För några veckor sedan deltog jag, för ekomuseets räkning, tillsammans med ett trettiotal andra i Bergslagssatsningen kultur och turisms 28:onde workshop. Har inte varit med på alla men ganska många, det har pågått sedan 2006.  Den här gången var det stort fokus på att tänka fram förslag på ”paketresor”. Mycket givande uppgift. Tillsammans med Raija från Fagersta turism och Carina från Strömsholms kanal blev min uppgift att spåna  fram ett reseförslag, skräddarsytt för två unga par från Manchester, intresserade av bland annat konst och design och som varit tre dagar i Stockholm och nu ville uppleva svensk natur och landsbygd. God närproducerad mat, härliga personliga möten och förstås en rad  intressanta och unika minnen att ta med hem var ett måste…

Efter några timmars arbete hade vi mejslat fram en resa på fyra dagar och tre nätter som sträckte sig från från kolarkojorna i Kolarbyn med vildmarkssafari och därefter förhistorisk järntillverkning på Röda jorden till finnmarksbyn Rikkenstorp i Grangärde  med guidad vandringsled, rökstuga och permaodlade grönsaker. En drömresa tyckte vi, med stopp i häftiga Maskinhuset  på Grängesbergs gruvområde, slussning på Strömsholms kanal och en titt på Världsdarvet i Engelsberg.

Se´n var det dags för oss att få feedback från några personer av rang inom turism och besöksnäringen.

Därmed lärde vi oss en hel del. Det är verkligen inte bara att börja paketera, man måste ha kunskaper om mycket och så handlar det om kvalitet. Och bara en sån sak som att hålla det man utlovat, och att bjuda på någon överraskning av det unika slaget är inte självklart om man inte vet det.

Platser och profilerade unika aktiviteter finns det faktiskt  gott om i ekomuseets område, inte tu tal om det. Dom finns och väntar på att förpackas för att synas och sedan väljas och köpas. Men det är just det där med förpackningen. Den ska vara lockande, säljbar och hållbar och så bör man veta vad som är just lockande och säljbart – vad människor frågar efter. Just nu vill människor uppleva det som är unikt och äkta säger omvärldsanalysen. Det passar perfekt för Ekomuseum Bergslagen. Det har ekomuseet arbetat med i 30 år.

Men så var det det där med produkten och förpackningen, finns inte produkten så syns inte besöksmålet. Hur ska det här två paren från Manchester hitta till just Ekomuseum Bergslagen om det inte någonstans i Manchester eller i Stockholm finns en beskrivning på vad man kan få  vara med om med information och fakta om när, var och hur samt pris. Ett sånt produktblad vore toppen att få fram. Min dröm är att börja med t ex Röda jorden i samarbete med Kolarbyn och Wild Sweden.  Sedan kan Visit Dalarna och Västmanland ta med sig produkten ut i världen.

I vintras hände det. Ett ras vid Flogberget inträffade och  drog med sig bergbitar rakt ner  där visningar görs varje sommar. Vilken tur att det hände på vintern och inte under visningssäsong. Berg är inte så ”bergsäkert” som man kan tro. Därför är det ju också så otroligt viktigt med de så kallade skrotningarna. På Flogberget har det alltid ”skrotats” inför säsong, men inför förra säsongen blev det inte av. Jag vet inte om raset beror på det, det finns alltid risk för ras vid en gruva, eller hur? Flogbergets gruva är ett av flaggskeppen i Ekomuseum Bergslagen. Välbesökt med regelbundna populära visningar och inte minst för barn och det dramatiserade Flogbergspelet. Sedan invigning av besöksgruvan för sådär trettio år sedan har mycket tid, kraft och medel lagts på att göra gruvan attraktiv, tillgänglig och säker. Och det är verkligen en fin plats att besöka. Naturen är vidunderlig och inspirerar fantasin. Just nu blommar blåsipporna, vinden susar i granarna och fåglarna kvittrar som besatta.

I sommar kommer alla planerade aktiviteter, visningar och spel att ställas in till förmån för arbete för ökad säkerhet. Men till sommaren 2018 är man igång igen. Välkommen då.

Skapande skola projektet ”Hatt, mössa, sjal” är äntligen på plats. Det gick så himla bra. Den 13 september kom ett gäng på cirka 40 elever, treor och fyror, från Marnässkolan till Gammelgården i Ludvika. Skolan ligger nästgårds så promenaden var kort.

Planeringen startade för närmare ett år sedan. Idén dök upp när jag besökte hembygdsgårdens nya hattutställning. Hembygdsföreningen nappade snabbt. De var pigga på att återknyta kontakten med Marnässkolan, som också visade sig intresserade. Så vi ordnade träff med kultursekreteraren i Ludvika och vips var början till ett ”Skapande skola- projekt” igång. Målet blev integration och temat huvudbonader och textila hantverk.

Tre stationer fick barnen gå till. Här är första gruppen på väg upp till hattutställningen.

 Där fick de träffa skickliga och erfarna museipedagogen Annacari Jadling  Ohlsson från Dalarnas museum. Hon berättade och samtalade med eleverna om vad man haft på huvudet förr, i Sverige, i Dalarna och i världen. Och vad man har nu idag. Det visade sig vara stora likheter geografiskt. Genom tiderna har huvudbonaden skiftat – men en sak är säker – den är viktig än i dag. Och det var inte länge sedan min mamma absolut inte gick ut utan hatt eller sjal på huvudet.

Vid nästa station var det dags att själv tillverka en fin snodd och en tofs av färggranna garner. Här blev det samarbete. Alla eleverna fick en toppluva att dekorera med sin egen tofs i reflexlysande garn. Det hantverkares flitigt tillsammans med Gunilla Lärfars som rest från Leksand för att delta i projektet. Roligt att få med sig något hem tyckte eleverna. Och en luva med reflexdekoration är ju praktiskt så här på hösten.  I Sverige är det bra med mössa på vintern för annars blir det kallt åt öronen verkade nästan alla vara överens om, men man kan ju också ha det för att man vill vara snygg påpekade en annan elev. Samtliga bar sina toppluvor efter dagens slut, en del till och med utanpå kepsen.

Tredje momentet var att på ett enkelt sätt väva ett band. Gun-Britt Udd från Ludvika hade gjort iordning fiffiga små vävstolar av tråd, pinne och pappskiva.  Vävteknik finns i alla länder och är både enkelt och komplicerat beroende på vad det ska bli.  Här fick eleverna alltså väva ett eget band som sen blev till en nyckelring och ta med hem.

Säkerligen första väverfarenheten för många av barnen.

Förmiddagen var intensiv men gick snabbt. Gunilla Lärfars, Gun-Britt Udd och medhjälpare sammanfattade och konstaterar att konceptet fungerade, elever och lärare vill komma igen nästa år med nya treor och fyror. Önskemål om mer samverkan mellan skola och hembygdsgård dök också upp, till exempel kring skolans lin-projekt. På Gammelgården finns ju alla föremålen.

Annacari Jadling Ohlsson, Tina Lindbom och Ann Andersson från Gammelgården samlade ihop trasmattorna som eleverna suttit på  under samtalen. För Ekomuseum Bergslagens del känns det toppen att projektet funkade så bra. Nu gäller det att inspirera fler föreningar inom ekomuseet att koppla ihop sig med någon skola och dela med sig av samlingar och kunskaper.