Jag blev bekant med  idéen om Ekomuseum Bergslagen för mer än trettio år sedan. (Hjälp vad tiden går)! Då, på den tiden praktiserade jag på Dalarnas museum. Museilektor Örjan Hamrin och landsantikvarie Erik Hofrén var i full aktion med att smida ekomusiala planer. Ekomuseer i England och Frankrike var inspirationen. Jag för min del tänkte att det här var ju toppen. Äntligen skulle mina egna hemtrakter kunna bli uppmärksammade för sin historia som jag, dessvärre, inte själv var så särskilt uppdaterad på då. Örjan frågade mig om jag besökt Flatenbergs hytta, nej det hade jag inte. Vid ett tillfälle när jag var i museets bibliotek och letade litteratur om  Söderbärketrakten ( mina hemtrakter) kom jag att bläddra i en stor tung bok med vackra bilder och text om Dalarna. Med spänning gick jag igenom registret. Men av cirka 4-500 sidor  fanns kanske en eller två sidor att läsa om Söderbärke och Smedjebacken,  något mer om Ludvika kanske.

Sedan dess har Bergslagsdelen av Dalarna blivit mera synligt, inte minst tack vare Stiftelsen Ekomuseum Bergslagen.

Från början handlade idén om ett Ekomuseum Västerbergslagen, alltså Ludvika och Smedjebackens kommuner, och 1984 kom en utredning och ett förslag sammanställt av Örjan Hamrin och Hans Rehnberg. Hur det sedan gick till att införliva sju kommuner i två län, Dalarna och Västmanland, vet jag inte men ett gigantiskt arbete måste det ha varit. Ett nätverksarbete som fortfarande ligger helt rätt i tiden eftersom samverkan över gränser mer eller mindre är ett måste när det ska sökas pengar. Men bortsett från det, Ekomuseum Bergslagen vore ingenting utan alla människor och föreningar.  Just nu, under juli, åker jag runt och upplever en helt enastående livskraft och entusiasm runt de besöksmål som ingår i Ekomuseum Bergslagen. Viljan och lusten att belysa Bergslagens historia finns verkligen. Och när det sker, ja då träffas folk från när och fjärran och Bergslagen lever här och nu.

Och apropå Örjan Hamrin, häromdagen hade jag förmånen att träffa honom och han hade en idé som vi snart ska fortsätta prata om.

Årets mesta sommardag hittills. Vi, min man och jag, kör till Karmansbo för att vara med om Järnets dag 2013. Mängder av bilar är parkerade på platsen. Jag öppnar bildörren och stiger rätt ut i ett smultronställe, alltså bokstavligen. Nere vid smedjan ringlar en lång kö  in i till föreställningen där vi får se hur järn valsas till stänger enligt gammal metod. Ett tungt, hett och mycket ljudligt lagarbete. En dramatisk föreställning för publiken som fått öronproppar och står på särskilt uppbyggda podier för att se bra.

Vi såg och hörde bra. Tre föreställningar gavs och det var så spännande att uppleva valsningen, eller lancashireprocessen, på riktigt, på platsen där det en gång hände.

Stort tack till Karmansbo bruksmiljös hembygdsförening som med ideellt arbete arrangerar Järnets dag varje sommar första lördagen i juli. På bilden ses Ordförande i Ekorådet, Gunnar Ahl, iklädd  smedens vita linneskjorta.

Till Maskinhuset i Grängesberg reste jag i lördags för att vara med på invigningen av sommarens konstutställning där. Maskinhuset är ett industriarv som heter duga, och en del i ”Konstrum Bergslagen”.

Här flödar ljuset in genom tusentals fönsterrutor och den enorma hallen som en gång inrymde Grängesbergsgruvans hissmaskineri är nu en plats för samtidskonst. Jag njuter av att uppleva  kombinationen industriarv och aktuella konstnärliga uttryck.

När man ändå är på det unika gruvområdet så är det bara att fortsätta sin vandring. ”Gruvgatan” är arkitektoniskt speciell och liksom monumental, området är helt enkelt upplevelsetätt. Flera museer finns. Mojsen med gruvhistira, Lokmuseet och en bit därifrån  det osannolika konserthuset Cassels. Se´n måsta man sitta still, varva ner och ta en fika i Trädgårdscaféets sköna omgivning.

Snart, eller ska man kanske säga äntligen, öppnas en permanent och övergripande utställning med konstverk av Paul Eriksson från Saxe, Söderbärke. Konstverk som för det mesta är snidade i trä, men även oljemålningar.

Samlingen som testamenterades till Söderbärke församling av konstnären som dog 1939 har tagits om hand av Söderbärke hembygdsförening. Genom åren har olika delar av samlingens nästan 300 föremål visats  i hembygdsgården. Nu kommer alltså en mera genomtänkt utställning att vara tillgänglig för alla intresserade i ett par renoverade rum i före detta pastorsexpeditionen.

Lagom till Söderbärkemöljan ska utställningen öppnas och platsen för utställningen är alltså pastorsexpeditionen i Söderbärke kyrkby.