Etikettarkiv: järnbruk

Engelsbergs bruk och ett seminarium

Igår var jag med om något verkligt intressant – ett seminarium på Engelsbergs bruk som pekade ut möjliga framtida riktningar, så långt man nu kan våga sig på att skåda, och där behovet av ledarskap framhölls. Seminariet hette just: Behovet av ledarskap – för en mänsklig stad och en levande landsbygd.  Och det var inte bara intressant, det var superintressant. Lotta Gröning var projektledare och ledde seminariet. Hon tycktes ha en särskild förmåga att skapa en öppen och trevlig stämning där alla kunde trivas, det var högt i tak med konstruktiva samtal. Lotta Gröning är bra på att kasta ut frågor, även irriterande sådana, man tvingas att tänka efter.

Där var genomsympatiske Lars Stiernkvist, där var moderaternas nye Kent Persson med skarpe Per Schlingmann vid sin sida och där var naturligtvis vänsterpartiets Stig Henriksson, en populär folkvald ledare i Fagersta ”där man fick partiet på köpet”. Ja, där var många fler som jag inte kan rabbla upp här men alla var eniga om att ledarskapets betydelse inte kan överskattas och att förmågan att kompromissa är betydelsefull – förstås. Det sades t ex att ”självständighet och integritet måste bejakas framför partiprogrammet” och ”att det är mycket lättare att bli förlåten än att be om tillstånd”.  Visst är det skönt att höra att politiker inte alltid går i tvångströja, att de har förmågan att kliva över gränserna och framför allt: förmågan att blicka framåt och att de kan lyssna och förstå visionärerna är viktigt. Jag får nog anledning att återkomma till den här dagen.

Och visste ni att det finns en rörelse för new urbanism, en ny sorts stad eller tätt samhälle som ska bygga på andra värden, sånt som trivsel och hållbarhet, ja platser för människor helt enkelt! Med en levande landsbygd in på knuten då förstås – maten måste helst lokalproduceras. Stockholm kan delas upp i öar också. Hållbara städer – andra gången jag hör det på kort tid. Och visst är det samma tankar som Cittàslow-rörelsen? Och allt hänger på ledarskapet, på insikter!

Nu tänker jag genast på de gamla svenska bruken… de var inte alltid så goda platser för där fanns en social stark hiearki på gott och på ont – men själva bruksidén finns inom många av oss svenskar och den kunde kanske omstöpas till urbana miljöer som kan spridas över landet som små öar med ett blomstrande jordbrukande landskap däremellan. Och där inte penningen ensam har hela makten. Vi sitter ju och samtalar på ett gammal järnbruk…joo, det är många tankar i skallen så här dan efter.

Här kan ni läsa om de seminarier som redan varit och även om annat som Axel och Margaret Ax:son Johnsons stiftelse arbetar med, ex tidskriften Axess.

Ja, se smeder i linnesärkar!

En snygg smed med fina benmuskler valsar ut stångjärn i Karmansbo lancashiresmedja i Ekomuseum. Detta kan man beskåda på "Järnets dag" varje år den första lördagen i juli. Som just passerat för er som vill dit, tyvärr. Men smedjan är öppen nu i juli för besök och smeder som visar runt finns det. Foto ChL.

En snygg smed med fina benmuskler valsar ut stångjärn i Karmansbo lancashiresmedja i Ekomuseum. Detta kan man beskåda på "Järnets dag" varje år den första lördagen i juli, som tyvärr just passerat för er som vill dit. Men smedjan är öppen nu i juli för besök och smeder som visar runt finns det. Foto ChL.

Anna Forsberg, arkivarie på Länsmuseet Gävleborg, som skrivit om Gästriklands järnkvinnor i vår bok Järnladies berättade nyligen i ett mejl att hon fått höra något roligt om smederna på Wij valsverk i Ockelbo:

”Jag fick höra en så rolig historia om Catharina Bröms som jag önskar att jag haft med i boken! Ibland blev fru Bröms trött på att bara umgås med män på sitt bruk. Då bjöd hon hem sina väninnor på besök. Hon visade gärna upp sina bruk för dem. Ibland besökte de också smedjan där arbetarna gick i de traditionella arbetskläderna, sina långa vita linnesärkar. De hade dock inget under dem… När så fru Bröms kom in med sina dambekanta – vad gjorde smederna då? Jo, de drog upp sina linnesärkar och bjöd damerna på en överraskning!”

Oooh, fasa…förtjusta tjut, fnitter och skratt……jag kan höra damerna. Säkert var det lika spännande för damerna att se smederna i arbete som det var för herrarna att spana på damernas vrister och ben under kjolarna. Men damerna fick nog se mer än herrarna. Det verkliga livet på järnbruken anar vi nog bara. Catharina Bröms (1664-1735) var järnets grand dame, dotter till en järnbrukspatron. Vid 22 års ålder var hon redan ensamstående mor, änka och arvtagerska. Som änka kunde hon driva järnbruken efter sin make. Hon byggde upp ett imperium under sin livstid och hade intressen inte bara i en rad järnbruk i Gästrikland utan även i södra Dalarna, i Vintjärn och i södra Hälsingland, i Hällbo, där hon anlade en ny masugn som blev grunden till Kilaforsverken. Hon dog vid 71 års ålder och ligger i familjegraven i Ockelbo. Det är en spännande berättelse som Anna skrivit även utan den roliga smedhistorien.