Kulturchef Anne Lehnberg-Halén till höger och Raija Edvinson som ansvarar för turismen i Fagersta.

Jag är på turné. Träffar massor av folk. I tisdags var turen kommen till Fagersta kommun och i kommunhuset där träffade jag Anne och Raija. Anne Lehnberg-Halén är kulturchef och har att tampas med sparkrav denna höst. Ja det där känner jag igen, från mitt tidigare arbetsliv som kulturchef i Smedjebacken. Att föreslå nedskärningar är inte roligt. Detta drabbar dessvärre många småkommuner och kultur brukar då få stryka på foten. Det är en utmaning att beskriva konsekvenserna av det. Från Ekomuseums sida hoppas jag nu att besparingarna inte ska drabba detta gigantiska nätverk av tjänstemän, eldsjälar och politiker som startade för sådär 25 år sedan. Raija Edvinson och jag har ett gemensamt  förflutet i Ekomuseum Bergslagens tjänstemannagrupp sedan mitten av 90-talet. Hon arbetade då bland annat med ”Kanalsystrarna” , en grupp som samverkade och nätverkade utmed Strömsholms kanal. Det var faktiskt inte dumt alls. Kanalsystrarna kanske borde återuppstå. Tack för ett trevligt möte som gav mig både minnen, insikt och nya idéer. Jag håller tummarna för kulturen i Fagersta och ser fram emot fortsatt samarbete i tjänstemannagruppen.

Ingvar Henriksson, ordförande i Stiftelsen Ekomuseum Bergslagen.

Stiftelsen Ekomuseum Bergslagens styrelse samlades i Ahlbäcksalen i Smedjebacken  i fredags för höstens första möte. Själv var jag spänd och förväntansfull och  glömde helt bort att ta en gruppbild på de församlade ledamöterna. (Bilden ovan är från Maskinhuset i Grängesberg vid invigningen av sommarutställningen). Nåväl, de flesta kommuner var representerade på mötet och man diskuterade allvarliga frågeställningar som kommuners sparkrav med förslag om inställda betalningar till stiftelsen som följd och vikten av att hålla idén om Ekomuseum Bergslagen levande. Det är dags att åter besöka kommunernas styrelser för att lyfta fram Ekomuseum grundläggande idé och rapportera om verksamheten idag. Avslutningsvis konstaterades dock att sommarens alla hundratals aktiviteter runt  de 61 besöksmålen har varit ovanligt välbesökta, tack vare eller trots den fantastiskt fina sommaren är svårt att säga.

Ekorådet träffas

Idag har jag träffat Ekorådet. De hade sitt möte på Västanfors hembygdsgården där solen strålade och värmde som mitt i sommaren. Ekorådet är en mycket viktig del i Stiftelsen Ekomuseums verksamhet eftersom de representerar de ideella krafterna bakom  så många besöksmål i området. På mötet idag var det roligt att höra att sommarens  olika aktiviteter lockat väldigt mycket folk, kanske till och med mer än vanligt. Jag förundras och tänker att arrangemang som Röda jordens dag i Riddarhyttan, Järnests dag i Karmansbo, Trångforsdagen, Flogbersspelet i Smedjebacken, Hammardagen i Gravendal, berättarkvällar på Stollberg och alla hembygdsgårdars program och mycket mycket mer, helt enkelt inte skulle finnas utan engagerade människor i föreningar.

På bilden ses från vänster Lennart Lindgren från Hallstahammar, Svedvi-Berg hembygdsförening, Bertil Andersson från Ludvika, Gravendals byalag, Ekorådets ordförande Gunnar Ahl från Skinnskatteberg, Karmansbo, Lars Lysén från Hallstahammar,Trångfors smedja, Gun-Lis Gustafsson från Fagersta -Västanfors hembygdsförening, Sven- Olof Pettersson från Norbergs hembygdsförening och Karl-Erik Nohrstedt från Smedjebacken Väster Silfbergs vänner.

Anna Silfverin, Linda Lindblad och Markku Miettinen i MEKEN Smedjebacken

Hantverkslaboratoriet är ett centrum för kulturmiljöers hantverk, något som säkerligen kan intressera många föreningar och  kulturvårdare inom Ekomuseum Bergslagens områden och besöksmål. Själv stiftade jag bekantskap med verksamheten häromveckan när jag  besökte  byggnadsvårdshelgen i MEKEN, Smedjebacken. Linda Lindblad, som förresten är född och uppvuxen i Söderbärke och även känd som programledare i teverutan, var inbjuden för att berätta om Hantverkslaboratoriet, där hon arbetar. Verksamheten är knuten till Göteborgs universitet och har som uppgift att ta till vara, dokumentera och sprida kunskap om kulturmiljöernas hantverk. En mycket viktig uppgift anser jag. Hur restaureras till exempel våra unika slaggstensbyggnader på bästa sätt? Jag tänker på allt från ladugårdar, jordkällare, husgrunder och hela hus byggda i slaggflis eller gjuten slaggsten, ett byggnadsmaterial som troligtvis aldrig mer kommer att tillverkas. Hantverkslaboratoriet samlar in kunskaper från hantverkare som arbetar med traditionella hållbara metoder och sprider sedan kunskapen vidare in i framtiden, bland annat genom filmer och skrifter.

I oktober kommer ett stort konvent i Mariestad berättade Linda, det kan bli som en ny mötesplats för alla som berörs av kulturmiljöers  restaureringsbehov. Läs mer på Hantverkslaboratoriets webbplats.

Ingvar Henriksson, Emil Berglund, Katarina Pettersson, Thure Andersen och Sven Olof Juvas

Idag har Stiftelsen Ekomuseum Bergslagens ordförande, Ingvar Henriksson och jag själv träffat politiker och tjänstemän i Hallstahammars kommun. Lite oroliga var vi under resan dit eftersom Hallstahammar på årsstämman aviserat att de  ville gå ur samarbetet och inte längre bidraga med pengar. Det blev dock ett mycket trevligt och kunstruktivt möte med planer för framtiden. Kommunalrådet Katarina Pettersson och blivande ordföranden för kultur- och fritidsnämnden Thure Andersen hade med sig kulturchefen Sven Olof Juvas och kulturutvecklare Emil Berglund. Viktiga frågor ställdes om samverkan och delaktighet och vi pratade om meningen med Ekomuseum Bergslagen.  Hur vi tillsammans kan se till att Ekomuseum är synligt och ett attraktivt begrepp nu och  i framtiden. Det har ju gått några år sedan start. Då, för 20 år sedan var Ekomuseums idé och tanke väl förankrad och förborgad i de sju kommunerna. Med tiden kommer nya människor på alla poster, tider ändras. Den grundläggande idén  vattnas i värsta fall ur. Den behöver ventileras och förankras igen, och igen. Kanske till och med anpassas till tiden. Vi bestämde att, i någon form, starta en förankringsprocess med så många inblandade som möjligt, kanske seminarium eller workshop, vi får se.  Just nu bokar jag in möten med kommunernas kulturtjänstemän och de ideella föreningarna på löpande band. Roligast av allt just nu –    Hallstahammar är med igen.

Abrahamsgården i centrala Norberg

Norbergs kyrkby, eller centrala Norberg har rötterna kanske ända ner i 1200-talet. Norbergs bergslag är också en av de äldsta platserna för järnmalmsbrytning i Sverige. Strövar men runt ån och kyrkan upplever man ”bergslagskaraktäristiska” miljöer och en renodlad idyll faktiskt. Annat var det säkert förr. Min goda vän Marie Bjerndahl Swärd som bor centralt vid torget guidade mig runt idyllen som en vanlig måndag sent i augusti myllrade av liv och rörelse. Här finns matbutiker, konditori och kaféer, restaurang, pub, antikvariat, konst och hantverksbutik, second hand och skönhetssalong, ja det är ju allt man egentligen behöver.

En pratstund med Sven Olof Pettersson, ordförande i Norbergs hembygdsförening.

På Elsa Anderssons konditori träffade jag ganska nyblivna ordföranden för Norbergs hembygdsförening Sven Olof Pettersson. Vi bestämde att jag rätt snart ska åka till Karlberg hembygdsgård och för att träffa föreningens arbetsgrupp där. Sven Olof är förresten pensionerad plåtslagare och har nog koll på alla  plåttak i trakten. Kommande Ekorådsträff med representanter för idéella föreningar i Ekomuseum Bergslagen blir däremot nå´t helt nytt. Anita Helgesdotter kom också förbi, hon jobbar med kvinnoakademin i Norberg och pratar litteratur på biblioteket, dit hon var på väg.

Ing-Marie Pettersson Jensen, Besökscentrum vid Lapphyttan och Karlberg

Vi for ut till Karlbergs besökscentrum och träffade både Ing-Marie (Pim) och Ulf som hade fullt upp med förberedelserna för  årets järnframställning, men tog sig tid att visa oss utställningen av Norbergskonstnären Dal Edvin. Väldigt kul eftersom jag hört talas om Dal Edvin sedan jag var liten. En träfigur minns jag med namnet Dal Edvin inristat men naturligtvis har jag inte vetat att han levde ända till 1995.

Ulf Öman, Besökscentrum

Norbergs centrum av Dal Edvin.

Norbergs centrum någon gång på 1930-40-talet. På Elsa Anderssons konditori finns väggmålningar av Dal Edvin i ett av rummen, som alla kan se, för Elsas är nästan alltid öppet.

Teatermaskinen

I somras åkte jag till Riddarhyttan på teater och fick vara med om en berättelse om livet i Bergslagsskogarna förr. Historien blev berättad för mig, och resten av publiken, från en ovanlig scen, nämligen  skogen. Vi gick på stigar, satt i mossan eller på bänkar, rodde kyrkbåt på skogtjärn med vita näckrosor och blåsvart vatten,  åkte häst och vagn på grusväg, lyssnade, såg och upplevde.

Teatermaskinen

Genom Teatermaskinens föreställning ”Vi går en annan väg” mötte vi skogens människor deras liv och inte minst kamp för livet. I tretton timmar hölls publiken fängslad, visserligen uppdelad på två dagar, men ändå. Det är svårt att begripa hur folk klarade sig i skogarna här i Bergslagen på 1300-talet, med trolldom, köld och onda makter ständigt lurande. Föreställningen tog med publiken ända fram till 19oo-talet. En innehållsrik tidsresa, jag menar 600 år på 13 timmar kräver koncentration.

Teatermaskinen i Riddarhyttan är en sorts konst och historiemaskin, en mötesplats för  scenkonst, forskning och folkbildning. Själva ”Maskinhuset” är en mer eller mindre osannolik farkost i skogen, stor som en flyghangar. (På bilden syns bara halva byggnaden). Teateruset i skogen kan kanske symbolisera historia korsad med konstnärlig kreativitet och livet idag i Bergslagen. En idé finns om en bok som delvis knyter an till teaterföreställningen och som kan användas i skolor  och som studiecirkelmaterial lite varstans för att sprida kunskap.