Etikettarkiv: ASEA

På Västmanlands läns museum igår

Mimerverkstan med Västmanlands läns museum på Karlsg.2 i Västerås. Foto ChL.

Mimerverkstan med Västmanlands läns museum på Karlsg.2 i Västerås. Foto ChL.

Den stiliga entrén till Mimerverkstan på Karlsg.2. Länsmuseet ligger till vänster och Konsthallen till höger och i mitten finns ett museitorg med reception, shop och fik. Foto ChL.

Den stiliga entrén till Mimerverkstan på Karlsg.2. Länsmuseet ligger till vänster och Konsthallen till höger och i mitten finns ett museitorg med reception, shop och fik. Foto ChL.

Jenny Findahl till vänster och Lena Engström till höger vid fikabordet på museitorget. I fonden ses entrén till länsmuseet och där står museichefen Carl-Magnus Gagge, i svart mot den vita väggen i svart med en besökare. Musieshopen har rea, vi handlar lite. Foto ChL.

Jenny Findahl till vänster och Lena Engström till höger vid fikabordet på museitorget. I fonden ses entrén till länsmuseet och där står museichefen Carl-Magnus Gagge, i svart mot den vita väggen i svart med en besökare. Musieshopen har rea, vi handlar lite. Foto ChL.

Jenny Findahl, Snowtrail och jag möttes vid Västerås station igår och gick till Karlsg.2 och Västmanlands läns museum, en promenad som tar ett par minuter bara. Vi träffade Lena Engström, museipedagog och gick igenom det råmanus som jag jobbat med på sistone, ja just det, det är brevsamlingen. Men jag vill orda lite om detta länsmuseum, som är så jättefint tycker jag. Bara huset!! Mimerverkstan, ASEAS jätteprojekt från åren kring 1915, med alla sina fönster.  Man tänkte på det naturliga ljuset då, därav fönstren. Ett mycket vackert hus men så har det fått sin form av en mycket fin arkitekt också: Erik Hahr, dåvarande stadsarkitekt i Västerås.

Och så var det boken. Nu har vi ett råmanus, vi har en formtanke och en tidsplan. Den 1 juni ska den vara klar. Var beredda den 4 juni för då ska ni kunna köpa boken här på länsmuseet i Västerås! Och på Ekomuseums kansli förstås. Samt på andra ställen. Det roliga med den här blivande boken är samtalet som förs två makar emellan om vardagsbekymmer i arbetarmiljö här i Bergslagen på 1880-talet, det är ovanligt. Det är deras personliga beskrivningar av vardagsbestyr på platser i Sunne i Värmland och sen i Västmanland på Karlberg i Norberg, Tibble i Badelunda socken, Forsbo i Ransta socken, Smedsbo i Tärna socken. Karlbergs hembygdsgård i Norberg är för övrigt en ekomuseimiljö!

Behovet av ”pängar” var centralt, precis som idag. Den där vardagslunken som slingrar sig fram i brevform är rent fängslande att läsa. Det är märkligt, för det händer just inga jättestora saker, men ändå fångas man av deras liv och man lider med dem i deras nöd och bemödanden och nog känns en del igen. Nej, man kan inte ge upp! Det är rent fascinerande och det är autentiskt. Så här var det, det här har skett. Ja, ni får själva uppleva det när boken kommer.

Var det bättre förr?

Hur ofta får man inte höra att det minsann var mycket bättre förr?? Ja, jag har då hört det många gånger. Och jag har även hört mig själv säga det, jo faktiskt. Om jag nu ska rannsaka mig själv lite. När jag själv säger det så tänker jag på 50-talet, då jag var barn och då allting var så himla bra. Eller tänker jag på 60-talet då jag var tonåring och då allting var nästan lika bra. Sen dess har inget blivit bättre…eller har det? Jooo….men det beror ju på vad man menar förstås.

Den här frågan har i alla fall sysselsatt Vallbyprojektet och den har resulterat i en liten bok med elva livsberättelser. Man ville undersöka hur det egentligen förhöll sig, var det bättre förr eller inte. Elva personer har berättat, antingen själva eller i intervjuer och åldrarna är spridda mellan 54 och 98 år.

Jag läser om Lisa, född 1922 på Linnégatan i Stockholm. Hennes mamma Tekla Eugenia ville inte ha henne utan sålde henne (!?) för tusen kronor till en familj som var villig att ta emot henne. Den nya pappan var ladugårdsförman på Önsta gods i Upplands Bro utanför Stockholm, mamman var mjölkerska, de bodde i en statarlänga. (Men…hur hade de tusen kr att betala för ett barn? Hmm…). Nå, någon direkt kärlek fanns inte i det nya hemmet. Lisa fick veta att hon var fosterbarn först i vuxen ålder. När hon då sökte sin biologiska mor svarade denna att det var oförskämt och fräckt att ta kontakt. Lisa har levt med en tagg i sitt hjärta men hon stod ut, gifte sig och bildade familj, kände lycka, hade det bra och bor nu i Vallby, Västerås. För Lisa var det inte bättre förr, det blev tvärtom bättre på gamla dar.

Sen läser jag om Fritz, född 1915 i Kattbo utanför Hallstahammar, femte barnet av nio syskon. Han bodde i en dragig stuga på två rum och kök. Han körde häst och arbetade i skogen som tolvåring. När han var fjorton blev han dräng hos en bonde. Som äldre fick han jobb på ASEA i Västerås, då blev livet gott. Och om livet säger Fritz lakoniskt: ”Det är ju bara så att man ska klara av det.”.

Den fina boken kostar 100 kr och köpes direkt från Vallbyprojektet, Marie-Louise Larsson Wallén i Västerås, tfn 021-35 82 55. Eller mejla till: vallbyprojektet@mimer.nu 

 

Kraftfullt i Trångfors

Kraftverk är nåt speciellt, kraft  är ju bara nödvändigt. När vi hade vårt Bergslagsting i höstas på Ludvika Gammelgård på temat ”Kraft & Energi” och Per Stymne berättade om kraftverkens arkitektur och den boom som uppstod när elektriciteten uppfunnits och man började sprida användningen av el – då blev det plötsligt mycket spännande. Det var i slutet på 1800-talet, det är bara dryga 100 år sen och lite till! Då byggdes mycket vackra arkitektritade vattenkraftverk.  Dessa blev avgörande för samhällsbygget, för välstånd och utveckling – klart man kostade på dem skönhet också. Trångfors vattenkraftverk byggdes 1898-99 i rött tegel med vackra detaljer. ASEA, Allmänna Svenska Elektriska Aktiebolaget, i Västerås byggde de sex turbinerna med 400 hk effekt per styck och fick Grand Prix guldmedalj på den internationella industriutställningen i Paris år 1900. Trångfors kraftstation försåg ASEA i Västerås med elkraft. Det var en stark tid för Sverige. Kanske är det just det som fascinerar? Den svenska industrins begynnelse, den tid då det moderna Sverige tog riktig fart. Och den starten skedde till stor del just här längs Strömsholms kanal som betytt så mycket för svensk järnexport under lång tid, det var innan järnvägen tog över. Då hade järnexporten gått via vattenlederna ner till Mälaren i flera 100 år redan. Det är ingen slump att industrin utvecklades längs Kolbäcksån och Strömsholms kanal, det ena gav det andra, det är så det går till.

Trångfors kraftverk drevs stadigt och stabilt utan större problem i hela 90 år ända fram till 1990, därefter blev det ett museikraftverk med intakt interiör. Svedvi Berg hembygdsförening fick ta över och tar emot bokade besök. Föreningen håller till på Skantzen runt Kanalmuseet och Mekanikus längre ner längs kanalen och de värnar starkt den miljö som uppstått vid kraftverksbygget. En dammanläggning har skapat en stor vattenspegel vid vars kant kraftverket ligger. Rivs dammen så blir ån blott en rännil och kraftverket kommer mer eller mindre att hänga högt upp på kanten – man kan ju leka med tanken, det kommer inte att se klokt ut.  Men en damm kräver underhåll och idag finns inte längre något behov av fördämningen. Ja, då börjar problemen. Då är det annat som avgör: skönhetsvärdet, rekreationsvärdet, det historiska värdet….det kan bli en antikvarisk fråga. Hela anläggningen är välbyggd, kanter är stabilt stensatta, mycket arbete är nedlagt för något som inte behövs idag. Vem ska betala för att vattenspegeln ska få vara kvar? Det finns diskussioner och det får man förstå. Det är värt att åka hit och se med egna ögon.

Trångfors kraftverk finns beskrivet på Tekniska museets hemsida här
Svedvi Berg hembygdsförening har också en hemsida här.

Mera länsmuseum

Länsmuseets utställning Avtryck – Tid, Ting, Minne bygger på en samverkan med länets invånare och besökarna på museet. Foto Ch Lindeqvist.

Länsmuseets utställning Avtryck – Tid, Ting, Minne bygger på en samverkan med länets invånare och besökarna på museet. Foto Ch Lindeqvist.

Tiden står i varje fall inte stilla på detta museum. Tiden som begrepp är väldigt abstrakt och vi uppfattar den förstås olika, vi styrs av den mer idag än förr. Tiden har blivit mer komplicerad – med tiden.  Den var absolut enklare förr. På länsmuseet försöker man visa vad tiden kan medföra vad gäller avtryck, ting och minnen. Det är ett grepp som kommer att utvecklas i olika etapper, just nu handlar det om avtryck i olika bemärkelser. I lokalerna berättas även om Västerås, ASEA, Mimerverkstan som vi befinner oss i och man berättar om de människor som bott och arbetat här, arbetskraftsinvandringen under långa tider, som satt sin prägel på stan.  Längst bort i hallen finns en liten biograf – där rullar filmer som skolungdomar har gjort. Och barnen har fått plats i mitten där de syns från alla håll. Mycket utrymme och färg. Här finns en känsla av liv trots allt det vita, strama och rena. Och det är bara början!

Carl-Magnus Gagge berättar om utställningen. Rummet är en jättehall med sidoutrymmen. Ett underbart ljus strilar in.

Länsmuseets chef Carl-Magnus Gagge berättar om utställningen. Rummet är verkligen en jättehall med sidoutrymmen, men det medger samtidigt flexibla lösningar i utställningar och aktiviteter. Ett underbart ljus strilar in….

Ett tips: ta en tur till Västerås och Karlsgatan 2.
Hemsidan här.

Nya länsmuseet en hit!

Länsmuseet när man står på Karlsgatan 2 och tittar upp på huset.

Länsmuseet när man står på Karlsgatan 2 och tittar upp på huset. Foto Ch LIndeqvist.

Har jag kommit till Berlin?? Det skulle lika gärna kunna ligga där. Eller i Ruhr. Västmanlands läns museum är nytt, helt igenom nytt. Museet har flyttat ihop med Konsthallen i den underbaraste av byggnader mitt i Västerås. Och det är inte vilken byggnad som helst, det är Mimerverkstan ritad av dåvarande stadsarkitekten Erik Hahr kring 1911. Det var ASEA som byggde och huset stod färdigt 1914. Samme arkitekt ritade även många vackra kraftstationer! Det fick vi höra på Bergslagstinget nyligen. Och han ritade möbler. Jag ska visa en bild på det i ett senare inlägg. Byggnaden är stor, lååång.  fasaden är fylld av fönster. Det var för att spara elektricitet. Man ville utnyttja dagsljuset i lokalerna så mycket det bara gick. Hela bottenvåningen är nu stans nya mötesplats och här strömmar det folk igenom – jo man kan gå rakt igenom också, ta en genväg. Smart! Det är en passage. Här finns butik lik ett designtorg, här finns trevligt café med mat och här finns konst och länskultur. Jag måste göra flera inlägg om museet kommande dagar, jag tog många bilder förstås, några måste visas.

Det här är entrén till museum och konsthall. Nu är vi på väg hem lite uppfyllda av allt det nya..

Det här är entrén till museum och konsthall. Nu är vi på väg hem uppfyllda av allt det nya...

Ekomuseum hade alltså ett tjänstemannamöte idag och eftersom länsmuseet är en av stiftarna i Ekomuseum, så valde vi att ha mötet just här. Vi ville ju även se det nya omtalade museet. Museichefen Carl-Magnus Gagge visade oss runt före mötet. Och vi som kom i samma bil från Dalarna pratade mycket mycket under vägen hem om allt det nya vi sett.  Det här länsmuseet måste vara unikt i sitt slag i Sverige, det är en riktig hit.