Kategoriarkiv: Tips

Att söka pengar!

Torsten Nilsson från ArbetSam i Norrköping berättarde om konsten att söka pengar på Ludvika Gammelgård i går eftermiddag. 22 intresserade personer deltog i seminariet.

Torsten Nilsson från ArbetSam i Norrköping berättade om konsten att söka pengar på Ludvika Gammelgård i går eftermiddag. 22 intresserade personer deltog i seminariet.

Ja, det är ingen enkel match. Det förstod vi alla i går när 1.Intendent Torsten Nilsson från Arbetets museum i Norrköping höll sin workshop här på Ludvika Gammelgård i går eftermiddag. Ekomuseum står som värd för tre träffar med Torsten: en i Ludvika i går eftermiddag, en på Västanfors hembygdsgård i går kväll och den sista genomförs i dag kl 13 på Mekanikus på Skantzen i Hallstahammar.

Torsten jobbar även med Arbetslivsmuseerna i föreningen ArbetSam sen länge, www.arbetsam.com. Nu gör han en turné i landet för att lära de ideella föreningarna att söka pengar på rätt sätt. Många gör nämligen fel, man tänker fel. Och det är ju inte så bra. Torsten, som sen flera år tillbaka sitter med i det råd som fördelar många miljoner statliga kronor via Riksantikvarieämbetet varje år, vet hur en bra ansökan ska se ut. Och han vet vilka som direkt åker i papperskorgen! Men det har inte föreningarna riktigt koll på. Det finns behov av upplysning.

Nå, vad ska man då främst tänka på? Jo – man ska vara mycket kortfattad och inte jobba med bilagor, annat än offerter möjligen. Man ska presentera ett väl genomtänkt projekt med en väl genomarbetad budget samt söka rimliga bidragsbelopp och inte glömma den egna insatsen. Dessutom ska man noga följa bidragsgivarnas anvisningar. Många gör inte det! Och många söker på tok för höga och yviga belopp. Sen ska man veta att bidragsgivare älskar samverkan och samarbete! Dessutom vill många tro att just deras verksamhet är den viktigaste av alla och att de liksom är ensamma på plan, men istället konkurrerar de med 1 400 andra liknande föreningar om pengapotten. Det är rätt bra att påminna sig om det. Ja, sånt fick vi höra och jag satt som klistrad hela eftermiddagen, fast jag tänkt att jag skulle gå in på kansliet och knoga på lite med mitt. Det var märkvärdigt intressant!!

Här är Strömsholms kanal

Här är Strömsholms kanal. Varje sluss har sitt eget namn och som ni ser heter den här Lustigkulla. Den ligger nedanför Trångfors smedja innan man kommer ut på Dammsjön mot Skantzen.

Här är Strömsholms kanal. Varje sluss har sitt eget namn och som ni ser heter den här Lustigkulla. Den ligger nedanför Trångfors smedja innan man kommer ut på Dammsjön mot Skantzen. Och visst är det en karl som står där så lugnt och fiskar i godan ro…

Satt i går och skrev en redaktionell text om just Strömsholms kanal för Upptäcktsresan 2013. Det är Svenskt Kulturarvs fina sommarmagasin med kulturtips från hela landet. Alla landskap är med och för Ekomuseums del är det alltid lite knepigt för vi finns ju i två landskap. Men kanalen går genom båda även om självaste kanalcentrum faktiskt ligger i Hallstahammar. Där finns Kanalmuseet på Skantzen, granne med Mekanikus där kanalens tekniske chef bodde. Och dessutom ligger Kanalbyggnadshyttan inte lång därifrån, där slussportarna renoveras löpande. Kanalens hemsida här!

Men kanalen är så liten och smal! Jag har svårt att fatta att segeljakterna med sina enorma segel för att fånga vinden, gick här. De kallades ”smedjebackare” och byggdes väl i Smedjebacken där kanalen börjar – eller om den slutar där – jag blir aldrig klok på vilket. Kanske fick de riva seglen något när de emellanåt seglade ur kanalen och ut på sjöarna? Det är tänkbart. Åmänningen är rätt stor, det är den sjö som ligger nedanför Fagersta, där Ängelsberg och Oljeön ligger. Där kan det nog blåsa upp. Dessa flatbottnade pråmliknande segeljakter kunde lastas med 60-70 ton järn!! Och de gjorde 8-9 resor per år mellan Smedjebacken och Borgåsund, där allt järn lastades om för vidare transport till järnvågen i Stockholm. Sen for järnet iväg ut på de sju haven, det gick på export och gjorde många människor förmögna. Men runt 1860 kom ångkraften att ersätta seglen och ångbåtar började gå med släp av lastade pråmar efter sig. Viss persontrafik förekom också. Folk for med båt längs kanalen och till Stockholm. Sen kom järnvägen och tog över all trafik och kanalen hamnade i skuggan. Livet runt kanalen försvann trots att  den var Sveriges viktigaste vattentransportled – näst Göta kanal.

Men snart är det sommar! Vi kan åka med turistbåtar på kanalen, såna finns! Och slussarna fungerar. Man kan vandra och cykla längs med den. Man kan fiska i den och njuta av den. Och man kan lära sig nåt om hur det var för inte så väldigt länge sen. 

Ekomuseum som institution?

Det här är slutet på Lena Anderssons text "Institutionen bevarar och förändrar" i Kolumnen, DN lördag 26 jan 2013.

Det här är slutet på Lena Anderssons text ”Institutionen bevarar och förändrar” i Kolumnen, DN lördag 26 jan 2013.

I lördagens DN fick jag nya tankar om institutioner. Jag säger ju alltid att ett ekomuseum inte är en institution, eftersom en sådan är något tungt, fyrkantigt och statiskt. Istället ska ett ekomuseum vara ett lätt och rörligt nätverk dock på en stabil grund och med en ständig beredskap för förnyelse – så länge man inte ruckar på själva basen. I vårt fall är det en gemensam historia som kretsar kring järn och människor. Ett ekomuseum ligger alltid ute i landskapet, fritt och luftigt där man kan begrunda de autentiska spåren av den verksamhet som pågått under 1000 år och mer.

Bäst nu att genast repetera vad eko- i ekomuseum står för.  Det kommer från grekiskans oikos som betyder hushåll. Att hushålla är att vara ekonomisk, ekonomi. Vårt ekomuseum handlar om ekonomisk historia. Men där finns en bit av ekologi också, samma eko-, hur man hushållar med naturresurserna, hur man känner sitt landskap och hur man värnar sin miljö. Vi jobbar med båda delarna och de är som parhästar dessutom, ekonomi och ekologi. Och kultur och identitet växer fram ur natur och landskap. Natur och kultur hör ihop.

Men nu till institutionen! Jag läste med stort intresse Lena Anderssons kolumn Institutionen bevarar och förändrar. Förändrar….??? Jahaja, jag ser som sagt institutionen som statisk, inget man vill vara i. Sega strukturer. Men Lena Andersson provar alltid nya tankespår, det är det som gör henne så rolig att läsa. Det hela blir mycket personligt. Hon frågar sig varför vissa samhällen på jorden förändras så lite när världen i stort förändras så mycket? Och tänker att det är institutioner som förutsätter förändring. Historia förutsätter institutioner, som fångar in och systematiserar medvetandets utflöden….här måste jag tänka, ajajaj. Hon tvingar mig att tänka!! Hon tänker att institutionen är något som tvingar människor att komma över sina motstånd, annars skulle det inte bli mycket gjort. Det handlar om medvetandet. När man blir medveten om något, då först går man vidare till nästa steg, då händer det saker. Så är det i institutioner. Och den yttersta institutionen är det egna livet. Och man fyller sin institution hela tiden. Vi går alltså alla omkring som institutioner och tillsammans skapar vi än större sådana. Ja, och då är naturligtvis Ekomuseum också en institution, vars behållare fylls på, svämmar över, tappas ur och fylls på igen – alltmedan tiden går – en process av liv och förändring. Det är som om jag fått nya glasögon på näsan….

Wild Sweden & Kolarbyn

Reportaget från Bergslagstinget i okt 2004 som nästan helt handlade bara om Marcus Eldh!

Reportaget om Bergslagstinget i okt 2004 i Nya Ludvika Tidning, som nästan helt handlade bara om Marcus Eldh!

Jag minns när jag var ganska ny på min post och vi arrangerade ett Bergslagsting på Cassels i Grängesberg. Det var i oktober 2004 och tinget döptes till Kultur + Turism = Sant. Det skulle handla om kulturturism och just då var Arnturismen riktigt het i Västergötland. Vi fick höra just om det denna dag, det var storslaget och gjorde djupt intryck på oss alla, vi önskade oss en Arn-figur i Bergslagen. I dag hörs inget om Arn, det går i vågor det där.

Men något som var helt nytt då var ekoturism. Marcus Eldh (som då hette Jonsson) var också inbjuden att prata om den nya Kolarbyn utanför Skinnskatteberg som han tagit över och som han använde som utgångspunkt för älgsafaris. Det var första gången han framträdde med sin otroliga berättelse om hur han fick idén och hur han startade upp. En sån udda historia hade vi aldrig hört, vi tappade hakorna. Går det att locka folk med primitivt boende i kolarkojor och sen ta med dem ut och titta på älgar? Han hade till och med älggaranti! Han visste var de fanns och han var fylld av självförtroende, det här skulle gå bra! Jojo….tänkte vi, hm…visst…

Nu läser jag i gamla pressklipp här på kansliet att Ludvika Nya Tidning föll så pladask för Marcus att hela artikeln om seminariet handlade enbart om honom! Jo, han väckte uppseende, jag måste skratta åt minnet.

Åtta år har gått den dess och företaget går lysande, Marcus vinner turistpriser. Folk strömmar till och det är inte bara svenskar, nej hit fullkomligen forsar en ström av europeisk och utomeuropeisk turism. I början bedrev han verksamheten enbart under sommarhalvåret och fyllde kojorna med folk. Nu kör han året runt och har överlåtit Kolarbyn till en kompanjon. Kojorna blev för övrigt Sveriges mest primitiva vandrarhem och inordnades i STF, Svenska Turistföreningen. Och vad sker…plötsligt finns det inte bara älgar i skogen, vargen har kommit för att stanna. Och bävern har ökat i antal. Bergslagens skogar blir allt vildare och Marcus Eldhs företag växer på alla breddar. Han tar emot folk från världens alla hörn och man får sova på pensionat också. Kolarkojorna är nog till för de mest äventyrliga…

Nu är det vargsafaris på gång! Häng me’:  Wildsweden  här!   och  Kolarbyn   här!

Järnrutten på gång

Järnrutten vykortenI går lade Jenny Findahl, www.snowtrail.net ut den nya uppfräschade lite förenklade Järnrutten på webben, www.jarnrutten.se. Men observera nu att det bara är den svenska versionen än så länge. Och vi har rensat lite i den. Den är ännu inte helt klar heller, vi ska få in Surahammars besöksmål också, de är än så länge bara prickar på kartan. Det kommer, det kommer….men vi är en god bit på väg. En viss uppdatering ska även till, som också kommer i efterhand, även om Jenny försökt få till det med alla nya färska uppgifter. Det sker alltid förändringar. Den engelska versionen www.ironroute.se ligger fortfarande kvar som den var – nu kan ni jämföra – och den ska självklart bli som den nya svenska så snart vi hinner med. Vi ska också ta fram en liten folder till Järnrutten med några turförslag. Det här blir bra. Vad kul det känns! Nu är vi igång inför säsongen som kommer…..

I går hörde jag förresten en talgoxe som drog vårsången med en dubbelton på gammalt hederligt vis! Det var också kul. För övrigt gnor jag med årsberättelsen för 2012.

Juluppehåll på bloggen!

Ekomagasinet på Västanfors hembygdsgård är en rolig handelsbod, öppen varje dag mellan 11-18. Här står verksamhetsledare Malin Andersson och hälsar välkommen.

Ekomagasinet på Västanfors hembygdsgård är en trivsam handelsbod, öppen varje dag mellan 11-18. Här står verksamhetsledare Malin Andersson och hälsar välkommen.

Eftersom jag drar till Jämtland över jul och nyår så stänger jag både blogg och kansli till efter trettonhelgen i januari. Men allt är inte stängt. Något som inte gör uppehåll är Västanfors hembygdsgård. Där är både handelsboden Ekomagasinet och Kaffestugan öppna hela julen, ja kankse inte direkt på julafton men annars så…det kan vara bra att veta för er som har lust med en utflykt under helgen. Där är i princip öppet varje dag. Ni kan enklast gå in och spana på deras hemsida, där står det om öppettider och annat, www.hembygdsgarden.nu För övrigt önskar jag er alla som läser här:

                        en riktigt GOD JUL & ett GOTT NYTT ÅR!

Anna Falkengren i Kaffestugan på Västanfors.

Anna Falkengren i Kaffestugan på Västanfors.

Och så ses vi här igen efter trettonhelgen, härligt för då börjar ett nytt år….och förresten när jag ändå är i farten med det nya året så fyller jag snart 65, hur nu det är möjligt?? Känner mig som ett frågetecken, det är det här med tiden igen… Hur som helst så går jag i pension den 1 juli 2013 och efter mig kommer Anna Falkengren, som för närvarande är kulturchef i Smedjebackens kommun. Allt har ordnat sig till det bästa!! Skön julklapp för oss alla. Det blev klart i fredags i förra veckan. Och det blir mer om Anna efter jul. Som sagt – en GOD JUL till er alla!

En webbmakare på besök

Stefan Frick besöker Ekomuseums kansli, vi pratar webb och bilder.

Stefan Frick besöker Ekomuseums kansli, vi pratar webb och bilder.

I går eftermiddag klev Stefan Frick från Gonäs nära Ludvika in på kansliet, han är konstnär men även webbmakare. Han kan programmera och han ska nu göra om Ekomuseums hemsida till ett WordPressformat, så att det blir lätthanterligt, ja det skrev jag om i inlägget i går. Nu skulle vi pratas vid lite och kolla bilder. Den nya sajten kommer att integrera Ekomuseums blogg, som redan nu ligger i WordPress, på ett bättre sätt och jag tror att den blir mer synlig. Det ska som sagt bli jätteskönt att i framtiden kunna sköta både hemsida och blogg direkt från kansliet. Det hela kommer att bli lite mer levande. Den 1 mars ska det vara klart, så är planen, och det har jag sagt tidigare dessutom.

Stefan Frick har jobbat med finnskogarna.com här och byggt deras fina hemsida i nära samarbete med Landet Reklam i Björnhyttan. Det var genom ett tips från finnskogarna som hans namn dök upp. Och han är även involverad med Landet Reklam i ABB:s jätteintressanta projekt som heter High Voltage Valley Walk, här , där man kan se en kort film med en presentation. Det handlar om ett ca 2 km långt gångstråk i Ludvika som även inbegriper magiska Ludvika ström där allting började en gång i mitten på 1500-talet då Sveriges första kronobruk anlades vid strömmen av Gustav Vasa. Det här är goda nyheter, eller hur? Att nutida uppfinningar och stora företag så direkt kan kopplas till historia med ökade insikter och förståelse för processer som följd. Roligt att viljan finns hos ABB, att de tagit detta initiativ.

Och Stefan Frick finns här: Under korkeken och även här: cirfzen.com.

Tänt var det här!

Språktidningen.Låter uttrycket bekant? Det kommer från gruvorna och indikerar att nu spränger vi oss vidare i jakten på malm. Och det färgade av sig i vårt vardagsspråk. Sånt där är lite roligt, visst är det? Ett annat gruvuttryck är ju det vanligare ”gå runt och skrota”, dvs göra just ingenting annat än att gå runt och fundera. Sånt som jag gör gärna och ofta.  Och ändå var och är skrotning en viktig syssla i gruvan, det handlar om att hålla orter och håligheter fria från lösa stenar, att knacka ner dem helt enkelt innan de faller av egen kraft och skadar folk och maskiner.

SpråktidningenNu läser jag i senaste Språktidningen om hästen och hur hästkulturen har färgat av sig på vårt språk. Det är också jätteroligt. Det är språkvårdaren Catharina Grünbaum som skrivit om det här. Vi är på bettet! Jajamen. Vi hoppar över skaklarna och vi gör snedsprång. Joo, visst gör vi det till och från. Kostnaderna skenar och inflationen galopperar. Vi kanske fattar galoppen själva. Och så travar vi runt lite – och skrotar kanske samtidigt? Och skygglapparna har vi på oss. Och ägnar oss åt högtravande svammel gör vi visst också!! Jaså? Vi stegrar oss och slår bakut och efter semestern är vi åter i sadeln. En hästkur är en rejäl omgång och nåt i hästväg glömmer man aldrig.

Efter mina år i Karlskrona på Marinmuseum så förstod jag äntligen varifrån uttrycket ”lösa boliner” kom. Bolinerna var rep som drog råseglens ytterkanter framåt. Ibland seglade skeppen för lösa boliner. Och att vara bred om häcken, ja det är ju häcken på segelfartygen som avses, dvs akterdelen. Och att något går av stapeln är ett uttryck jag själv ofta använder bara så där. Fartygen gick av stapeln ner i sjön när skrovet var färdigbyggt och kunde flyta. Sen riggades det med master, rår och spiror. Och vem vill inte vara snyggt riggad och ha välformade spiror? Det undrar jag…

Gruvor, hästar och fartyg har varit tre viktiga kulturområden och näringar i Sverige under lång tid, klart att det sätter sina spår och så lever vi med det i nuet i vår vardag utan att kanske reflektera så mycket över det. Men visst är det lite märkvärdigt ändå. Och skogen då, skogsnäringen? Jo, man faller som en fura och man är både seg och rak som en också.

Kultur är visst lönsamt

SvD Kultur lönsamtSå självklart för några, men inte alls för andra. Jag läser i SvD Näringsliv sönd 9 dec om att ett samhälle som inte satsar på kultur snart är ett samhälle som tappar i konkurrens på världsmarknaden. En stark ”kreativ kärna” är A och O för en kunskapsbaserad ekonomi. Och den som påstår det heter David Throsby, australiensare och professor i ekonomi.

Konstnärernas galna idéer tänder gnistor och triggar igång innovationsprocesser. Sen sprider det sig som ringar på vattnet, tar sig in överallt i alla skrymseln i alla branscher. Ja, så kan man se det! Det handlar om ett fritt och gränsöverskridande tänkande. Den kreativa kärnan måste alltså stöttas. Och när idéerna sprider sig så så är det något som hela samhället vinner på. Men processerna är slumpmässiga och svårmätbara – ganska självklart om man tänker efter. Och vill man vara en del av innovationsprocesser, så måste man också släppa in de galna idéerna. Men visst är det väl lite som att vädra i ett unket instängt rum, fläka upp fönstren på vidaste gavel? Joo, absolut. Och det gäller väl egentligen precis allt, som om ett visst mått av galenskap krävs för utveckling.

Professorn läser just nu Sarah Bakewells bok How to Live: A Life of Montaigne in One Question and Twenty Attempts at an Answer. Den försöker svara på frågan om livets mening och varför alla svar är fel….hm, sånt är alltid intressant. Den boken borde man kanske skaffa sig. Men en bok jag definitivt ska införskaffa är Barbro Lindgrens senaste om filosoferna Även en ihålig nöt vill bli knäckt. Hon vandrar runt på Öland med gamla filosofer i fickan och funderar. Filosofer är också ett slags konstnärer som spränger gränser och ifrågasätter normer – tänk vad bra att det finns såna människor. Och har funnits! Uppfinningsrikedomen är vår starkaste tillgång. Professorn tror därför inte att hela världsekonomin kommer att krascha, nej – då uppfinner vi något nytt för det är så vi fungerar. Hoppfullt, eller  hur?

Föredrag tisd 11 dec i Ludvika inställt!

Yvonne Gröning

Yvonne Gröning

Ibland händer det! Föredragshållare Yvonne Gröning har drabbats av en praktförkylning. Lätt så här i vintertid. Hennes föredrag på Ludvika Stadsbibliotek om Mathilda, Maj och andra Järnladies i morgon kväll tisd 11 dec kl 18 måste därför ställas in!

Jag har flaggat för det i Ekobladet, ABF har skickat ut information, flyers och affischer och jag hoppas att några av er som tänkt gå dit, kanske ramlar in här på bloggen? Ni som gör det, ska i alla fall veta detta. Alla parter som är inblandade har meddelats. Ekomuseum samarbetar om denna kulturella händelse med ABF Dala Finnmark och Ludvika kommun, Kulturförvaltningen. Det här är sånt som händer, vi får återkomma efter jul och se om vi hittar en ny tid som passar.