Blåsiga dagar får man tankar

Igår var det en blåsig mellandag som jag spenderade på kansliet, begravd i papper. Det låter väl tråkigt, jovisst –  MEN det händer ändå saker hela tiden, så som det där telefonsamtalet med Oslo. Jag hade ett fantastiskt fint samtal med Maj Hirdmans dotter Birgit, som bor i Oslo, en fin och mycket kultiverad dam av äldre årgång.

Maj Hirdman är omskriven i Järnladies och det var helt Yvonne Grönings förtjänst, det var Yvonne som absolut ville skriva om henne och det var helt rätt, därför att Maj Hirdman var en riktig kämpe och överlevare. Hon kallades ”Röda Maja” i Norberg eftersom hon agiterade för solidaritet. Hon var egensinnig och mycket begåvad. Så småningom gifte hon sig med Gunnar Hirdman, en intellektuell som var studieledare på ABF och som med tiden blev riksansvarig för hela ABF. Han tillbringade somrarna på Brunnsvik utanför Ludvika, där dottern Birgit fick vara med. Det var underbara somrar, berättade hon i telefon från Oslo.

Birgit har i sin ägo en brevsamling på ca 100 brev, ett ömsint förvaltat arv från modern. Det är en brevväxling mellan Maj Hirdmans föräldrar, alltså Birgits morföräldrar och är, som hon säger, en riktig skatt, en unik skildring av ett ungt pars liv, tankar och strävan här i Bergslagen på 1880-talet. Den samlingen skulle kunna bli en underbar läsning för alla, ja vi skulle kunna göra en fin bok av breven med fotografier från tiden. Det var det vi pratade om, brevsamlingen blir en gåva till Bergslagen. Hm…vi håller visst på att bygga upp en liten förlagsverksamhet här…??  Jaa, men aptitliga böcker är ett bra sätt att sprida historia till alla. Och historia är nödvändigt för vårt inre lugn, det ger visshet. Man får förståelse för tid och för folks rörelser i tiden. Ekomuseum Bergslagen är en bra utgångspunkt för dylika ting.

En brevbok skulle kunna ge en fin bild av Bergslagen, av en verklighet , om flytt från Värmland till Bergslagen, om umbäranden, jakten efter försörjning, om längtan, kärlek och planer, om familjeliv och barn innan fadern dog i förtid. Maj var bara fem år när hon blev faderlös, hon föddes 1888 i Söderbärke i södra Dalarna. Hennes mor Matilda ”Tilda” Johannesdotter bevarade omsorgsfullt alla brev mellan makarna och överlät senare samlingen till dottern Birgit.

Tanken är mycket lockande. Jag vill själv absolut läsa den boken, det finns inget mer spännande än att läsa om människors verkligheter. Så hur göra? Jo, det är nog bara att börja dra i tråden…

Riksintressen i Grängesberg

Det är väl klart att Grängesberg som var ett nav i svensk gruvindustri i si så där 100 år är av riksintresse – eller borde vara det. Folk glömmer så fort, det är ett problem! Dalarnas museum satte upp både Stora Hagen och Källfallet på riksintresselistan redan på 1970-talet. Örjan Hamrin mejlade till mig angående detta. Det som förvånade många då var att denna typ av bebyggelse inte normalt ingick i riksintressen vid den tiden. Ja, det är nästan ordagrant ur Örjans mejl. Kan vara bra för oss övriga att veta, vi som är intresserade av gammal kulturhistorisk bebyggelse. Stora Hagen överlevde i alla fall, men Källfallet…

Örjan skriver vidare att de försökt rädda Källfallet i flera omgångar. År 1984 (?) rev Grangärdehem två av husen, men Erik Hofrén, som då var länsmuseichef, anmälde detta och den fortsatta rivningen avbröts. Sen tog en privat ägare över. Till en början gick det bra. Man reparerade taken och hela området hyrdes ut. Men efter hand blev det nya ägare, som blev mindre seriösa. På slutet fanns bara en konkursförvaltare. Ingen ägde husen! Då jobbade man för att få in en tysk bank som ägare för att göra fritidshus, men detta sprack efter något år. Den norska ägarbanken som jag hörde talas om då, finns den? Det kände inte Örjan till. Men just nu har Ludvika kommun begärt att få upplösa riksintresset för rivning. Riksantikvarieämbetet har efter viss tvekan inte sett någon lösning. Här gäller det att komma med idéer, skriver Örjan. Det behövs investeringar! Det är också dyrt att riva nämligen.

Tänk om man kunde rädda husen, renovera lite lagom mycket bara. Beräkningarna har landat på ca 1 miljon per hus, så där lite schablonmässigt uppskattat känns det som. Det är visst 19 hus kvar, ja – raden av hus är lång. Jag räknade dem aldrig. Det betyder i så fall minst 19 miljoner kr. Mycket pengar. Men husen är så speciella…..jag skulle nästan kunna tänka mig att bo i ett av dem själv! Kanske skulle man bilda ett äldrekollektiv för oss 40-talister? Två hushåll per hus? Och använda ett av husen gemensamt för mat och samling. Vi som gillar att ströva på skogen, vandra, cykla eller bara gå runt och fundera över samband, orsak och verkan….ja lite sånt. Grängesberg är klart spännande.

Karin Ferner på Dalarnas museum


Skynda, skynda till Dalarnas museum!! Silversmeden Karins Ferners Kuriosakabinett står till och med söndag, en fantastisk utställning som ni hinner se, ni som inte bor så långt härifrån – om ni inte redan sett den. Den visar mötet mellan silversmeden och dalakulturen med ett starkt inslag av återbruk. Som hon själv skriver: silver och textil samarbetar och formar gemensamt annorlunda smycken. I en fyra meter lång glasmonter gör jag min egen ”terracotta-armé” på dalavis med färggranna provdockor klädda i snörliv och smycken. Hon gör det bra den här människan!! Hennes smycken är helt underbara. Och lekfullheten….och färgerna…..man blir så glad!

Museimässa på Dalarnas museum

Nu är vi här! Det är Eva Långberg med vårt gemensamma projekt Bröd i Bergslagen och jag själv som vaktar vår monter. Kl är 11, vi har varit här en timme och det strosar in besökare så sakteliga i museet. De flanerar förbi och kastar lite försiktiga blickar, bäst låta dem göra det. Att kasta sig över folk är nog ingen bra idé. Vi turas om att sitta här, Eva och jag, och då kan vi gå runt och strosa lite själva på mässan och kolla in de andra. Det finns 18 st till som visar upp sig här på mässan.

Vi ska vara här hela dagen idag, fram till kl 17 och sen imorrn lördag också mellan kl 10-15. Jag har laddat upp med böcker och gamla skrifter och säljer till mässpriser, special med andra ord. Är ni i närheten kan det löna sig att titta in på museet. Gratis entré – det är väldigt sympatiskt.

Mer om Grängesberg och gruvan

När jag var på Mojsen nu sist så tittade jag i en bok som låg framme som hette MALM kort och gott. Boken beskrev Grängesbergskoncernen i bild inför 100-årsjubileet 1953, redaktör var Ebo Dahlbäck. Många fina bilder fanns i boken och självklart hette fotografen Lennart Nilsson. Jo visst, det är den berömde! Han med ”Ett barn blir till”, han som nu jobbar med cellfotografering på Karolinska i Stockholm. Boken hade vi inte i vårt eget referensbibliotek, så nu har jag beställt den på nätet, glad att den fanns för 70 kr plus porto. Absolut värd att ha. Bara för bildjournalistiken om inte annat.

På väggen i sammanträdesrummet på Mojsen (där finns ett ståtligt Carl Malmstensmöblemang också) hänger en jätteförstoring av en av bilderna ur boken: gruvarbetare som tar sig en tupplur. En skarp bild. De sov just här i Mojsen efter sin lunch. När jag bläddrade i boken så förstod jag på djupet hur viktig Grängesbergs gruva verkligen har varit. Det var en av Sveriges största arbetsplatser och ett nav för gruvindustrin som även drog sig uppåt fyndigheterna i norra Lappland: Kirunavaara, Luossavaara, Malmberget m.fl. Sen hörde ju hamnarna i Oxelösund, Luleå och Narvik till koncernen, där också de stora masugnarna ligger idag. När Grängesbergs gruva lade ner 1989 var just denna starka epok över. Men det ser onekligen ut som om gruvverksamheten ska återuppstå igen, mer järn finns att hämta och tekniken har förfinats. Men det blir annorlunda denna gång, gamla tider får man aldrig tillbaka. Sveriges berömda välfärd och starka utveckling har sina djupa rötter i Grängesberg, ett mönstersamhälle skapades och den första fackföreningen bildades redan 1893. Här började verkligen 1900-talets Sverige på allvar.

Damlaget i fotboll i Grängesberg

Det här är damlaget, en helt otrolig bild i mitt tycke. Den togs år 1923 och damerna ser ut att stå på trappan till Cassels ovanför gruvområdet. Bilden hänger i ett av sidorummen på Mojsen i Grängesberg. Idrottsrörelsen drog igång tidigt i samhället och IFK Grängesberg bildades 1905 och sen fanns det även ”kvartersgäng som kallade sig typ Sport, Ymer och Olympia. Alltså – jag kan inte titta mig mätt på bilden av damerna! Hon den kavata med armarna i sidan längst till vänster. Hennes namn är okänt, vem är hon? Hon ser så tuff ut, hur gick det för henne i livet tro? Och titta på fötterna, vad har de alla för skodon på sig? Ja, såna här fotbeklädnader får man nästan kalla för skodon. Det är inte några fotbollsskor precis, såna fanns ju inte då förstås. Men snygga tröjor hade de i alla fall…och puffiga vida shorts, hemsydda kanske. Men skorna! Damerna spelade fotboll iförda klackskor eller stövlar. Man tager vad man haver därhemma. Rätt så skönt att slippa kraven på full utrustning! Livet blir ju så mycket enklare och roligt hade de säkert när de sparkade boll – trots klackarna.

Övre raden från vänster: okänd, Anna Jansson, Anna Adolfsson, Margit Gylling, okänd.
Nedre raden från vänster: okänd (hon den kavata), Linnea Andersson, Linnea Heed, Anna Malmberg, Rosa Dahlberg.

Källfallet och Stora Hagen

Det gick från sensommarvärme direkt till höst. Min japanske gäst Kazu Ohara och jag skulle uppåt finnmarken igår på förmiddagen men vädret svängde totalt. Hällregn gjorde att vi fastnade i Grängesberg, vi hann precis med att besöka de två gamla bruksgatorna, Källfallet  byggt 1896 och Stora Hagen byggt 1898, innan himlen öppnade sig. Husen blev förebilder för arbetarbostäder i hela landet. Inspirationen kom från England och Grängesbergs gruva ägdes också av den engelske finansfursten Sir Ernest Cassel, han som skänkte den vackra byggnaden på höjden ovanför gruvan till Grängesbergsborna, det som liknar ett grekiskt tempel och kallas Cassels donation, numera bara Cassels rätt och slätt. Samhället runt Grängesbergs gruva blev överhuvudtaget ett mönster för industrisamhällen i Sverige.

Källfallet är helt övergivet numera och ägs av en norsk bank (!) som inte gör något alls åt husen, de vill visst inte ens sälja dem…. Planer har funnits på upprustning men men….nu står de gamla husen där och vittrar långsamt och säkert. Synd på så udda fina hus. Motpolen Stora Hagen har liknande hus, men är bebodda och omhändertagna. Ett bostadsbolag äger och förvaltar husen och där kan man hyra lägenhet. Kazu Ohara gillar gamla byggnader, som arkitekt dokumenterar han allt han ser.

Sen kom hällregnet. Vi fastnade på Mojsen uppe i gruvområdet istället. Där är öppet dagligen i veckorna mellan 10-15, tfn 0240-217 40, www.mojsen.se. En som heter Stig jobbar där och Anders Hjalmar var på plats och visade oss runt. Vi tittade mycket på gamla svartvita foton, alltid intressant. Rent märkvärdigt skarpa bilder. Jag ska visa några fina i nästa inlägg.

Besök från Japan!

Igår måndag var jag ute och körde hela dan med professor och arkitekt Kazu Ohara från Yokohama University söder om Tokyo. Det blev 30 mil! Han är en sann ekomuseivän och är själv engagerad i några japanska ekomuseer. Det är inte första gången han besöker Ekomuseum Bergslagen, nej då – han återkommer regelbundet. Den här gången önskade han besöka platser som han inte varit på förut.

Jag plockade upp honom i Västerås och först for vi till Trångfors smedja i Hallstahammar eftersom det var måndag och då jobbar medlemmarna. Varje måndag mellan 8-12 möts de i smedjan och sen uträttas det saker som för verksamheten framåt. Han besökte Trångfors på 1990-talet, men det har hänt saker där sen dess. Vi gick också och tittade på det fina museikraftverket från 1898 på andra sidan strömmen. Lennart Lindgren från föreningen guidade oss på den rundan. Sen blev det idel nya platser. Internationella Galleri Astley i Uttersberg, Krampen, ryssläger och tvättstuga för blivande utställning, Kolarbyn utanför Skinnskatteberg, suggestiv miljö i skogen. De hade gäster i sina kojor även så här lite på höstkanten, det lagades mat på öppen eld lite här och där i skogen, ett minst sagt udda boende som lockar många. Vi vandrade runt, var nere vid sjön och spanade på bastun ute på en udde. Det började regna men det verkade inte direkt beröra de som bodde där. Tuffa gäster!

Vi avslutade turen med Bockhammar och Ebba Brahes underbara rosa lusthus från 1600-talet som liksom flyter på vattnet. Ekomuseums sanna pärla! Den pärlan hade Kazu Ohara ännu inte sett och trots regnet så var stämningen i och runt lusthuset skimrande skön – precis som alltid. Sen var det kväll och vi for till Ludvika. God natt. Idag tisdag blir det en tur uppåt finnmarken och sen far vår japanske vän vidare till Falun. Snart dags att åka till Japan kanske?

Mälarslotten Gripsholm och Mälsåker

Vi genomförde årets ekorådsresa i fredags den 2 september. Hela dan var vi ute och for i en fullsatt buss, 52 personer, ideella medarbetare. Vi besökte Gripsholms slott och Mälsåkers slott, båda söder om Mälaren. Gripsholm är ett fantastiskt slott, alldeles intill Mariefred. Underbar miljö, jag glömmer bort hur vackert där är, har varit där flera gånger förr men ändå känns det nytt….. Vi var även en inne på Grafikens hus en runda och tittade på utställningarna och verkstan. Det ligger inrymt i den gamla Kungsladugården nära slottet. Lena Cronqvist visade fin grafik i stora hallen. Sen bar det av till Mälsåker på Stallarholmen, det slottet ligger ovanför Strängnäs. Det är ett syskonslott till Strömsholms slott som är ett besöksmål i Ekomuseum Bergslagen. Tessin den äldre har lämnat spår från 1600-talets barock i de båda och de är lika. Båda slotten är också av typen sommarslott.

Slottet Mälsåker är som en saga, det brann den kalla vintern 1945 och yttertaket rasade in, katastrof. Men det har restaurerats under Riksantikvarieämbetets ledning på 1990-talet och en bygghytta, som blev nationellt känd, skapades intill slottet. Sen tog pengarna slut och det innan man var färdig. Det är restaureringsarbetet man tittar på vid besöket. Mycket intressant, mycket kvar att göra men det ger sig nog med tiden. Snart tar Statens Fastighetsverk över slottet. Nån gång kanske man fortsätter att restaurera. Eller man bevarar det som det är…..det står ju där som en liten dröm.

Mälsåker (slottet på åkern vid Mälaren) ligger vackert just vid sjökanten och intill ligger Bertas café i en gammal iordningsställd ryssbarack (från ett ryssläger på 1940-talet). Caféet är fint! Och slottet är öppet för besök sommartid, det kan vara bra att veta för er som får lust att se denna plats. Det är ett unikt besöksmål och besöksverksamheten drivs dessutom av en ideell förening, vilket vi alla gillade förstås. Mälsåker var dagens absoluta höjdpunkt.

Samling i köket på Ludvika Gammelgård

Här sitter de vid fikabordet i köket i Hällsjöns gamla gästgiveri, de som jobbar på Ludvika Gammelgård. Jag har mitt kansli vägg i vägg med köket och tittar in till dem ibland. Förmiddagsfikat är heligt, då avhandlas alla möjliga viktiga spörsmål. Från vänster sitter Alf, sen kommer Tina Lindbom Frejd som är gårdsfogde och ansvarig för Gammelgårdens verksamhet. Därefter kommer Cajs-Marie, Leif i bortre högsätet, Janne, Micke, Elisabet, Pelle och så Macke i hitre högsätet och han sitter med ryggen till. Några personer saknas dessutom. Det är inte alltid så här mycket folk, det är just detta sista år vilket nog beror på arbetsmarknadsåtgärder. Med så många personer så blir det mycket gjort här på Gammelgården fast alla jobbar inte heltid. Här behövs många händer, en hembygdsgård är arbetskrävande med alla hus och utomhusytor som hela tiden måste skötas och underhållas för att stå emot naturens strävan att skapa oordning, förfall och kaos – tänk på tidspilen som jag skrev om igår! Jobbig pil!