte så ofta vi får tillfälle att verkligen titta lite mer ingående på detaljerna, alla rester längs väggarna. Gunnar växte upp i Karmansbo och han fyller nog 83 år i höst, joo, och han sprang här som barn, han minns smederna, han såg stångjärnet valsas fram. Det är märkvärdigt! Det skedde nästan alldeles nyss, så känns det när han berättar. Det blir vädligt speciellt.

Mötet höll vi i ett litet samlingsrum som finns där. Men först tog jag en bild på dem alla utanför i dagsljuset och med kolhuset uppe på höjden som fond. I det kolhuset lagrades stenkol, vilket förvånade några av oss. Det var ugnarna som kunde eldas med stenkol, mer effektivt än träkol förstås, mer energirikt. Kolhusen för träkol låg på andra sidan smedjan och är rivna för längesen.

Runt smedjan är det av tradition en marknad på Nationaldagen den 6 juni och den invigs av landshövding Ingemar Skogö. Det blir visningar av smedjan och det serveras dels korngrynskaka med fläsk i kolhuset och dels kan man frossa på en kakbuffé uppe på herrgården, www.karmansboherrgard.se.

En förtydligande kommentar om stenkolet har inkommit från Gunnar Ahl, då det väckte lite förundran vilket kräver en förklaring. Här kommer den:
”Stenkolet användes bara i vällugnen där det inte kom i kontakt med järnet. Det var bara den brinnande gas som stenkolet alstrade som värmde upp järnet igen och till en högre temperatur så att i järnet kvarvarande slagg rann ut. Lancashirehärdarna använde uteslutande träkol vid färskningen för att inte järnet skulle förstöras av t.ex fosfor. Färskning = smältning och bortbränning av det kol tackjärnet innehöll.” 

Storytelling

Numera måste alla platser laddas med en berättelse, en story. Utan story är det inte lönt att marknadsföra något, varken platser eller annat. Till och med produkter ska ha en story, sån är tendensen. Det här sätter myror i huvudet på mig. Men idag damp senaste Språktidningen ner i brevlådan och där fanns ett kul reportage som handlade om storytelling. Jag kastade mig över den direkt! Det började som en konstform i USA på 1970-talet. I oktober 1973 genomfördes den första berättarfestivalen: National Storytelling Festival i Tenneessee inför 60 åhörare. Idag lockar festivalen 10 000 åhörare. 1991 arrangerades Alla berättares dag här i Sverige och World storytelling day har spridit sig över världen. På norra halvklotet äger dagen rum på vårdagjämningen och på södra halvklotet på höstdagjämningen (deras vår!). Den här dagen har ett gemensamt tema som körs överallt. Årets tema är träd.

Och vi har ju massor med stories att lyfta fram i ekomuseum, överallt faktiskt, om människorna, om platserna, om livet, ja om träd också! Men det är inte bara att muntligt börja berätta, det räcker inte, det krävs mer än en bra historia. Berättaren måste ha perspektiv, självmedvetenhet och kanske lite distans till sig själv  –  annars blir man ingen bra berättare. Antagligen är vissa födda till goda berättare, vi andra måste träna. Mirakelrecept finns tyvärr inte. Nu drar berättarkaféer storpublik i New York, man får köa i två timmar minst. Där tävlar man till och med i berättarkonst med max fem minuter långa inlägg och allt ska vara sant.

Jag vet bara en plats i Ekomuseum som har berättande som en egen programpunkt. Det är Väster Silfbergs Vänner som håller till på Stollberg. På berget nära gruvan finns en gammal fin stenlagård kvar och där kör de berättarkvällar med brasa, levande ljus och marschaller fram på sensommaren och höstkanten. Det gör gruvan på bilden ovan magisk. Bara så att ni vet.

Boken om Bergsbruk har kommit!

Häromdan fylldes brevlådan av ett jättepaket. Jag hade glömt vad jag beställt! Det var den nya nationalatlasen om Bergsbruket, om gruvor och metallframställning. En fantastisk bok, jag är hänförd och bläddrar och bläddrar och läser lite här och där, roliga kartor och fina översikter. Det är ett gediget arbete som redaktörerna Jan af Geijerstam och professor em Marie Nisser, som tyvärr avled för inte så längesen, har gjort. Temavärd är Jernkontoret i Stockholm och boken ingår i serien Sveriges Nationalatlas och ges ut av Norstedts förlag.

Faktum är att jag blir rent barnsligt fascinerad av den här sortens faktaböcker, det är lätt att förlora sig i denna värld av järn från början till slut – ja, jag tänker mest på järnet, även om boken även handlar om andra metaller. Vi ska inte glömma den viktiga kopparn! Eller silvret. Vi har båda i Ekomuseum. Koppar i Kopparverket i Riddarhyttan och silvret i Väster Silfberg, det är gruvfältet runt Stollbergs gruva, ett av Sveriges rikaste mineralområde näst Bastnäs i Riddarhyttan och Långban i Filipstad, Värmland.

Jag läser om den förhistoriska metallproduktionen 2500 f.Kr. fram till ca 1100 e.Kr. och letar efter något om Röda Jorden, där det fortfarande görs järn fast bara i historiskt syfte: levande historia. Jodå, Röda Jorden är inte bortglömd, den är omnämnd. Den platsen grävdes ut av arkeologen Viking Wedberg på 1970-talet, ev även 80-talet men tyvärr blev det ingen ordentlig rapport från utgrävningen. Det gjordes emellertid vid några tillfällen C14-dateringar och det visade sig att järn gjordes här redan 800-700 år f.Kr (!!) och fram till ca 200 e.Kr – en period på ca 1000 år. Åh, att det inte gjorts en rapport om detta!! Och varför slutade folk göra järn där? Man blir ju fundersam….gruvbrytningen hade ju långt ifrån börjat. Fanns det enklare sätt att göra järn? Av sjömalm? Eller myrmalm? Det finns i alla fall stora depåer kvar av rödjord i skogen, som idag används av Riddarhyttans hembygdsförening när de gör järn på precis samma plats som då. Det här är en tidig plats för järnframställning. Riddarhytteborna har skäl att vara stolta.

Snart dags ta itu med Järnrutten och annat

Våren kommer och allt ska uppdateras och texter och annonser efterfrågas. Ska jag ha annons nånstans, då väljer jag gärna nåt med Järnrutten, www.jarnrutten.se. Där får man en överblick. Var finns gruvorna? Var finns hyttorna? Och järnbruken?? Småmuseerna? Var fikar man?? Etc… Igår kväll skickade jag in text och bild till Svenskt Kulturarvs fina magasin ”Upptäcktsresan 2011”, www.svensktkulturarv.com. Varje år gör de en ny tjock fin tidning om Sveriges alla roliga kulturmiljöer och besöksmål, som delas ut gratis till turistbyråer och medlemmar. Idag var det deadline! (Och idag hann jag inte, var på Dalarnas museum, museistiftarmöte och lite planering för Ekomuseum). Eftersom vi finns till hälften i Dalarna och till hälften i Västmanland så brukar jag varva. Något år försökte jag med flera platser men då hamnade de i fel landskap, bah! Förra året var en text om ”Stollbergs gruva – Kungens gruva” med och Stollberg ligger som alla vet i Smedjebackens kommun i södra Dalarna. Det är en fin miljö i Ekomuseum. I år valde jag Trångfors smedja i Hallstahammar och det ligger, som alla också vet, i södra Västmanland nära Mälaren (se blogginlägget 16 dec 2010). I Trångfors smedja finns en aktiv förening som efter åratals ideellt arbete snart ”återinvigs”. Då ska det nya vattenhjulet driva den 9 ton tunga mumblingshammaren, som i sin tur ska banka en glödande järndeg från en renoverad Lancashirehärd till ett stycke råmaterial som sen ska kunna valsas ut till prima stångjärn i ett valsverk, som fanns en gång. Detta är som ni alla förstår en helt otrolig prestation värd att beskåda!!! Och det är just den här sortens industri som har byggt upp landet Sverige. Stångjärn var en av våra främsta exportprodukter. På Järnrutten finns tips om alla märkliga platser i det tre nätverken: Järnriket, Husbyringen och Ekomuseum Bergslagen. Vi har ett samarbete. Och hjälp på vägen får man i Upptäcktsresan 2011 när den kommer frampå vårkanten. Och där finns också två annonser som påminner er om Järnrutten och därmed Ekomuseum.