Tog bilen och körde från Smedjebacken till Trångfors smedja nära Hallstahammar. På vinst och förlust. Jag hade tur, sådär 15-20 personer  var där och arbetade flitigt med att ställa i ordning allt till Trångforsdagen, som alltid infaller tredje söndagen i augusti. Smedjan ligger vackert vid Kolbäcksån som far fram rätt vilt just här, på  hitsidan av smedjan flyter vattnet i den grävda kanalen lite lugnare fram. Ja just vattnet är så klart en förutsättning för att smedjan överhuvudtaget skulle byggas här en gång i tiden.

Arbetslaget är ett verkligt entusiastisk gäng  ideell arbetskraft, helt enkelt eldsjälar, som alla arbetar för smedjas bevarande och de träffas varje måndag förmiddag. De verkar dessutom ha hur trevligt som helst, och det är inte minst viktigt. Kunskaper finns det gott om eftersom alla har lång arbetslivserfarenhet med sig från skilda yrken. Gemensamt är glädjen att träffas och viljan att göra allt tillgängligt och begripligt för den som vill komma hit och uppleva hur det gick till vid smedjan som var i drift från 1700-talet ända fram till 1915.

De stora vattenhjulen är återskapade, blåsmaskinen finns kvar och fungerar, härd och hammare är restaurerade och som sagt var på Trångforsdagen börjar hjulen snurra, härden glöda och hammaren  dunka. Tråkigt nog kan jag inte komma på söndag, men jag ser fram emot tredje söndagen i augusti 2014.

Röd jord från Riddarhyttan skimrar nästan åt guldockrahållet, rostad eller bränd är den skarpare och djupare röd. En mycket vacker kulör.  Jag måste helt enkelt prova att blanda med linolja och testa att måla något. Jordpigmenten har ju använts av konstnärer och till annat måleri sedan långt tillbaka i tiden och är verkligt sköna nyanser.

Det är genom forskning och  C14-metoden bevisat att det för otroliga 2 700 år sedan framställdes järn av den röda jorden i Riddarhyttetrakten. Det är nästan svårt att ta in, men så är det. Varje år på Röda Jordens dag, första söndagen i augusti, kan man dessutom få se hur det faktiskt gick till. Med hjälp av forskningsresultaten har man kunnat rekonstruera blästerugnar och  tack vare Riddarhytans hembygds- och intresseförening så levandegörs järnframtställningen. Klockan sju på morgonen börjar man elda i ugnen och vid tvåtiden är den lilla järnklumpen klar.

Att det också var strålande sensommarväder som lyste upp skogens djupgröna färger och kompletterade den röda jordens färgskala gjorde dagen till en upplevelse. Och så var kolbullarna jättegoda.

Det kom en inbjudan från Hallstahammar. Stiftelsen Ekomuseum Bergslagens ordförande Ingvar Henriksson och jag åkte dit. Där finns en idé om att använda områdets industrihistoriska platser till upplevelser, inte bara av det historiska slaget, utan också artistiska upplevelser, och varför inte av världsklass. Och det är verkligen häftigt och framsynt  att kombinera vår lokala historia med samtidskonst. Att öppna upp de ofta slitna men ack så vackra och karaktäristiska byggnaderna för allmänheten och dessutom skapa tillfällen för konstnärer av olika slag att nå ut och fram till fler. Det gilla jag. Faktum är att det inom Ekomuseum Bergslagens område, i och i närheten av besöksmålen redan händer en del saker i den riktningen. Flera platser, tänker på Maskinhuset i Grängesberg och MEKEN  i Smedjebacken, visar konst på nationell nivå.  I till exempel Ruhrområdet i Tyskland har sån´t här pågått länge, de jättestora nedlagda industrierna fylls med folk och aktivitet igen. Nu är det Bergslagens tur eller hur.  Det svåra kan vara att få hit tillräckligt med publik. I Ekomuseum Bergslagen jobbas det för fullt på lokal nivå för att levandegöra. Föreningar och andra organisationer och entreprenörer på plats är säkert också en förutsättning för en bra utveckling av internationella kulturevenemang i området.

I Hallstahammar bjöds vi på en ovanligt häftig klarinettupplevelse i smedjan innan vi vandrade utmed Kolbäcksån, eller Bergslagsälven, i sällskap med bland annat kulturminister Lena Adelsson Liljerot och Hallstahammars  kommunalråd Catarina Pettersson. Ett par dagar efter besöket läste jag i tidningen att staten kommer att ge arbetslivsmuseerna några extra miljoner. Alltid något.

Jag blev bekant med  idéen om Ekomuseum Bergslagen för mer än trettio år sedan. (Hjälp vad tiden går)! Då, på den tiden praktiserade jag på Dalarnas museum. Museilektor Örjan Hamrin och landsantikvarie Erik Hofrén var i full aktion med att smida ekomusiala planer. Ekomuseer i England och Frankrike var inspirationen. Jag för min del tänkte att det här var ju toppen. Äntligen skulle mina egna hemtrakter kunna bli uppmärksammade för sin historia som jag, dessvärre, inte själv var så särskilt uppdaterad på då. Örjan frågade mig om jag besökt Flatenbergs hytta, nej det hade jag inte. Vid ett tillfälle när jag var i museets bibliotek och letade litteratur om  Söderbärketrakten ( mina hemtrakter) kom jag att bläddra i en stor tung bok med vackra bilder och text om Dalarna. Med spänning gick jag igenom registret. Men av cirka 4-500 sidor  fanns kanske en eller två sidor att läsa om Söderbärke och Smedjebacken,  något mer om Ludvika kanske.

Sedan dess har Bergslagsdelen av Dalarna blivit mera synligt, inte minst tack vare Stiftelsen Ekomuseum Bergslagen.

Från början handlade idén om ett Ekomuseum Västerbergslagen, alltså Ludvika och Smedjebackens kommuner, och 1984 kom en utredning och ett förslag sammanställt av Örjan Hamrin och Hans Rehnberg. Hur det sedan gick till att införliva sju kommuner i två län, Dalarna och Västmanland, vet jag inte men ett gigantiskt arbete måste det ha varit. Ett nätverksarbete som fortfarande ligger helt rätt i tiden eftersom samverkan över gränser mer eller mindre är ett måste när det ska sökas pengar. Men bortsett från det, Ekomuseum Bergslagen vore ingenting utan alla människor och föreningar.  Just nu, under juli, åker jag runt och upplever en helt enastående livskraft och entusiasm runt de besöksmål som ingår i Ekomuseum Bergslagen. Viljan och lusten att belysa Bergslagens historia finns verkligen. Och när det sker, ja då träffas folk från när och fjärran och Bergslagen lever här och nu.

Och apropå Örjan Hamrin, häromdagen hade jag förmånen att träffa honom och han hade en idé som vi snart ska fortsätta prata om.

Årets mesta sommardag hittills. Vi, min man och jag, kör till Karmansbo för att vara med om Järnets dag 2013. Mängder av bilar är parkerade på platsen. Jag öppnar bildörren och stiger rätt ut i ett smultronställe, alltså bokstavligen. Nere vid smedjan ringlar en lång kö  in i till föreställningen där vi får se hur järn valsas till stänger enligt gammal metod. Ett tungt, hett och mycket ljudligt lagarbete. En dramatisk föreställning för publiken som fått öronproppar och står på särskilt uppbyggda podier för att se bra.

Vi såg och hörde bra. Tre föreställningar gavs och det var så spännande att uppleva valsningen, eller lancashireprocessen, på riktigt, på platsen där det en gång hände.

Stort tack till Karmansbo bruksmiljös hembygdsförening som med ideellt arbete arrangerar Järnets dag varje sommar första lördagen i juli. På bilden ses Ordförande i Ekorådet, Gunnar Ahl, iklädd  smedens vita linneskjorta.

Till Maskinhuset i Grängesberg reste jag i lördags för att vara med på invigningen av sommarens konstutställning där. Maskinhuset är ett industriarv som heter duga, och en del i ”Konstrum Bergslagen”.

Här flödar ljuset in genom tusentals fönsterrutor och den enorma hallen som en gång inrymde Grängesbergsgruvans hissmaskineri är nu en plats för samtidskonst. Jag njuter av att uppleva  kombinationen industriarv och aktuella konstnärliga uttryck.

När man ändå är på det unika gruvområdet så är det bara att fortsätta sin vandring. ”Gruvgatan” är arkitektoniskt speciell och liksom monumental, området är helt enkelt upplevelsetätt. Flera museer finns. Mojsen med gruvhistira, Lokmuseet och en bit därifrån  det osannolika konserthuset Cassels. Se´n måsta man sitta still, varva ner och ta en fika i Trädgårdscaféets sköna omgivning.

Snart, eller ska man kanske säga äntligen, öppnas en permanent och övergripande utställning med konstverk av Paul Eriksson från Saxe, Söderbärke. Konstverk som för det mesta är snidade i trä, men även oljemålningar.

Samlingen som testamenterades till Söderbärke församling av konstnären som dog 1939 har tagits om hand av Söderbärke hembygdsförening. Genom åren har olika delar av samlingens nästan 300 föremål visats  i hembygdsgården. Nu kommer alltså en mera genomtänkt utställning att vara tillgänglig för alla intresserade i ett par renoverade rum i före detta pastorsexpeditionen.

Lagom till Söderbärkemöljan ska utställningen öppnas och platsen för utställningen är alltså pastorsexpeditionen i Söderbärke kyrkby.