Etikettarkiv: Maria Björkroth

Järnladies – äntligen här!

Ja, här är vi som jobbat med boken. Stående från vänster ser ni först mig, sen Malin Andersson, Lena Engström, Kerstin Westerlund, Yvonne Gröning, Bisse Falk och Jenny Findahl. Sittande från vänster Maria Björkroth, Birgitta Höijer och Britt-Marie Hägerman. Vi saknade tre damer som tyvärr hade förhinder: AnnMarie Gunnarsson, Anna Forsberg och Irene Ljungkvist. Ingvar Henriksson fotograferade oss, det gick fint.


Och nu är boken Järnladies här, den kom idag på förmiddagen, ett jättelass. Nu står den prydligt staplad längs väggen inne på kansliet. Den är jättefin, aptitlig – man vill genast läsa i den, bläddra i den och njuta av alla fina gamla svartvita bilder, ojoj! Ja, jag är partisk helt klart. Dagens boksläpp gick som smort kan jag berätta. Tre Tangotårtor stod i kylen, kaffet var kokt av Gammelgårdens Catering, som även fixat en god lunch med god efterrätt till alla järnkvinnorna. Spruttvinet var kallt, vi kunde skåla och gratulera varandra till ett lyckat och kul projekt som löpt på väldigt smidigt och vi var så glada att vi rott det i hamn precis som vi tänkt. Och till råga på allt så sken solen, vi satt ute under lönnen och åt lunch, alla var glada och lokaltidningarna och Radio Dalarna kom, det var hur kul som helst. Vad ska vi ge ut nästa år vid denna tid var den stora frågan….ja det får väl bli boken om männen då: ”Stålmän och kraftkarlar”.  Jag vet en perfekt manlig författare för kraftkarlarna men om stålmännen kunde ju faktiskt kvinnor få skriva, det kan bli en ny vinkling. Den hinten fick jag av Britt-Marie Hägerman faktiskt…..hm. Kl 15 kom kaffegäster och Tangotårtan var överraskande god, tur för mig. Min ordförande Ingvar Henriksson kom och han gillar både tårta och våra böcker. Sen kom ett mycket sympatiskt gammalt par Åke Julin med hustru Gunnell. Åke var som ung en av Anny Wernströms första gäster på Vanbo ”Snillepanget” utanför Smedjebacken. Anny Wernström var en järnlady och Britt-Marie Hägerman har skrivit avsnittet om henne. Åke Julin hade varit i förläggarbranschen och Jenny Findahl, Snowtrail, fick mycket beröm för boken, hon har ju gjort den: form, färg och upplägg. Sen kom Ulla Andersson, Mi Abrahamsson och Eva Långberg samtliga från Smedjebacken, från Gravendal kom Bertil Andersson och Inger Meijer. Glad blev jag när Gunhild Roos från Husbyringen kom gående på gräsmattan med sin make och hon tog med sig två kartonger böcker till Polhemsmuseet. Glad blev jag också när Inger Orre från Mälardalens högskola kom på slutet med maken Martin. Det var en härlig dag, det var som om vi tagit examen i nåt, den känslan.

Boken köper ni för 150 kr genom mig nu till en början, innan jag hunnit sprida den runt i Ekomuseum och i bokhandeln i vårt område, mejla mig: christina@ekomuseum.se.

En högst levande dalaskulptur!


Alltså – jag måste bara visa några närbilder på Maria Björkroth, ni kanske såg henne på bilden i förra inlägget? Hon står där längst bak med sin röda kalufs. Visst höll jag på att ramla baklänges när Maria, som jobbar som museitjänsteman och hembygdskonsulent i Dalarna (präktigt värre alltså!), klev in på kansliet i Ludvika nu i onsdags. Jo, min haka föll ner….surprise! Hur ser hon ut? ”Jag ville se ut som en dalahäst!!” sa hon helt frankt och skrattade hjärtligt. Och det gjorde hon verkligen! Hon likande en dalahäst, en mycket glad sådan. Huvudet var rakat på sidorna och den nakna huden målad i dalahästens typiska dekor. En rödfärgad hårman toppade måleriet. Jag såg plötsligt att i Maria bor en sann konstnär, som använder sig själv som objekt, hon är modig, punkig, hon förändras ständigt, hon är en rebell mitt i allt det museipräktiga. När jag tänker efter så ser hon faktiskt alltid ny ut när man än träffar henne. Fast inte så här, inte som en dalahäst. Och hon måste ha hittat en alldeles speciell hårskapare i Falun som lyhört lyssnar, tänker, skissar och sen skrider till verket, den proceduren kan visst ta en vecka eller två. Tyvärr minns jag inte vad hon hette, hade gärna skrivit det här, men ett fantasifullt samarbete är det utan tvekan. Ja, Maria överraskar där man inte förväntar det, det blir som en kollision. Att hon vågar! Och det ser så bra ut, man blir glad själv!

Obs! Jag har fått information om att den som utförde konstverket heter Ann-Charlotte Stüffe och finns i Falun. Hon är colorist och stylist.

Kulturarvet från Falun besöker kansliet

Kulturarvet avslutar sin kurs på Ludvika Gammelgård och står här på trappan till gamla gästis där Ekomuseum har sitt kansli. Fr vä står Thomas, Lars Sundell, Lars, Maria, Claes, Per, Kia och Nina längst t hö.

Kulturarvet avslutar sin kurs på Ludvika Gammelgård och står här på trappan till gamla gästis där Ekomuseum har sitt kansli. Fr vä står Thomas, Lars Sundell, Lars, Maria, Claes, Per, Kia och Nina längst t hö.

Det var igår vi hade avslutning på vår vårda och bevara-träkurs, som vi kört under våren ett antal gånger Maria Björkroth och jag på Kulturarvet i Falun. Maria har varit mycket strukturerad, det märks att hon har lärt sig det där med att köra utbildning, göra scheman och diplom och upplägg överhuvudtaget. Hon har ju jobbat i många år med undervisning på museologin på Umeå universitet. Det har satt sig ordentligt. Hennes upplägg för kursen har varit väldigt bra och av tio tillfällen har jag deltagit sex gånger och sju med denna avslutning vi hade igår. Vi åt en sommarlunch tillsammans, gick runt på hembygdsgården. Vi besökte dräktkammaren, beundrade delar av den dräktsamling som visades och som Ulla Geijer, aktiv medlem i Ludvika hembygdsförening, ansvarar för. Hon har en timmerstuga intill med bara dräktmaterial. Där kan man inhandla saker till sin egen dräkt om man är lagd åt det hållet. En bergmansdräkt borde man väl sy sig? Det är en fin klänning i rutigt tyg med många detaljer, veck, rynkor och puffar lite här och där. Knepig sömnad! Karl-Erik Forsslund och hans fru Fejan på Storgården i Brunnsvik gick ofta (?) runt i dylika kläder kring förra sekelskiftet – men så var de hängivna kulturbärare också. Tyvärr hittar jag inte bilden av Ulla Geijer i sin bergsmansklänning, jag vet att jag har den nånstans i en bildfil. Åh, det var då retfullt. Jaha, jag får ge mig. Det var i alla fall tack vare Forsslund som det finns en bevarad bergsmansgård här och ett industrihistoriskt museum, gruvmuseet, det allra första. Det var ju annars mest allmogen som fick ljuset på sig.  Forsslund tänkte på bergsmännen och deras hyttor, den tidiga järnindustrin. Han var rätt ensam om det. Då. Nu är det annorlunda. Men han räddade Flatenbergs förnämliga hytta från rivning och kanske Klenshyttan också. Vi fortsatte till bergsmansgården och sen till gruvmuseet. Därefter avrundade vi med kaffe och diplom inne på kansliet runt slagbordet och vi önskade varandra en skön sommar och lycka till med Kulturarvet!

Kurs med Kulturarvet-gruppen

Överst kursledare Maria Björkroth utanför Dalarnas museum. Och här sitter gruppen från Kulturarvet efter en lång diabildsvisning. Fr vänster sitter Kia Wegelius (ansvarig för Kulturarvet), därefter sitter Lars Sundell, Lars, Maria, Nina, Thomas och Per längst till höger.

Överst kursledare Maria Björkroth utanför Dalarnas museum. Och här sitter gruppen från Kulturarvet efter en lång diabildsvisning. Fr vänster sitter Kia Wegelius (ansvarig för Kulturarvet), därefter sitter Lars Sundell, Lars, Maria, Nina, Thomas och Per längst till höger.

Igår var kursträffen förlagd till Dalarnas museum som omväxling. Där träffade jag Maria Björkroth och gruppen från Kulturarvet för en tredje kursomgång. Eftersom jag jobbat som allmänkonservator och med i princip alla material på två kulturhistoriska museer så skulle vi idag prata om förebyggande vård. Jag inledde med diabilder från min gamla yrkesverksamhet, bilder på typiska skador av magasinering, klimat, ljus….ja allt sånt som gärna uppstår i museisamlingar och till viss del även i hemmen om man inte tänker sig för lite. Men föremål i privat ägo hålls för det mesta i trim på ett helt annat sätt än museiföremål. De hanteras på olika sätt hela tiden vilket paradoxalt nog gör att de bevaras längre i gott skick! Man har ju koll på sina saker på ett annat sätt i det privata. Men allting har ett slut liksom det har en början – DET måste man acceptera, så är det med allt. Föremål liksom människor dör och upplöses med tiden. Det är starka naturkrafter som jobbar hårt på att återställa ordningen och omvandla oss till ursprunglig form: jord och mineraler. Vi ingår i ett gigantiskt kretslopp som vi kämpar för att motverka. Hur som helst, jag har en massa diabilder från mina konservatorsår och de letade jag fram nu. Sen hittade jag min gamla diabildsprojektor i källaren! Den stod där så snällt på en hylla och väntade. Jag höll tummarna för att den skulle fungera och det gjorde den! Den har nog stått stilla i 12 år minst!! Men lampan lyste och hela apparaten surrade igång så fint. Oj, det här var som förr i tiden!! Då på 90-talet när man fortfarande körde diabilder. Kul!! Men man borde väl scanna in dem och lägga upp dem i en PowerPoint. Maria tog hand om mina pärmar med föredrag i OH-form (overhead!) och ska scanna in rubbet på museet så vi en annan gång kan skapa PowerPoints av dem i alla fall. Det blir ju lite enklare att hantera. Och så kommer gammal kunskap till nytta igen!

Kulturarvet i Falun

Undervisning på Kulturarvet, Maria Björkroth visar korgarbeten. Från vänster sitter Björn, Lars, Claes, Nina, Thomas, Per och sist Kia Wegelius som ansvarar för verksamheten.

Undervisning på Kulturarvet, Maria Björkroth visar korgarbeten. Från vänster sitter Björn, Lars, Claes, Nina, Thomas, Per och sist Kia Wegelius som ansvarar för verksamheten. Foto ChL.

Visst låter det trevligt med Kulturarvet!? Verksamheten finns i ett vit låg tegelbyggnad i industriområdet Ingarvet uppåt koppargruvan i Falun med en mycket sympatisk verksamhet: föremålsvård. Från början kom idén som så många andra idéer från Dalarnas museum. Det var då landsantikvarien hette Erik Hofrén (1970-talet). Erik ligger även bakom Ekomuseum Bergslagen, Framtidsmuseet i Borlänge, Arbetets museum i Norrköping. Att vara idérik är en sak, men att genomföra dem är en helt annan! Inte många är som Erik Hofrén. Han blev sen professor i museologi vid Umeå universitet och idag är han en kreativ pensionär, snart 75 år och har ännu ett levande intresse i de verksamheter han har varit med och skapat. Nu spårade jag visst ur……nåväl, i många år tillhörde Kulturarvet Nordiska museet. Under 90-talet när jag jobbade på Nordiska museet så var jag ofta i Falun och undervisade i föremålsvård och materialkunskap. Jag var ju konservator på den tiden. Då skrev jag också boken ”Våga vårda” – en handbok i föremålsvård tänkt för hembygdsrörelsen. Jag har i år återvänt till Kulturarvet med både bok och föredrag. Det är ny regim där och därmed nya behov. Nordiska museet har släppt verksamheten och Falu kommun driver den i form av tvåårigt ESF-projekt i ett försök att permanenta den. Det finns absolut behov av den här sortens vårdarbete – tror jag! Dalarnas museum med hembygdskonsulent Maria Björkroth är involverad i kompetensutveckling på Kulturarvet och via Maria är jag inhyrd ett antal gånger under våren för att bidra med träkunskap och allmän matierialkunskap. Innan jag blev konservator gick jag på Carl Malmstens Verkstadsskola och tog gesällprov i möbelsnickeri. Härliga tider!! Och om någon nu undrar så lånar Ekomuseum ut mig och fakturerar sen för mina tjänster. Det är aldrig fel med intäkter. Ekorrhjulet snurrar.

Och här är en länk till Kulturarvet som det fungerar idag: här!

 

Dalarnas museum och Kulturarvet i Falun

Dalarnas museum. Foto Ch Lindeqvist.

Dalarnas museum och Maria Björkroth vid stora entrén. Foto ChL.Idag har jag varit i Falun. Jag träffade Maria Björkroth på Dalarnas museum. Det ligger mycket centralt beläget i stan – just så ska ett länsmuseum ligga. Byggnaden av rött tegel är otroligt vacker, den ska likna en riddarborg och speglar sig stolt i Faluån. Dalarnas museum är stiftare i Ekomuseum Bergslagen och finns med i vår styrelse och jag besöker ju museet lite då och då i olika ärenden. Härifrån kom idéerna med ett ekomuseum efter fransk modell och det var på 1970-talet. Då var Erik Hofrén museichef och landsantikvarie. Huset invigdes 6 maj 1962 och ritades av arkitekten Hakon Ahlberg, som även ritade vackra Brunnsviks Folkhögskola norr om Ludvika, vars bygge påbörjades redan 1928. Maria Björkroth är en mycket mångsidig person och jobbar som  hembygdskonsulent på museet. Vi pratade om Kulturarvet. Det är en rätt så gammal institution som ligger i industriområdet uppåt koppargruvan och som startade upp nån gång på 60-talet för att vårda föremålssamlingar i Dalarna med omnejd. Hembygdsrörelsen har samlat gamla saker sen man startade upp kring förra sekelskiftet, faktiskt redan i slutet på 1800-talet.
Kulturarvet. Trähantverk till salu! Foto ChL. Nåväl – Kulturarvet har nyligen stöpts om i ny form och ansvaret idag ligger nog mest hos Falu kommun. Nordiska museet ägde anläggningen under många år men lämnade hela verksamheten för några år sen.
Sedan har man fortsatt på egen hand med hjälp från lokalt håll.
Kulturarvet i Falun. Kassar och förkläden till salu! Foto ChL. Jag arbetade som konservator på Nordiska museet på 1990-talet, och då var jag regelbundet på Kulturarvet och föreläste i vård- och konserveringsproblematik. Nu är man i behov av kunskap igen. Ny ledning och nya medarbetare skapar behov! Dalarnas museum med Maria tar sitt ansvar och jag får återigen komma med min kunskap och erfarenhet. Maria och jag känner varandra sen gammalt. Och jo, jag har en fin utbildning från Konservatorskolan i Köpenhamn (Det Kongelige Danske Kunstakademie gu’bevars!) och 18 års yrkeserfarenhet. Det kan komma väl till pass nu. Och Ekomuseum kan fakturera för mina tjänster. Vi får intäkter! Det skadar sannerligen inte och jag ställer upp sex gånger under våren. Det här känns bara roligt och nog ska jag hinna med. Här intill några bilder från Kulturarvet, som även tillverkar nya saker, fina hantverksprodukter för försäljning. Enormt snygga välsydda kassar!!
Och obs! obs! Dalarnas museum har just lagt ut sin splitternya hemsida och den är jättefin, besök den genast:  www.dalarnasmuseum.se.