Nya Lapphyttan en söndag i juli

Lämna ett svar

Igår söndag var det mycket folk i farten på Nya Lapphyttan i Norberg, många barnfamiljer. Värmen steg ur masugnen. På eftermiddagen var det en dramatiserad visning som jag var mycket intresserad av, därför var jag där. Barnen lekte lite överallt, det var sista dagen i barnaveckan, ett Leaderprojekt för barn som Norberg haft ihop med Ängelsberg och Virsbo och som fallit väl ut, så pass att det kanske kan bli en tradition. En barnavecka varje år vore väl fint! Barn behöver leka till sig kunskap och de tycker det är kul, det märks. Jag såg många barn igår som verkade gilla det här med historia och lekar. De provade på smide, de lekte med det lilla vattenhjulet och med mini-masugnen och käpphästarna var populära. Pyssel fanns det gott om också, målarfärg, träbitar och annat. Föräldrarna såg nöjda ut. Dessutom var barnen märkvärdigt intresserade av den dramatiserade visningen och många barn följde med runt och lyssnade uppmärksamt. Det är alltid roligt att se tycker jag. Den här berättelsen biter sig säkert fast i deras sinnen. Det här med en speciell barnavecka är ett jättebra initiativ. Samarbetet mellan de tre områdena i projektet gör att barnfamiljerna kan förflytta sig mellan olika miljöer och prova på lite olika saker. Man får se mer! Virsbo har en fin och stor konsthall som gjord för skapande barnaktiviteter. Ängelsberg har en väl fungerande gammal bakstuga precis bredvid Världsarvet Engelsbergs bruk och här har barnen både fått baka och pyssla med korgar och björkris. Så det är bara att hålla tummarna inför nästa sommar och hoppas att barnaveckan kan upprepas och utvecklas. Nu när man har fått lite erfarenhet. Och jag måste skriva ett inlägg till om dramat! Det får bli imorrn det.

Frans van Bruggen i Magasinet i Ludvika

Lämna ett svar

Nu ställer han ut i Magasinet i Ludvika, Frans van Bruggen som bor sen många år i stan med sin familj. Han kallar sin utställning ”Reflexioner och referenser”. Visst är han holländare, han studerade grafik vid Gerrit Rietveld Akademi, som jag tror ligger i Amsterdam. Den skolan drog igång i mitten på 1920-talet och har rötterna i funktionalism och Bauhaus. Utställningen står en månad fram till 14 augusti och då stänger även Magasinet, som är ett jättelikt kritvitt sädesmagasin mittemot Ludvika herrgård på Hammarbacken rakt ovanför Skuthamnen. Det var vernissage i förrgår kl 16 och jag hann dit precis i tid från finnskogarna där jag kört omkring hela dan. Jag var nyfiken, vad ställer han ut, vad gör han? Han var med på en Englandsresa jag gjorde, oerhört intensiv och pratsam, det minns jag särskilt. Han lämnade ingen oberörd. På vernissagen var det mycket folk, jordgubbscider och tilltugg. Lokalen är underbar, mellanvåningen i Magasinet. Fanns här grafik? Näe. Inget jag kallar grafik. Stora målningar? Ja, där fanns en triptyk, tre jättestora målningar i blandteknik som hängde ihop, strandbilder från Mallorca, mjukt målat, mjuka färger, många toner. Men i övrigt överraskade han mig med bilder av trä, utsågade och målade träbitar, sammanfogade med en förnimmelse av pussel. Där fastnade jag, för jag har alltid gillat pussel, mönster, att foga samman bitar. Alla verken hade referenser till andra konstnärer som Oskar Kokoschka, Edvard Munch, Paul Cezanne, Piet Mondran, Ragnar Sandberg och även den underbare musikern Jacques Brel. Hmm…..där gick man runt och nynnade och grunnade lite på konstnärens inspiration, lust och skapande. Jag såg också en gammal franskpolerad liten bordsskiva hade blivit underlag för en pusselbild om börshandel, fem i tolv. Frans van Bruggen är originell. Det där med trä och måleri i all sin enkelhet, det tyckte jag om och träet har en slags resonans, inte bara färgtoner sänds ut utan även Brels fina toner. Betraktaren blir en mottagare och jag sjöng när jag lämnade huset. Jag sänder vidare.
Magasinet är öppet till 14 augusti: tisd-sönd 11-18, lörd 11-16. Café finns i smedbostaden intill. Onsdag 3 aug och 10 aug är det visningar, samtal och föredrag kl 18-20 med Frans van Bruggen. Sista dan, söndag 14 aug likadant kl 15-17.

Jan Ers Ekocafé i Norhyttan

Lämna ett svar

Ni som gillar att fika ska läsa det här. Igår körde jag uppåt Grangärde och uträttade ärenden, passerade en loppis vid det lilla torget i Grangärde och passade på att fynda några småsaker (ljusstakar och en pajform) och sen drog jag iväg mot Säfsen i ena änden på Dalarna. Då passerade jag Norhyttan på vägen, som ligger en bit utanför Sunnansjö. I Norhyttan ligger Jan Ers Ekocafé så lägligt vid vägkanten till vänster i byn. Där är det 60, så man saktar ner…och ser….en caféskylt, öppet….mm. Bilen svänger liksom in av sig själv på gårdsplan, det är bara att följa med. Klockan är mitt på dagen och visst kurrar magen, jodå. Annica är i full gång i sitt kök, hon bakar på de bästa råvaror och det är laddat med godsaker i disken. Hon gör smörgåsar efter hand på sitt hembakade ekologiska bröd. Kan det vara bättre? Nä, det kan det inte. Annica hade till och med LCHF-smörgås och dito bakverk. Då blev jag glad och valde just detta till dagens lunch. Maffig smörgås och på det en kopp kaffe och en underbar kokos-chokladkaka som blev pricken över i:et, som grädde på moset. Jag var mer än nöjd! Det blir ni också om ni åker dit, jag lovar!!

Därefter satte jag fart mot Säfsen och Gravendal, den by som hade sin dag i Säfsenveckan. Gravendal och Strömsdal är två byar i södra Dalarnas finnmarker som är fina besöksmål i Ekomuseum Bergslagen. Strömsdal har sin särskilda dag på fredag. Då ska jag dit. I Gravendal blev jag bjuden på kaffe i det gamla stationshuset hos Bertil Andersson och Inger Meijer, ideella medarbetare båda två. Bertil är även med i Ekorådet. Och tänka sig, ur skafferiet tog Inger fram ett fint LCHF-bröd med mandlar i! Jag blev allt lite paff, det där med LCHF blir allt vanligare, vilket gläder mitt lilla hjärta. Vi åt en bit bröd med smör och Gustafskorv, verkligen jättegott. Den korven är typisk för Dalarna för övrigt, gjord av hästkött, knappt man vågar säga det, men god är den. Ja, som ni förstår så äter man både gott och bra i Dalarna.

Jan Ers Ekocafé finns här och även på Järnrutten under Äta/fika här.

Brategården i Bråfors bergsmansby

Lämna ett svar

Det var i fredags som jag körde förbi Brategården i bergsmansbyn Bråfors, som ligger precis på gränsen mellan Dalarna och Västmanland och i skärningen mellan Norberg, Fagersta och Smedjebacken. Bråfors hör till Norbergs kommun och blev kulturreservat 2006. Byn består just inte av mer än en stor gammal bergsmansgård åtminstone vad man kan se med blotta ögonen, men det ligger nog nån liten gård till bakom träden, dock är byn liten. Den bestod av stora och lilla Bråfors för längesen. En masugn fanns och flera bergsmän delade på den. Brategården är den gård som kallades stora Bråfors om jag inte tar fel. Gården ägs av familjen Brate och har gått i sex generationer i samma familj, rakt nedstigande led. Den känns urgammal på grund av sina gamla sneda vinda många hus, ett myller av rödslammade panelade timmerhus. Man kör dit på en smal asfalterad väg från den större som går mellan Söderbärke och Fagersta via Vad. Man beger sig in i en annan tid. Här arbetar Erik och Margareta Brate, de tar emot besök, förbokade grupper och de har får och vallhundar och jobbar mycket med hundträning. Och de har en festsal som är berömd. Fanny Brate, ingift i familjen vid tiden kring förra sekelskfitet, målade av salen 1902 när hennes flickor Astrid och Torun dukade till namnsdagskalas. Då firades namnsdagarna mycket mer än nu. Den målningen blev berömd, Namnsdag hänger idag på Nationalmuseum. Den sägs vara en föregångare till Carl Larssons måleri av hemmet i Sundborn. Jag tror på det. Fanny Brates berättelse finns i boken Järnladies och nu skulle jag ge Erik Brate en bok som tack för all hjälp med bilder och faktauppgifter. Samtidigt skulle jag förhöra mig om hur de håller öppet i sommar, ja lite sånt. De har slutat med sommarcafé men tar emot förbokade grupper och visar runt och serverar sen kaffe i köket. Det är en otroligt udda och intressant miljö, ett roligt och personligt utflyktsmål. Ni kan läsa om Brategården här.

Blåbär i Ludvika

Lämna ett svar

Årets första fångst av blåbär, plockade vid ickorbotten i Ludvika den 11 juli. Var det inte ovanligt tidigt??? Det känns så.

Igår var det måndag och efter jobbet tog jag en tur på skogen, det var uppåt Ickorbotten på höjderna ovanför Väsman. Där finns fina blåbärsmarker. Man kör upp från Hammarbacken och kommer på en grusväg och sen fram till den gamla gruvbyn som ligger däruppe på berget för sig själv i skogen, som en slags Bullerby. Där parkerar man och så går man ut i skogen mot Väsmanhållet. Jag hade hört rykten att de var mogna och ville bara spana lite i värmen…puh och pust, molnen försvann och solen sken så varmt mellan tallstammarna. Efter två timmar hade jag en halvfull hink! Dryga två fina litrar. Då pallrade jag mig hem med fångsten. Det var lättplockat och handplockade blåbär behöver gudskelov inte rensas för det gör man efter hand. Det är bara att frysa ner dem i påsar. Det gjorde jag. Jag hade även rävbandmasken i tankarna men tänkte också att den inte har hunnit hit än – fast vad vet man. Nåja, blåbären ska bli till sylt och smulpaj (med mandel och smör, inte mjöl). Då dör eventuella maskägg OM de nu skulle finnas här, de tål inte värme. Det var en tröst. Det där med maskar är obehagligt, har nyligen läst om torskmask också. Sån information fastnar hos mig.

Halva dan igår ägnade jag mig åt att städa upp på kansliet och fixa utskick av böcker och annat. På eftermiddagen levererade jag böcker (Järnladies och Of Man and Iron) till både Globes bokhandel för andra gången och till Mojsen i Grängesberg och sen for jag till Björnhyttans avfallsanläggning och sorterade massor av skräp från kansliet. Jag gjorde alltså nytta igår men värmen gör mig slö, det känns som om jag rör mig i ultrarapid. Idag är det en ny dag och inte lika varmt….

Ja, se smeder i linnesärkar!

Lämna ett svar

En snygg smed med fina benmuskler valsar ut stångjärn i Karmansbo lancashiresmedja i Ekomuseum. Detta kan man beskåda på "Järnets dag" varje år den första lördagen i juli, som tyvärr just passerat för er som vill dit. Men smedjan är öppen nu i juli för besök och smeder som visar runt finns det. Foto ChL.

Anna Forsberg, arkivarie på Länsmuseet Gävleborg, som skrivit om Gästriklands järnkvinnor i vår bok Järnladies berättade nyligen i ett mejl att hon fått höra något roligt om smederna på Wij valsverk i Ockelbo:

”Jag fick höra en så rolig historia om Catharina Bröms som jag önskar att jag haft med i boken! Ibland blev fru Bröms trött på att bara umgås med män på sitt bruk. Då bjöd hon hem sina väninnor på besök. Hon visade gärna upp sina bruk för dem. Ibland besökte de också smedjan där arbetarna gick i de traditionella arbetskläderna, sina långa vita linnesärkar. De hade dock inget under dem… När så fru Bröms kom in med sina dambekanta – vad gjorde smederna då? Jo, de drog upp sina linnesärkar och bjöd damerna på en överraskning!”

Oooh, fasa…förtjusta tjut, fnitter och skratt……jag kan höra damerna. Säkert var det lika spännande för damerna att se smederna i arbete som det var för herrarna att spana på damernas vrister och ben under kjolarna. Men damerna fick nog se mer än herrarna. Det verkliga livet på järnbruken anar vi nog bara. Catharina Bröms (1664-1735) var järnets grand dame, dotter till en järnbrukspatron. Vid 22 års ålder var hon redan ensamstående mor, änka och arvtagerska. Som änka kunde hon driva järnbruken efter sin make. Hon byggde upp ett imperium under sin livstid och hade intressen inte bara i en rad järnbruk i Gästrikland utan även i södra Dalarna, i Vintjärn och i södra Hälsingland, i Hällbo, där hon anlade en ny masugn som blev grunden till Kilaforsverken. Hon dog vid 71 års ålder och ligger i familjegraven i Ockelbo. Det är en spännande berättelse som Anna skrivit även utan den roliga smedhistorien.

Och hur blev Elsas Tangotårta…?

Lämna ett svar

Så här blev Tangotårtan när jag gjorde den hemma i köket. Kondisreceptet finns i boken om Järnladies i berättelsen om Elsa Andersson. Tårtan såg inte ut som den på Elsas kondis, men ändå var den lite lik fast min blev fyrkantig av praktiska skäl – en enda botten på bakplåtspapper i långpanna, som sen delades i två lika delar till två bottnar. Sen gjorde jag egen enkel vaniljkräm på äggulorna och det gjorde nog susen. Tårtan smakade suveränt gott men visst blev den söt med florsockerglasyren på toppen. Men som sagt urgod, en riktig festtårta och det var just så Elsa måste ha tänkt när det begav sig på 1920-talet, det glada 20-talet! Då var det tango, charlestone och shinglade nackar, fest och glam i korta klänningar när korsetter, långkjolar och högkragade liv äntligen försvunnit med första världskriget. Man andades ut efter ett långt mörker och var lätt om sinnet. Och Elsa skapade Tangotårta med stort T i Norberg, tårtan fick ett namn. Framtiden var ljus….

Så här gör du en Tangotårta för 12-15 personer hemma i köket:

Botten: 500 g grovt riven mandelmassa blandas med 4 ovispade äggvitor. Bred ut tunt på bakplåtspapper i långpanna. Smeten fyller inte hela pannan. Grädda ljusbrun i 200 grader, det tar ca 10-12 minuter, högst en kvart. Håll koll! Låt sen botten kallna innan du delar den och lossar från pappret.

Vaniljkräm: Blanda 4 äggulor, 2 dl gräddmjölk (mest grädde 40%), 2-3 msk socker, 1 msk potatismjöl, 1 tsk vaniljsocker i en tjockbottnad kastrull och sjud upp tills krämen tjocknar. Ständig omrörning! Det får inte koka för då skär sig krämen. Akta så den inte bränner vid i botten. Kyl sen kastrullen i kallt vattenbad.

Gräddlager: 5 finhackade ananasringar (väl avrunna) blandas i 4 dl hårt vispad grädde. Spara först lite vispad grädde till kantputs och garnering.

Glasyr: 1,5 dl florsocker och 1 msk vatten röres ihop till en slät glasyr precis innan användning för den stelnar ganska kvickt. Häll ut glasyren ovanpå och bred genast ut den på ytan.

Garnering: Gräddklickar med ömsom röda cocktailbär och ömsom stora bitar av ananas.

Bygg tårtan så här: Bred vaniljkräm på den ena botten. Bred ett tjockt gräddlager ovanpå vaniljen. Lägg på nästa botten. Putsa kanterna med lite grädde. Bred nu ut glasyren ovanpå. Låt torka en stund. Garnera. Ställ tårtan i kylen över natten, då blir den allra bäst. Det är konditorns bästa tips!

Järnladies – äntligen här!

1 svar

Ja, här är vi som jobbat med boken. Stående från vänster ser ni först mig, sen Malin Andersson, Lena Engström, Kerstin Westerlund, Yvonne Gröning, Bisse Falk och Jenny Findahl. Sittande från vänster Maria Björkroth, Birgitta Höijer och Britt-Marie Hägerman. Vi saknade tre damer som tyvärr hade förhinder: AnnMarie Gunnarsson, Anna Forsberg och Irene Ljungkvist. Ingvar Henriksson fotograferade oss, det gick fint.

Och nu är boken Järnladies här, den kom idag på förmiddagen, ett jättelass. Nu står den prydligt staplad längs väggen inne på kansliet. Den är jättefin, aptitlig – man vill genast läsa i den, bläddra i den och njuta av alla fina gamla svartvita bilder, ojoj! Ja, jag är partisk helt klart. Dagens boksläpp gick som smort kan jag berätta. Tre Tangotårtor stod i kylen, kaffet var kokt av Gammelgårdens Catering, som även fixat en god lunch med god efterrätt till alla järnkvinnorna. Spruttvinet var kallt, vi kunde skåla och gratulera varandra till ett lyckat och kul projekt som löpt på väldigt smidigt och vi var så glada att vi rott det i hamn precis som vi tänkt. Och till råga på allt så sken solen, vi satt ute under lönnen och åt lunch, alla var glada och lokaltidningarna och Radio Dalarna kom, det var hur kul som helst. Vad ska vi ge ut nästa år vid denna tid var den stora frågan….ja det får väl bli boken om männen då: ”Stålmän och kraftkarlar”. Jag vet en perfekt manlig författare för kraftkarlarna men om stålmännen kunde ju faktiskt kvinnor få skriva, det kan bli en ny vinkling. Den hinten fick jag av Britt-Marie Hägerman faktiskt…..hm. Kl 15 kom kaffegäster och Tangotårtan var överraskande god, tur för mig. Min ordförande Ingvar Henriksson kom och han gillar både tårta och våra böcker. Sen kom ett mycket sympatiskt gammalt par Åke Julin med hustru Gunnell. Åke var som ung en av Anny Wernströms första gäster på Vanbo ”Snillepanget” utanför Smedjebacken. Anny Wernström var en järnlady och Britt-Marie Hägerman har skrivit avsnittet om henne. Åke Julin hade varit i förläggarbranschen och Jenny Findahl, Snowtrail, fick mycket beröm för boken, hon har ju gjort den: form, färg och upplägg. Sen kom Ulla Andersson, Mi Abrahamsson och Eva Långberg samtliga från Smedjebacken, från Gravendal kom Bertil Andersson och Inger Meijer. Glad blev jag när Gunhild Roos från Husbyringen kom gående på gräsmattan med sin make och hon tog med sig två kartonger böcker till Polhemsmuseet. Glad blev jag också när Inger Orre från Mälardalens högskola kom på slutet med maken Martin. Det var en härlig dag, det var som om vi tagit examen i nåt, den känslan.

Boken köper ni för 150 kr genom mig nu till en början, innan jag hunnit sprida den runt i Ekomuseum och i bokhandeln i vårt område, mejla mig: christina@ekomuseum.se.

Barnens Bergslag

Lämna ett svar

Det två översta bilderna: Hammarbacken i Ludvika där det är barnprogram varje onsdag kl 13 hela sommaren. Undre bilden visar barn inför en vandring runt gruvhålen på Flogberget. Där sker barnvisningar varje måndag kl 11 hela sommaren.

Barnens Bergslag är ett projekt i Leader Bergslagen där Norberg-Ängelsberg-Virsbo samarbetar om barnaktiviteter. Det kom ett mejl från Malin Andersson i Ängelsberg med intressant information om en kul barnavecka 8-17 juli och när jag räknar dagar så är det hela tio dagar, alltså mer än en vecka. Roligt tips för er med barn eller barnbarn! Det gäller att passa på när saker händer! Så här skriver Malin:

”Från fredag 8 juli till och med söndag 17 juli är det ”Barnens Bergslag” och då händer det spännande saker för barn i åldrarna 6 – 12 år, i Ängelsberg, Norberg och Virsbo.
Tid: 10.00 – 16.00 varje dag.
Det blir guidade visningar för barn, lekar och hantverk, ångbåts- och rälsbussresor, äventyr och tävlingar, teater, gycklare och smide, fågelholksbygge, berättarverkstad och mycket mer. Biljetter säljs på Lilla Slaggarboden i Ängelsberg, Berghuset vid Nya Lapphyttan i Norberg och vid Konsthallen i Virsbo.
Till exempel i Ängelsberg får barnen baka i bagarstugan vid Engelsbergs Bruk. De får göra luffarslöjd, tälja och annat hantverk. De får prova att bära vatten med ok och tvätta med tvättbräde. Det är en guidad visning varje dag. Då går vi in i hyttan och turen tar max 40 minuter. På eftermiddagen är det en ”bruksvandring” med lekar (på Gamla Banan) som även den tar ca 40 minuter.
Kostnad: För 160 kronor får man ett kort med 16 klistermärken på (alltså 10 :- styck). Varje aktivitet kostar mellan 1 och 5 klistermärken. Klistermärkena kan användas på alla tre ställena under hela perioden 8 – 17 juli. Separata klistermärken kan köpas för 15:- styck.”

För hela programmet, se: www.barnensbergslag.se

Åter till Ludvika och Ekomuseum!

Lämna ett svar

Jag har haft semester i två veckor, jag har jobbat på mitt hus i Jämtland. Semester betyder att Ekomuseum har fått maka på sig ett tag, det har nog den idoge bloggföljaren lagt märke till. Men här ska jag inte bli privat, nä – nu återgår jag till ordningen och måndag morgon är jag samvetsgrant på kansliet på Ludvika Gammelgård igen, så är det. Jag bara varslar lite….

Kommande vecka ska bjuda på ett boksläpp. På tisdag bränner det till med Järnladies och jag ska baka Tangotårtor innan dess, har redan inhandlat ingredienser och ligger i startgroparna. Ska till och med göra vaniljkrämen själv, fast det står att man ska ha färdigköpt marsànkräm i receptet. Men det blir många äggulor över, eftersom äggvitorna ska användas i mandelbottnarna så vad gör man med dem annars? Klart att Elsa gjorde egen vaniljkräm när det begav sig på 20-talet. Till vaniljkräm behövs det nämligen äggulor. Det är förstås en anledning till att vaniljkräm ingår i receptet. Visserligen kunde jag väl köpa färdiga Tangotårtor från Elsas i Norberg men nu finns receptet med i boken och då måste jag förstås göra allt själv, annars får jag skämmas. Det blir ett test av receptet också. Jag gör tårtorna på måndag och serverar på tisdag, de mår bra av att stå i kylen en natt och safta till sig. Det blir ett kafferep kl 15 på tisdag med pressen och de kvinnliga skribenterna, alla kommer utom två. Jag ska fotografera tårtorna när de är klara för de kommer garanterat inte att likna de färdiga ståtliga höga skapelserna från kondiset! Men smaken borde bli snarlik.

Det är alltså Elsa Anderssons konditori i Norberg jag pratar om. Elsas historia finns med i boken, hon var en driftig och målinriktad kvinna, visst blir man lite tagen av den sorten. Ja, ni som köper boken får läsa själva om alla envisa damer.