Mer om Grängesberg och gruvan

När jag var på Mojsen nu sist så tittade jag i en bok som låg framme som hette MALM kort och gott. Boken beskrev Grängesbergskoncernen i bild inför 100-årsjubileet 1953, redaktör var Ebo Dahlbäck. Många fina bilder fanns i boken och självklart hette fotografen Lennart Nilsson. Jo visst, det är den berömde! Han med ”Ett barn blir till”, han som nu jobbar med cellfotografering på Karolinska i Stockholm. Boken hade vi inte i vårt eget referensbibliotek, så nu har jag beställt den på nätet, glad att den fanns för 70 kr plus porto. Absolut värd att ha. Bara för bildjournalistiken om inte annat.

På väggen i sammanträdesrummet på Mojsen (där finns ett ståtligt Carl Malmstensmöblemang också) hänger en jätteförstoring av en av bilderna ur boken: gruvarbetare som tar sig en tupplur. En skarp bild. De sov just här i Mojsen efter sin lunch. När jag bläddrade i boken så förstod jag på djupet hur viktig Grängesbergs gruva verkligen har varit. Det var en av Sveriges största arbetsplatser och ett nav för gruvindustrin som även drog sig uppåt fyndigheterna i norra Lappland: Kirunavaara, Luossavaara, Malmberget m.fl. Sen hörde ju hamnarna i Oxelösund, Luleå och Narvik till koncernen, där också de stora masugnarna ligger idag. När Grängesbergs gruva lade ner 1989 var just denna starka epok över. Men det ser onekligen ut som om gruvverksamheten ska återuppstå igen, mer järn finns att hämta och tekniken har förfinats. Men det blir annorlunda denna gång, gamla tider får man aldrig tillbaka. Sveriges berömda välfärd och starka utveckling har sina djupa rötter i Grängesberg, ett mönstersamhälle skapades och den första fackföreningen bildades redan 1893. Här började verkligen 1900-talets Sverige på allvar.

Damlaget i fotboll i Grängesberg

Det här är damlaget, en helt otrolig bild i mitt tycke. Den togs år 1923 och damerna ser ut att stå på trappan till Cassels ovanför gruvområdet. Bilden hänger i ett av sidorummen på Mojsen i Grängesberg. Idrottsrörelsen drog igång tidigt i samhället och IFK Grängesberg bildades 1905 och sen fanns det även ”kvartersgäng som kallade sig typ Sport, Ymer och Olympia. Alltså – jag kan inte titta mig mätt på bilden av damerna! Hon den kavata med armarna i sidan längst till vänster. Hennes namn är okänt, vem är hon? Hon ser så tuff ut, hur gick det för henne i livet tro? Och titta på fötterna, vad har de alla för skodon på sig? Ja, såna här fotbeklädnader får man nästan kalla för skodon. Det är inte några fotbollsskor precis, såna fanns ju inte då förstås. Men snygga tröjor hade de i alla fall…och puffiga vida shorts, hemsydda kanske. Men skorna! Damerna spelade fotboll iförda klackskor eller stövlar. Man tager vad man haver därhemma. Rätt så skönt att slippa kraven på full utrustning! Livet blir ju så mycket enklare och roligt hade de säkert när de sparkade boll – trots klackarna.

Övre raden från vänster: okänd, Anna Jansson, Anna Adolfsson, Margit Gylling, okänd.
Nedre raden från vänster: okänd (hon den kavata), Linnea Andersson, Linnea Heed, Anna Malmberg, Rosa Dahlberg.

Källfallet och Stora Hagen

Det gick från sensommarvärme direkt till höst. Min japanske gäst Kazu Ohara och jag skulle uppåt finnmarken igår på förmiddagen men vädret svängde totalt. Hällregn gjorde att vi fastnade i Grängesberg, vi hann precis med att besöka de två gamla bruksgatorna, Källfallet  byggt 1896 och Stora Hagen byggt 1898, innan himlen öppnade sig. Husen blev förebilder för arbetarbostäder i hela landet. Inspirationen kom från England och Grängesbergs gruva ägdes också av den engelske finansfursten Sir Ernest Cassel, han som skänkte den vackra byggnaden på höjden ovanför gruvan till Grängesbergsborna, det som liknar ett grekiskt tempel och kallas Cassels donation, numera bara Cassels rätt och slätt. Samhället runt Grängesbergs gruva blev överhuvudtaget ett mönster för industrisamhällen i Sverige.

Källfallet är helt övergivet numera och ägs av en norsk bank (!) som inte gör något alls åt husen, de vill visst inte ens sälja dem…. Planer har funnits på upprustning men men….nu står de gamla husen där och vittrar långsamt och säkert. Synd på så udda fina hus. Motpolen Stora Hagen har liknande hus, men är bebodda och omhändertagna. Ett bostadsbolag äger och förvaltar husen och där kan man hyra lägenhet. Kazu Ohara gillar gamla byggnader, som arkitekt dokumenterar han allt han ser.

Sen kom hällregnet. Vi fastnade på Mojsen uppe i gruvområdet istället. Där är öppet dagligen i veckorna mellan 10-15, tfn 0240-217 40, www.mojsen.se. En som heter Stig jobbar där och Anders Hjalmar var på plats och visade oss runt. Vi tittade mycket på gamla svartvita foton, alltid intressant. Rent märkvärdigt skarpa bilder. Jag ska visa några fina i nästa inlägg.

Besök från Japan!

Igår måndag var jag ute och körde hela dan med professor och arkitekt Kazu Ohara från Yokohama University söder om Tokyo. Det blev 30 mil! Han är en sann ekomuseivän och är själv engagerad i några japanska ekomuseer. Det är inte första gången han besöker Ekomuseum Bergslagen, nej då – han återkommer regelbundet. Den här gången önskade han besöka platser som han inte varit på förut.

Jag plockade upp honom i Västerås och först for vi till Trångfors smedja i Hallstahammar eftersom det var måndag och då jobbar medlemmarna. Varje måndag mellan 8-12 möts de i smedjan och sen uträttas det saker som för verksamheten framåt. Han besökte Trångfors på 1990-talet, men det har hänt saker där sen dess. Vi gick också och tittade på det fina museikraftverket från 1898 på andra sidan strömmen. Lennart Lindgren från föreningen guidade oss på den rundan. Sen blev det idel nya platser. Internationella Galleri Astley i Uttersberg, Krampen, ryssläger och tvättstuga för blivande utställning, Kolarbyn utanför Skinnskatteberg, suggestiv miljö i skogen. De hade gäster i sina kojor även så här lite på höstkanten, det lagades mat på öppen eld lite här och där i skogen, ett minst sagt udda boende som lockar många. Vi vandrade runt, var nere vid sjön och spanade på bastun ute på en udde. Det började regna men det verkade inte direkt beröra de som bodde där. Tuffa gäster!

Vi avslutade turen med Bockhammar och Ebba Brahes underbara rosa lusthus från 1600-talet som liksom flyter på vattnet. Ekomuseums sanna pärla! Den pärlan hade Kazu Ohara ännu inte sett och trots regnet så var stämningen i och runt lusthuset skimrande skön – precis som alltid. Sen var det kväll och vi for till Ludvika. God natt. Idag tisdag blir det en tur uppåt finnmarken och sen far vår japanske vän vidare till Falun. Snart dags att åka till Japan kanske?

Mälarslotten Gripsholm och Mälsåker

Vi genomförde årets ekorådsresa i fredags den 2 september. Hela dan var vi ute och for i en fullsatt buss, 52 personer, ideella medarbetare. Vi besökte Gripsholms slott och Mälsåkers slott, båda söder om Mälaren. Gripsholm är ett fantastiskt slott, alldeles intill Mariefred. Underbar miljö, jag glömmer bort hur vackert där är, har varit där flera gånger förr men ändå känns det nytt….. Vi var även en inne på Grafikens hus en runda och tittade på utställningarna och verkstan. Det ligger inrymt i den gamla Kungsladugården nära slottet. Lena Cronqvist visade fin grafik i stora hallen. Sen bar det av till Mälsåker på Stallarholmen, det slottet ligger ovanför Strängnäs. Det är ett syskonslott till Strömsholms slott som är ett besöksmål i Ekomuseum Bergslagen. Tessin den äldre har lämnat spår från 1600-talets barock i de båda och de är lika. Båda slotten är också av typen sommarslott.

Slottet Mälsåker är som en saga, det brann den kalla vintern 1945 och yttertaket rasade in, katastrof. Men det har restaurerats under Riksantikvarieämbetets ledning på 1990-talet och en bygghytta, som blev nationellt känd, skapades intill slottet. Sen tog pengarna slut och det innan man var färdig. Det är restaureringsarbetet man tittar på vid besöket. Mycket intressant, mycket kvar att göra men det ger sig nog med tiden. Snart tar Statens Fastighetsverk över slottet. Nån gång kanske man fortsätter att restaurera. Eller man bevarar det som det är…..det står ju där som en liten dröm.

Mälsåker (slottet på åkern vid Mälaren) ligger vackert just vid sjökanten och intill ligger Bertas café i en gammal iordningsställd ryssbarack (från ett ryssläger på 1940-talet). Caféet är fint! Och slottet är öppet för besök sommartid, det kan vara bra att veta för er som får lust att se denna plats. Det är ett unikt besöksmål och besöksverksamheten drivs dessutom av en ideell förening, vilket vi alla gillade förstås. Mälsåker var dagens absoluta höjdpunkt.

Samling i köket på Ludvika Gammelgård

Här sitter de vid fikabordet i köket i Hällsjöns gamla gästgiveri, de som jobbar på Ludvika Gammelgård. Jag har mitt kansli vägg i vägg med köket och tittar in till dem ibland. Förmiddagsfikat är heligt, då avhandlas alla möjliga viktiga spörsmål. Från vänster sitter Alf, sen kommer Tina Lindbom Frejd som är gårdsfogde och ansvarig för Gammelgårdens verksamhet. Därefter kommer Cajs-Marie, Leif i bortre högsätet, Janne, Micke, Elisabet, Pelle och så Macke i hitre högsätet och han sitter med ryggen till. Några personer saknas dessutom. Det är inte alltid så här mycket folk, det är just detta sista år vilket nog beror på arbetsmarknadsåtgärder. Med så många personer så blir det mycket gjort här på Gammelgården fast alla jobbar inte heltid. Här behövs många händer, en hembygdsgård är arbetskrävande med alla hus och utomhusytor som hela tiden måste skötas och underhållas för att stå emot naturens strävan att skapa oordning, förfall och kaos – tänk på tidspilen som jag skrev om igår! Jobbig pil!

Lingonfångst

Idag första september, oj vad det går fort – ständig förundran över tiden här. Tidspilen är i stadig fart framåt och dess syfte är att skapa oreda – det hörde jag på vetenskapsprogrammet på TV häromkvällen i Kunskapskanalen, min favvokanal. Oreda och oordning är det mest fundamentala i världsalltet och tidspilen är alltid i rörelse mot kaos. Vi kämpar för att upprätthålla ordning och så snart vi släpper greppet så kommer oordningen som ett brev på posten, det är bara att titta på kansliet…hm, papper överallt…på ens hem…..hm, grejer överallt….det gäller att ligga i och motarbeta. I Ekomuseum utomhus är det likadant överallt, allt faller ihop om man inte jobbar stenhårt för att underhålla och upprätthålla.

Och så har vi lingonskogen och inte ens där står tiden stilla. Även om skogen är stilla och tyst. Nej, lingonen hinner nästan bli övermogna innan man är där och fångar in dem. Igår efter jobbet hann jag med att plocka några utvalda fina röda uppe på Ställviksberget ovanför Väsman, mitt favoritställe. Där finns både blåbär, hallon och lingon. Jag gillar verkligen Ludvikas skogar, de ligger så nära och det är rena rama skafferiet. Allt är bekvämt nära i Ludvika, skog, bad, stad, cykelvägar. Och Ludvika växer nu. Skön känsla.

Detta märkliga ekomuseum

Trångfors smedja i Hallstahammar som rustas av en ideell förening. Målet är att kunna köra smedjan så som man gjorde förr, med hjälp av vattenhjul och mumblingshammare. Man är nu nära målet. Foto ChL.

Trångfors smedja i Hallstahammar som rustas av en ideell förening. Målet är att kunna köra smedjan så som man gjorde förr, med hjälp av vattenhjul och mumblingshammare. Man är nu nära målet. Foto ChL.

Ja för hur ska man förstå det? Det är många som funderar kring både begreppet och det verkliga fenomenet. Jag också. Ständigt. Oikos är det grekiska ordet för hushåll. Från oikos kommer prefixet eko-  som i ekonomi och ekologi. Ett ekomuseum handlar alltså om ekonomins och ekologins historia (?)…..hm ja, nånstans där. Det handlar om människor mer än om platser, den saken är klar. Det handlar om natur och kultur, om människans kamp för överlevnad, hennes strävan att använda naturresurserna för detta ändamål. Konsekvenserna blir ett kulturlandskap som vi alla tar för ett naturligt landskap. Människan odlar upp, hon gräver efter mineraler, bygger hyddor, gårdar, byar och städer och underlättar för sitt liv på alla sätt i naturen. Visst är det spännande med kulturlandskap och ekomuseer….

Igår ringde en dam från Småland och frågade: när är ekomuseet öppet? Hon och hennes familj ville komma på besök. Ja, sa jag, det är öppet dygnet runt, dag och natt. Ni behöver en bil för det tar tre timmar att köra de 25 milen från norra kanten till södra kanten, dvs från finnmarken i norra Ludvika till Strömsholm och Borgåsund vid Mälaren. Det blev tyst i luren en stund. Det är inte lätt att veta, man tänker reflexmässigt i traditionella banor på en byggnad med reception och utställningar, kanske ett mumsigt museicafé och en shop. Sen skrattade hon och vi fick en trevlig pratstund.

Till ett ekomuseum åker man för att uppleva historia på platser där människor arbetar ideellt med att rusta och skapa, med att återställa och visa hur det en gång gick till. Man byter tankar och erfarenheter, man lär sig något, man inspireras och sen far man hem och tänker nya tankar på sin kammare. Det är som en folkrörelse som arbetar med att gestalta och konkretisera minnen. Som vårt ekomuseums skapare Erik Hofrén alltid säger: ett ekomuseum är som en jättestor studiecirkel.

Resereportage från Bergslagen

Och så är jag tillbaka i Ludvika igen efter en treveckorssemester och allt är plötsligt som vanligt. Utom skrivaren som totalstrejkade, den gick bara inte. Den bullrade och levde rövare och sen inget mera. Åskan? Ja, förmodligen. Slutkörd var den. Jag MÅSTE ha en skrivare som funkar. Nu i eftermiddags fick jag en ny installerad, den går som smort och jag kunde skriva ut en massa räkningar på bokbeställningar och snart ska jag ge mig iväg till posten med alla bokpaket. Boken Järnladies är inte precis svårsåld, det är trevligt.

Jo – ett intressant resereportage fanns i SvD en söndag i mitten på augusti, det handlade om Bergslagen, en kul resa i våra trakter, ja just det – i Ekomuseum Bergslagen!! Vem blev glad tror ni? Jag blev jätteglad, för det var en trevlig text om en mixad tur i Västmanlandsdelen på en 3-4 dagar med både herrgårdsliv på Färna och Karmansbo och skogsliv i Kolarbyn med älgsafari och vargyl, matlagning över öppen eld och sen slutade det med en gruvnatt i Sala Silvergruva som ligger nästgårds. Helt perfekt tripp alltså med lite av varje av allt som finns här i krokarna. Klart jag blev glad av en sån text! Den var skriven av Cenneth Sparby, som är frilansande journalist och författare.  Just så tänker jag mig alltid att resenärer här ska göra. De ska själva skapa sig en personlig resa, jobba lite för att tänka ut den för att sen få sig en fin upplevelse. Ekomuseums webbadress fanns med, det gjorde mig extraglad.

Det har varit matmarknad i Östersund!

Måste ju blogga från semestersoffan om matmarknaden på Stortorget i Östersund för precis en vecka sen – och vilken matmarknad! Jämtarna, de kan de. Och vi ska inte glömma Härjedalen. Ett prima län. Det var Eldrimner, som har sina rötter i Jämtland, men som numera är ett nationellt resurscentrum för mathantverk, som var arrangör tillsammans med Matskrået (regionalt resurscentrum) och jag tror även LRF och länsstyrelsen var med på ett hörn. På torget flockades det mathantverkare från länets alla hörn, säkert ett femtiotal. Och fint mathantverk! Goda saker, allt möjligt. Här i Jämtland finns ingen Carl-Jan, kring vilken allt i matväg kretsar om man befinner sig i Bergslagen. Det kan ju bli lite väl enfaldigt, ursäkta! Här finns tvärtom en sympatisk mångfald, en stor och växande grupp mathantverkare och alla lyste ikapp. Östersund har också av UNESCO utsetts till ”Creative City of Gastronomy” och stan kan titulera sig: Sveriges mathuvudstad. Klart folk i Jämtland Härjedalen är stolta!

Det var roligt att gå runt och språka, smaka, lära sig, handla hem godsaker och inse vidden av det lokalt producerade. Alla nya ostproducenter från olika små gårdsmejerier till exempel. En Vålåloffen från Åsbergets gårdsmejeri här i Bräcke smakar som ost ska smaka. Att lägga några stadiga skivor av den på ett kornknäckebröd från Huså vid foten av Åreskutan och sen färsk gurka ovanpå, naturligtvis hemkärnat smör under – det är himmelskt, jag lovar! Visst kom jag hem med kassen full av diverse godbitar.  Fick nygjord surkål med mig hem också. Så nu är det som ni förstår KALAS.