Etikettarkiv: Värmland

Torsdag 8 nov! Yvonne Gröning i Nyhammar.

Lämna ett svar

Just precis, kommande torsdag kl 19.00 kan ni träffa Yvonne Gröning på Nyhammars bibliotek ett par mil från Ludvika. Hon ska berätta om Mathilda, dottern Maj Hirdman och om andra järnladies. Mathilda är ju huvudperson i boken Älskade Mathilda, 100 brev om kärlek, slit och nöd som kom på försommaren i år. Denna bok är en direkt följd av boken Järnladies, som kom förra året. Man kan se Mathildaboken som en fördjupning, då den handlar om modern till en av våra järnladies. Det blir en närbild av ett kvinnoöde i en tid med vedeldade järnspisar, fotogenlampor och ångmaskiner. Tiden var åren kring 1890.

Genom autentiska brev mellan Mathilda och maken Lars följer vi deras liv. Matilda med de tre barnen bor i en arbetarbarack på Karlberg i utkanten av Norberg och Lars arbetar som förman på sågverk neråt Västeråstrakten. Han kommer bara hem några få gånger per år. De kom från Gylleby säteri i Sunne, Värmland för att söka lyckan i Bergslagen. Säteriet gick förlorat i en konkurs och hoppet om en nytt gott liv hägrade in i det sista – Lars dog av brusten blindtarm 1892 vid 37 års ålder.

Yvonne Gröning är idérik, det är roligt att träffa henne och lyssna på henne. Det bjuds på kaffe och de goda berömda mandelkakorna från Elsas i Norberg! Yvonne kommer att sälja båda böckerna också – till specialpris. Och ingen entréavgift heller, det är bara att komma.

I detta samarbetar Ekomuseum med ABF Dala Finnmarks Eva Långberg och kultursekreterare Susanne Eriksson på Ludvika kommun. Välkomna till Nyhammar, känn vår historia!

finnskogarna.com

Lämna ett svar

I torsdags förra veckan hade finnskogsprojektet möte på mitt kansli och jag själv var i Riddarhyttan mest hela dan. Jag kunde därför låna ut mitt trevliga rum. Susanne Andersson från Fredriksberg är projektledare och hon lämnade en trave med fina nya foldrar som de tagit fram eftersom de satsade på en egen monter på Vildmarksmässan i Älvsjö alldeles nyligen. Finnskogsprojektet har jobbat hårt på att ta fram nytt material, ny logga och ny hemsida, www.finnskogarna.com, för när tiden går ut i slutet av året (?) så ska projektet överleva och stå på egna ben.

Finnskogarna breder ut sig över hela Bergslagen från norra Värmland till Gästrikland och sträcker sig även upp mot norra Hälsingland och Dalarna, går in även något i Medelpad och södra Jämtland. Det är med andra ord ett stort område som har en skogsfinsk invandring vilket förstås gett avtryck i den lokala kulturen.  Att vi har en stark finnkultur i Bergslagen är inte så väl känt, men ränderna går aldrig ur. Därefter har det kommit fler invandringsvågor till järnindustrin i Bergslagen just från Finland men det är en annan historia.

Den första skogsfinska invandringen skedde på 1500-talet under Gustav Vasa, då Finland och Sverige var ett och samma land. Han erbjöd ett antal skattefria år om man tog upp nya hemman i utmarkerna, dvs i de obebodda skogsområdena i både Finland och Sverige. De som antog utmaningen kom från Savolax i Finland, de behärskade svedjebruket. Det hela började i Finland men i slutet på 1500-talet koloniserades även de svenska utmarkerna av finska svedjebrukare. Deras ättlingar finns kvar och vill man få närmare kunskap om denna stora invandringsvåg, kan man med fördel besöka Finngården Rikkenstorp väster om Grängesberg och titta in i deras Finnmarksmuseum. Det är förstås ett besöksmål i Ekomuseum Bergslagen: www.rikkenstorp.se.

På Västmanlands läns museum igår

Lämna ett svar
Mimerverkstan med Västmanlands läns museum på Karlsg.2 i Västerås. Foto ChL.

Mimerverkstan med Västmanlands läns museum på Karlsg.2 i Västerås. Foto ChL.

Den stiliga entrén till Mimerverkstan på Karlsg.2. Länsmuseet ligger till vänster och Konsthallen till höger och i mitten finns ett museitorg med reception, shop och fik. Foto ChL.

Den stiliga entrén till Mimerverkstan på Karlsg.2. Länsmuseet ligger till vänster och Konsthallen till höger och i mitten finns ett museitorg med reception, shop och fik. Foto ChL.

Jenny Findahl till vänster och Lena Engström till höger vid fikabordet på museitorget. I fonden ses entrén till länsmuseet och där står museichefen Carl-Magnus Gagge, i svart mot den vita väggen i svart med en besökare. Musieshopen har rea, vi handlar lite. Foto ChL.

Jenny Findahl till vänster och Lena Engström till höger vid fikabordet på museitorget. I fonden ses entrén till länsmuseet och där står museichefen Carl-Magnus Gagge, i svart mot den vita väggen i svart med en besökare. Musieshopen har rea, vi handlar lite. Foto ChL.

Jenny Findahl, Snowtrail och jag möttes vid Västerås station igår och gick till Karlsg.2 och Västmanlands läns museum, en promenad som tar ett par minuter bara. Vi träffade Lena Engström, museipedagog och gick igenom det råmanus som jag jobbat med på sistone, ja just det, det är brevsamlingen. Men jag vill orda lite om detta länsmuseum, som är så jättefint tycker jag. Bara huset!! Mimerverkstan, ASEAS jätteprojekt från åren kring 1915, med alla sina fönster.  Man tänkte på det naturliga ljuset då, därav fönstren. Ett mycket vackert hus men så har det fått sin form av en mycket fin arkitekt också: Erik Hahr, dåvarande stadsarkitekt i Västerås.

Och så var det boken. Nu har vi ett råmanus, vi har en formtanke och en tidsplan. Den 1 juni ska den vara klar. Var beredda den 4 juni för då ska ni kunna köpa boken här på länsmuseet i Västerås! Och på Ekomuseums kansli förstås. Samt på andra ställen. Det roliga med den här blivande boken är samtalet som förs två makar emellan om vardagsbekymmer i arbetarmiljö här i Bergslagen på 1880-talet, det är ovanligt. Det är deras personliga beskrivningar av vardagsbestyr på platser i Sunne i Värmland och sen i Västmanland på Karlberg i Norberg, Tibble i Badelunda socken, Forsbo i Ransta socken, Smedsbo i Tärna socken. Karlbergs hembygdsgård i Norberg är för övrigt en ekomuseimiljö!

Behovet av ”pängar” var centralt, precis som idag. Den där vardagslunken som slingrar sig fram i brevform är rent fängslande att läsa. Det är märkligt, för det händer just inga jättestora saker, men ändå fångas man av deras liv och man lider med dem i deras nöd och bemödanden och nog känns en del igen. Nej, man kan inte ge upp! Det är rent fascinerande och det är autentiskt. Så här var det, det här har skett. Ja, ni får själva uppleva det när boken kommer.

Boken om Bergsbruk har kommit!

Lämna ett svar

Häromdan fylldes brevlådan av ett jättepaket. Jag hade glömt vad jag beställt! Det var den nya nationalatlasen om Bergsbruket, om gruvor och metallframställning. En fantastisk bok, jag är hänförd och bläddrar och bläddrar och läser lite här och där, roliga kartor och fina översikter. Det är ett gediget arbete som redaktörerna Jan af Geijerstam och professor em Marie Nisser, som tyvärr avled för inte så längesen, har gjort. Temavärd är Jernkontoret i Stockholm och boken ingår i serien Sveriges Nationalatlas och ges ut av Norstedts förlag.

Faktum är att jag blir rent barnsligt fascinerad av den här sortens faktaböcker, det är lätt att förlora sig i denna värld av järn från början till slut – ja, jag tänker mest på järnet, även om boken även handlar om andra metaller. Vi ska inte glömma den viktiga kopparn! Eller silvret. Vi har båda i Ekomuseum. Koppar i Kopparverket i Riddarhyttan och silvret i Väster Silfberg, det är gruvfältet runt Stollbergs gruva, ett av Sveriges rikaste mineralområde näst Bastnäs i Riddarhyttan och Långban i Filipstad, Värmland.

Jag läser om den förhistoriska metallproduktionen 2500 f.Kr. fram till ca 1100 e.Kr. och letar efter något om Röda Jorden, där det fortfarande görs järn fast bara i historiskt syfte: levande historia. Jodå, Röda Jorden är inte bortglömd, den är omnämnd. Den platsen grävdes ut av arkeologen Viking Wedberg på 1970-talet, ev även 80-talet men tyvärr blev det ingen ordentlig rapport från utgrävningen. Det gjordes emellertid vid några tillfällen C14-dateringar och det visade sig att järn gjordes här redan 800-700 år f.Kr (!!) och fram till ca 200 e.Kr – en period på ca 1000 år. Åh, att det inte gjorts en rapport om detta!! Och varför slutade folk göra järn där? Man blir ju fundersam….gruvbrytningen hade ju långt ifrån börjat. Fanns det enklare sätt att göra järn? Av sjömalm? Eller myrmalm? Det finns i alla fall stora depåer kvar av rödjord i skogen, som idag används av Riddarhyttans hembygdsförening när de gör järn på precis samma plats som då. Det här är en tidig plats för järnframställning. Riddarhytteborna har skäl att vara stolta.