Nu efter besöket i Seixal utanför Lissabon så dök plötsligt ett minne upp från vårt besök i Ruhrområdet 2010. Vi var en grupp från Ekomuseum som for dit. Ruhr är gigantiskt med sina många industrihistoriska besöksmål och med en rutt som håller samman allt: Route Industriekultur.
Både Ruhr och Seixal hänger på kanten av stora städer. Det gör inte Ekomuseum Bergslagen. Vi finns i skogen, vår järnindustri bestod länge av många och mycket små enheter som låg spridda i ett vidsträckt naturlandskap, några nära tätorter, men ändå – särskilt folkrikt har det aldrig varit här.
Men här kan vi prata Natur! Och det var just det som kom mig att tänka på Ruhr och alla björkar. Där lät de medvetet björkskogen marschera in på området och det gick fort. På bara några år växte det björkar både på och runt de övergivna industrierna. Överallt! Men hur hittade de dit? Det intressanta var att de inte motades bort, man höll bara efter något så när och studerade istället hur Naturen betedde sig när den återkom, till och med i Världsarvet Zollverein i Essen.
I Seixal har de havet och tidvattnet med ett växande lerslam som gör sjön utanför allt grundare. Havet är deras natur. Kanske korkekarna eller eucalyptusskogen också tänker invadera det övergivna industriområdet i byn? Naturen är inte alltid så synlig utan att den står liksom på lur, spanar och är beredd att återta mark OM den kan. Och vi som inbillar oss att vi har makt över naturen. Vi pratar om att rädda jordklotet. När både naturen och klotet istället slår tillbaks och det kanske innan vi ens hunnit blinka. Geologiskt sett föddes mänskligheten en sekund i tolv, det tänker vi just inte på. Vi kan försvinna lika fort, en sekund över tolv. Ah, det här vara bara funderingar, det har slutat regna, snart dags gå hem.
