Jag kan inte släppa Staffan Lindh. Igår när jag kom hem med hans målningar från Meken i bakhuvudet, betraktade jag min egen Lindhmålning. Ja, jag har en som jag absolut älskar! Den heter ”Porträtt av en envis björk” och det är säkerligen en björk som stod här i södra Dalarna någonstans. Björken vägrar släppa sina löv, den står där trotsigt grön i snön. Jag har alltid identifierat mig med den här målningen, jag känner mig själv som en mycket envis björk och vill inte släppa mina löv. Det är en rätt stor målning och inköptes av min far runt 1970 på ett galleri på Kungsholmen i Stockholm där Staffan Lindh hade en utställning. Han blev också väldigt förtjust i Staffan Lindhs måleri och nöjde sig därför inte med en målning utan köpte två till (som dock inte finns hos mig). När jag nu såg målningen ”Höst” igår så såg jag även en björk vid sidan av, längs kanten, den hade en bra plats, den fick framträda. Det är därför jag nu vill visa er hela bilden här på bloggen, inte bara den lilla miniatyren som jag la ut igår, björken syntes ju inte så bra.

Målningen handlar inte bara om det fina paret som står med ryggen mot betraktaren och blickar ut över den till synes lugna sjön en klar höstdag men där allt kan förändras inom några sekunder, det är ett imaginärt lugn. Nej, den här målningen handlar även om en envis björk som ger stadga, står på sidan och liksom håller upp bilden. Björkar är mycket bra träd. Den här målningen talade verkligen till mig igår, ja idag också som ni märker. Det är något med Staffan Lindh och björkar…. Visst är det märkligt med vissa konstnärer att de så indirekt talar till en? Staffan Lindh är en sådan, han för ett lågmält samtal med oss betraktare via sitt måleri, han gör inte mycket väsen av sig ens som människa men han förstår något av det stora osynliga omkring oss och det målar han av.

Missa inte Meken!  Öppet lörd-sön 11-14.