Brategården i Bråfors bergsmansby

Lämna ett svar

Det var i fredags som jag körde förbi Brategården i bergsmansbyn Bråfors, som ligger precis på gränsen mellan Dalarna och Västmanland och i skärningen mellan Norberg, Fagersta och Smedjebacken. Bråfors hör till Norbergs kommun och blev kulturreservat 2006. Byn består just inte av mer än en stor gammal bergsmansgård åtminstone vad man kan se med blotta ögonen, men det ligger nog nån liten gård till bakom träden, dock är byn liten. Den bestod av stora och lilla Bråfors för längesen. En masugn fanns och flera bergsmän delade på den. Brategården är den gård som kallades stora Bråfors om jag inte tar fel. Gården ägs av familjen Brate och har gått i sex generationer i samma familj, rakt nedstigande led. Den känns urgammal på grund av sina gamla sneda vinda många hus, ett myller av rödslammade panelade timmerhus. Man kör dit på en smal asfalterad väg från den större som går mellan Söderbärke och Fagersta via Vad. Man beger sig in i en annan tid. Här arbetar Erik och Margareta Brate, de tar emot besök, förbokade grupper och de har får och vallhundar och jobbar mycket med hundträning. Och de har en festsal som är berömd. Fanny Brate, ingift i familjen vid tiden kring förra sekelskfitet, målade av salen 1902 när hennes flickor Astrid och Torun dukade till namnsdagskalas. Då firades namnsdagarna mycket mer än nu. Den målningen blev berömd, Namnsdag hänger idag på Nationalmuseum. Den sägs vara en föregångare till Carl Larssons måleri av hemmet i Sundborn. Jag tror på det. Fanny Brates berättelse finns i boken Järnladies och nu skulle jag ge Erik Brate en bok som tack för all hjälp med bilder och faktauppgifter. Samtidigt skulle jag förhöra mig om hur de håller öppet i sommar, ja lite sånt. De har slutat med sommarcafé men tar emot förbokade grupper och visar runt och serverar sen kaffe i köket. Det är en otroligt udda och intressant miljö, ett roligt och personligt utflyktsmål. Ni kan läsa om Brategården här.

Blåbär i Ludvika

Lämna ett svar

Årets första fångst av blåbär, plockade vid ickorbotten i Ludvika den 11 juli. Var det inte ovanligt tidigt??? Det känns så.

Igår var det måndag och efter jobbet tog jag en tur på skogen, det var uppåt Ickorbotten på höjderna ovanför Väsman. Där finns fina blåbärsmarker. Man kör upp från Hammarbacken och kommer på en grusväg och sen fram till den gamla gruvbyn som ligger däruppe på berget för sig själv i skogen, som en slags Bullerby. Där parkerar man och så går man ut i skogen mot Väsmanhållet. Jag hade hört rykten att de var mogna och ville bara spana lite i värmen…puh och pust, molnen försvann och solen sken så varmt mellan tallstammarna. Efter två timmar hade jag en halvfull hink! Dryga två fina litrar. Då pallrade jag mig hem med fångsten. Det var lättplockat och handplockade blåbär behöver gudskelov inte rensas för det gör man efter hand. Det är bara att frysa ner dem i påsar. Det gjorde jag. Jag hade även rävbandmasken i tankarna men tänkte också att den inte har hunnit hit än – fast vad vet man. Nåja, blåbären ska bli till sylt och smulpaj (med mandel och smör, inte mjöl). Då dör eventuella maskägg OM de nu skulle finnas här, de tål inte värme. Det var en tröst. Det där med maskar är obehagligt, har nyligen läst om torskmask också. Sån information fastnar hos mig.

Halva dan igår ägnade jag mig åt att städa upp på kansliet och fixa utskick av böcker och annat. På eftermiddagen levererade jag böcker (Järnladies och Of Man and Iron) till både Globes bokhandel för andra gången och till Mojsen i Grängesberg och sen for jag till Björnhyttans avfallsanläggning och sorterade massor av skräp från kansliet. Jag gjorde alltså nytta igår men värmen gör mig slö, det känns som om jag rör mig i ultrarapid. Idag är det en ny dag och inte lika varmt….

Ja, se smeder i linnesärkar!

Lämna ett svar

En snygg smed med fina benmuskler valsar ut stångjärn i Karmansbo lancashiresmedja i Ekomuseum. Detta kan man beskåda på "Järnets dag" varje år den första lördagen i juli, som tyvärr just passerat för er som vill dit. Men smedjan är öppen nu i juli för besök och smeder som visar runt finns det. Foto ChL.

Anna Forsberg, arkivarie på Länsmuseet Gävleborg, som skrivit om Gästriklands järnkvinnor i vår bok Järnladies berättade nyligen i ett mejl att hon fått höra något roligt om smederna på Wij valsverk i Ockelbo:

”Jag fick höra en så rolig historia om Catharina Bröms som jag önskar att jag haft med i boken! Ibland blev fru Bröms trött på att bara umgås med män på sitt bruk. Då bjöd hon hem sina väninnor på besök. Hon visade gärna upp sina bruk för dem. Ibland besökte de också smedjan där arbetarna gick i de traditionella arbetskläderna, sina långa vita linnesärkar. De hade dock inget under dem… När så fru Bröms kom in med sina dambekanta – vad gjorde smederna då? Jo, de drog upp sina linnesärkar och bjöd damerna på en överraskning!”

Oooh, fasa…förtjusta tjut, fnitter och skratt……jag kan höra damerna. Säkert var det lika spännande för damerna att se smederna i arbete som det var för herrarna att spana på damernas vrister och ben under kjolarna. Men damerna fick nog se mer än herrarna. Det verkliga livet på järnbruken anar vi nog bara. Catharina Bröms (1664-1735) var järnets grand dame, dotter till en järnbrukspatron. Vid 22 års ålder var hon redan ensamstående mor, änka och arvtagerska. Som änka kunde hon driva järnbruken efter sin make. Hon byggde upp ett imperium under sin livstid och hade intressen inte bara i en rad järnbruk i Gästrikland utan även i södra Dalarna, i Vintjärn och i södra Hälsingland, i Hällbo, där hon anlade en ny masugn som blev grunden till Kilaforsverken. Hon dog vid 71 års ålder och ligger i familjegraven i Ockelbo. Det är en spännande berättelse som Anna skrivit även utan den roliga smedhistorien.

Och hur blev Elsas Tangotårta…?

Lämna ett svar

Så här blev Tangotårtan när jag gjorde den hemma i köket. Kondisreceptet finns i boken om Järnladies i berättelsen om Elsa Andersson. Tårtan såg inte ut som den på Elsas kondis, men ändå var den lite lik fast min blev fyrkantig av praktiska skäl – en enda botten på bakplåtspapper i långpanna, som sen delades i två lika delar till två bottnar. Sen gjorde jag egen enkel vaniljkräm på äggulorna och det gjorde nog susen. Tårtan smakade suveränt gott men visst blev den söt med florsockerglasyren på toppen. Men som sagt urgod, en riktig festtårta och det var just så Elsa måste ha tänkt när det begav sig på 1920-talet, det glada 20-talet! Då var det tango, charlestone och shinglade nackar, fest och glam i korta klänningar när korsetter, långkjolar och högkragade liv äntligen försvunnit med första världskriget. Man andades ut efter ett långt mörker och var lätt om sinnet. Och Elsa skapade Tangotårta med stort T i Norberg, tårtan fick ett namn. Framtiden var ljus….

Så här gör du en Tangotårta för 12-15 personer hemma i köket:

Botten: 500 g grovt riven mandelmassa blandas med 4 ovispade äggvitor. Bred ut tunt på bakplåtspapper i långpanna. Smeten fyller inte hela pannan. Grädda ljusbrun i 200 grader, det tar ca 10-12 minuter, högst en kvart. Håll koll! Låt sen botten kallna innan du delar den och lossar från pappret.

Vaniljkräm: Blanda 4 äggulor, 2 dl gräddmjölk (mest grädde 40%), 2-3 msk socker, 1 msk potatismjöl, 1 tsk vaniljsocker i en tjockbottnad kastrull och sjud upp tills krämen tjocknar. Ständig omrörning! Det får inte koka för då skär sig krämen. Akta så den inte bränner vid i botten. Kyl sen kastrullen i kallt vattenbad.

Gräddlager: 5 finhackade ananasringar (väl avrunna) blandas i 4 dl hårt vispad grädde. Spara först lite vispad grädde till kantputs och garnering.

Glasyr: 1,5 dl florsocker och 1 msk vatten röres ihop till en slät glasyr precis innan användning för den stelnar ganska kvickt. Häll ut glasyren ovanpå och bred genast ut den på ytan.

Garnering: Gräddklickar med ömsom röda cocktailbär och ömsom stora bitar av ananas.

Bygg tårtan så här: Bred vaniljkräm på den ena botten. Bred ett tjockt gräddlager ovanpå vaniljen. Lägg på nästa botten. Putsa kanterna med lite grädde. Bred nu ut glasyren ovanpå. Låt torka en stund. Garnera. Ställ tårtan i kylen över natten, då blir den allra bäst. Det är konditorns bästa tips!

Järnladies – äntligen här!

1 svar

Ja, här är vi som jobbat med boken. Stående från vänster ser ni först mig, sen Malin Andersson, Lena Engström, Kerstin Westerlund, Yvonne Gröning, Bisse Falk och Jenny Findahl. Sittande från vänster Maria Björkroth, Birgitta Höijer och Britt-Marie Hägerman. Vi saknade tre damer som tyvärr hade förhinder: AnnMarie Gunnarsson, Anna Forsberg och Irene Ljungkvist. Ingvar Henriksson fotograferade oss, det gick fint.

Och nu är boken Järnladies här, den kom idag på förmiddagen, ett jättelass. Nu står den prydligt staplad längs väggen inne på kansliet. Den är jättefin, aptitlig – man vill genast läsa i den, bläddra i den och njuta av alla fina gamla svartvita bilder, ojoj! Ja, jag är partisk helt klart. Dagens boksläpp gick som smort kan jag berätta. Tre Tangotårtor stod i kylen, kaffet var kokt av Gammelgårdens Catering, som även fixat en god lunch med god efterrätt till alla järnkvinnorna. Spruttvinet var kallt, vi kunde skåla och gratulera varandra till ett lyckat och kul projekt som löpt på väldigt smidigt och vi var så glada att vi rott det i hamn precis som vi tänkt. Och till råga på allt så sken solen, vi satt ute under lönnen och åt lunch, alla var glada och lokaltidningarna och Radio Dalarna kom, det var hur kul som helst. Vad ska vi ge ut nästa år vid denna tid var den stora frågan….ja det får väl bli boken om männen då: ”Stålmän och kraftkarlar”. Jag vet en perfekt manlig författare för kraftkarlarna men om stålmännen kunde ju faktiskt kvinnor få skriva, det kan bli en ny vinkling. Den hinten fick jag av Britt-Marie Hägerman faktiskt…..hm. Kl 15 kom kaffegäster och Tangotårtan var överraskande god, tur för mig. Min ordförande Ingvar Henriksson kom och han gillar både tårta och våra böcker. Sen kom ett mycket sympatiskt gammalt par Åke Julin med hustru Gunnell. Åke var som ung en av Anny Wernströms första gäster på Vanbo ”Snillepanget” utanför Smedjebacken. Anny Wernström var en järnlady och Britt-Marie Hägerman har skrivit avsnittet om henne. Åke Julin hade varit i förläggarbranschen och Jenny Findahl, Snowtrail, fick mycket beröm för boken, hon har ju gjort den: form, färg och upplägg. Sen kom Ulla Andersson, Mi Abrahamsson och Eva Långberg samtliga från Smedjebacken, från Gravendal kom Bertil Andersson och Inger Meijer. Glad blev jag när Gunhild Roos från Husbyringen kom gående på gräsmattan med sin make och hon tog med sig två kartonger böcker till Polhemsmuseet. Glad blev jag också när Inger Orre från Mälardalens högskola kom på slutet med maken Martin. Det var en härlig dag, det var som om vi tagit examen i nåt, den känslan.

Boken köper ni för 150 kr genom mig nu till en början, innan jag hunnit sprida den runt i Ekomuseum och i bokhandeln i vårt område, mejla mig: christina@ekomuseum.se.

Barnens Bergslag

Lämna ett svar

Det två översta bilderna: Hammarbacken i Ludvika där det är barnprogram varje onsdag kl 13 hela sommaren. Undre bilden visar barn inför en vandring runt gruvhålen på Flogberget. Där sker barnvisningar varje måndag kl 11 hela sommaren.

Barnens Bergslag är ett projekt i Leader Bergslagen där Norberg-Ängelsberg-Virsbo samarbetar om barnaktiviteter. Det kom ett mejl från Malin Andersson i Ängelsberg med intressant information om en kul barnavecka 8-17 juli och när jag räknar dagar så är det hela tio dagar, alltså mer än en vecka. Roligt tips för er med barn eller barnbarn! Det gäller att passa på när saker händer! Så här skriver Malin:

”Från fredag 8 juli till och med söndag 17 juli är det ”Barnens Bergslag” och då händer det spännande saker för barn i åldrarna 6 – 12 år, i Ängelsberg, Norberg och Virsbo.
Tid: 10.00 – 16.00 varje dag.
Det blir guidade visningar för barn, lekar och hantverk, ångbåts- och rälsbussresor, äventyr och tävlingar, teater, gycklare och smide, fågelholksbygge, berättarverkstad och mycket mer. Biljetter säljs på Lilla Slaggarboden i Ängelsberg, Berghuset vid Nya Lapphyttan i Norberg och vid Konsthallen i Virsbo.
Till exempel i Ängelsberg får barnen baka i bagarstugan vid Engelsbergs Bruk. De får göra luffarslöjd, tälja och annat hantverk. De får prova att bära vatten med ok och tvätta med tvättbräde. Det är en guidad visning varje dag. Då går vi in i hyttan och turen tar max 40 minuter. På eftermiddagen är det en ”bruksvandring” med lekar (på Gamla Banan) som även den tar ca 40 minuter.
Kostnad: För 160 kronor får man ett kort med 16 klistermärken på (alltså 10 :- styck). Varje aktivitet kostar mellan 1 och 5 klistermärken. Klistermärkena kan användas på alla tre ställena under hela perioden 8 – 17 juli. Separata klistermärken kan köpas för 15:- styck.”

För hela programmet, se: www.barnensbergslag.se

Åter till Ludvika och Ekomuseum!

Lämna ett svar

Jag har haft semester i två veckor, jag har jobbat på mitt hus i Jämtland. Semester betyder att Ekomuseum har fått maka på sig ett tag, det har nog den idoge bloggföljaren lagt märke till. Men här ska jag inte bli privat, nä – nu återgår jag till ordningen och måndag morgon är jag samvetsgrant på kansliet på Ludvika Gammelgård igen, så är det. Jag bara varslar lite….

Kommande vecka ska bjuda på ett boksläpp. På tisdag bränner det till med Järnladies och jag ska baka Tangotårtor innan dess, har redan inhandlat ingredienser och ligger i startgroparna. Ska till och med göra vaniljkrämen själv, fast det står att man ska ha färdigköpt marsànkräm i receptet. Men det blir många äggulor över, eftersom äggvitorna ska användas i mandelbottnarna så vad gör man med dem annars? Klart att Elsa gjorde egen vaniljkräm när det begav sig på 20-talet. Till vaniljkräm behövs det nämligen äggulor. Det är förstås en anledning till att vaniljkräm ingår i receptet. Visserligen kunde jag väl köpa färdiga Tangotårtor från Elsas i Norberg men nu finns receptet med i boken och då måste jag förstås göra allt själv, annars får jag skämmas. Det blir ett test av receptet också. Jag gör tårtorna på måndag och serverar på tisdag, de mår bra av att stå i kylen en natt och safta till sig. Det blir ett kafferep kl 15 på tisdag med pressen och de kvinnliga skribenterna, alla kommer utom två. Jag ska fotografera tårtorna när de är klara för de kommer garanterat inte att likna de färdiga ståtliga höga skapelserna från kondiset! Men smaken borde bli snarlik.

Det är alltså Elsa Anderssons konditori i Norberg jag pratar om. Elsas historia finns med i boken, hon var en driftig och målinriktad kvinna, visst blir man lite tagen av den sorten. Ja, ni som köper boken får läsa själva om alla envisa damer.

Litet järnvägsmuseum i Brunflo, Jämtland

Lämna ett svar

Jag är i Jämtland, har en ledig vecka och jag var till färghandlaren i Brunflo häromdan och tvärnitade vid station, där tågen inte längre stannar. Där pågick något jag inte lagt märke till förut, ändå har jag passerat många gånger. Ett litet museum hade öppnat på den gamla perrongen. Vägen (E14) stryker längs med så man kan egentligen inte undgå att se det, särskilt när dörrn stod öppen och flaggorna fladdrade i vinden. Det visade sig vara ett väldigt personligt litet museum tillägnat tåg och banorna i Jämtland. 20 kr i inträde och vänligt mottagande av f.d. tågmästare Kjell Johansson, 77 år som arbetat hela sitt liv på SJ och de sista 28 åren som tågmästare innan han gick i pension 2001. Det var det roligaste jobb man kunde ha, ja så sa han. Han for genom hela Sverige, från Malmö till Umeå, från Stockholm till Göteborg men hemmabasen var alltid Östersund. Han älskade detta med tåg och kunde allt om järnvägen. Hans medarbetare på museet, Göran Stuguland, var lika hängiven och donade med en fin modelljärnväg de hade och jag fick köra ett tåg! Det var jättekul! Museet har båda våningsplanen i det hus som en gång var ”förreglingsställverket”. Det betyder att tågklareraren från husets övervåning via ställverket kunde förreglera växlarna med stålvajrar ”linor” och även låsa växlarna. Så sköttes tågordningen. Och det här förregleringsställverket finns kvar som ett av mycket få om inte det enda på ursprunglig plats. På balkongen utanför sin arbetsplats kunde tågklareraren stå och vinka med sin spade (?) och släppa fram tågen när växlarna var klara. Den 1 december 1879 rullade det första tåget med passagerare in på Brunflo järnvägsstation. Då var banan färdig mellan Torpshammar och Östersund. Den Norrländska tvärbanan mellan Storlien och Sundsvall invigdes i sin helhet 1882. Därefter byggdes Inlandsbanan och sträckan Brunflo-Hackås började trafikeras 1916. Sen fanns det fler banor, märkliga banor i Jämtland: Träbanan i Gastsjö, Gustabanan och Antes Enskeniga Järnväg. Den sista var särskilt intressant. Det här var ett roligt besök! Det är Järnvägsmuseiföreningen Jämtland som driver museet som är ganska nytt, ca tre år och visionerna är stora. Man har både lok och vagnar i lokstallet inne i Östersund och föreningen jobbar på att flytta dessa till Teknikland som ligger utanför mot Brunflo till. Jämtlands Järnvägsmuseum håller öppet 28 maj till 27 aug varje lörd kl 10-15 (utom midsommardan). Här finns massor med foton och böcker till försäljning. Det går att boka besök de tider museet inte är bemannat, tfn 063-208 47 eller 063-51 00 45.

Evelyns bageri i Norberg

Lämna ett svar

Åh… att surdegsbröd kan smaka så mycket… lite segt, lite ljust, nybakat med goda frön ovanpå och med kallt smör. I detta mycket unika lilla bageri med de stora smakerna mitt i Norberg finns det goda brödet till försäljning. Har ni vägarna förbi Norberg och Evelyns bageri är öppet så får ni bara inte missa det. Evelyn bakar medvetet. Hon väljer sina råvaror noga, det ska vara ekologiskt, närproducerat, naturligt och det ska smaka. Hon har valt sin miljö också, med omsorg. Inrett sitt bageri så där personligt hemtrevligt som ingen annan har det, egna unika avtryck i allt. Egentligen är hon miljöingenjör men så längtade hon efter hus och trädgård. Då flyttade hon hem till Norberg men där fanns inga jobb så vad göra? Ja, man startar ett surdegsbageri till exempel. Hon marknadsför sig ytterst personligt och bara genom djungeltelegrafen och Facebook, där man kan följa hennes bakande, vad hon har på gång och har man tur och bor i närheten så kan man genast gå dit. Hennes tider är ungefärliga så när brödet är slut, då stänger hon bageriet helt sonika. Jag var där häromveckan just innan hon skulle stänga och hon hade bara några småbröd kvar och en hel hög med skorpor. Lycka! Jag som egentligen inte äter bröd längre… hm, men Evelyns bröd måste bara ätas, det är fint och nyttigt bröd. Det brödet kan man bara inte låta bli. Det är fler som tycker det, skaran av tillbedjare växer. En som hänger hos Evelyn och mumsar är poeten, filosofen, författaren Lars Gustafsson, som numera bor i Norberg. Han har till och med tillägnat Evelyn en dikt, som finns på hans blogg här . Han har även översatt dikten till engelska, utlagd den 7 juni ”Evelyns bakery in Norberg”. Evelyns Bageri väcker känslor, så är det bara, man drabbas. Gå dit själva så får ni se.

Bageriet ligger strategiskt mittemot Elsas och utgör en motpool till det söta kondiset, det blir balans i Norberg nu. Hos Evelyn serveras både fikabuffet och soppluncher, vilket betyder rättvisemärkt krav-kaffe, surdegsbröd, smör och marmelad – krav förstås, kanske lite ost och annat, samt krav-soppa tillagat på de bästa råvaror hon kan hitta. Alla val är medvetna hos Evelyn och det är litet och trångt, vilket just är det trevliga, här gäller det att hänga på dörrlåset. Det där medvetna smittar av sig, det är nåt skönt med att själv få känna sig som en som också gör medvetna val. Att vara en som tänker till. Det blir så när man går till Evelyns. Hon håller öppet ons-fre 11-17 och lör-sön 9-15. Soppa serveras tor-fre kl 12. Men tiderna är som sagt lite ungefärliga…

En högst levande dalaskulptur!

1 svar

Alltså – jag måste bara visa några närbilder på Maria Björkroth, ni kanske såg henne på bilden i förra inlägget? Hon står där längst bak med sin röda kalufs. Visst höll jag på att ramla baklänges när Maria, som jobbar som museitjänsteman och hembygdskonsulent i Dalarna (präktigt värre alltså!), klev in på kansliet i Ludvika nu i onsdags. Jo, min haka föll ner….surprise! Hur ser hon ut? ”Jag ville se ut som en dalahäst!!” sa hon helt frankt och skrattade hjärtligt. Och det gjorde hon verkligen! Hon likande en dalahäst, en mycket glad sådan. Huvudet var rakat på sidorna och den nakna huden målad i dalahästens typiska dekor. En rödfärgad hårman toppade måleriet. Jag såg plötsligt att i Maria bor en sann konstnär, som använder sig själv som objekt, hon är modig, punkig, hon förändras ständigt, hon är en rebell mitt i allt det museipräktiga. När jag tänker efter så ser hon faktiskt alltid ny ut när man än träffar henne. Fast inte så här, inte som en dalahäst. Och hon måste ha hittat en alldeles speciell hårskapare i Falun som lyhört lyssnar, tänker, skissar och sen skrider till verket, den proceduren kan visst ta en vecka eller två. Tyvärr minns jag inte vad hon hette, hade gärna skrivit det här, men ett fantasifullt samarbete är det utan tvekan. Ja, Maria överraskar där man inte förväntar det, det blir som en kollision. Att hon vågar! Och det ser så bra ut, man blir glad själv!

Obs! Jag har fått information om att den som utförde konstverket heter Ann-Charlotte Stüffe och finns i Falun. Hon är colorist och stylist.