Etikettarkiv: Kanalmuseet

Här är Strömsholms kanal

Här är Strömsholms kanal. Varje sluss har sitt eget namn och som ni ser heter den här Lustigkulla. Den ligger nedanför Trångfors smedja innan man kommer ut på Dammsjön mot Skantzen.

Här är Strömsholms kanal. Varje sluss har sitt eget namn och som ni ser heter den här Lustigkulla. Den ligger nedanför Trångfors smedja innan man kommer ut på Dammsjön mot Skantzen. Och visst är det en karl som står där så lugnt och fiskar i godan ro…

Satt i går och skrev en redaktionell text om just Strömsholms kanal för Upptäcktsresan 2013. Det är Svenskt Kulturarvs fina sommarmagasin med kulturtips från hela landet. Alla landskap är med och för Ekomuseums del är det alltid lite knepigt för vi finns ju i två landskap. Men kanalen går genom båda även om självaste kanalcentrum faktiskt ligger i Hallstahammar. Där finns Kanalmuseet på Skantzen, granne med Mekanikus där kanalens tekniske chef bodde. Och dessutom ligger Kanalbyggnadshyttan inte lång därifrån, där slussportarna renoveras löpande. Kanalens hemsida här!

Men kanalen är så liten och smal! Jag har svårt att fatta att segeljakterna med sina enorma segel för att fånga vinden, gick här. De kallades ”smedjebackare” och byggdes väl i Smedjebacken där kanalen börjar – eller om den slutar där – jag blir aldrig klok på vilket. Kanske fick de riva seglen något när de emellanåt seglade ur kanalen och ut på sjöarna? Det är tänkbart. Åmänningen är rätt stor, det är den sjö som ligger nedanför Fagersta, där Ängelsberg och Oljeön ligger. Där kan det nog blåsa upp. Dessa flatbottnade pråmliknande segeljakter kunde lastas med 60-70 ton järn!! Och de gjorde 8-9 resor per år mellan Smedjebacken och Borgåsund, där allt järn lastades om för vidare transport till järnvågen i Stockholm. Sen for järnet iväg ut på de sju haven, det gick på export och gjorde många människor förmögna. Men runt 1860 kom ångkraften att ersätta seglen och ångbåtar började gå med släp av lastade pråmar efter sig. Viss persontrafik förekom också. Folk for med båt längs kanalen och till Stockholm. Sen kom järnvägen och tog över all trafik och kanalen hamnade i skuggan. Livet runt kanalen försvann trots att  den var Sveriges viktigaste vattentransportled – näst Göta kanal.

Men snart är det sommar! Vi kan åka med turistbåtar på kanalen, såna finns! Och slussarna fungerar. Man kan vandra och cykla längs med den. Man kan fiska i den och njuta av den. Och man kan lära sig nåt om hur det var för inte så väldigt länge sen. 

Fin julmarknad på Skantzen också!

I söndags hann jag även med att besöka julmarknaden på Skantzen i Hallstahammar, jag började faktiskt med Skantzen. Det var mycket stämningsfullt med de trevliga marknadsstånden längs hela vägen mellan Mekanikus och Kanalkontoret ner till Kanalcafeet. Och där såldes mycket fint hantverk och god mat!

Först fikade jag på Kanalcaféet , www.ampans.se hos Ampan som har mycket gott till kaffet, bakverk och choklad,. Härligt café! Och Västmanland har goda matprojekt på gång, det märktes på marknaden där jag smakade de läckraste korvar och pastejer samt varmrökt lax med hjortronsås, mums! Det sista var Fiskarn i Borgåsund, www.fiskarn.se som bjöd på smakportioner, klart jag inhandlade både lax och sås på direkten, det var himla gott. Det jag köpte gick åt kvickt. Hjortron har jag i frysen så nu ska jag göra sås till jul och skaffa rökt lax också. Och sen korvarna! Det var Åsby Kött & Vilt, www.asbykottovilt.se som bjöd på sina produkter, där köades det! Jag smakade på lammkorven, jättegod. Älgkorven likaså. Sen smakade jag av alla de olika pastejerna i tur och ordning – man är väl ordningsmänniska! De har båda matleverantörerna går inte av för hackor, de är säkra tips och värda en tripp till Hallstahammar. Ni får titta på de respektive hemsidorna för öppettider så ni kan shoppa lite gott.

Jag måste också ge Svedvi Berg Hembygdsförening en eloge för den fina textilutställningen inne i Kanalmuseet bredvid kafeét. Där visade damerna från föreningen många textila skatter ur samlingen och de hade draperat hela utställningshallen med fina broderier, rena konstverken. ”Folk får ju aldrig se allt vi har” sa de. Det här var ett bra tillfälle att se något av det som finns, bra initiativ!

Nya ansikten på Skantzen i Hallstahammar

Oj, åskan dundrar ovan taken när jag skriver detta. Elen svajar. Tur man har en laptop med batteri, vill inte gärna stoppa sladden i elnätet just nu. Det var igår jag var nerom Hallstahammar en sväng och det var då jag fick en pratstund med den nya verksamhetsledaren Regina da Ré på Skantzen, som drivs av Svedvi Berg hembygdsförening. Hon efterträder Christina Holsten som nu går i pension. Hon gick omlott en dryg vecka med Christina i april då det var väldigt hektiskt, men har nu landat i verksamheten, det tar alltid tid att bli varm i kläderna. Jeff Edin, som är vaktmästare på hembygdsgården har redan jobbat här i tre år, men känns ändå ny för mig. Han efterträder Leif Bergström (hoppas jag fick Leifs namn rätt). Vi drack lite em kaffe i Mekanikus, som det gula huset kallas där den tekniske chefen för Strömsholms kanal bodde. Skantzen var ett administrativt centrum på den tiden och till Mekanikusbostaden hörde ett stort jordbruk med stallar, arbetarbostäder och lador. Flera hus står kvar och i några av dem huserar bland annat Kanalmuseet. I parken ligger även Kanalkafeet som i år drivs av Ampan, läs om det här. Hon gör egen glass, urgod glass. Hembygdsföreningen kör sitt café utanför Mekanikus fred-sönd varje vecka mellan 12-17. Det är en lösning som verkar funka bra. Läs om hembygdsföreningen här.

Alltså Skantzen ligger så vackert vid kanalen och vid änden på den konstgjorda Skantzensjön med fina promenad- och cykelvägar uppåt Trångfors smedja och kraftverk. Och just här i brytningen mellan Mälardalen och Bergslagen tar kanalen ett skutt upp på 50 meter och det är halva nivåskillnaden det. Det finns alltså många slussar i området, bland annat en förnämlig dubbelsluss. Smedjebacken som är kanalens norra ände ligger 100 m över havet.

Kraftfullt i Trångfors

Kraftverk är nåt speciellt, kraft  är ju bara nödvändigt. När vi hade vårt Bergslagsting i höstas på Ludvika Gammelgård på temat ”Kraft & Energi” och Per Stymne berättade om kraftverkens arkitektur och den boom som uppstod när elektriciteten uppfunnits och man började sprida användningen av el – då blev det plötsligt mycket spännande. Det var i slutet på 1800-talet, det är bara dryga 100 år sen och lite till! Då byggdes mycket vackra arkitektritade vattenkraftverk.  Dessa blev avgörande för samhällsbygget, för välstånd och utveckling – klart man kostade på dem skönhet också. Trångfors vattenkraftverk byggdes 1898-99 i rött tegel med vackra detaljer. ASEA, Allmänna Svenska Elektriska Aktiebolaget, i Västerås byggde de sex turbinerna med 400 hk effekt per styck och fick Grand Prix guldmedalj på den internationella industriutställningen i Paris år 1900. Trångfors kraftstation försåg ASEA i Västerås med elkraft. Det var en stark tid för Sverige. Kanske är det just det som fascinerar? Den svenska industrins begynnelse, den tid då det moderna Sverige tog riktig fart. Och den starten skedde till stor del just här längs Strömsholms kanal som betytt så mycket för svensk järnexport under lång tid, det var innan järnvägen tog över. Då hade järnexporten gått via vattenlederna ner till Mälaren i flera 100 år redan. Det är ingen slump att industrin utvecklades längs Kolbäcksån och Strömsholms kanal, det ena gav det andra, det är så det går till.

Trångfors kraftverk drevs stadigt och stabilt utan större problem i hela 90 år ända fram till 1990, därefter blev det ett museikraftverk med intakt interiör. Svedvi Berg hembygdsförening fick ta över och tar emot bokade besök. Föreningen håller till på Skantzen runt Kanalmuseet och Mekanikus längre ner längs kanalen och de värnar starkt den miljö som uppstått vid kraftverksbygget. En dammanläggning har skapat en stor vattenspegel vid vars kant kraftverket ligger. Rivs dammen så blir ån blott en rännil och kraftverket kommer mer eller mindre att hänga högt upp på kanten – man kan ju leka med tanken, det kommer inte att se klokt ut.  Men en damm kräver underhåll och idag finns inte längre något behov av fördämningen. Ja, då börjar problemen. Då är det annat som avgör: skönhetsvärdet, rekreationsvärdet, det historiska värdet….det kan bli en antikvarisk fråga. Hela anläggningen är välbyggd, kanter är stabilt stensatta, mycket arbete är nedlagt för något som inte behövs idag. Vem ska betala för att vattenspegeln ska få vara kvar? Det finns diskussioner och det får man förstå. Det är värt att åka hit och se med egna ögon.

Trångfors kraftverk finns beskrivet på Tekniska museets hemsida här
Svedvi Berg hembygdsförening har också en hemsida här.