månadsarkiv: juli 2011

Möljan i Söderbärke

Lämna ett svar

Så var det dags igen! Ett år går fort. Möljan i Söderbärke närmar sig, lördag 23 juli är den STORA dagen, då lever kyrkbyn upp med fest och glam och en jättemarknad och i år startar man redan veckan före med någon aktivitet varje dag innan dagen D. Jag passerade Söderbärke i söndags när jag var på väg till Norberg och då stannade jag till vid hembygdsgården nära kyrkan där till vänster bredvid bron vid sundet – om man kommer från Ludvikahållet alltså. Där var det ovanligt mycket folk och det var då jag insåg det här med Möljan! Så ni som vill uppleva marknad, ni får passa på nu.  Och vill man inte gå på marknad så kan man avnjuta några timmar på hembygdsgården och titta på Paul Erikssons träskulpturer till exempel, de finns i stora huset.

På hembygdsgården, som är en fin gammal bergsmansgård med anor, finns också en väldigt fin hantverksbod som är öppen hela sommaren och en kaffestuga finns i den timrade Lillstugan från 1700-talet, den står nära sjökanten. Hembakat bröd förstås! En bra servering. Jag är snart expert på fika! Hembakat utgör alltid en viss lockelse. I vinkel står mangårdsbyggnaden från 1800, där bodde bergsmannen. På 1600-talet fanns det tre gårdar i kyrkbyn och eftersom handeln med järn var så lönsam så smiddes planer på att göra byn till stad och centrum för järnhandeln. Inte så konstigt med tanke på hur byn ligger där mitt emellan sjöarna Norra och Södra Barken på en ganska smal landremsa, ett näs med ett sund. Det var ett strategiskt läge på den tiden då alla transporter gick via vattenlederna. Men nu blev det inget av med stadsplanen, nej. Kyrkbyn förblev en kyrkby men växte i alla fall för folk flyttade in. Förbi Söderbärke passerade de flesta järntransporter på pråmar och segelskutor vilka 100 år senare tog sig ner till Mälaren via kanalen, Strömsholms kanal. Byn har förresten sina rötter i förkristen tid. Här bodde folk redan då. Och det fornnordiska ordet barki lär betyda strupe och anspelar förstås på den smala landremsan mellan sjöarna.

Drama på Nya Lapphyttan

Lämna ett svar

Pest och digerdöd, linnekläder, vadmal, låga timmerhus med gräs på taken och en medeltida masugn som drivs med vattenhjul och bälgar där man till och med kan göra järn som man gjorde på medeltiden. På Nya Lapphyttan är det medeltid som gäller, från 1100-tal och några århundraden framåt. Det kan bli dramatiskt. Det är kul att gå med en sån visning och känna sig tacksam för att man lever idag. Tre skådespelare var i farten. Ulrika Lönnback var huvudperson och berättare i nutid, Karoline Svensson och Klara Wenner Tångring befann sig i dåtid som medeltida hyttpigor. Det blev en bra spänning.

Igår vandrade vi runt hyttbyn i sällskap med de tre skådespelarna som förmedlade hela berättelsen om hyttan och det medeltida järnet. Runt Norberg finns rester och lämningar av många hyttor som var verksamma under tidig medeltid och den äldsta hittills är Lapphyttan utanför Olsbenning från 1100-talet. Nya Lapphyttans masugn med kringliggande hyttby är rekonstruerad efter Lapphyttan. Det var förra sommaren som järnförsöket riktigt lyckades i masugnen och det blev stor glädje i den ideella förening som ansvarar för driften. Det tar många år att bygga upp en kunskap kring detta. Då när det begav sig var denna masugnsteknik det mest moderna som tänkas kunde, en rätt märklig tanke idag! Man hade tidigare gjort järn av rödjord och sjömalm i primitiva blästergropar i marken, men människan är uppfinningsrik! För att öka produktionen gick man på 1100-talet vidare till gruvdrift. Då var det bara dagbrott förstås, man följde järnådror i berget – som man ser i Svinryggens gruvor i Norberg – krossade malmen och smälte krosset med hjälp av träkol i en högt byggd ugn istället och den första masugnen var uppfunnen. Utvecklingen gick snabbt och det verkar som om allt startade just runt Norberg. Mycket pekar på det. Visst är det intressant?? Norberg var supermodernt på medeltiden!

Obs! Fler dramatiserade visningar på Nya Lapphyttan kommer söndagarna den 24 juli, 31 juli och 7 aug kl 14. Är ni i närheten, så missa för all del inte det. Den 24 juli körs även masugnen för fullt, extra spännande!

Nya Lapphyttan en söndag i juli

Lämna ett svar

Igår söndag var det mycket folk i farten på Nya Lapphyttan i Norberg, många barnfamiljer. Värmen steg ur masugnen. På eftermiddagen var det en dramatiserad visning som jag var mycket intresserad av, därför var jag där. Barnen lekte lite överallt, det var sista dagen i barnaveckan, ett Leaderprojekt för barn som Norberg haft ihop med Ängelsberg och Virsbo och som fallit väl ut, så pass att det kanske kan bli en tradition. En barnavecka varje år vore väl fint! Barn behöver leka till sig kunskap och de tycker det är kul, det märks. Jag såg många barn igår som verkade gilla det här med historia och lekar. De provade på smide, de lekte med det lilla vattenhjulet och med mini-masugnen och käpphästarna var populära. Pyssel fanns det gott om också, målarfärg, träbitar och annat. Föräldrarna såg nöjda ut. Dessutom var barnen märkvärdigt intresserade av den dramatiserade visningen och många barn följde med runt och lyssnade uppmärksamt. Det är alltid roligt att se tycker jag. Den här berättelsen biter sig säkert fast i deras sinnen. Det här med en speciell barnavecka är ett jättebra initiativ. Samarbetet mellan de tre områdena i projektet gör att barnfamiljerna kan förflytta sig mellan olika miljöer och prova på lite olika saker. Man får se mer! Virsbo har en fin och stor konsthall som gjord för skapande barnaktiviteter. Ängelsberg har en väl fungerande gammal bakstuga precis bredvid Världsarvet Engelsbergs bruk och här har barnen både fått baka och pyssla med korgar och björkris. Så det är bara att hålla tummarna inför nästa sommar och hoppas att barnaveckan kan upprepas och utvecklas. Nu när man har fått lite erfarenhet. Och jag måste skriva ett inlägg till om dramat! Det får bli imorrn det.

Frans van Bruggen i Magasinet i Ludvika

Lämna ett svar

Nu ställer han ut i Magasinet i Ludvika, Frans van Bruggen som bor sen många år i stan med sin familj. Han kallar sin utställning ”Reflexioner och referenser”. Visst är han holländare, han studerade grafik vid Gerrit Rietveld Akademi, som jag tror ligger i Amsterdam. Den skolan drog igång i mitten på 1920-talet och har rötterna i funktionalism och Bauhaus. Utställningen står en månad fram till 14 augusti och då stänger även Magasinet, som är ett jättelikt kritvitt sädesmagasin mittemot Ludvika herrgård på Hammarbacken rakt ovanför Skuthamnen. Det var vernissage i förrgår kl 16 och jag hann dit precis i tid från finnskogarna där jag kört omkring hela dan. Jag var nyfiken, vad ställer han ut, vad gör han? Han var med på en Englandsresa jag gjorde, oerhört intensiv och pratsam, det minns jag särskilt. Han lämnade ingen oberörd. På vernissagen var det mycket folk, jordgubbscider och tilltugg. Lokalen är underbar, mellanvåningen i Magasinet. Fanns här grafik? Näe. Inget jag kallar grafik. Stora målningar? Ja, där fanns en triptyk, tre jättestora målningar i blandteknik som hängde ihop, strandbilder från Mallorca, mjukt målat, mjuka färger, många toner. Men i övrigt överraskade han mig med bilder av trä, utsågade och målade träbitar, sammanfogade med en förnimmelse av pussel. Där fastnade jag, för jag har alltid gillat pussel, mönster, att foga samman bitar. Alla verken hade referenser till andra konstnärer som Oskar Kokoschka, Edvard Munch, Paul Cezanne, Piet Mondran, Ragnar Sandberg och även den underbare musikern Jacques Brel. Hmm…..där gick man runt och nynnade och grunnade lite på konstnärens inspiration, lust och skapande. Jag såg också en gammal franskpolerad liten bordsskiva hade blivit underlag för en pusselbild om börshandel, fem i tolv. Frans van Bruggen är originell. Det där med trä och måleri i all sin enkelhet, det tyckte jag om och träet har en slags resonans, inte bara färgtoner sänds ut utan även Brels fina toner. Betraktaren blir en mottagare och jag sjöng när jag lämnade huset. Jag sänder vidare.
Magasinet är öppet till 14 augusti: tisd-sönd 11-18, lörd 11-16. Café finns i smedbostaden intill. Onsdag 3 aug och 10 aug är det visningar, samtal och föredrag kl 18-20 med Frans van Bruggen. Sista dan, söndag 14 aug likadant kl 15-17.

Jan Ers Ekocafé i Norhyttan

Lämna ett svar

Ni som gillar att fika ska läsa det här. Igår körde jag uppåt Grangärde och uträttade ärenden, passerade en loppis vid det lilla torget i Grangärde och passade på att fynda några småsaker (ljusstakar och en pajform) och sen drog jag iväg mot Säfsen i ena änden på Dalarna. Då passerade jag Norhyttan på vägen, som ligger en bit utanför Sunnansjö. I Norhyttan ligger Jan Ers Ekocafé så lägligt vid vägkanten till vänster i byn. Där är det 60, så man saktar ner…och ser….en caféskylt, öppet….mm. Bilen svänger liksom in av sig själv på gårdsplan, det är bara att följa med. Klockan är mitt på dagen och visst kurrar magen, jodå. Annica är i full gång i sitt kök, hon bakar på de bästa råvaror och det är laddat med godsaker i disken. Hon gör smörgåsar efter hand på sitt hembakade ekologiska bröd. Kan det vara bättre? Nä, det kan det inte. Annica hade till och med LCHF-smörgås och dito bakverk. Då blev jag glad och valde just detta till dagens lunch. Maffig smörgås och på det en kopp kaffe och en underbar kokos-chokladkaka som blev pricken över i:et, som grädde på moset. Jag var mer än nöjd! Det blir ni också om ni åker dit, jag lovar!!

Därefter satte jag fart mot Säfsen och Gravendal, den by som hade sin dag i Säfsenveckan. Gravendal och Strömsdal är två byar i södra Dalarnas finnmarker som är fina besöksmål i Ekomuseum Bergslagen. Strömsdal har sin särskilda dag på fredag. Då ska jag dit. I Gravendal blev jag bjuden på kaffe i det gamla stationshuset hos Bertil Andersson och Inger Meijer, ideella medarbetare båda två. Bertil är även med i Ekorådet. Och tänka sig, ur skafferiet tog Inger fram ett fint LCHF-bröd med mandlar i! Jag blev allt lite paff, det där med LCHF blir allt vanligare, vilket gläder mitt lilla hjärta.  Vi åt en bit bröd med smör och Gustafskorv, verkligen jättegott. Den korven är typisk för Dalarna för övrigt, gjord av hästkött, knappt man vågar säga det, men god är den. Ja, som ni förstår så äter man både gott och bra i Dalarna.

Jan Ers Ekocafé finns här och även på Järnrutten under Äta/fika  här.

 

Brategården i Bråfors bergsmansby

Lämna ett svar

Det var i fredags som jag körde förbi Brategården i bergsmansbyn Bråfors, som ligger precis på gränsen mellan Dalarna och Västmanland och i skärningen mellan Norberg, Fagersta och Smedjebacken. Bråfors hör till Norbergs kommun och blev kulturreservat 2006. Byn består just inte av mer än en stor gammal bergsmansgård åtminstone vad man kan se med blotta ögonen, men det ligger nog nån liten gård till bakom träden, dock är byn liten. Den bestod av stora och lilla Bråfors för längesen. En masugn fanns och flera bergsmän delade på den. Brategården är den gård som kallades stora Bråfors om jag inte tar fel. Gården ägs av familjen Brate och har gått i sex generationer i samma familj, rakt nedstigande led. Den känns urgammal på grund av sina gamla sneda vinda många hus, ett myller av rödslammade panelade timmerhus. Man kör dit på en smal asfalterad väg från den större som går mellan Söderbärke och Fagersta via Vad. Man beger sig in i en annan tid. Här arbetar Erik och Margareta Brate, de tar emot besök, förbokade grupper och de har får och vallhundar och jobbar mycket med hundträning. Och de har en festsal som är berömd. Fanny Brate, ingift i familjen vid tiden kring förra sekelskfitet, målade av salen 1902 när hennes flickor Astrid och Torun dukade till namnsdagskalas. Då firades namnsdagarna mycket mer än nu. Den målningen blev berömd, Namnsdag hänger idag på Nationalmuseum. Den sägs vara en föregångare till Carl Larssons måleri av hemmet i Sundborn. Jag tror på det. Fanny Brates berättelse finns i boken Järnladies och nu skulle jag ge Erik Brate en bok som tack för all hjälp med bilder och faktauppgifter. Samtidigt skulle jag förhöra mig om hur de håller öppet i sommar, ja lite sånt. De har slutat med sommarcafé men tar emot förbokade grupper och visar runt och serverar sen kaffe i köket. Det är en otroligt udda och intressant miljö, ett roligt och personligt utflyktsmål. Ni kan läsa om Brategården här.

Blåbär i Ludvika

Lämna ett svar
Årets första fångst av blåbär, plockade vid ickorbotten i Ludvika den 11 juli. Var det inte ovanligt tidigt??? Det känns så.

Årets första fångst av blåbär, plockade vid ickorbotten i Ludvika den 11 juli. Var det inte ovanligt tidigt??? Det känns så.

Igår var det måndag och efter jobbet tog jag en tur på skogen, det var uppåt Ickorbotten på höjderna ovanför Väsman. Där finns fina blåbärsmarker. Man kör upp från Hammarbacken och kommer på en grusväg och sen fram till den gamla gruvbyn som ligger däruppe på berget för sig själv i skogen, som en slags Bullerby. Där parkerar man och så går man ut i skogen mot Väsmanhållet. Jag hade hört rykten att de var mogna och ville bara spana lite i värmen…puh och pust, molnen försvann och solen sken så varmt mellan tallstammarna. Efter två timmar hade jag en halvfull hink! Dryga två fina litrar. Då pallrade jag mig hem med fångsten. Det var lättplockat och handplockade blåbär behöver gudskelov inte rensas för det gör man efter hand. Det är bara att frysa ner dem i påsar. Det gjorde jag. Jag hade även rävbandmasken i tankarna men tänkte också att den inte har hunnit hit än – fast vad vet man. Nåja, blåbären ska bli till sylt och smulpaj (med mandel och smör, inte mjöl). Då dör eventuella maskägg OM de nu skulle finnas här, de tål inte värme. Det var en tröst. Det där med maskar är obehagligt, har nyligen läst om torskmask också. Sån information fastnar hos mig.

Halva dan igår ägnade jag mig åt att städa upp på kansliet och fixa utskick av böcker och annat. På eftermiddagen levererade jag böcker (Järnladies och Of Man and Iron) till både Globes bokhandel för andra gången och till Mojsen i Grängesberg och sen for jag till Björnhyttans avfallsanläggning och sorterade massor av skräp från kansliet. Jag gjorde alltså nytta igår men värmen gör mig slö, det känns som om jag rör mig i ultrarapid. Idag är det en ny dag och inte lika varmt….

Ja, se smeder i linnesärkar!

Lämna ett svar
En snygg smed med fina benmuskler valsar ut stångjärn i Karmansbo lancashiresmedja i Ekomuseum. Detta kan man beskåda på "Järnets dag" varje år den första lördagen i juli. Som just passerat för er som vill dit, tyvärr. Men smedjan är öppen nu i juli för besök och smeder som visar runt finns det. Foto ChL.

En snygg smed med fina benmuskler valsar ut stångjärn i Karmansbo lancashiresmedja i Ekomuseum. Detta kan man beskåda på "Järnets dag" varje år den första lördagen i juli, som tyvärr just passerat för er som vill dit. Men smedjan är öppen nu i juli för besök och smeder som visar runt finns det. Foto ChL.

Anna Forsberg, arkivarie på Länsmuseet Gävleborg, som skrivit om Gästriklands järnkvinnor i vår bok Järnladies berättade nyligen i ett mejl att hon fått höra något roligt om smederna på Wij valsverk i Ockelbo:

”Jag fick höra en så rolig historia om Catharina Bröms som jag önskar att jag haft med i boken! Ibland blev fru Bröms trött på att bara umgås med män på sitt bruk. Då bjöd hon hem sina väninnor på besök. Hon visade gärna upp sina bruk för dem. Ibland besökte de också smedjan där arbetarna gick i de traditionella arbetskläderna, sina långa vita linnesärkar. De hade dock inget under dem… När så fru Bröms kom in med sina dambekanta – vad gjorde smederna då? Jo, de drog upp sina linnesärkar och bjöd damerna på en överraskning!”

Oooh, fasa…förtjusta tjut, fnitter och skratt……jag kan höra damerna. Säkert var det lika spännande för damerna att se smederna i arbete som det var för herrarna att spana på damernas vrister och ben under kjolarna. Men damerna fick nog se mer än herrarna. Det verkliga livet på järnbruken anar vi nog bara. Catharina Bröms (1664-1735) var järnets grand dame, dotter till en järnbrukspatron. Vid 22 års ålder var hon redan ensamstående mor, änka och arvtagerska. Som änka kunde hon driva järnbruken efter sin make. Hon byggde upp ett imperium under sin livstid och hade intressen inte bara i en rad järnbruk i Gästrikland utan även i södra Dalarna, i Vintjärn och i södra Hälsingland, i Hällbo, där hon anlade en ny masugn som blev grunden till Kilaforsverken. Hon dog vid 71 års ålder och ligger i familjegraven i Ockelbo. Det är en spännande berättelse som Anna skrivit även utan den roliga smedhistorien.

Och hur blev Elsas Tangotårta…?

Lämna ett svar

Så här blev Tangotårtan när jag gjorde den hemma i köket.  Kondisreceptet finns i boken om Järnladies i berättelsen om Elsa Andersson. Tårtan såg inte ut som den på Elsas kondis, men ändå var den lite lik fast min blev fyrkantig av praktiska skäl – en enda botten på bakplåtspapper i långpanna, som sen delades i två lika delar till två bottnar. Sen gjorde jag egen enkel vaniljkräm på äggulorna och det gjorde nog susen. Tårtan smakade suveränt gott men visst blev den söt med florsockerglasyren på toppen. Men som sagt urgod, en riktig festtårta och det var just så Elsa måste ha tänkt när det begav sig på 1920-talet, det glada 20-talet! Då var det tango, charlestone och shinglade nackar, fest och glam i korta klänningar när korsetter, långkjolar och högkragade liv äntligen försvunnit med första världskriget. Man andades ut efter ett långt mörker och var lätt om sinnet.  Och Elsa skapade Tangotårta med stort T i Norberg, tårtan fick ett namn. Framtiden var ljus….

Så här gör du en Tangotårta för 12-15 personer hemma i köket: 

Botten: 500 g grovt riven mandelmassa blandas med 4 ovispade äggvitor. Bred ut tunt på bakplåtspapper i långpanna. Smeten fyller inte hela pannan. Grädda ljusbrun i 200 grader, det tar ca 10-12 minuter, högst en kvart. Håll koll! Låt sen botten kallna innan du delar den och lossar från pappret.

Vaniljkräm: Blanda 4 äggulor, 2 dl gräddmjölk (mest grädde 40%),  2-3 msk socker, 1 msk potatismjöl, 1 tsk vaniljsocker i en tjockbottnad kastrull och sjud upp tills krämen tjocknar. Ständig omrörning! Det får inte koka för då skär sig krämen. Akta så den inte bränner vid i botten. Kyl sen kastrullen i kallt vattenbad.

Gräddlager: 5 finhackade ananasringar (väl avrunna) blandas i 4 dl hårt vispad grädde. Spara först lite vispad grädde till kantputs och garnering.

Glasyr: 1,5 dl florsocker och 1 msk vatten röres ihop till en slät glasyr precis innan användning för den stelnar ganska kvickt. Häll ut glasyren ovanpå och bred genast ut den på ytan.

Garnering: Gräddklickar med ömsom röda cocktailbär och ömsom stora bitar av ananas.

Bygg tårtan så här: Bred vaniljkräm på den ena botten. Bred ett tjockt gräddlager ovanpå vaniljen. Lägg på nästa botten. Putsa kanterna med lite grädde. Bred nu ut glasyren ovanpå. Låt torka en stund. Garnera. Ställ tårtan i kylen över natten, då blir den allra bäst. Det är konditorns bästa tips!

Järnladies – äntligen här!

1 svar

Ja, här är vi som jobbat med boken. Stående från vänster ser ni först mig, sen Malin Andersson, Lena Engström, Kerstin Westerlund, Yvonne Gröning, Bisse Falk och Jenny Findahl. Sittande från vänster Maria Björkroth, Birgitta Höijer och Britt-Marie Hägerman. Vi saknade tre damer som tyvärr hade förhinder: AnnMarie Gunnarsson, Anna Forsberg och Irene Ljungkvist. Ingvar Henriksson fotograferade oss, det gick fint.


Och nu är boken Järnladies här, den kom idag på förmiddagen, ett jättelass. Nu står den prydligt staplad längs väggen inne på kansliet. Den är jättefin, aptitlig – man vill genast läsa i den, bläddra i den och njuta av alla fina gamla svartvita bilder, ojoj! Ja, jag är partisk helt klart. Dagens boksläpp gick som smort kan jag berätta. Tre Tangotårtor stod i kylen, kaffet var kokt av Gammelgårdens Catering, som även fixat en god lunch med god efterrätt till alla järnkvinnorna. Spruttvinet var kallt, vi kunde skåla och gratulera varandra till ett lyckat och kul projekt som löpt på väldigt smidigt och vi var så glada att vi rott det i hamn precis som vi tänkt. Och till råga på allt så sken solen, vi satt ute under lönnen och åt lunch, alla var glada och lokaltidningarna och Radio Dalarna kom, det var hur kul som helst. Vad ska vi ge ut nästa år vid denna tid var den stora frågan….ja det får väl bli boken om männen då: ”Stålmän och kraftkarlar”.  Jag vet en perfekt manlig författare för kraftkarlarna men om stålmännen kunde ju faktiskt kvinnor få skriva, det kan bli en ny vinkling. Den hinten fick jag av Britt-Marie Hägerman faktiskt…..hm. Kl 15 kom kaffegäster och Tangotårtan var överraskande god, tur för mig. Min ordförande Ingvar Henriksson kom och han gillar både tårta och våra böcker. Sen kom ett mycket sympatiskt gammalt par Åke Julin med hustru Gunnell. Åke var som ung en av Anny Wernströms första gäster på Vanbo ”Snillepanget” utanför Smedjebacken. Anny Wernström var en järnlady och Britt-Marie Hägerman har skrivit avsnittet om henne. Åke Julin hade varit i förläggarbranschen och Jenny Findahl, Snowtrail, fick mycket beröm för boken, hon har ju gjort den: form, färg och upplägg. Sen kom Ulla Andersson, Mi Abrahamsson och Eva Långberg samtliga från Smedjebacken, från Gravendal kom Bertil Andersson och Inger Meijer. Glad blev jag när Gunhild Roos från Husbyringen kom gående på gräsmattan med sin make och hon tog med sig två kartonger böcker till Polhemsmuseet. Glad blev jag också när Inger Orre från Mälardalens högskola kom på slutet med maken Martin. Det var en härlig dag, det var som om vi tagit examen i nåt, den känslan.

Boken köper ni för 150 kr genom mig nu till en början, innan jag hunnit sprida den runt i Ekomuseum och i bokhandeln i vårt område, mejla mig: christina@ekomuseum.se.