Intresserad av språk??

Har ni upptäckt Språktidningen? Annars läs här: www.spraktidningen.se  Det är en liten välmatad tidskrift som dimper ner i brevlådan 12 gånger per år. Jag är själv prenumerant. I septembernumret i höstas handlade det om tyska ”Berlin kan rädda tyskan” och ingressen berättade att ”Tyska är Europas näst största språk, Tyskland är Sveriges största handelspartner. Ändå ratar svenska elever språket men Berlin kan få dem att tänka om”.

Nu råkar Tyskland också vara det land som har mest koll på turistindustrin, de är bäst på att jobba med turism vilket har uppmärksammats av VKL i Västmanland, som gjort stora och lyckade satsningar i Tyskland inte minst förra året. Och många tyskar börjar komma hit! Sala Silvergruva lär ha haft en tysk invasion. Bra, bra! Tyskland ligger oss nära och inte bara geografiskt, nej tysk teknik har importerats till gruv- och järnindustrin i Bergslagen i långa tider. Men hur tar vi emot dem i dag? Vi kan ju knappt tyska längre. Trist!

Men den här brevsamlingen från 1880-talet, som ska bli en bok till sommaren, den är skriven på en gammal fin vardagssvenska och det har varit mycket intressant att läsa. Det är enkelt folk som skrivit breven, vilket är ovanligt. Och nog har den gamla svenskan känts bra tysk emellanåt, ja både ord och ordföljd. Som det här till exempel: ”Jag har ditt bref bekommit”  Ich habe dein Brief bekommen  eller ”Du får sjelf välja vad du best finner”  …was du am besten findest. Ja, så där håller det på lite här och var i breven. I dag talar och skriver vi annorlunda men besläktade är vi fortfarande. Det trevliga med tyskar är att de verkligen gillar Sverige och svenskar medan vi är svårflirtade och ibland inte särskilt inbjudande och trevliga….vi måste ändra på det.

Som man bäddar får man nämligen ligga!  Wie man sich bettet, so liegt man.

Mer om Staffan Lindh

Jag kan inte släppa Staffan Lindh. Igår när jag kom hem med hans målningar från Meken i bakhuvudet, betraktade jag min egen Lindhmålning. Ja, jag har en som jag absolut älskar! Den heter ”Porträtt av en envis björk” och det är säkerligen en björk som stod här i södra Dalarna någonstans. Björken vägrar släppa sina löv, den står där trotsigt grön i snön. Jag har alltid identifierat mig med den här målningen, jag känner mig själv som en mycket envis björk och vill inte släppa mina löv. Det är en rätt stor målning och inköptes av min far runt 1970 på ett galleri på Kungsholmen i Stockholm där Staffan Lindh hade en utställning. Han blev också väldigt förtjust i Staffan Lindhs måleri och nöjde sig därför inte med en målning utan köpte två till (som dock inte finns hos mig). När jag nu såg målningen ”Höst” igår så såg jag även en björk vid sidan av, längs kanten, den hade en bra plats, den fick framträda. Det är därför jag nu vill visa er hela bilden här på bloggen, inte bara den lilla miniatyren som jag la ut igår, björken syntes ju inte så bra.

Målningen handlar inte bara om det fina paret som står med ryggen mot betraktaren och blickar ut över den till synes lugna sjön en klar höstdag men där allt kan förändras inom några sekunder, det är ett imaginärt lugn. Nej, den här målningen handlar även om en envis björk som ger stadga, står på sidan och liksom håller upp bilden. Björkar är mycket bra träd. Den här målningen talade verkligen till mig igår, ja idag också som ni märker. Det är något med Staffan Lindh och björkar…. Visst är det märkligt med vissa konstnärer att de så indirekt talar till en? Staffan Lindh är en sådan, han för ett lågmält samtal med oss betraktare via sitt måleri, han gör inte mycket väsen av sig ens som människa men han förstår något av det stora osynliga omkring oss och det målar han av.

Missa inte Meken!  Öppet lörd-sön 11-14.

Staffan Lindh på Meken – skynda!

Jag kom just tillbaka från Smedjebacken och Meken. Ni borde passa på, ni som inte sett Staffan Lindhs måleri, underbart ljus och så lite skissartat måleri vilket jag tycker mycket om. Det blir en sån fin upplevelse när man betraktar sådana bilder. Den här utställningen stänger redan på söndag!!! Så skynda skynda….ni hinner. Staffan Lindh är Anna Lindhs far, en i dag 80-årig herre, född 1931 och han bor i Snöån utanför Smedjebacken. Han var elev på Konstakademin 1955-1961, målar i olja, ofta situationer och ofta människor, det finns både humor och värme i hans målningar. Många av dem tycks vara självporträtt och ändå känns det väldigt lätt att även själv identifiera sig med många av hans bilder, man nästan kryper in i den känslan. Där finns ett sug som drar in i vissa bilder. Jag befinner mig i bilden, jag står inte utanför utan jag finns i.

Vad som även var roligt att titta på var ett bildspel som var gjort av Markku Miettinen, fotograf och just nu anställd för att jobba med utställningsverksamheten på Meken. Det var intressanta bilder från Smedjebacken, om hyttor och smedjor, om valsverkets och samhällets framväxt och om den byggnad som nu är Meken, den gamla mekaniska verkstan, som i sin tur inhystes i ett gammalt kolhus och spår av det kan man se i ytterväggarnas slaggstenspelare.

Meken är öppen nu på lördag-söndag kl 11-14, fri entré.  Imorrn fredag är det stängt. Så det blir snabba ryck för er som vill hinna med en fin konstupplevelse. Meken har nyligen bytt namn, förut hette det Gamla Meken och hemsidan ligger som en del under www.smedjebacken.se

Snabbt besök på Mojsen i Grängesberg

När jag ändå snurrade runt Grängesberg igår, så for jag förstås upp till gruvområdet och Mojsen. Det är öppet varje vardag mellan 10-15 ungefär. Jag hade tur för där satt Anders Hjalmar (på bilden ovan!) och Stig, båda roliga att språka med. De kan allt om Grängesberg och Anders Hjalmar som jobbade fackligt när gruvan var igång, känner till landets gruvor rätt bra får man nog säga. Vi pratade om Dannemora, om LKAB (Luossavaara-Kirunavaara) och om den kommande gruvdriften i Grängesberg förstås. Det var Anders som berättade att alla frågetecken nu är uträtade, problemen lösta och nu ska allt genomföras. Schakten finns redan och kan användas. Vattnet ska pumpas ur (mycket vatten!) och man tar den gamla malmbanan TGOJ i drift igen, den som gick mellan Grängesberg och Oxelösund, som blir utskeppningshamn även denna gång. Banan är byggd för att klara de 400 m långa och tungt lastade malmtågen. Man ska bygga mötesplatser längs banan, såna som revs upp för 20 år sen ska återställas. Allt rasslar igång, visst låter alltihop helt fantastiskt?? Anders Hjalmar såg också väldigt glad ut. Det här är goda nyheter för Grängesbergsborna. Nu är det konkret, inte bara planer och prat. Starten är satt till 2015 med full verksamhet 2017. Och Mojsen kommer förhoppningsvis att bestå som kulturcentrum, det är vad jag tror för annars hade nog Anders och Stig sagt nåt. Mojsen var förr gruvarbetarnas matsal och vilorum, men de måtte väl få nya lokaler. Dessutom känns tanken på kultur så här mitt i ett levande gruvområde väldigt sympatisk och även ovanlig.

Nu till våren, kanhända kring 1 mars, öppnar en ny utställning i Mojsen som ska berätta om Sveriges stora gruvor och om modern gruvdrift. Den ska stå över hela sommaren och blir nog jätteintressant. Jag lovar tala om här på bloggen när den öppnar. Tips från Anders Hjalmar för er som har intresse av Grängesbergs gruva är också att titta på gamla filmklipp från Grängesberg på Youtube. Där finns även intressanta filmsnuttar om ”urban exploration” i Grängesberg, en än så länge givande plats att spana på.

Sök på ”Grängesberg” på  www.youtube.com

Nytt år med rutiner och monotoni

Lombergshjulet på riksväg 50 mot Örebro strax utanför Grängesberg, restaurerat och på sin riktiga plats. Här stod det en gång och gjorde tjänst åt gruvan. Runt 1850 fanns 7 st såna här stora vattenhjul som drev gruvan.  Det är ett så kallat överfallshjul, en i mina ögon tunn vattenstråle drev detta jättehjul och vattnet kom liksom från ovansidan, den syns på bilden. Hjulet snurrar alltid sommartid, just nu står det stilla och låter sig snällt snöas över. Jag tog bilden idag.

Lombergshjulet på riksväg 50 mot Örebro strax utanför Grängesberg, restaurerat och på sin riktiga plats. Här stod det en gång och gjorde tjänst åt gruvan. Runt 1850 fanns 7 st såna här stora vattenhjul som drev gruvan. Det är ett så kallat överfallshjul, en i mina ögon tunn vattenstråle drev detta jättehjul och vattnet kom liksom från ovansidan, den syns på bilden. Hjulet snurrar alltid sommartid, just nu står det stilla och låter sig snällt snöas över. Jag tog bilden idag.

Rätt skönt med lite monotona rutiner igen, eller hur? Ja, hej på er förresten. Helgerna är över – äntligen höll jag på att säga, hm, men jag har ju varit insnöad bra länge nu, kopiöst insnöad! Nu ringer klockan på morgnarna igen, samma tid. Och inte behöver jag skotta snö för brinnande livet. Dessutom var jag bra länge utan Internet, det var Dagmar som tog den inklusive all plåt på skorstenen. Dagmar var hård i Jämtland och man är bara tvungen att finna sig. Att så vara utan kontakt med den stora omvärlden är en konst jag nästan glömt, det som gick så fint förr, är numera svårt att klara, men det gick – här är jag, jag har överlevt! Nåväl, slutpratat om detta!

Jag fick i alla fall tag på en DI (Dagens Industri) den 29 dec och läste att Dannemora gruva nu drar igång malmbrytning på allvar. Det intresserar mig ­– inom en snar framtid är gruvan i Grängesberg också igång igen. Alla beslut tycks vara fattade och redan 2015 startar det. För mig som aldrig upplevt gruvsamhället i gång är det en lite märklig tanke. Rally i järnmalmspriset avgör hela saken och bygder både i Uppland och här i södra Dalarna får ett välbehövligt lyft. Matställen, caféer, hotell, butiker – allt väcks till liv igen. Jag var en sväng till Grängesberg idag och jo, Grängesberg kan behöva ett lyft. Förresten kan vi alla behöva ett lyft. Ja, låtom oss lyfta, må hjulen snurra igång!

Julöppet på Västanfors hembygdsgård

Men nu tar bloggen julledigt till januari – jag har funderat klart och bestämt mig – och därmed vill jag önska er alla en riktigt GOD JUL och ett GOTT NYTT ÅR!

Emellertid ­– ni som är i krokarna runt Fagersta ska veta att Västanfors hembygdsgård är öppen i stort sett varje dag under helgen! Kanske inte just de tre juldagarna, nej då är det faktiskt stängt och likaså på nyårsafton men på nyårsdagen är det öppet igen mellan obs! kl 11-16 men sen kör de på igen varje dag som vanligt med kaffestugan mellan kl 9 – 18 och Ekomagasinet mellan kl 11-18. Det är fantastiskt! Det har blivit en fin mötesplats för Fagerstaborna och inte minst för oss andra utifrån, som gärna åker dit. Västanfors är räddningen för utflyktssugna människor för rätt mycket är stängt just denna tid. Att ta en fika i den underbara kaffestugan och besöka Ekomagasinet och julutställningarna är ett sant nöje. Området bjuder även på fina promenadstigar runt slussen och kanalen och alla husen.

Ha det så gott! 

Gryning över Ludvika Gammelgård

Mörkaste natten kommer nu. Vintersolståndet. Midvinterblotet! Solen vänder därnere söder om Sahara just nu, den kommer inte längre, från och med imorrn så närmar den sig oss istället, visst är det en trevlig känsla?? Och tiden…..som den rusar fram. Vad menas?? Jag blickar uppåt ibland och frågar den store, men får aldrig svar. Har jag nu hunnit med allt här på kansliet före jul, bockar av på listorna – ja, listor krävs! Jag är lite glömsk av mig.

Snart kliver vi på år 2012 och jag minns plötsligt millennieskiftet för tolv år sen (!!) med alla fasor som utmålades, kraschade datorsystem och börser världen över – inget av det hände! Antiklimax. Minns ni? Det finns så många som gillar att måla fan på väggen och skrämmas i onödan. Jag går på mycket men inte allt.

Nu ger jag mig iväg till Jämtland för att kura i det jämtländska mörkret ett par veckor. Jag har jobb med mig och jag är anträffbar, för den som så önskar. Så underbart är det med tekniken nuförtiden och jag stänger inte av utom möjligen bloggen, ska fundera på det en dag till! Det kan ju dyka upp nåt intressant.

Bröd i Bergslagen ångar på

I vårt brödprojekt med ABF Västerbergslagen står inget stilla, inte med Eva Långberg som projektledare! Hennes brödidéer sprider sig vida omkring och folk ringer från alla håll och kanter och vill att hon ska komma. Faktum är att jag aldrig skådat maken till människa! Nu är hon känd i hela Dalarna efter ett stort reportage i Dalabygden.

Det var den 16 december och den här gången for Eva till en bakstuga i Utsälje i Dala-Järna och lärde Kerstin Johansson att utnyttja den vedeldade ugnen fullt ut. Det betyder att man efter sedvanligt tunnbrödsbakande gräddar mjuka bullar och bröd och till sist gräddas surdegsbrödet.  Reportaget kommer nog på nätet framöver: www.dalabygden.se

Evas favoritbröd till julens ostar och skinka är annars ett bröd som heter Tofta, som även kan gräddas i vanlig ugn, jag har smakat det, det är knaprigt och jättegott! Så här gör ni:

TOFTA
1 liter röd mjölk
300 g smör
75 g jäst
0,5 dl socker
2 tsk salt
drygt 2 kg ekologiskt vetemjöl
(Jag ska nog prova med dinkelmjöl)

Dag 1: Blanda rumsvarm mjölk och smält smör med de övriga ingredienserna, arbeta ihop dem i assistent i 10 minuter. Vicka upp degen i en hink eller bunke med lock, låt stå kallt över natten.

Dag 2: Dela degen i dryga 20 delar (22-23 st kanske?) och rulla till ämnen, låt jäsa i 30 minuter. Kavla ut till tunna kakor, ev med pumpafrön, sesamfrön eller hackade valnötter eller annat. Värm plåtarna i 250 graders ugn och grädda sen kakorna i 200 grader – det gör gräddningen snabb! Men jag skulle tro att det går att grädda bröden utan förvärmda plåtar också, men att det då tar längre tid.

Turister och intäkter…

Intäkter från turism och till vilket pris? Om detta delikata ämne läste jag i söndagens SvD, det var en krönika med rubriken: Trist med turist. Klart man läser! Bobo Karlsson skrev om turism, han har författat boken ”Urban Safari” som nu finns i pocket. Den vore nog kul att införskaffa och läsa. Har alltid tänkt att Sverige är underbefolkat vad gäller turism, vi är bara nio miljoner människor och kan omöjligt dra runt en hel turistindustri. Alla regioner i Sverige verkar dessutom vilja bli ett centrum för turism, inte bara Bergslagen. I så fall krävs ytterligare några miljoner besökare som alltså måste komma utifrån hit. Och vilka är de då? Ett par miljoner tyskar kanske? De är 80 miljoner i sitt land. Och vi som inte ens kan tyska längre…..schade!!

Bobo Karlsson skriver om platser som tröttnat på turister ”Get out of my town” och andra antituristiska uttryck som det rättframma ”dra åt helvete!” som ett helt café vid ett litet torg i Barcelona skrek åt överförfriskade brittiska killar. I Berlin finns det barer och butiker i de mest turisttäta stadsdelarna som satt upp dekaler ”Mot turism” i sina fönster. Men visst är det intressant? Det kan alltså bli för mycket!! Paris har visst 30 miljoner turister varje år (!!) och ändå vill de ha fler!! Och vem minns inte Vattenfestivalen i Stockholm, en plåga för stadens invånare. Ja, tänk om man bara kunde få pengarna, men slippa människorna?? Drömmen om lugna turister som förälskade par med feta plånböcker som bor på våra fina herrgårdar, äter och dricker dyrt  är mer en illusion än verklighet. Bobo Karlsson pekar på något vi andra helst inte vill se….avigsidorna, det överdrivna, det omåttliga.

I Ekomuseum är det mest hemvändare och deras familjer som turistar, så livet är ganska enkelt just här i alla fall – än så länge. Och vi kanske ska nöja oss?? Våra besökare har ofta starka lokala kopplingar, det är gynnsamt. Dock ser vi faktiskt en ökning av besökare från Holland, de t o m flyttar hit och får på sikt också kopplingar till våra platser. Snart dags att börja samla in statistiken för 2011 förresten. Vi brukar ligga på runt dryga 500 000 besökare totalt för hela Ekomuseum, som är stort till ytan och med många publika platser. Och det är besökare som hela tiden kommer tillbaka – stort sett.

 

Boken om Bergsbruk har kommit!

Häromdan fylldes brevlådan av ett jättepaket. Jag hade glömt vad jag beställt! Det var den nya nationalatlasen om Bergsbruket, om gruvor och metallframställning. En fantastisk bok, jag är hänförd och bläddrar och bläddrar och läser lite här och där, roliga kartor och fina översikter. Det är ett gediget arbete som redaktörerna Jan af Geijerstam och professor em Marie Nisser, som tyvärr avled för inte så längesen, har gjort. Temavärd är Jernkontoret i Stockholm och boken ingår i serien Sveriges Nationalatlas och ges ut av Norstedts förlag.

Faktum är att jag blir rent barnsligt fascinerad av den här sortens faktaböcker, det är lätt att förlora sig i denna värld av järn från början till slut – ja, jag tänker mest på järnet, även om boken även handlar om andra metaller. Vi ska inte glömma den viktiga kopparn! Eller silvret. Vi har båda i Ekomuseum. Koppar i Kopparverket i Riddarhyttan och silvret i Väster Silfberg, det är gruvfältet runt Stollbergs gruva, ett av Sveriges rikaste mineralområde näst Bastnäs i Riddarhyttan och Långban i Filipstad, Värmland.

Jag läser om den förhistoriska metallproduktionen 2500 f.Kr. fram till ca 1100 e.Kr. och letar efter något om Röda Jorden, där det fortfarande görs järn fast bara i historiskt syfte: levande historia. Jodå, Röda Jorden är inte bortglömd, den är omnämnd. Den platsen grävdes ut av arkeologen Viking Wedberg på 1970-talet, ev även 80-talet men tyvärr blev det ingen ordentlig rapport från utgrävningen. Det gjordes emellertid vid några tillfällen C14-dateringar och det visade sig att järn gjordes här redan 800-700 år f.Kr (!!) och fram till ca 200 e.Kr – en period på ca 1000 år. Åh, att det inte gjorts en rapport om detta!! Och varför slutade folk göra järn där? Man blir ju fundersam….gruvbrytningen hade ju långt ifrån börjat. Fanns det enklare sätt att göra järn? Av sjömalm? Eller myrmalm? Det finns i alla fall stora depåer kvar av rödjord i skogen, som idag används av Riddarhyttans hembygdsförening när de gör järn på precis samma plats som då. Det här är en tidig plats för järnframställning. Riddarhytteborna har skäl att vara stolta.