Ibland måste man ju ta ett nappatag, ett rejält sådant till på köpet. Nu håller jag på med det – sen ett par dar tillbaka. Och detta BÖR pågå tills alla handlingar är uppsorterade och instoppade på de rätta platserna och detta inbegriper även sopsäcken, för det är den rätta platsen för ungefär hälften av de dokument som får se dagens ljus efter många år i mörker. Det är rätt otroligt vad man kan gräva upp ur gömmorna …man kan bli stående långa stunder men några gamla papper i handen, ja herregud, detta ekomuseum med alla sina planer och idéer. Det är riktigt roligt! Sånt måste naturligtvis sparas, absolut. Så bara lugn – ni som läser – det är endast kopior av kopior, kladdiga anteckningar och gamla oläsliga fax på brungult papper som går i soporna och såna papper är det gott om lustigt nog. Att spara var visst en dygd! Och allt detta beror på att i morgon levereras en ny upplaga av boken Järnladies och den får plats i det tomma hörnet. Att tömma ett hörn leder ofelbart till en kedjereaktion som slutar i en tur till Björnhyttans avfallsanläggning.

Och lite intressant är att man i detta rensande av dokument tydligt förnimmer en skiljelinje som går nånstans i början på 2000-talet. Det var då datorn och Internet började ta över verksamheten på allvar. Sen dess har alla dessa dokument och mappar blivit stående i arkivvagnar och kartonger. Den gamla tiden tar rätt så tvärt slut runt 2005 ungefär. Och nu ligger de flesta idéer och planer tätt sammanpackade i en extern hårddisk istället och man ser dem inte alls. Inga kaffefläckar, inga tumavtryck, inget damm.  Man får sitta vid skärmen och leta och titta om man vill åt nåt. Nog är det lite tristare nu.