För 2 500 år sedan samlade man röda stenar från bottnen av sjöar och myrar för att man hade förstått att dessa innehöll järn. Då lärde man sig att bygga blästerugnar. Bläster betyder luft. Du vet säkert att eld behöver syre som finns i luften för att kunna brinna.

De här ugnarna var bara ungefär en meter höga. De fylldes med träkol och när man eldade kolet blev det varmt i ugnen. Då lade man i de röda stenarna och blåste in extra luft med hjälp av blåsbälgar, en sorts luftpumpar som man fick pumpa för hand, för att göra det extra varmt. Först blåste man hårt för att sen blåsa allt försiktigare när den röda jorden började smälta och sjunka ihop. När detta svalnat kunde man lyfta upp en porös och glödande klump av järn ur resterna.

Längre fram i tiden, när man tog malm ur själva berget, så byggde man masugnar i stället för blästerugnar. Masugnar är mycket större, minst fem meter höga och en till två meter i diameter. Man hällde i träkol och järnmalmen i toppen av ugnen och tände eld på kolet. Längst ner fanns en öppning där man pumpade in luften. Nu var blåsbälgarna modernare och drevs med hjälp av vattenhjul. Ännu längre fram byttes blåsbälgarna ut mot blåsmaskiner och vattenkraften och träkolet byttes mot elektricitet.

När järnmalmen smälte hände något jättefiffigt. Järnet som fanns i järnmalmen var tyngst och sjönk ner till botten av ugnen. Allt det andra i järnmalmen, det vi kallar för slagg, var lättare och flöt uppepå järnet. På det viset kunde man släppa ut järnet och slaggen för sig, genom olika hål längst ner i ugnen.