Etikettarkiv: Bergslagen

Om den svenska riksbildningen

Ett mynt har grävts fram vid Örsundaån i Uppland och vår syn på historien förändras. Allt är i rörelse som vi vet. Vi som anser att Ursverige ligger i Bergslagen får nu flytta tanken lite längre österut. Det läser jag i söndagens DN. Jag har ju båda rikstidningarna på helgerna och jag håller på hela veckan och bläddrar och läser. I söndags 25 september hade vetenskapssidan ett reportage om ”Medeltid i nytt ljus”. Vi har ju mycket om medeltid i Norberg, urgamla gruvor och hyttor, så jag fastnade direkt. Norberg ligger ju ändå rätt nära Örsundaåns dalgång….

Det ser nu ut som om Fjärdhundraland, området längs Örsundaån, varit av central betydelse för riksbildningen, alltså när Sverige bildades som rike och det var ju under 1200-talet då Birger Jarl klev fram på arenan. Allt beror på myntfyndet! Ljuset riktas mot Birka och Sigtuna, mot mineralfyndigheterna mellan Sala silvergruva och Falu koppargruva, då farbara vattenleder från Mälaren uppåt längs nämnda å, som på den tiden var båda djupare och bredare. Landhöjningen har dränerat markerna sen dess. Ja, jag förstår in i märgen hur de metaller som utvunnits i och omkring Bergslagen har påverkat folk och samhällsutvecklingen, till och med riksbildningen. Business! Och ett mynt präglat under kung Knuts tid ger en ny syn på sakerna. Kung Knut Eriksson var ”Svears och Götes konung” mellan 1167 till ca 1196. Det är en spännande tid, Eriksättens och Sverkersättens maktkamp i Västergötland respektive Östergötland och Birger Magnusson från Östergötland som sen blev Birger Jarl och tog makten efter många hårda strider. Han grundade Stockholm och riket Sverige kring 1250… ja, så lite yvigt beskrivet. Och det var metallerna i Bergslagen som avgjorde till slut. Stockholm med sitt strategiska läge ”låset mot Mälaren” blev huvudstad i det nya riket. Man kan fylla på kunskapen med Dick Harrisons text: här.

Ekomuseum Bergslagens historia går tillbaka till 700 f.Kr. Redan då gjordes järn av rödjord i Riddarhyttan på den plats vi idag kallar ”Röda Jorden” – den tidigast kända platsen för järnframställning i Sverige.  Där görs järn än idag, precis på samma plats och på samma sätt fast nu handlar det om ”levande historia”, inget annat. Varje år på ”Röda Jordens dag” (alltid första söndagen i augusti) kan ni själva pröva på!

Resereportage från Bergslagen

Och så är jag tillbaka i Ludvika igen efter en treveckorssemester och allt är plötsligt som vanligt. Utom skrivaren som totalstrejkade, den gick bara inte. Den bullrade och levde rövare och sen inget mera. Åskan? Ja, förmodligen. Slutkörd var den. Jag MÅSTE ha en skrivare som funkar. Nu i eftermiddags fick jag en ny installerad, den går som smort och jag kunde skriva ut en massa räkningar på bokbeställningar och snart ska jag ge mig iväg till posten med alla bokpaket. Boken Järnladies är inte precis svårsåld, det är trevligt.

Jo – ett intressant resereportage fanns i SvD en söndag i mitten på augusti, det handlade om Bergslagen, en kul resa i våra trakter, ja just det – i Ekomuseum Bergslagen!! Vem blev glad tror ni? Jag blev jätteglad, för det var en trevlig text om en mixad tur i Västmanlandsdelen på en 3-4 dagar med både herrgårdsliv på Färna och Karmansbo och skogsliv i Kolarbyn med älgsafari och vargyl, matlagning över öppen eld och sen slutade det med en gruvnatt i Sala Silvergruva som ligger nästgårds. Helt perfekt tripp alltså med lite av varje av allt som finns här i krokarna. Klart jag blev glad av en sån text! Den var skriven av Cenneth Sparby, som är frilansande journalist och författare.  Just så tänker jag mig alltid att resenärer här ska göra. De ska själva skapa sig en personlig resa, jobba lite för att tänka ut den för att sen få sig en fin upplevelse. Ekomuseums webbadress fanns med, det gjorde mig extraglad.

Maths Isacson om Bergslagen

Bergslagen – historia och framtid” var rubriken på Maths Isacsons föreläsning igår kväll på Lindgården i Västanfors, Fagersta. Den här föreläsningen inleder också en kort guidekurs i Fagersta, omskriven här på bloggen tidigare. Maths Isacson är professor i ekonomisk historia vid Uppsala universitet. Han kan allt om Bergslagen, om industriella revolutioner, om strukturomvandlingar, om industriers uppgång och fall. Det är intressant! Vi lever mitt upp i allt det där här i Bergslagen och nu blev det förtydligat. Föreläsningen lockade full sal, minst 60 kanske 70 personer. Under såna här intressanta föreläsningar, antecknar jag för glatta livet. Pennspetsen glöder, jag önskar jag kunde stenografera. Det var lagbildningen, bergshanteringens lagar och förordningar som gav Bergslagen sitt namn. Ja, det visste jag. Men bra att bli påmind om det och se allt i ett sammanhang från början till slut, från tidig medeltid när Falu koppargruva drog igång kanske redan på 700-talet. Kopparbrytningen kom antagligen före järnbrytningen. Och gruvan var en gång Europas största arbetsplats med 1200 gruvarbetare. Det var visst kring 1700. Och energibehovet!! Vem tänker på det? All träkol som gick åt år efter år efter år…allt slit med att få ihop tillräckligt med träkol till den växande järnindustrin. Enorma mängder träkol krävdes. Och det var skogen som bjöd på det. Skogen, vattnet och berget – fantastiska naturresurser som fanns att utnyttja på gott och på ont.  Ända från de medeltida hyttornas behov fram till tiden strax efter andra världskriget i slutet på 1940-talet användes träkolet som en självklarhet. Lienshytte masugn i Riddarhyttan var den sista träkolseldade masugnen. Den blåstes ned 1958. Stigar, guppiga körvägar, vintervägar, transportleder – det var intensiv transporttrafik från Mälardalen till och från Bergslagens alla hörn. Det är i det perspektivet jag får lite svindel. En föreläsning med Maths Isacson missar jag ogärna.

Det där om vatten och istiderna

Här tillverkas järn av rostad rödjord i en primitiv blästerugn. Järnmannen på bilden ovan visar hur det går till. Foto Christina Lindeqvist.

Här tillverkas järn av rostad rödjord i en primitiv blästerugn. Järnmannen på bilden ovan visar hur det går till. Foto Christina Lindeqvist.

Följer ni BBC:s TV-serie ”Och naturen skapade människan” i 5 delar? Den går söndagar kl 19 i TV2. Det är ett tips, varsågoda!  Jag såg del 2 i söndags. Otroligt intressant, vet inte varför jag blir så fångad av ämnet. Det är nåt med jorden och naturen, av jord har vi kommit….och vi ska bli jord. Del 2 handlade om vattnet. Och om istiden, av dem har vi haft många förresten!  Minst sju stycken känner man till. Och långa perioder är det också, kanske 100 000 år med variationer under tiden. Perioderna mellan istiderna verkar inte vara lika långa. Nu lever vi just i en sådan, vi har väl kommit halvvägs kanske. Om ca 10 0000 år så är vi på väg in i en ny istid. Tänk er 3 km is ovanför våra huvuden. Vad händer då med alltihop? Ja, våra samhällen blir nedtryckta i jorden förstås. Och varför blir det istider…. det är nåt med jordens axel, hur den lutar och sen nåt med solen och dess fläckar. Och vattnet, sötvattnet som binds i isarna. Bara 3% av allt vatten är sötvatten, resten är havsvatten, saltvatten alltså. Tar sötvattnet slut eller blir förstört så faller hela samhällen, ja till och med civilisationer, så enkelt kan det vara. Då måste vi flytta, röra på oss. Människan har i alla tider följt vattnet. När Sahara grönskade för 6000 år sen och mer (då vid senaste istidens slut) levde människor gott där. Satellitbilder visar tydliga spår av en förgrenad jätteflod i ökensanden, av sjöar. Det är otroligt! Sen kom torkan, livet dog ut, folk flyttade iväg. Det var bara en av många utflyttningar ur Afrika, varifrån vi alla kommer. Det känns lite som om Sahara kan grönska och ge liv när norra halvklotet fryser till….men inte vet jag, jag får bara inre syner! Och sen tänker jag på sötvattnet som vi har gott om i Skandinavien. I sandåsar från istiden har vi fint rent klart vatten här i Bergslagen. Tur för oss!  Och i Norrland rinner sötvatten från fjällen och glaciärerna, de sista resterna från senaste istiden. Då för 6000 år sen hade inlandsisen just släppt greppet om Sverige och människor kunde börja vandra in i landet och följa iskanten, jaga de sista ullhåriga mammutarna, fiska och överleva. 6000 år? Inte särskilt lång tid. För 2 500 år sen passerades Röda Jorden utanför Riddarhyttan av vandrande grupper som visste att de kunde göra järn av rödjord, som smältvattnet från isälvarna lagrat i depåer i naturen, färdigt att bearbetas. De visste hur man gjorde en blästergrop i marken för att smälta ut järnet ur rödjorden. Där stannade man till och gjorde sig några verktyg att ha på vägen. Idag kan vi visa hur det gick till på exakt samma plats! Det finns fortfarande rödjordsdepåer kvar. Och utan allt forsande vatten i Bergslagen hade vi aldrig haft en järnindustri!

Om gruvor och den jord vi trampar

Båda bilderna visar Stollbergs gruva mellan Ludvika och Smedjebacken. Detta är näst Bastnäs den tredje mest mineralrika platsen i Sverige och kanske den fjärde i världen! Gruvan har medeltida anor. Foto Ch Lindeqvist.

Båda bilderna visar Stollbergs gruva mellan Ludvika och Smedjebacken. Detta är näst Bastnäs den tredje mest mineralrika platsen i Sverige och kanske den fjärde i världen! Gruvan har medeltida anor. Foto Ch Lindeqvist.

Nu läser jag i söndagens SvD på ”Brännpunkt” om att satsning på gruvor lönar sig. Det handlar om Lappland, Pajala, Gällivare och Kiruna och 1500 nyanställningar. Gruvor har vi flera här i Bergslagen och Ekomuseum och mycket gamla gruvor dessutom. De har inte lönat sig på länge. Övergivna och nedlagda. En del nästan övervuxna, man får passa sig så man inte ramlar ner i nåt hål. Men nu verkar det plötsligt hända nåt…? Jag hör att det projekteras för fullt runt omkring. Grängesberg är tydligen på gång att öppna igen, en massa vatten måste bort förstås. Blötberget och Håksberg glunkas det också om. Då kommer jag att tänka på vad fd landshövdingen i Västmanland Mats Svegfors sa i sitt tal i Karmansbo smedja på Ekomuseums 20-årsjubileum för precis fem år sen. Han sa ungefär så här: ”vi tror att vi har järnets historia bakom oss men istället kanske vi har  den stora järnepoken framför oss.” Det var en tanke som raskt ändrade synen åtminstone på mig.  Det är nåt i görningen! Det står i debattartikeln att den urgamla gruvsektorn är en framtidsbransch. Att ett hundratal bolag har letat efter koppar, guld, zink, bly och nickel just i Sverige OCH efter exotiska grundämnen med namn som yttrium, lantan och dysprosium. Kanske också mineral som bastnäsit, cerit, ortit, törnebohmit och linneit? Sånt som vi vet finns i de gamla gruvorna i Bastnäsfältet i Skinnskatteberg?  Där finns lantan förresten. Det är ett av världens rikaste mineralfält, visste ni det? Dessa sällsynta mineral har stor betydelse i gröna framtidsbranscher som vindkraft, solenergi och lågenergibelysning. Det står svart på vitt i tidningen.  Jag kan knappt andas! Och jorden vi trampar på då!  ”Få känner till att Sverige tillhör den Fennoskandiska skölden, att vi bor på ett urberg, på gnejs och granit”  så står det också. Nej, vi vet inte mycket om jorden under oss. Den har inte varit vårt fokus. Men det ska ett Geocentrum i Riddarhyttan råda bot på. Och intill ligger just Bastnäsfältet.

Satsningen på Bergslagen

 

Medeltidsmuseum planeras på Nya Lapphyttan i Norberg, PowerPoint-bild.

Medeltidsmuseum planeras på Nya Lapphyttan i Norberg, PowerPoint-bild.

I den stora satsningen på Bergslagen som pågår (www.bergslaget.se), har många planer tagits fram för de 14 noder som utpekats i det stora område som definierats som Bergslagen. Ekomuseum är en av noderna och vi kan ses mer som en ”nätverksnod” liksom Järnriket i Gästrikland och Husbyringen i Hedemora kommun. Inom Ekomuseum finns det sen fyra noder: Grängesbergs gruvområde, Gamla Meken och Mediumverket i Smedjebacken, Världsarvet Engelsberg och Norbergs Bergslag med sitt besökscentrum på Nya Lapphyttan.  Tanken är att noderna var och en ska utveckla sin egen unika berättelse att jobba med.

Då blir bilden av Bergslagen med dess industrihistoriska mångfacetterade kulturarv mycket tydligare för omvärlden och för besökarna. En samsyn och en samverkan är nödvändig i detta arbete.

Vart bär det hän?

Foto Christina Lindeqvist, Stig i Marnässkogen, Ekomuseum

Foto Christina Lindeqvist, Stig i Marnässkogen, Ekomuseum

Vägen fram är en slingrande stig. Det är livet i ett ekomuseum – och det är också tjusningen. Vi gör upp planer längs stigen och lockas av luft och ljus och hela ekomuseum befinner sig som en lysande ö mitt i Bergslagen. Visst är det lovande? Natur finns det gott om och kultur i naturen finns det lika gott om. Vänta bara!!  En stig är kultur, minsann.