I vintras hände det. Ett ras vid Flogberget inträffade och  drog med sig bergbitar rakt ner  där visningar görs varje sommar. Vilken tur att det hände på vintern och inte under visningssäsong. Berg är inte så ”bergsäkert” som man kan tro. Därför är det ju också så otroligt viktigt med de så kallade skrotningarna. På Flogberget har det alltid ”skrotats” inför säsong, men inför förra säsongen blev det inte av. Jag vet inte om raset beror på det, det finns alltid risk för ras vid en gruva, eller hur? Flogbergets gruva är ett av flaggskeppen i Ekomuseum Bergslagen. Välbesökt med regelbundna populära visningar och inte minst för barn och det dramatiserade Flogbergspelet. Sedan invigning av besöksgruvan för sådär trettio år sedan har mycket tid, kraft och medel lagts på att göra gruvan attraktiv, tillgänglig och säker. Och det är verkligen en fin plats att besöka. Naturen är vidunderlig och inspirerar fantasin. Just nu blommar blåsipporna, vinden susar i granarna och fåglarna kvittrar som besatta.

I sommar kommer alla planerade aktiviteter, visningar och spel att ställas in till förmån för arbete för ökad säkerhet. Men till sommaren 2018 är man igång igen. Välkommen då.

Skapande skola projektet ”Hatt, mössa, sjal” är äntligen på plats. Det gick så himla bra. Den 13 september kom ett gäng på cirka 40 elever, treor och fyror, från Marnässkolan till Gammelgården i Ludvika. Skolan ligger nästgårds så promenaden var kort.

Planeringen startade för närmare ett år sedan. Idén dök upp när jag besökte hembygdsgårdens nya hattutställning. Hembygdsföreningen nappade snabbt. De var pigga på att återknyta kontakten med Marnässkolan, som också visade sig intresserade. Så vi ordnade träff med kultursekreteraren i Ludvika och vips var början till ett ”Skapande skola- projekt” igång. Målet blev integration och temat huvudbonader och textila hantverk.

Tre stationer fick barnen gå till. Här är första gruppen på väg upp till hattutställningen.

 Där fick de träffa skickliga och erfarna museipedagogen Annacari Jadling  Ohlsson från Dalarnas museum. Hon berättade och samtalade med eleverna om vad man haft på huvudet förr, i Sverige, i Dalarna och i världen. Och vad man har nu idag. Det visade sig vara stora likheter geografiskt. Genom tiderna har huvudbonaden skiftat – men en sak är säker – den är viktig än i dag. Och det var inte länge sedan min mamma absolut inte gick ut utan hatt eller sjal på huvudet.

Vid nästa station var det dags att själv tillverka en fin snodd och en tofs av färggranna garner. Här blev det samarbete. Alla eleverna fick en toppluva att dekorera med sin egen tofs i reflexlysande garn. Det hantverkares flitigt tillsammans med Gunilla Lärfars som rest från Leksand för att delta i projektet. Roligt att få med sig något hem tyckte eleverna. Och en luva med reflexdekoration är ju praktiskt så här på hösten.  I Sverige är det bra med mössa på vintern för annars blir det kallt åt öronen verkade nästan alla vara överens om, men man kan ju också ha det för att man vill vara snygg påpekade en annan elev. Samtliga bar sina toppluvor efter dagens slut, en del till och med utanpå kepsen.

Tredje momentet var att på ett enkelt sätt väva ett band. Gun-Britt Udd från Ludvika hade gjort iordning fiffiga små vävstolar av tråd, pinne och pappskiva.  Vävteknik finns i alla länder och är både enkelt och komplicerat beroende på vad det ska bli.  Här fick eleverna alltså väva ett eget band som sen blev till en nyckelring och ta med hem.

Säkerligen första väverfarenheten för många av barnen.

Förmiddagen var intensiv men gick snabbt. Gunilla Lärfars, Gun-Britt Udd och medhjälpare sammanfattade och konstaterar att konceptet fungerade, elever och lärare vill komma igen nästa år med nya treor och fyror. Önskemål om mer samverkan mellan skola och hembygdsgård dök också upp, till exempel kring skolans lin-projekt. På Gammelgården finns ju alla föremålen.

Annacari Jadling Ohlsson, Tina Lindbom och Ann Andersson från Gammelgården samlade ihop trasmattorna som eleverna suttit på  under samtalen. För Ekomuseum Bergslagens del känns det toppen att projektet funkade så bra. Nu gäller det att inspirera fler föreningar inom ekomuseet att koppla ihop sig med någon skola och dela med sig av samlingar och kunskaper.

Karmansbo smedja fylldes till bredden idag av besökare. Det var en upplevelse att vara där och ta del av festligheterna.Det var alltså dags för invigning av det nya vattenhjulet. Det förra byggdes nytt 1984 efter en brand men höll inte förväntad kvalité och gick helt enkelt sönder för en tid sedan. Det här vattenhjulet är däremot tillverkat med all tänkbar kunskap och noggrannhet. Det var mycket intressant att ta del av hantverkaren Mattias Hallgrens berättelse om hur det gick till. Inte mindre än 1176 olika delar av trä och 316 olika delar av järn har behövts, samt massor av hantverksskicklighet, precision och kluriga lösningar. Bara det faktum att det enda trä som kan användas är hundra procent kärnvirke, som dessutom ska ha torkat i minst ett år, är en höjdare i sig och ett problem. Träd som får växa länge och sakta är det ont om idag, men det är verkligen värt mödan och pengarna att vänta. Mattias berättade om en bit spillvirke han hade i sin verkstad efter en tidigare renovering av en äldre byggnad. Virkesbiten var från 16-1700-talet men i absolut toppkvalité. Kärnvirke verkar vara nästan omöjligt att bryta ner och därmed otroligt klimatsmart och ekonomiskt.

För att möjliggöra det här nya vattenhjulet har många samverkat. Länsstyrelsen i Västmanland har bidragit med den största summan pengar men även Skinnskattebergs kommun. Den ideella föreningen vid Karmansbo smedja och bruksmiljö har bidragit med massvis av  arbetstimmar och stått för allt smidesarbete som behövts till hjulet. Bygget har utförts av några mycket skickliga hantverkare under ledning av Mattias Hallgren från ”Traditionsbärarna” som är ett företag med yrkesspecialister i samverkan för bevarandet av traditionella hantverk. All heder åt samtliga inblandade. Dagen till ära var smedjan festfin och invigningen ramades in av mässingsorkester och körsång. Själva invigningen gjordes högtidligen av Västmanlands landshövding Minoo Akhtarzand och fina tal hölls av kommunalrådet Carina Sandor och Länsmuseichefen Carl-Magnus Gagge. Även undertecknad sa några ord samt gratulerade till den fina miljön som verkligen är värd sin plats som besökmål. En pärla i ekomuseet. Karmansbo smedja är idag en viktig plats för kunskap och historia för alla att ta del av. Men livet vid ett bruk berättas inte bara i själva industrilokalen. Efter invigningen tog jag en tur till Långa raden, bostadslängan för smedsfamiljerna ett stenkast därifrån. Nästan alla arbetarbostäder finns kvar idag, moderniserade och bebodda. En lägenhet är dock bevarad från förr – och den kompletterar verkligen tekniken i smedjan. Smedsfamiljerna, särskilt mästersmeden och hans familj, bodde lite finare än övriga arbetare och drängar. Ett stort kök med kammare. Ljust och högt i tak. Visserligen med dagens mått mätt väldigt omodernt men ändå trivsamt. Självklart var det hustrun som stod för det mesta i hemmet. Smeden själv arbetade i skift, däremellan sov och år han. Hustrun och barnen skötte resten av familjens sysslor. Bära vatten, hugga ved, elda, väva tyger, sticka strumpor och koftor, sy, laga kläder, införskaffa, förvara och laga mat, städa, tvätta…

Under helgen som gick träffade jag min kompis Ingrid. Vi var bästisar  redan när vi växte upp, och grannar. Nu bor vi långt ifrån varandra men när vi ses har vi massor att prata om. Inte minst gamla minnen. Den här gången plockade Ingrid fram en låda med fotografier från sin farmors samling. Till saken hör att även min mamma Kerstin och Ingrids pappa Sixten Sandberg också var kompisar och  grannar sedan de var små och så länge Sixten levde. Mamma växte upp på gården Carlmatts. Till gården hörde som sig bör en smedja som stod en bit bort. Den syns på bilden här nedan.Under 1920-talet kom smeden Gustav Sandberg till smedjan, startade hovslageri och smide, sån´t som behövdes på landsbygden på den tiden. Med tiden byggdes smedjan ut och Gustav köpte både den och lite mark intill av min morfar Calle Mattsson. Intill smedjan byggde han så småningom ett bostadshus där han flyttade in med sin fru Hilma och sonen Sixten. Smeden Gustav, smedjan och bostadshuset ses här nedan.

Mamma och Sixten fick med tiden sina egna familjer. Jag växte upp på Carlmatts precis som mamma och morfar. Sixten byggde nytt intill smedjan där Ingrid växte upp. Vi blev så klart kompisar, eller lekkamrater som det hette då på 1950- 0ch 60-talet. Ingrids mamma Rut blev  dessutom min småskollärarinna. Sixten gick i sin fars fotspår och utvecklade arbetet i smedjan. Han konstruerade och tillverkade bland annat Sandbergs Sandspridare som ofta syntes på bilar som sandade vägar på vintrarna. På bilden här under ses smidesmästaren Sixten Sandberg. Han var också kommun- och landstingspolitiker. Precis så här minns jag honom.

Gruvmuseet

Igår kväll fick jag chansen att medverka när Ludvika hembygdsförening bjöd in till stormöte. Det gör dom en gång om året. Då är föreningens alla arbetsgrupper där och berättar för varandra om vad de sysslar med. Väldigt trevligt och bra att få en bild av allt ideellt arbete som pågår. Grupperna jobbar var för sig och på olika tider av dygnet och under året, därför har de inte helt koll på varandra.

Ideella krafter sköter om hembygdsgården

Tänk dig att i det inom Ekomuseum Bergslagen finns  mer än 40 föreningar med anknytning till de 61 besöksmålen. Det blir mycket arbete det, drivet enbart av intresse och engagemang. Om man lägger till arrangörsföreningar, fritids- och idrottsföreningar kommer man upp i mycket stora arbetsinsatser. Man börjar undra hur det skulle se ut i samhället utan ideella människor. Majbrasor och majstångsresningar som välkomnar alla skulle det bli ont om. Det är då säkert. Liksom tillgänglig lokal historia. Hembygdsföreningarna förvaltar otroligt mycket från föremål och fotografier till gamla dokument. Sån´t som annars skulle försvunnit bort i förgängligheten utan att komma oss tillgodo som bakgrund och kunskap om platsens historia.

Interiör från Bergsmansgården

I Ludvika hembygdsförening finns det sju arbetsgrupper utöver själva styrelsen.  Alla arbetar med olika intresseområden. På Ludvika Gammelgård och Gruvmuseum, som själva besöksmålet kallas, finns även Västerbergslagens geologiska förening som  driver ett geologiskt museum, det kompletterar de andra utställningarna perfekt.

Arbetsgrupperna är:

Husmödrarna som bakar kakor, bullar och matbröd till julmarknaden, nationaldagen och till sommarkaffet. De tillverkar och saker att sälja.

Arkivgruppen som arkiverar fotografier och tar hand om alla pappersdokument och lägger ut bilder på Bygdeband. Sköter om biblioteket och tar hand om nyinkommet donerat material.

I Hällsjöboden arbetar en grupp med att se till att det går att få tag på material till Ludvika sockendräkt. Gruppen vårdar också om föreningens textilsamling.

Industrigruppen som vårdar och utvecklar gruvmuseets byggnader och föremål.

Museigruppen som vårdar och utvecklar bergsmansgården alla byggnader och inventarier. Inventerar och fotograferar alla föremål.

Vävstugegruppen, här väver man dukar, tabletter sjalar som sedan går till försäljning i Hällsjöboden.

Örtagården med Gruvmuseet i bakgrunden

Örtagårdsgruppen ser till, vårdar och odlar  och utvecklar den fina örtagården bakom Bergsmansgården.

Utöver allt det här så har man en halvtidsanställd ”fogde” som samordnar och håller igång det dagliga arbetet som sköts av ett gäng anställda personer. Det planeras för julmarknad, nationaldagsfirande, sommarcafé, nostalgidag, visningar och besök, dessutom ett skapande skolaprojekt. Och så ska man sköta räkenskaperna och scanna dokument med mera med mera…

Under ledning av föreningens ordförande renoverar man kök och fikarum, klipper gräs, renoverar fönster, lagar tak, rödfärgar, bygger staket, vårdar föremål. Matar höns och kaniner.  Ja det är mycket på en hembygdsgård som ska tas om hand och sedan utvecklas. Allt för att du och jag ska kunna gå dit och uppleva och ta till oss kunskap.