Etikettarkiv: Gästrikland

finnskogarna.com

I torsdags förra veckan hade finnskogsprojektet möte på mitt kansli och jag själv var i Riddarhyttan mest hela dan. Jag kunde därför låna ut mitt trevliga rum. Susanne Andersson från Fredriksberg är projektledare och hon lämnade en trave med fina nya foldrar som de tagit fram eftersom de satsade på en egen monter på Vildmarksmässan i Älvsjö alldeles nyligen. Finnskogsprojektet har jobbat hårt på att ta fram nytt material, ny logga och ny hemsida, www.finnskogarna.com, för när tiden går ut i slutet av året (?) så ska projektet överleva och stå på egna ben.

Finnskogarna breder ut sig över hela Bergslagen från norra Värmland till Gästrikland och sträcker sig även upp mot norra Hälsingland och Dalarna, går in även något i Medelpad och södra Jämtland. Det är med andra ord ett stort område som har en skogsfinsk invandring vilket förstås gett avtryck i den lokala kulturen.  Att vi har en stark finnkultur i Bergslagen är inte så väl känt, men ränderna går aldrig ur. Därefter har det kommit fler invandringsvågor till järnindustrin i Bergslagen just från Finland men det är en annan historia.

Den första skogsfinska invandringen skedde på 1500-talet under Gustav Vasa, då Finland och Sverige var ett och samma land. Han erbjöd ett antal skattefria år om man tog upp nya hemman i utmarkerna, dvs i de obebodda skogsområdena i både Finland och Sverige. De som antog utmaningen kom från Savolax i Finland, de behärskade svedjebruket. Det hela började i Finland men i slutet på 1500-talet koloniserades även de svenska utmarkerna av finska svedjebrukare. Deras ättlingar finns kvar och vill man få närmare kunskap om denna stora invandringsvåg, kan man med fördel besöka Finngården Rikkenstorp väster om Grängesberg och titta in i deras Finnmarksmuseum. Det är förstås ett besöksmål i Ekomuseum Bergslagen: www.rikkenstorp.se.

Ja, se smeder i linnesärkar!

En snygg smed med fina benmuskler valsar ut stångjärn i Karmansbo lancashiresmedja i Ekomuseum. Detta kan man beskåda på "Järnets dag" varje år den första lördagen i juli. Som just passerat för er som vill dit, tyvärr. Men smedjan är öppen nu i juli för besök och smeder som visar runt finns det. Foto ChL.

En snygg smed med fina benmuskler valsar ut stångjärn i Karmansbo lancashiresmedja i Ekomuseum. Detta kan man beskåda på "Järnets dag" varje år den första lördagen i juli, som tyvärr just passerat för er som vill dit. Men smedjan är öppen nu i juli för besök och smeder som visar runt finns det. Foto ChL.

Anna Forsberg, arkivarie på Länsmuseet Gävleborg, som skrivit om Gästriklands järnkvinnor i vår bok Järnladies berättade nyligen i ett mejl att hon fått höra något roligt om smederna på Wij valsverk i Ockelbo:

”Jag fick höra en så rolig historia om Catharina Bröms som jag önskar att jag haft med i boken! Ibland blev fru Bröms trött på att bara umgås med män på sitt bruk. Då bjöd hon hem sina väninnor på besök. Hon visade gärna upp sina bruk för dem. Ibland besökte de också smedjan där arbetarna gick i de traditionella arbetskläderna, sina långa vita linnesärkar. De hade dock inget under dem… När så fru Bröms kom in med sina dambekanta – vad gjorde smederna då? Jo, de drog upp sina linnesärkar och bjöd damerna på en överraskning!”

Oooh, fasa…förtjusta tjut, fnitter och skratt……jag kan höra damerna. Säkert var det lika spännande för damerna att se smederna i arbete som det var för herrarna att spana på damernas vrister och ben under kjolarna. Men damerna fick nog se mer än herrarna. Det verkliga livet på järnbruken anar vi nog bara. Catharina Bröms (1664-1735) var järnets grand dame, dotter till en järnbrukspatron. Vid 22 års ålder var hon redan ensamstående mor, änka och arvtagerska. Som änka kunde hon driva järnbruken efter sin make. Hon byggde upp ett imperium under sin livstid och hade intressen inte bara i en rad järnbruk i Gästrikland utan även i södra Dalarna, i Vintjärn och i södra Hälsingland, i Hällbo, där hon anlade en ny masugn som blev grunden till Kilaforsverken. Hon dog vid 71 års ålder och ligger i familjegraven i Ockelbo. Det är en spännande berättelse som Anna skrivit även utan den roliga smedhistorien.