Etikettarkiv: Stora Hagen

Museimässa i Norrköping

Museimässan NorrköpingDet drar ihop sig till museimässa! Den genomförs på Arbetets museum i Norrköping 15-16 mars, en fredag-lördag. Invigning sker kl 11 första dan av kommunalrådet Lars Stjernkvist. Nu är det ArbetSam, dvs Arbetslivsmuseernas Samarbetsorganisation, som arrangerar mässan för sina medlemsmuseer. Intresserad? Läs mer här: www.museimassan.se.  Fri entre.

Förutom att Ekomuseum Bergslagen är medlem i ArbetSam så är även 13 st besöksmål medlemmar, 6 st i Dalarna och 7 st i Västmanland. Vilka de är? Jo det ska jag tala om.

Dalarna: bostadsmuseet Stora Hagen och Gruvcentrum Mojsen, båda i Grängesberg, Gravendals hammare, Ludvika Gammelgård & Gruvmuseum, Hammarbacken med smedsbostad och Flogbergets besöksgruva.

Västmanland: Norbergs Gruvmuseum, Myrbergs verkstad på Karlbergs hembygdsgård, Fagersta bruksmuseum, Engelsbergs bruk, Oljeön med oljefabrik, Trångfors smedja & kraftstation samt Kanalmuseet Skantzen, de båda sistnämnda i Hallstahammar.

Ekomuseum har bokat upp en mässplats och representeras av ett gäng från Trångfors smedja och Svedvi Berg hembygdsförening, som driver Kanalmuseet Skantzen. De kör ner och deltar i mässan och de tänker lyfta fram Strömsholms kanal. Det är jättebra, eftersom kanalen bara ligger där så självklart och väntar på folk. Det finns ingen ideell förening som jobbar särskilt med kanalen, så som det finns på de andra platserna men kanalen är ändå ett viktigt besöksmål i Ekomuseum. Den håller ihop hela området, alla berörs på något sätt av kanalen.

Kanalen har ett eget bolag, Kanalbolaget, med säte i Hallstahammar. En stor Kanalbyggnadshytta finns nära Skantzen där de gigantiska slussportarna tas in en efter en och renoveras men det är Hallstahammars kommun som håller koll på kanaljobbet och driften och det är ingen enkel match. För oss andra är den bara självklar, vi förväntar oss att den alltid ska finnas där och att slussarna ska funka. Nu gör de en extra drive i Norrköping med fokus på kanalen, bra tänkt!

Länkar:  www.stromsholmskanal.se   och www.ekomuseum.se/besoksmal/stromsholms_kanal.html

 

Källfallet i Grängesberg

Björkallén i Källfallet, Grängesberg

Björkallén i Källfallet, Grängesberg

Igår fick jag ett hett tips från Annica Eriksson-Jansson som driver ett ekocafé hemma på sin gård i Norhyttan utanför Sunnansjö, Jan-Ers Gårdens Café. Hon är med i Grängesbergs byalag, som tagit över området för att försöka visa att det är värt att bevara! Det är sannerligen en god gärning!! Området hotas av rivning sen några år tillbaka.

I morgon lördag 1 dec håller de öppet i Källfallet kl 13-17 i huset som ligger på Björkallèn 1. Visning utlovas! Man kan få en bild av hur det skulle kunna bli om det renoveras istället för rivs. Intressant! Det här är en möjlighet att stifta närmare bekantskap med det fina bostadsområdet för alla er som läser här och som befinner er i närheten.

Husen byggdes 1896 för gruvarbetarfamiljer, fyra hushåll per hus och efter engelsk modell. Det var ett mönsterområde.

Stora Hagen, Grängesberg.

Stora Hagen, Grängesberg.

Grängesberg var supermodernt! Nu finns de bleka resterna ännu kvar just här MEN på motsatta sidan i Grängesberg ligger Stora Hagen som byggdes i samma stil 1898 och det står kvar, upprustat och bebott. Där finns ett bostadsmuseum som ingår i Ekomuseum, mycket fint ordnat. Men folk borde ju vilja bo även i Källfallet….

Riksintressen i Grängesberg

Det är väl klart att Grängesberg som var ett nav i svensk gruvindustri i si så där 100 år är av riksintresse – eller borde vara det. Folk glömmer så fort, det är ett problem! Dalarnas museum satte upp både Stora Hagen och Källfallet på riksintresselistan redan på 1970-talet. Örjan Hamrin mejlade till mig angående detta. Det som förvånade många då var att denna typ av bebyggelse inte normalt ingick i riksintressen vid den tiden. Ja, det är nästan ordagrant ur Örjans mejl. Kan vara bra för oss övriga att veta, vi som är intresserade av gammal kulturhistorisk bebyggelse. Stora Hagen överlevde i alla fall, men Källfallet…

Örjan skriver vidare att de försökt rädda Källfallet i flera omgångar. År 1984 (?) rev Grangärdehem två av husen, men Erik Hofrén, som då var länsmuseichef, anmälde detta och den fortsatta rivningen avbröts. Sen tog en privat ägare över. Till en början gick det bra. Man reparerade taken och hela området hyrdes ut. Men efter hand blev det nya ägare, som blev mindre seriösa. På slutet fanns bara en konkursförvaltare. Ingen ägde husen! Då jobbade man för att få in en tysk bank som ägare för att göra fritidshus, men detta sprack efter något år. Den norska ägarbanken som jag hörde talas om då, finns den? Det kände inte Örjan till. Men just nu har Ludvika kommun begärt att få upplösa riksintresset för rivning. Riksantikvarieämbetet har efter viss tvekan inte sett någon lösning. Här gäller det att komma med idéer, skriver Örjan. Det behövs investeringar! Det är också dyrt att riva nämligen.

Tänk om man kunde rädda husen, renovera lite lagom mycket bara. Beräkningarna har landat på ca 1 miljon per hus, så där lite schablonmässigt uppskattat känns det som. Det är visst 19 hus kvar, ja – raden av hus är lång. Jag räknade dem aldrig. Det betyder i så fall minst 19 miljoner kr. Mycket pengar. Men husen är så speciella…..jag skulle nästan kunna tänka mig att bo i ett av dem själv! Kanske skulle man bilda ett äldrekollektiv för oss 40-talister? Två hushåll per hus? Och använda ett av husen gemensamt för mat och samling. Vi som gillar att ströva på skogen, vandra, cykla eller bara gå runt och fundera över samband, orsak och verkan….ja lite sånt. Grängesberg är klart spännande.

Källfallet och Stora Hagen

Det gick från sensommarvärme direkt till höst. Min japanske gäst Kazu Ohara och jag skulle uppåt finnmarken igår på förmiddagen men vädret svängde totalt. Hällregn gjorde att vi fastnade i Grängesberg, vi hann precis med att besöka de två gamla bruksgatorna, Källfallet  byggt 1896 och Stora Hagen byggt 1898, innan himlen öppnade sig. Husen blev förebilder för arbetarbostäder i hela landet. Inspirationen kom från England och Grängesbergs gruva ägdes också av den engelske finansfursten Sir Ernest Cassel, han som skänkte den vackra byggnaden på höjden ovanför gruvan till Grängesbergsborna, det som liknar ett grekiskt tempel och kallas Cassels donation, numera bara Cassels rätt och slätt. Samhället runt Grängesbergs gruva blev överhuvudtaget ett mönster för industrisamhällen i Sverige.

Källfallet är helt övergivet numera och ägs av en norsk bank (!) som inte gör något alls åt husen, de vill visst inte ens sälja dem…. Planer har funnits på upprustning men men….nu står de gamla husen där och vittrar långsamt och säkert. Synd på så udda fina hus. Motpolen Stora Hagen har liknande hus, men är bebodda och omhändertagna. Ett bostadsbolag äger och förvaltar husen och där kan man hyra lägenhet. Kazu Ohara gillar gamla byggnader, som arkitekt dokumenterar han allt han ser.

Sen kom hällregnet. Vi fastnade på Mojsen uppe i gruvområdet istället. Där är öppet dagligen i veckorna mellan 10-15, tfn 0240-217 40, www.mojsen.se. En som heter Stig jobbar där och Anders Hjalmar var på plats och visade oss runt. Vi tittade mycket på gamla svartvita foton, alltid intressant. Rent märkvärdigt skarpa bilder. Jag ska visa några fina i nästa inlägg.

Apropå Peter Davis bibel om Ecomuseums…

I söndags passerade James Joicey, en bekant till Peter Davis. Han viftade med Peter Davis bok. Han kom från norra Northumberland, gränstrakterna mellan Skottland och England och körde genom Sverige för att studera ekomuseer. Han hade varit i Åtvidaberg och i Ekomuseum Gränsland (Norge-Sverige) vid Bohuskusten. Han var nu på väg till Vallonbruk Uppland och jag fångade upp honom i Ludvika. Då hade han hittat Nyhammars herrgård på vår hemsida och bokat natthärbärge där. Jag körde honom runt Grängesberg, vi tittade på Cassels donation, på gruvan, på Mojsen och lavarna, jag pekade ut Lokmuseet och vi körde förbi de fina bostadsområdena Stora Hagen och det rivningshotade Källfallet. Båda byggdes efter engelsk modell kring förra sekelskiftet, radhus med egna täppor. Gruvarbetarna fick äntligen ett anständigt boende. Sen passerade vi även Bergslagsbyn på slänten ner mot Björkås som är ett liknande bostadsområde men mera svenskt i sitt uttryck. Han blev faktiskt paff, över att vi hade så mycket av England i Grängesberg och det var ju p.g.a. den engelske finansmannen Sir Ernest Cassel köpt in sig stort i Grängesbergsbolaget. Detta var något nytt för honom, det var roligt att se hans intresse och visa att vi har kopplingar till Europa som vi inte alltid tänker på. Jag var nöjd. Tyvärr var inget öppet – det var ju söndag och ej säsong. Det regnade lite, vi satt i bilen.

James Joicey vill dra igång ett ekomuseum på sina marker. Han äger ett slott, Ford Castle, stora marker och flera byar nära den skotska gränsen. På hans marker finns en magisk hemsk plats. Där stod det berömda Battle of Flodden den 9 sept 1513 som var en blodig massaker på skottarna och efter vilket de aldrig riktigt återhämtat sig sägs det. Det sitter i generna numera, som ett genetiskt minne. Kring Flodden tänker han skapa ett ekomuseum. Vi får se hur det går. Han arbetar för fullt med att förankra idén bland befolkningen och alla dem som hyr hus i hans byar. Han vill ha med den skotska sidan också och tänker sig ett ”ekomuseum gränsland” mellan England och Skottland. Området är mycket enkelt med få besökare, ingen turism, inga hotell, bara några värdshus och B&B och en del hantverkare och konsthantverkare. Ja, så lät det och det är då det passar bra med ett ekomuseum, det är då ett ekomuseum kommer till sin fulla rätt.