Ekorådet träffas

Idag har jag träffat Ekorådet. De hade sitt möte på Västanfors hembygdsgården där solen strålade och värmde som mitt i sommaren. Ekorådet är en mycket viktig del i Stiftelsen Ekomuseums verksamhet eftersom de representerar de ideella krafterna bakom  så många besöksmål i området. På mötet idag var det roligt att höra att sommarens  olika aktiviteter lockat väldigt mycket folk, kanske till och med mer än vanligt. Jag förundras och tänker att arrangemang som Röda jordens dag i Riddarhyttan, Järnests dag i Karmansbo, Trångforsdagen, Flogbersspelet i Smedjebacken, Hammardagen i Gravendal, berättarkvällar på Stollberg och alla hembygdsgårdars program och mycket mycket mer, helt enkelt inte skulle finnas utan engagerade människor i föreningar.

På bilden ses från vänster Lennart Lindgren från Hallstahammar, Svedvi-Berg hembygdsförening, Bertil Andersson från Ludvika, Gravendals byalag, Ekorådets ordförande Gunnar Ahl från Skinnskatteberg, Karmansbo, Lars Lysén från Hallstahammar,Trångfors smedja, Gun-Lis Gustafsson från Fagersta -Västanfors hembygdsförening, Sven- Olof Pettersson från Norbergs hembygdsförening och Karl-Erik Nohrstedt från Smedjebacken Väster Silfbergs vänner.

Anna Silfverin, Linda Lindblad och Markku Miettinen i MEKEN Smedjebacken

Hantverkslaboratoriet är ett centrum för kulturmiljöers hantverk, något som säkerligen kan intressera många föreningar och  kulturvårdare inom Ekomuseum Bergslagens områden och besöksmål. Själv stiftade jag bekantskap med verksamheten häromveckan när jag  besökte  byggnadsvårdshelgen i MEKEN, Smedjebacken. Linda Lindblad, som förresten är född och uppvuxen i Söderbärke och även känd som programledare i teverutan, var inbjuden för att berätta om Hantverkslaboratoriet, där hon arbetar. Verksamheten är knuten till Göteborgs universitet och har som uppgift att ta till vara, dokumentera och sprida kunskap om kulturmiljöernas hantverk. En mycket viktig uppgift anser jag. Hur restaureras till exempel våra unika slaggstensbyggnader på bästa sätt? Jag tänker på allt från ladugårdar, jordkällare, husgrunder och hela hus byggda i slaggflis eller gjuten slaggsten, ett byggnadsmaterial som troligtvis aldrig mer kommer att tillverkas. Hantverkslaboratoriet samlar in kunskaper från hantverkare som arbetar med traditionella hållbara metoder och sprider sedan kunskapen vidare in i framtiden, bland annat genom filmer och skrifter.

I oktober kommer ett stort konvent i Mariestad berättade Linda, det kan bli som en ny mötesplats för alla som berörs av kulturmiljöers  restaureringsbehov. Läs mer på Hantverkslaboratoriets webbplats.

Ingvar Henriksson, Emil Berglund, Katarina Pettersson, Thure Andersen och Sven Olof Juvas

Idag har Stiftelsen Ekomuseum Bergslagens ordförande, Ingvar Henriksson och jag själv träffat politiker och tjänstemän i Hallstahammars kommun. Lite oroliga var vi under resan dit eftersom Hallstahammar på årsstämman aviserat att de  ville gå ur samarbetet och inte längre bidraga med pengar. Det blev dock ett mycket trevligt och kunstruktivt möte med planer för framtiden. Kommunalrådet Katarina Pettersson och blivande ordföranden för kultur- och fritidsnämnden Thure Andersen hade med sig kulturchefen Sven Olof Juvas och kulturutvecklare Emil Berglund. Viktiga frågor ställdes om samverkan och delaktighet och vi pratade om meningen med Ekomuseum Bergslagen.  Hur vi tillsammans kan se till att Ekomuseum är synligt och ett attraktivt begrepp nu och  i framtiden. Det har ju gått några år sedan start. Då, för 20 år sedan var Ekomuseums idé och tanke väl förankrad och förborgad i de sju kommunerna. Med tiden kommer nya människor på alla poster, tider ändras. Den grundläggande idén  vattnas i värsta fall ur. Den behöver ventileras och förankras igen, och igen. Kanske till och med anpassas till tiden. Vi bestämde att, i någon form, starta en förankringsprocess med så många inblandade som möjligt, kanske seminarium eller workshop, vi får se.  Just nu bokar jag in möten med kommunernas kulturtjänstemän och de ideella föreningarna på löpande band. Roligast av allt just nu –    Hallstahammar är med igen.

Abrahamsgården i centrala Norberg

Norbergs kyrkby, eller centrala Norberg har rötterna kanske ända ner i 1200-talet. Norbergs bergslag är också en av de äldsta platserna för järnmalmsbrytning i Sverige. Strövar men runt ån och kyrkan upplever man ”bergslagskaraktäristiska” miljöer och en renodlad idyll faktiskt. Annat var det säkert förr. Min goda vän Marie Bjerndahl Swärd som bor centralt vid torget guidade mig runt idyllen som en vanlig måndag sent i augusti myllrade av liv och rörelse. Här finns matbutiker, konditori och kaféer, restaurang, pub, antikvariat, konst och hantverksbutik, second hand och skönhetssalong, ja det är ju allt man egentligen behöver.

En pratstund med Sven Olof Pettersson, ordförande i Norbergs hembygdsförening.

På Elsa Anderssons konditori träffade jag ganska nyblivna ordföranden för Norbergs hembygdsförening Sven Olof Pettersson. Vi bestämde att jag rätt snart ska åka till Karlberg hembygdsgård och för att träffa föreningens arbetsgrupp där. Sven Olof är förresten pensionerad plåtslagare och har nog koll på alla  plåttak i trakten. Kommande Ekorådsträff med representanter för idéella föreningar i Ekomuseum Bergslagen blir däremot nå´t helt nytt. Anita Helgesdotter kom också förbi, hon jobbar med kvinnoakademin i Norberg och pratar litteratur på biblioteket, dit hon var på väg.

Ing-Marie Pettersson Jensen, Besökscentrum vid Lapphyttan och Karlberg

Vi for ut till Karlbergs besökscentrum och träffade både Ing-Marie (Pim) och Ulf som hade fullt upp med förberedelserna för  årets järnframställning, men tog sig tid att visa oss utställningen av Norbergskonstnären Dal Edvin. Väldigt kul eftersom jag hört talas om Dal Edvin sedan jag var liten. En träfigur minns jag med namnet Dal Edvin inristat men naturligtvis har jag inte vetat att han levde ända till 1995.

Ulf Öman, Besökscentrum

Norbergs centrum av Dal Edvin.

Norbergs centrum någon gång på 1930-40-talet. På Elsa Anderssons konditori finns väggmålningar av Dal Edvin i ett av rummen, som alla kan se, för Elsas är nästan alltid öppet.

Teatermaskinen

I somras åkte jag till Riddarhyttan på teater och fick vara med om en berättelse om livet i Bergslagsskogarna förr. Historien blev berättad för mig, och resten av publiken, från en ovanlig scen, nämligen  skogen. Vi gick på stigar, satt i mossan eller på bänkar, rodde kyrkbåt på skogtjärn med vita näckrosor och blåsvart vatten,  åkte häst och vagn på grusväg, lyssnade, såg och upplevde.

Teatermaskinen

Genom Teatermaskinens föreställning ”Vi går en annan väg” mötte vi skogens människor deras liv och inte minst kamp för livet. I tretton timmar hölls publiken fängslad, visserligen uppdelad på två dagar, men ändå. Det är svårt att begripa hur folk klarade sig i skogarna här i Bergslagen på 1300-talet, med trolldom, köld och onda makter ständigt lurande. Föreställningen tog med publiken ända fram till 19oo-talet. En innehållsrik tidsresa, jag menar 600 år på 13 timmar kräver koncentration.

Teatermaskinen i Riddarhyttan är en sorts konst och historiemaskin, en mötesplats för  scenkonst, forskning och folkbildning. Själva ”Maskinhuset” är en mer eller mindre osannolik farkost i skogen, stor som en flyghangar. (På bilden syns bara halva byggnaden). Teateruset i skogen kan kanske symbolisera historia korsad med konstnärlig kreativitet och livet idag i Bergslagen. En idé finns om en bok som delvis knyter an till teaterföreställningen och som kan användas i skolor  och som studiecirkelmaterial lite varstans för att sprida kunskap.

Tog bilen och körde från Smedjebacken till Trångfors smedja nära Hallstahammar. På vinst och förlust. Jag hade tur, sådär 15-20 personer  var där och arbetade flitigt med att ställa i ordning allt till Trångforsdagen, som alltid infaller tredje söndagen i augusti. Smedjan ligger vackert vid Kolbäcksån som far fram rätt vilt just här, på  hitsidan av smedjan flyter vattnet i den grävda kanalen lite lugnare fram. Ja just vattnet är så klart en förutsättning för att smedjan överhuvudtaget skulle byggas här en gång i tiden.

Arbetslaget är ett verkligt entusiastisk gäng  ideell arbetskraft, helt enkelt eldsjälar, som alla arbetar för smedjas bevarande och de träffas varje måndag förmiddag. De verkar dessutom ha hur trevligt som helst, och det är inte minst viktigt. Kunskaper finns det gott om eftersom alla har lång arbetslivserfarenhet med sig från skilda yrken. Gemensamt är glädjen att träffas och viljan att göra allt tillgängligt och begripligt för den som vill komma hit och uppleva hur det gick till vid smedjan som var i drift från 1700-talet ända fram till 1915.

De stora vattenhjulen är återskapade, blåsmaskinen finns kvar och fungerar, härd och hammare är restaurerade och som sagt var på Trångforsdagen börjar hjulen snurra, härden glöda och hammaren  dunka. Tråkigt nog kan jag inte komma på söndag, men jag ser fram emot tredje söndagen i augusti 2014.

Röd jord från Riddarhyttan skimrar nästan åt guldockrahållet, rostad eller bränd är den skarpare och djupare röd. En mycket vacker kulör.  Jag måste helt enkelt prova att blanda med linolja och testa att måla något. Jordpigmenten har ju använts av konstnärer och till annat måleri sedan långt tillbaka i tiden och är verkligt sköna nyanser.

Det är genom forskning och  C14-metoden bevisat att det för otroliga 2 700 år sedan framställdes järn av den röda jorden i Riddarhyttetrakten. Det är nästan svårt att ta in, men så är det. Varje år på Röda Jordens dag, första söndagen i augusti, kan man dessutom få se hur det faktiskt gick till. Med hjälp av forskningsresultaten har man kunnat rekonstruera blästerugnar och  tack vare Riddarhytans hembygds- och intresseförening så levandegörs järnframtställningen. Klockan sju på morgonen börjar man elda i ugnen och vid tvåtiden är den lilla järnklumpen klar.

Att det också var strålande sensommarväder som lyste upp skogens djupgröna färger och kompletterade den röda jordens färgskala gjorde dagen till en upplevelse. Och så var kolbullarna jättegoda.