Bergslagssatsningens 22 workshop i Verket Avesta Art, om Interpretation

Häromveckan deltog jag i Bergslagssatningens 22:a workshop. Jag har inte varit med vid alla 22 men rätt många sedan 2006, det här var en av de bästa. Två föreläsare berättade med stor tydlighet om arbetet med interpretation i Skottland och Wales, om hur begreppet har utvecklats genom åren. Jag trodde mig förstås veta ungefär vad interpretation var, men James Carter och Dave  Penberthy fick mig på andra tankar. När dagen var slut kände jag därför lätt stressymptom tränga sig på. Hjälp, hur förmedla det här till Ekomuseum Bergslagens 61 besöksmål? Är det ens möjligt? Det måste vara möjligt för det är viktigt.

Interpretation handlar verkligen inte bara om att få upp faktainformation på en skylt, eller rakt av berätta vad som helst om en plats. Nej det handlar istället om att väcka intresse. Då kan det löna sig att först veta vad man vill att besökare ska få med sig, och hur man gör för att berätta just det som man vill ha sagt.

Ett museum jag aldrig glömmer är Internationella slaverimuseet i Liverpool. Kanske för att ämnet slaveri  är så fruktansvärt i sig självt och att det inte går att värja sig från det hemska. Men det var också så skickligt berättat att jag stapplade ut ur museet förfärad och fylld av insikter.

The Bay Aquarium i staden Monterey i Californinen är ett annat museum som gjort intryck på mig. Hela vitsen med det museet är att besökaren ska få en känsla och ett intresse för  havet utanför akvariet. När känslan är väckt kan man, om man vill, fördjupa sig. Men dit når man ju inte om inte intresset väckts först.

Alltså, Ekomuseum Bergslagen har idag 61 besöksmål om industrihistoria. Undrar hur de skulle bli om upplevelsen av platserna, guidningarna och informationsskyltarna utgick ifrån människorna istället för tekniken?

Järntillverkning på Lapphyttan.

I sommar händer det. För första gången dessutom. Planerna är i full gång för #järnruttenen en ekomuseumvecka i början av juli 2016. För länge sedan, på 1990-talet gjordes en ekomuseumdag varje år i augusti då alla besöksmålen höll öppet samtidigt. Meningen var att folk på hemmaplan skulle ges möjlighet att bekanta sig med sin lokala bakgrundshistoria. Nu kommer en hel vecka, eller närmare bestämt 9 dagar i början av juli att vara späckade med händelser och saker att uppleva och göra i Ekomuseum Bergslagen. Meningen nu är att inspirera till många besök vid olika aktiviteter och upplevelser kring järnets historia i Bergslagen.

Visning under jord i Flogberget.

En av höjdpunkterna hoppas jag kommer att bli järntillverkning på Nya Lapphyttan, en annan järnframställning på Röda Jorden i Riddarhyttan. Också valsning av järnstänger i Karmansbo smedja och dramatiserad visning av Flogbergets gruvor blir höjdare.

Rostning av röd jord i Riddarhyttan.

Smeder valsar järn i Karmansbo smedja.

Visning på strömsholms slott.

Visst låter det bra och praktiskt att komprimera alla spännande aktiviteter till en och samma vecka, så att besökare lätt kan göra sin egen ”Järnrutt” i området, i sin egen takt. Det kommer att hända så mycket mer än vad jag har beskrivit här. Paneringen har bara börjat. Tanken är att besökaren ska kunna välja och vraka bland stora händelse och små upptäckter. Och det finns sannerligen mycket att välja bland. I ekomuseum Bergslagen händer det alltid mycket under sommarsäsongen. Den stora skillnaden nu är att aktiviteter som funnits utspridda samlas under en vecka och under namnet #järnrutten.

Marléne Carlsson, ordförande i föreningen Geocentrum i Riddarhyttan.

Igår deltog jag i ett seminarium i Riddarhyttan om Geoparker. Det var spännande. Geoparker handlar naturligtvis om geologi. Genom att bilda geoparker vill man att folk ska få möjlighet att förstå vad det är man egentligen ser i naturen. En genialisk idé – som hämtad från ett ekomuseum. Antecknade flitigt under föreläsningen samtidigt som jag nickade instämmande till det mesta. En geopark är verkligen som ett ekomuseum.

Anna Bergengren berättade om Geopark Trollfjell i Norge.

Anna Bergengren som arbetar med Geopark Trollfjell i Norge berättade inlevelsefullt om arbetet med att få fem-sex kommuner att samverka och att förankra idén om en geopark bland de boende i området. Det tar tid, sa hon. Planen är att parken ska få internationellt erkännande, och det närmar sig. Även Riddarhyttan lämpar sig utmärkt för en Geopark, hoppas att det kan bli verklighet av den idén så småningom, tänk vad spännande och vad många besökare det skulle dra till sig. Sveriges geologiska undersökning, SGU, var med och arrangerade seminariet och Linda Wickström gav oss deltagare en bra överblick om Geoparker i allmänhet.

Johan och Linda från SGU berättade varför det ser ut som det gör i naturen.

Efter lunch for vi ut i naturen, trots regn och snålblåst. Just precis på den här platsen började inlandsisen att smälta för tiotusen år sedan. Då hände kraftfulla saker och jag kan inte återberätta vad men det var islossningen som formade naturen, här som på andra platser. Det är nästan obegripligt svårt att förstå hur det hela gick till och vilka enorma krafter som pressade fram rullstensåsar och tryckte ihop berg. Men vackert blev det. Att njuta av naturen är lätt, att förstå den är intressant och ger andra perspektiv.

Exkursionen fortsatte till Bastnäsfältet.

Färden gick vidare till Bastnäsfältet och gruvan där som är en miljö i Ekomuseum Bergslagen. I Bastnäs har man hittat ett femtiotal olika sorters mineraler genom åren därför vallfärdar geologer hit. Ibland kan man se dem tälta på varphögarna berättade Marléne. Kommer man som besökare och går på guidad tur går visningen in under jord i en av gruvorterna och så visas det så kallade hakspel, ett hus med maskiner i varifrån man skötte stånggången som pumpade upp vatten ut gruvan. Ett litet, litet hus med mycket historia i på ursprunglig plats.

Marléne Carlsson och  och Anna Jansson, inspirerande arrangörer på plats.

Jag hade gärna sett mer av geologi i verkligheten men dagen tog slut och det blev dags att avsluta. Nu hoppas jag och tror att föreningen för ett geocentrum i Riddarhyttan fått energipåfyllning så att frågan lyfts i kommunen och att arbetet kan gå vidare och att den spännande och hisnande geologin blir förklarad för alla.

Kommunstyrelsen i Surahammar, möte den 17 augusti 2015. På ett av fotografierna i bakgrunden syns Kia Ericsson, tidigare kommunalråd i Surhammar och engagerad ordförande i stiftelsen Ekomuseum Bergslagen.

Vad ska man ha ett ekomuseum till? Det blev aktuellt att fundera extra på den frågan i samband med att jag blev inbjuden till kommunstyrelsen i Surahammar. Ja, Surahammar är den av Ekomuseum Bergslagens nio stiftarna som inte varit aktiv på länge.  De drog sig tillbaka från samarbetet för sex sju år sedan. Men nu kom alltså en inbjudan från nye kommunalrådet Tobias Nordlander. Det kändes både extra roligt och oroligt att stiga in i Surahammars kommunhus och att träffa kommunstyrelsen där. Dagarna innan grubblade jag på frågan om den här stiftelsen verkligen behövs? Vad går förlorat om den upphör? Vad vinner stiftarna på att samverka i ett ekomuseum?

Själv är jag helt övertygad om ekomuseers förträfflighet men även en redan frälst kan behöva tänka efter och gå till botten med frågan utifrån en kritisk hållning. Jag letade fram Peter Davis bok ”A sense of place”. Boken är en bibel i sammanhanget, där beskrivs den grundläggande tanken om ekomuseer och hur olika ekomuseer i världen arbetar. Om jag med egna ord, otroligt kort, sammanfattar vad Peter Davis skriver så blir det så här:

Ett ekomuseum är en process där människor tar fram sin historia utifrån platsens genuina miljöer i landskapet. I ett ekomuseum knyts kontakter mellan historia, befolkningen och kommunens styre. Den processen skapar stolthet och ger fördelar till samhället i form av kunskaper, trivsel och därmed utveckling. Peter Davis talar om betydelsen av att ha en känsla för platsen. I motsats till gamla klassiska museer som oftast toppstyrt bestämmer vad som ska samlas in och visas så är ett ekomuseum levande nätverk, dialog, delaktighet och historia på plats där det en gång hänt.

Ordet ekomuseum föddes på 1970-talet och eko är detsamma som i ekologi och ekonomi. Det betyder alltså att ett ekomuseum är ett museum med ett helhetsperspektiv.

När jag arbetar med Ekomuseum Bergslagen ser jag att det stora nätverket av människor i föreningsliv och i kommuner och över kommun- och länsgränser verkligen kan, om det fungerar bra, göra skillnad. Ett ekomuseum kan användas som ett supereffektivt verktyg i samhällets utveckling – men då krävs viljan att både lyssna och prata med varandra.

Jag hoppas starkt på att Surhammar bestämmer sig för att åter igen bli aktiva stiftare i Ekomuseum Bergslagen.