Etikettarkiv: Ruhr

Seixal – Ruhr – och naturen…

Nu efter besöket i Seixal utanför Lissabon ­så dök plötsligt ett minne upp från vårt besök i Ruhrområdet 2010. Vi var en grupp från Ekomuseum som for dit. Ruhr är  gigantiskt med sina många industrihistoriska besöksmål och med en rutt som håller samman allt: Route Industriekultur.

Både Ruhr och Seixal hänger på kanten av stora städer. Det gör inte Ekomuseum Bergslagen. Vi finns i skogen, vår järnindustri bestod länge av många och mycket små enheter som låg spridda i ett vidsträckt naturlandskap, några nära tätorter, men ändå – särskilt folkrikt har det aldrig varit här.

Men här kan vi prata Natur! Och det var just det som kom mig att tänka på Ruhr och alla björkar. Där lät de medvetet björkskogen marschera in på området och det gick fort. På bara några år växte det björkar både på och runt de övergivna industrierna. Överallt! Men hur hittade de dit? Det intressanta var att de inte motades bort, man höll bara efter något så när och studerade istället hur Naturen betedde sig när den återkom, till och med i Världsarvet Zollverein i Essen.

I Seixal har de havet och tidvattnet med ett växande lerslam som gör sjön utanför allt grundare. Havet är deras natur. Kanske korkekarna eller eucalyptusskogen också tänker invadera det övergivna industriområdet i byn?  Naturen är inte alltid så synlig utan att den står liksom på lur, spanar och är beredd att återta mark OM den kan. Och vi som inbillar oss att vi har makt över naturen. Vi pratar om att rädda jordklotet. När både naturen och klotet istället slår tillbaks och det kanske innan vi ens hunnit blinka. Geologiskt sett föddes mänskligheten en sekund i tolv, det tänker vi just inte på. Vi kan försvinna lika fort, en sekund över tolv. Ah, det här vara bara funderingar, det har slutat regna, snart dags gå hem.

Kontraster i Grängesberg

Grängesberg är något alldeles extra faktiskt, ja hela gruvmiljön med bostäderna från olika epoker och resterna från gruvindustrin som finns överallt, det är lite som vilda västern. Det är mycket att titta på. Det är något av det trendiga Östberlin över platsen, sade någon. Och ja, så är det. Ruffighet och kontraster!

Maskinhuset på Dillners väg i Grängesbergs gruvområde har rena vackra funkislinjer, det är Bauhauskänsla med rymd. Och nu är det invigt och iordningställt som konstscen. Och det var en upplevelse, absolut. Miljön var inte överdrivet välstädad heller, gud ske lov. Den fick lov att vara lite som den var, autentisk och äkta. Låt det nu förbli så här! Folk kan nämligen få för sig att vissa miljöer ovillkorligen måste putsas upp, med nya golv och skrubbade målade ytor, för att det ska bli ”snyggt”. Men då skulle stämningen i huset försvinna direkt. Nej, må nu den kvarvarande ruffigheten och dammet bland maskinerna bevaras. Det ger den äkta känslan. Men visst, trasiga fönster måste ju bytas. Och det görs också. Må de som fattar beslut begripa detta med gränser för renovering och om de tvekar så här ett tips: res till Berlin, till Ruhr – lär hur man går tillväga! Där har de förstått något viktigt.

Och så var det utställningen Den hemlighetsfulla trädgården med Mia Malmlöf-Häggs bilder målade med olja på plexiglas i färgglada krumelurer som satt som en smäck på väggytorna i Maskinhuset. Det var stora freskliknande konstverk men Maskinhuset var större, så konstverken närapå försvann, de liksom flöt in i som färgpaletter på maskinhallens väggfält. Man fick söka upp dem, de fanns lite här och där. Hallen är enormt stor! Fri och luftig. Det var många där igår och spanade. Och nu är Maskinhuset öppet fram till den 12 augusti: ti-fr 11-17, lö-sö 11-15.

Gamla Meken i Smedjebacken

Irene Samuelsson Ohlanders målning "Tillstånd I" i Gamla Meken, Smedjebacken

Irene Samuelsson Ohlanders målning "Tillstånd I" i Gamla Meken, Smedjebacken

I lördags var jag i Smedjebacken i ärenden, jag skulle in på biblioteket och låna en bok. Då gled jag in på Gamla Meken som ligger längs Kyrkogatan vid ån och nära hamnen. Det är en fin lokal, skön stämning med den där lite ruffiga interiören från den gamla mekaniska industrin. Hoppas den känslan får bestå framöver, tänker på alla ruffiga miljöer i Ruhrområdet som tillåtits att vara just ruffiga för det ingår i berättelsen om den industri som lämnat. Sen det röda teglet utvändigt. Och alla fönster. Ja, det är fint här. Nu pågår en utställning som heter Dala Kunstkraft, det var den jag ville titta på. I Dala Kunstkraft ingår tio konstnärer som arbetar med grafik, måleri, textil och skulptur av keramik. Utställningen var i Ruhr under kulturhuvudstadsåret ”Ruhr 2010” och vände. Året dessförinnan kom en grupp på tolv konstnärer från Hagenring Ruhr Kunstkraft till Avesta och visade upp sig i Verket. Det är ett utbytesprojekt. Nu beundrade jag Irene Samuelsson Ohlanders färgstarka stora måleri! Hon är en mycket envis konstnär som imponerar på mig. Hon har även gjort en serie på fem skulpturer som står utplacerade i Grangärde finnmark i norra Ludvika kommun. Två av skulpturerna hamnade på ekomuseimiljöer: byn Gravendal i Säfsenområdet och Lekombergs gruva norr om Ludvika. Den skulptur jag gillar allra bäst är ”Hoppets båt” som står högt uppe på Lekomberg och som man måste betrakta med stora vackra djupa sjön Väsman som bakgrund. Den står alltså ytterst på bergskanten. Utställningen står fram till 5 april!

Läs om Gamla Meken på:    www1.smedjebacken.se/gamlameken

 

 

Så kom Ruhr till Dalarna!

Professor Dr Wolfgang Ebert från Ruhr, Route Industriekultur.

Professor Dr Wolfgang Ebert från Ruhr kom till Falun igår och höll idag den 7 dec ett föredrag om Ruhrområdet och dess nätverk på Dalarnas museum inbjuden av Bergslagssatsningen. Han är pappa till Route Industriekultur, här är hemsidan. Det var ett långt och avspänt föredrag där vi fick lova att kasta in frågor och avbryta honom precis när vi ville. Han bad om det för att kanske få oss att lyssna aktivt. Och det gjorde vi! Vi var kanske ett tjugotal som kommit från olika håll i Bergslagen. Wolfgang Ebert har jobbat med jätteprojektet: Ruhrs omvandling till en gigantisk kulturell mötesplats i industrihistoriska miljöer. Han har varit med från allra första början sen 1980. Under följande 20 år så har det investerats 2 billioner Euro (!!!) i Ruhrområdet, det är ofattbart mycket pengar!! Man har anlagt 25  ”Anchorpoints”. Vi skulle kalla dem Ankarpunkter eller Fyrtorn. Kring dessa centra har man kopplat 552 platser att besöka och 25 Temarutter att följa. Ca 10 miljoner människor besöker Ruhrområdet varje år, men i år under Kulturhuvudstadsåret har det hittills kommit 25 miljoner besökare och det är ingen överskattning. Definitivt lite annat än vad vi är vana vid här! Men betänkt då att det bor 80 miljoner människor i Tyskland.  Tänk om bara någon liten enda procent kunde ta sig till  Bergslagen. Det skulle vi behöva.

ERIH förklaras av Wolfgang Ebert. ERIH – European Route of Industrial Heritage är öppen för medlemskap. Detta internationella nätverk skapades i EU Interregprojekt 1999-2001 och utvecklades i en senare etapp som tog slut 2008. Här är hemsidan! Vi funderar på att gå med i ERIH, att synas och få en plats på den europeiska arenan tillsammans med Ruhr och Ironbridge i England med flera…… Det kostar en slant och det ska betalas varje år. Vi har i Ekomuseum intressanta kopplingar till Ruhr eftersom ”tyskgruvornas” järnmalm gick raka vägen dit för bearbetning och förädling i stålverken. Och idag hörde vi att Världsarvet Falun är med som en Anchorpoint i ERIH, likaså Världsarvet Grimeton i Varberg. Det var roligt att höra! Sverige är med! Och fler kommer…..