Jag lyssnade på radions P1 imorse, ett intressant program om stress, om synen på stress och något om den industri som växt fram kring stress i vårt moderna samhälle. Som om stressen var något nytt? En sjuka. Vad är det vi tror egentligen…kanske vi missuppfattar något här, vi tror att livet kan levas utan stressiga måsten, utan plikter.… men så kom äntligen några forskare till tals och började prata om det gamla ordet för stress: jäkt! Och det naturliga med att jäkta. Jamen just det, har det ordet helt försvunnit?? Det hör man inte så ofta idag. Däremot var det vanligt förr. Dags att adoptera det. Förr jäktade man! Det var mycket att göra, man skulle vara kvick, hinna i tid, hinna med, hinna få gjort, prestera resultat, kunna läxorna osv osv. Idag verkar det som om detta är av ondo när det tvärtom är så det alltid varit. Måsten och plikter jagar oss men det är inget nytt. Vi har rätt att bita ifrån, rätt att sätta gränser – men idag är det som om vi måste gå på kurs för att lära oss denna konst. Men hur har vi blivit såna….
Nu kom jag plötsligt att tänka på min gamla mormor. En bild dök upp: hon sitter i lugn och ro och lägger patiens i sin etta på Gärdet i Stockholm med radion på och kåldolmar puttrandes i en järngryta på gasspisen. Och det efter ett nog så stressigt liv med mycket ansvar. Hon som föddes i en bondstuga i Jämtland midvintern 1875 när varken järnspis eller elekricitet fanns, bara att få ihop måltider och hålla varmt var nog rätt krävande. Klart att livet var jäktigt och osäkert även förr. Detsamma idag, man jagar på i timmar, flås flås och sen vilar man. Och vila är också ett måste, det är en plikt anser jag. Det är att tillåta sig att lägga patiens i veckor om man vill eller att chilla i soffan hela helgen efter en jäktig vecka, det gör gott – bara för att ta några exempel. Soffliv har jag blivit expert på och det paradoxala är att där blir ändå mycket uträttat – liksom naturligt hamnar snilleblixtar (jodå..!!) och planer på plats!
