Det här är slutet på Lena Anderssons text ”Institutionen bevarar och förändrar” i Kolumnen, DN lördag 26 jan 2013.
I lördagens DN fick jag nya tankar om institutioner. Jag säger ju alltid att ett ekomuseum inte är en institution, eftersom en sådan är något tungt, fyrkantigt och statiskt. Istället ska ett ekomuseum vara ett lätt och rörligt nätverk dock på en stabil grund och med en ständig beredskap för förnyelse – så länge man inte ruckar på själva basen. I vårt fall är det en gemensam historia som kretsar kring järn och människor. Ett ekomuseum ligger alltid ute i landskapet, fritt och luftigt där man kan begrunda de autentiska spåren av den verksamhet som pågått under 1000 år och mer.
Bäst nu att genast repetera vad eko- i ekomuseum står för. Det kommer från grekiskans oikos som betyder hushåll. Att hushålla är att vara ekonomisk, ekonomi. Vårt ekomuseum handlar om ekonomisk historia. Men där finns en bit av ekologi också, samma eko-, hur man hushållar med naturresurserna, hur man känner sitt landskap och hur man värnar sin miljö. Vi jobbar med båda delarna och de är som parhästar dessutom, ekonomi och ekologi. Och kultur och identitet växer fram ur natur och landskap. Natur och kultur hör ihop.
Men nu till institutionen! Jag läste med stort intresse Lena Anderssons kolumn Institutionen bevarar och förändrar. Förändrar….??? Jahaja, jag ser som sagt institutionen som statisk, inget man vill vara i. Sega strukturer. Men Lena Andersson provar alltid nya tankespår, det är det som gör henne så rolig att läsa. Det hela blir mycket personligt. Hon frågar sig varför vissa samhällen på jorden förändras så lite när världen i stort förändras så mycket? Och tänker att det är institutioner som förutsätter förändring. Historia förutsätter institutioner, som fångar in och systematiserar medvetandets utflöden….här måste jag tänka, ajajaj. Hon tvingar mig att tänka!! Hon tänker att institutionen är något som tvingar människor att komma över sina motstånd, annars skulle det inte bli mycket gjort. Det handlar om medvetandet. När man blir medveten om något, då först går man vidare till nästa steg, då händer det saker. Så är det i institutioner. Och den yttersta institutionen är det egna livet. Och man fyller sin institution hela tiden. Vi går alltså alla omkring som institutioner och tillsammans skapar vi än större sådana. Ja, och då är naturligtvis Ekomuseum också en institution, vars behållare fylls på, svämmar över, tappas ur och fylls på igen – alltmedan tiden går – en process av liv och förändring. Det är som om jag fått nya glasögon på näsan….
