Etikettarkiv: Källfallet

Källfallet i Grängesberg

1 svar

Källfallet_4Källfallet_3Källfallet_2Källfallet_1Källfallet Kazu OharaNu for vi till Källfallet i Grängesberg igen, nyfikna som vanligt! Fick japanskt besök i går, professor på Dep of Architecture, Yokohama University Kazu Ohara och Källfallet har väckt hans intresse sen tidigare. Att åka dit nu var ganska självklart, speciellt som hela området, dvs alla de tjugotvå husen sen dec 2012 ägs av Grängesbergs Byalag. Det är det mest positiva som hänt på länge tycker jag. Husen är räddade tills vidare. Och nu när vintern lämnat markerna så vill man dit och titta. Byalaget har röjt! En massa sly och buskage ligger på backen, bra jobbat. Alla hus har även inventerats och befunnits i mer eller mindre hyfsat skick, i flera fall är det bättre än man trott. Under putsen ligger den gamla rödfärgade panelen och den ska tas fram igen, det ska bli som förr. Det här ska bli intressant att följa. Det är ett äventyr även för oss utomstående. Men stöd behövs från alla möjliga håll. Nu ligger en hel del information ute på deras hemsida: www.kallfallet.weebly.com.

Jag läser att de vill genomföra en villkorad försäljning av ett antal hus till köpare som ser det kulturhistoriska värdet och vill följa föreningens avsikter. Det här kan bli en bra lösning, en slags kooperation där man äger sitt hus men ingår i en förening och följer dess avsikter och målsättning åtminstone vad beträffar exteriörerna. Bra tänkt! Hm…man kanske ska slå till…??

Fått Källfallet i gåva!

2 svar
Visningshuset i Källfallet, Grängesberg.

Visningshuset i Källfallet, Grängesberg.

Ljus och varm glögg inomhus! Huset var förvånansvärt fint inuti.

Ljus och varm glögg inomhus! Huset var förvånansvärt fint inuti.

Ett mirakel har skett, nåt annat kan man väl inte säga när Grängesbergs Byalag alldeles nyligen och efter två ärs kamp fick hela Källfallet med alla hus och tomter i gåva! Rivningshotet är borta, puts väck! Kors i taket, säger jag. Det var en stor nyhet. Det var därför som man inbjöd till visning i ett av husen. Och hela tiden jag var där ramlade folk in, där var ljus tända, där var varm glögg och där var tipspromenad i huset och idel glada människor. Det är ett gäng ungdomar som nu till våren 2013 ska ägna sig åt uppsnyggning av området kring Källfallet. Trädgårdarna runt husen ska röjas och fixas till. Och samtidigt ska kommande arbete planeras. Hur ska byalaget gå tillväga för att bevara husen? En sak vet de redan och det är att all puts på fasaderna ska avlägsnas och husen ska återuppstå så som de var byggda från början 1896. Då hade de rödslammade liggande träpaneler med vita oljemålade knutar och fönster.  Jättefint!

Långa rader av hus...

Långa rader av hus…

Grängesbergs Byalag är en ny ungdomlig förening, det är bara ungdomar som har energi nog för ett sånt här jätteprojekt! Och så säger folk att det inte finns ideella krafter längre…?? Men det finns det verkligen! Det är bara det att de nya krafterna vill skapa sina egna mål och sina egna projekt och inte ärva en äldre förenings arbete och projekt. Var sak har sin tid! Och nytt uppstår hela tiden. Det gäller alltså att hänga med i svängarna….nu tänker jag på Ekomuseum!

Grängesberg Byalag har ännu så länge en enkel hemsida här:  kallfallet.weebly.com. Ni kan bli stödmedlemmar!

Källfallet i Grängesberg

2 svar
Björkallén i Källfallet, Grängesberg

Björkallén i Källfallet, Grängesberg

Igår fick jag ett hett tips från Annica Eriksson-Jansson som driver ett ekocafé hemma på sin gård i Norhyttan utanför Sunnansjö, Jan-Ers Gårdens Café. Hon är med i Grängesbergs byalag, som tagit över området för att försöka visa att det är värt att bevara! Det är sannerligen en god gärning!! Området hotas av rivning sen några år tillbaka.

I morgon lördag 1 dec håller de öppet i Källfallet kl 13-17 i huset som ligger på Björkallèn 1. Visning utlovas! Man kan få en bild av hur det skulle kunna bli om det renoveras istället för rivs. Intressant! Det här är en möjlighet att stifta närmare bekantskap med det fina bostadsområdet för alla er som läser här och som befinner er i närheten.

Husen byggdes 1896 för gruvarbetarfamiljer, fyra hushåll per hus och efter engelsk modell. Det var ett mönsterområde.

Stora Hagen, Grängesberg.

Stora Hagen, Grängesberg.

Grängesberg var supermodernt! Nu finns de bleka resterna ännu kvar just här MEN på motsatta sidan i Grängesberg ligger Stora Hagen som byggdes i samma stil 1898 och det står kvar, upprustat och bebott. Där finns ett bostadsmuseum som ingår i Ekomuseum, mycket fint ordnat. Men folk borde ju vilja bo även i Källfallet….

Teatermaskinens historiska vandring

Lämna ett svar

Ett äventyr väntar runt hörnet! Jo minsann, jag ska till skogs både i morrn lördag och på söndag och gå en historisk teatervandring. Det hela sker i Riddarhyttan, närmare bestämt i skogen runt Källfallet där Teatermaskinen håller till. De arbetar i ”processer” i olika projekt och har mycket på gång, det kan man läsa sig till på deras hemsida www.teatermaskinen.com. Och det är verkligen både nytt och jätteintressant! Det är deras ”Projekt Riddarhyttan” som nu redovisar sig.  Nog känner man stark energi stråla ut från denna skogsglänta där Teatermaskinen nu bygger upp en intensiv verksamhet i samklang med naturen.

Den här skogsvandringen eller tidsvandringen har de jobbat med sen 2007 och den bygger på gedigna efterforskningar i Bergslagens dolda historia. Nu kör de hela föreställningen i det som kallas ”Vi går en annan väg”. Man leds i naturen genom tiden tre historiska etapper från 1300-talet fram till nutid. Jag tror nog att man kommer att bli ganska tagen, ens sinnen kommer att vakna till ordentligt. Och detta stora sker nu dels kommande helg 25-26 aug och dels nästa helg 1-2 sept. Max 40 personer tas emot och mat och kaffe ingår för varje etapp tar 4-5 timmar. Ja, detta är bara ett hett tips. Man får förstås vika hela helgen. Jag ska rapportera om upplevelsen här på bloggen efteråt!

Bakstugan i Källfallet

Lämna ett svar

Förra veckan känns redan långt borta men då hände det sig i alla fall att Eva Långberg, projektledare i Bröd i Bergslagen och jag for till Riddarhyttan för att inspektera bakstugan i ett område som heter Källfallet. Vi var lite tidiga så vi fikade på Galleri Astley först, som jag skrev om igår.

I Riddarhyttan väntade en hel hop med baklystna människor som ville lära sig mer och börja baka i mer organiserad form. Riddarhyttan är väldigt livaktigt måste jag säga. Vi träffade nästan hela gruppen, de kom nästan allihop för att möta Eva och planera kurstillfället. Och där var till och med en man som ville vara med och baka. Den här bakstugan är stor och rymlig, tämligen nyrestaurerad. Den har idag en privat ägare som är hygglig nog att låna ut den, familjen använder stället som fritidsbostad. Huset byggdes av Bolaget Riddarhytte AB en gång i tiden, jag tror runt förra sekelskiftet.

I huset finns två bakstugor och två tvättstugor på bottenplanet, en av varje i vardera gaveln alltså – som ett parhus. Bakugn och tvättkar delar skorsten om ni förstår. Man måste ju ha hetvatten till vittvätten. På den tiden fick folk från byn boka in sig både för bakning och stortvätt, vilket nog inte var helt ovanligt. En allmän bakstuga ihop med en lika allmän tvättstuga, det är en smart lösning. Jag får väl förmoda att det här var fruntimrens egna träffpunkt där de fick vara ifred med sina bestyr. Karlarna höll väl till vid gruvan. Idag används bara den ena bakstugan för bakning, i den andra kan man sitta samlade längs med ett långbord. I mitten på april ska det bakas i denna stuga med Eva. Sen kommer nog bakandet att fortsätta i kollektiv form!

Teatermaskinen i Riddarhyttan

Lämna ett svar

Ja, jag höll på att ramla baklänges, det är alldeles sant. Jag var där för en dryg vecka sen och tittade på Teatermaskinen. Vi körde ut i skogen på en slingrig liten moddig grusväg, passerade en gammal gruva och några gamla gruvbostäder och småhus (Källfallet) och så bara skog, just så som det är i Bergslagen. Stenig, bergig barrskog med några tjärnar här och där och åsbildningar och sand mellan varven. Där vid vägens ände ligger det ett gammalt skolhus, Skräppbo skola, ja klart att de gick i skolan i byn som ligger kvar runt den gamla gruvan. Men nu hör skolhuset till Teatermaskinen som i sig är den märkligaste företeelse, vars verksamhet jag hört mycket talas om, men där jag aldrig har varit förrän nu. Och – som sagt – det var närmast en chock att se detta väldiga bygge och med inbyggt skolhus!! Läs om Teatermaskinen här!

Nästa vecka ska jag träffa upphovsmannen och visionären Anders Olsson, han kommer till kansliet i Ludvika och han har något på hjärtat som han ville tala med mig om, jag bara anar…. det är något med levande historia och vandringar, nåt med rollspel, kanske nåt med landskapet – det där istida som så starkt präglar Riddarhyttan. Hm, vi får se! Det ska bli intressant att träffa honom.

Jag skrev om Teatermaskinen i senaste Ekobladet som nu i dagarna lagts upp på hemsidan och skickats ut via mejl till dem som så önskade. Och här kan ni läsa Ekobladet nr 1-2012 om ni vill, ni hittar länken uppe i högra hörnet på vår hemsida.

Riksintressen i Grängesberg

Lämna ett svar

Det är väl klart att Grängesberg som var ett nav i svensk gruvindustri i si så där 100 år är av riksintresse – eller borde vara det. Folk glömmer så fort, det är ett problem! Dalarnas museum satte upp både Stora Hagen och Källfallet på riksintresselistan redan på 1970-talet. Örjan Hamrin mejlade till mig angående detta. Det som förvånade många då var att denna typ av bebyggelse inte normalt ingick i riksintressen vid den tiden. Ja, det är nästan ordagrant ur Örjans mejl. Kan vara bra för oss övriga att veta, vi som är intresserade av gammal kulturhistorisk bebyggelse. Stora Hagen överlevde i alla fall, men Källfallet…

Örjan skriver vidare att de försökt rädda Källfallet i flera omgångar. År 1984 (?) rev Grangärdehem två av husen, men Erik Hofrén, som då var länsmuseichef, anmälde detta och den fortsatta rivningen avbröts. Sen tog en privat ägare över. Till en början gick det bra. Man reparerade taken och hela området hyrdes ut. Men efter hand blev det nya ägare, som blev mindre seriösa. På slutet fanns bara en konkursförvaltare. Ingen ägde husen! Då jobbade man för att få in en tysk bank som ägare för att göra fritidshus, men detta sprack efter något år. Den norska ägarbanken som jag hörde talas om då, finns den? Det kände inte Örjan till. Men just nu har Ludvika kommun begärt att få upplösa riksintresset för rivning. Riksantikvarieämbetet har efter viss tvekan inte sett någon lösning. Här gäller det att komma med idéer, skriver Örjan. Det behövs investeringar! Det är också dyrt att riva nämligen.

Tänk om man kunde rädda husen, renovera lite lagom mycket bara. Beräkningarna har landat på ca 1 miljon per hus, så där lite schablonmässigt uppskattat känns det som. Det är visst 19 hus kvar, ja – raden av hus är lång. Jag räknade dem aldrig. Det betyder i så fall minst 19 miljoner kr. Mycket pengar. Men husen är så speciella…..jag skulle nästan kunna tänka mig att bo i ett av dem själv! Kanske skulle man bilda ett äldrekollektiv för oss 40-talister? Två hushåll per hus? Och använda ett av husen gemensamt för mat och samling. Vi som gillar att ströva på skogen, vandra, cykla eller bara gå runt och fundera över samband, orsak och verkan….ja lite sånt. Grängesberg är klart spännande.

Källfallet och Stora Hagen

Lämna ett svar

Det gick från sensommarvärme direkt till höst. Min japanske gäst Kazu Ohara och jag skulle uppåt finnmarken igår på förmiddagen men vädret svängde totalt. Hällregn gjorde att vi fastnade i Grängesberg, vi hann precis med att besöka de två gamla bruksgatorna, Källfallet  byggt 1896 och Stora Hagen byggt 1898, innan himlen öppnade sig. Husen blev förebilder för arbetarbostäder i hela landet. Inspirationen kom från England och Grängesbergs gruva ägdes också av den engelske finansfursten Sir Ernest Cassel, han som skänkte den vackra byggnaden på höjden ovanför gruvan till Grängesbergsborna, det som liknar ett grekiskt tempel och kallas Cassels donation, numera bara Cassels rätt och slätt. Samhället runt Grängesbergs gruva blev överhuvudtaget ett mönster för industrisamhällen i Sverige.

Källfallet är helt övergivet numera och ägs av en norsk bank (!) som inte gör något alls åt husen, de vill visst inte ens sälja dem…. Planer har funnits på upprustning men men….nu står de gamla husen där och vittrar långsamt och säkert. Synd på så udda fina hus. Motpolen Stora Hagen har liknande hus, men är bebodda och omhändertagna. Ett bostadsbolag äger och förvaltar husen och där kan man hyra lägenhet. Kazu Ohara gillar gamla byggnader, som arkitekt dokumenterar han allt han ser.

Sen kom hällregnet. Vi fastnade på Mojsen uppe i gruvområdet istället. Där är öppet dagligen i veckorna mellan 10-15, tfn 0240-217 40, www.mojsen.se. En som heter Stig jobbar där och Anders Hjalmar var på plats och visade oss runt. Vi tittade mycket på gamla svartvita foton, alltid intressant. Rent märkvärdigt skarpa bilder. Jag ska visa några fina i nästa inlägg.

Apropå Peter Davis bibel om Ecomuseums…

Lämna ett svar

I söndags passerade James Joicey, en bekant till Peter Davis. Han viftade med Peter Davis bok. Han kom från norra Northumberland, gränstrakterna mellan Skottland och England och körde genom Sverige för att studera ekomuseer. Han hade varit i Åtvidaberg och i Ekomuseum Gränsland (Norge-Sverige) vid Bohuskusten. Han var nu på väg till Vallonbruk Uppland och jag fångade upp honom i Ludvika. Då hade han hittat Nyhammars herrgård på vår hemsida och bokat natthärbärge där. Jag körde honom runt Grängesberg, vi tittade på Cassels donation, på gruvan, på Mojsen och lavarna, jag pekade ut Lokmuseet och vi körde förbi de fina bostadsområdena Stora Hagen och det rivningshotade Källfallet. Båda byggdes efter engelsk modell kring förra sekelskiftet, radhus med egna täppor. Gruvarbetarna fick äntligen ett anständigt boende. Sen passerade vi även Bergslagsbyn på slänten ner mot Björkås som är ett liknande bostadsområde men mera svenskt i sitt uttryck. Han blev faktiskt paff, över att vi hade så mycket av England i Grängesberg och det var ju p.g.a. den engelske finansmannen Sir Ernest Cassel köpt in sig stort i Grängesbergsbolaget. Detta var något nytt för honom, det var roligt att se hans intresse och visa att vi har kopplingar till Europa som vi inte alltid tänker på. Jag var nöjd. Tyvärr var inget öppet – det var ju söndag och ej säsong. Det regnade lite, vi satt i bilen.

James Joicey vill dra igång ett ekomuseum på sina marker. Han äger ett slott, Ford Castle, stora marker och flera byar nära den skotska gränsen. På hans marker finns en magisk hemsk plats. Där stod det berömda Battle of Flodden den 9 sept 1513 som var en blodig massaker på skottarna och efter vilket de aldrig riktigt återhämtat sig sägs det. Det sitter i generna numera, som ett genetiskt minne. Kring Flodden tänker han skapa ett ekomuseum. Vi får se hur det går. Han arbetar för fullt med att förankra idén bland befolkningen och alla dem som hyr hus i hans byar. Han vill ha med den skotska sidan också och tänker sig ett ”ekomuseum gränsland” mellan England och Skottland. Området är mycket enkelt med få besökare, ingen turism, inga hotell, bara några värdshus och B&B och en del hantverkare och konsthantverkare. Ja, så lät det och det är då det passar bra med ett ekomuseum, det är då ett ekomuseum kommer till sin fulla rätt.