Storytelling

Numera måste alla platser laddas med en berättelse, en story. Utan story är det inte lönt att marknadsföra något, varken platser eller annat. Till och med produkter ska ha en story, sån är tendensen. Det här sätter myror i huvudet på mig. Men idag damp senaste Språktidningen ner i brevlådan och där fanns ett kul reportage som handlade om storytelling. Jag kastade mig över den direkt! Det började som en konstform i USA på 1970-talet. I oktober 1973 genomfördes den första berättarfestivalen: National Storytelling Festival i Tenneessee inför 60 åhörare. Idag lockar festivalen 10 000 åhörare. 1991 arrangerades Alla berättares dag här i Sverige och World storytelling day har spridit sig över världen. På norra halvklotet äger dagen rum på vårdagjämningen och på södra halvklotet på höstdagjämningen (deras vår!). Den här dagen har ett gemensamt tema som körs överallt. Årets tema är träd.

Och vi har ju massor med stories att lyfta fram i ekomuseum, överallt faktiskt, om människorna, om platserna, om livet, ja om träd också! Men det är inte bara att muntligt börja berätta, det räcker inte, det krävs mer än en bra historia. Berättaren måste ha perspektiv, självmedvetenhet och kanske lite distans till sig själv  –  annars blir man ingen bra berättare. Antagligen är vissa födda till goda berättare, vi andra måste träna. Mirakelrecept finns tyvärr inte. Nu drar berättarkaféer storpublik i New York, man får köa i två timmar minst. Där tävlar man till och med i berättarkonst med max fem minuter långa inlägg och allt ska vara sant.

Jag vet bara en plats i Ekomuseum som har berättande som en egen programpunkt. Det är Väster Silfbergs Vänner som håller till på Stollberg. På berget nära gruvan finns en gammal fin stenlagård kvar och där kör de berättarkvällar med brasa, levande ljus och marschaller fram på sensommaren och höstkanten. Det gör gruvan på bilden ovan magisk. Bara så att ni vet.

Yvonne Gröning och Florrie-planer

Trevligt besök på kansliet idag. Yvonne Gröning kom farande från Norberg med en tung kasse fylld med papper.  Vi skulle prata om Florrie Hamilton (1888-1976), hon som blev hemmadotter och hela livet bodde på Högfors bruk utanför Norberg.

Jag vågade aldrig gifta mig, det gick så illa för mina systrar. Jag har inte saknat anbud, men när min mor dog blev det så att jag stannade hemma och tog hand om min far. Vi hade ett bra gemensamt liv han och jag, han ville att jag skulle vara hos honom. Och sedan gick väl tiden förbi…” så berättade Florrie själv några år före sin död för Yvonne, som var där för en intervju. Om detta möte med Florrie berättar Yvonne i vår bok Järnladies.

Men nu har Yvonne planer, hon har fått tag på en brevväxling mellan Florrie och Emilia Fogelklou, det är en hel hög med brevkopior som nu ska läsas och skrivas rent. Det här kan bli spännande, det är ett historiskt dokument, återigen röster från förr och jag är så svag för den här typen av texter. Det autentiska, det oförställda, dessa nu döda som så direkt talar till oss genom sina brev, som beskriver vardagslivet med alla sina bestyr och bekymmer.  Ska bli roligt se vad resultatet blir, vad breven handlar om. Nu sätter Yvonne igång, jag gillar hennes tankar och nånstans ska vi nog komma med på banan, det här blir ju inte klart i år men nästa år….hmm.

Högfors bruk är ett besöksmål i Ekomuseum, vilket gör breven extra intressanta. En hytta är omnämnd 1464 och redan 1545 anlades landets första stångjärnshammare här, det var några år före Ludvika, som var landets första kronobruk. Det här var Gustav Vasas tid, en expansiv tid. Högfors utvecklades till ett betydande järnbruk som mer eller mindre var igång ända fram till 1953…av industrin står idag ett stort intakt kolhus kvar och en ståtlig hyttruin med mäktiga masugnspipor. Det är vår modernaste ruin!

Vårvinter, dagsmeja och planer

Igår värmde solen så det droppade från taken och snön smälte på trappan till Gästis där jag jobbar. Det är en skön period som kommer nu: vårvintern! Det är nästan en egen årstid. Och så ljuset….och nu genar man över Ludvikas tjärnar när man är ute och går.

Det är även bokslutstider och vi har gjort klart, Karin och jag! Allt ligger hos Öhrlings nu för att synas. Vi lämnade in det förra veckan och ska ha bokslutssammanträde nästa fredag och då ska det skrivas på. Sen gör jag ett lite roligare häfte med bilder som delas ut till stämman i maj, vi blir glada av bilder. Den här gången har vi dessutom svarta siffror i resultatet efter två års mindre förluster. Det är inga stora pengar alls men svart är svart – väldigt skönt när man hamnar på rätta sidan strecket, men självklart är pengarna till för verksamheter. Och ser man till årsberättelsen så har vi fått mycket ur händerna 2011.

Nu ska jag skriva Ekobladet som skickas ut kring 1 mars eller veckan efter och så drar annat igång också. Foldrar ska göras, varje plats ska ha en folder men i vilken ordning, var börjar vi, det är en fråga. Barnboken Från Berg till Spik ska göras klar, det är lite till att fila på där, men snart så… Jenny Findahl, Snowtrail och jag ska till storstan på ett ”Teknikseminarium” nästa vecka (QR-koder …m.m.) i Stockholm, det är Centrum för Naturvägledning på SLU i Uppsala som anordnar det. Jag ska förbereda lite kring nästa tjänstemannamöte i Västerås den 23 mars, det är aktiviteterna runt Strömsholms kanal och angränsande områden som är i fokus. Sen har vi ett boksläpp: ”Älskade Mathilda” nån gång i början på juni att tänka på och det ska också förläggas till Västerås och Västmanlands läns museum, Krlsg.2 och det ser ut som om Mathildas barnbarn Birgit Hirdman kommer från Oslo samt andra Hirdmansläktingar och det ska bli så otroligt kul att få träffa dem alla. Då ska vi ha tårtkalas!

Stress och jäkt

Jag lyssnade på radions P1 imorse, ett intressant program om stress, om synen på stress och något om den industri som växt fram kring stress i vårt moderna samhälle. Som om stressen var något nytt? En sjuka. Vad är det vi tror egentligen…kanske vi missuppfattar något här, vi tror att livet kan levas utan stressiga måsten, utan plikter.… men så kom äntligen några forskare till tals och började prata om det gamla ordet för stress: jäkt!  Och det naturliga med att jäkta. Jamen just det, har det ordet helt försvunnit?? Det hör man inte så ofta idag. Däremot var det vanligt förr. Dags att adoptera det. Förr jäktade man! Det var mycket att göra, man skulle vara kvick, hinna i tid, hinna med, hinna få gjort, prestera resultat, kunna läxorna osv osv. Idag verkar det som om detta är av ondo när det tvärtom är så det alltid varit. Måsten och plikter jagar oss men det är inget nytt. Vi har rätt att bita ifrån, rätt att sätta gränser – men idag är det som om vi måste gå på kurs för att lära oss denna konst. Men hur har vi blivit såna….

Nu kom jag plötsligt att tänka på min gamla mormor. En bild dök upp: hon sitter i lugn och ro och lägger patiens i sin etta på Gärdet i Stockholm med radion på och kåldolmar puttrandes i en järngryta på gasspisen. Och det efter ett nog så stressigt liv med mycket ansvar. Hon som föddes i en bondstuga i Jämtland midvintern 1875 när varken järnspis eller elekricitet fanns, bara att få ihop måltider och hålla varmt var nog rätt krävande. Klart att livet var jäktigt och osäkert även förr. Detsamma idag, man jagar på i timmar, flås flås och sen vilar man. Och vila är också ett måste, det är en plikt anser jag. Det är att tillåta sig att lägga patiens i veckor om man vill eller att chilla i soffan hela helgen efter en jäktig vecka, det gör gott – bara för att ta några exempel. Soffliv har jag blivit expert på och det paradoxala är att där blir ändå mycket uträttat – liksom naturligt hamnar snilleblixtar (jodå..!!) och planer på plats!

Rastplats Dalaporten

Häromdan stötte jag på Sven-Erik Danielsson, mannen som tog över en nedgången rastplats på en raksträcka i en granskog längs rv 66 nån halvmil före Söderbärke om man kommer söderifrån och det bara för att göra nåt som han tyckte verkade kul. Han gav sig själv ett rejält projekt att jobba med efter en tidig pensionering. Året var 2008.

Där låg den gamla rastplatsen i dvala med hotet om att helt försvinna. Smedjebackens kommun hade den under sitt ansvar men ville inte längre. Sven-Erik tog kontakt och fick ta över. Han såg nåt framför sig: det här ska bli Sveriges mest trivsamma rastplats! Och han satte igång. Han fixade till rastplatsen, städade och röjde med fruns hjälp och andra frivilliga, renoverade dasset och rasthyddorna under tak. Han hängde lyktor i hyddorna så det lyste på kvällarna när folk körde förbi. Med egna medel byggde han en cafévagn på hjul, fick tillstånd att servera kaffe med smörgås och enklare maträtter. Många stannade till när de såg vagnen och ryktet började sprida sig. Det blev som en liten handelsbod för han började sälja sylt och saft från Grangärde musteri och lite annat smått och gott.

Nu är det 2012, han är inne på fjärde året och rastplatsen utvecklar sig fint. Han har glesat ut bland granarna och nyligen fått el ditdraget och då blir det ljusare. Han ska börja hyra ut skyltplats. Kanske byter han namn på rastplatsen till ”Försmak Dalarna”. Den här mannen saknar sannerligen inte idéer , han har en obändig energi och är glad och pratsam. Fler och fler bilister stannar, fikar, handlar och pratar med Sven-Erik och jag förundras för det är högst originellt alltihop. Ja, var ska det sluta….?  Ska Ekomuseum kanske hyra sig en skyltplats där, få foldrar utdelade och kanske guideböcker sålda? Hm…jag börjar faktiskt på allvar fundera…..

Sven-Erik bloggar om sin rastplats HÄR!

Det vilda Bergslagen!

Det kom ett mejl häromdagen med information om sånt som händer i vårt vilda landskap. Det en gång så skogfattiga industrilandskapet har idag blivit betydligt vildare. Skogen har vuxit upp och ibland till och med över den gamla industrin, som dolts under mossor och i buskage. Det är ganska så igenvuxet på sina håll och det passar de vilda djuren. Här finns nu gott om rovdjur som varg, björn och lo och här finns fina älgmarker.

I Ekomuseum utanför Skinnskatteberg ligger Kolarbyn, ett vandrarhem där man bor i riktiga kolarkojor, www.kolarbyn.se.  Kolarbyn är även utgångspunkt för naturvandringar och viltsafaris som arrangeras av företaget Wild Swedenwww.wildsweden.com och drivs av eldsjälen Marcus Eldh (passande namn!). Det är så roligt att följa företagets utveckling. När jag kom hit för snart tio år sen så hade Marcus precis tagit över Kolarbyn och satt igång med ett osannolikt projekt: göra det till ett vandrarhem med älgsafaris. Det gick mot alla odds! Vad beror sånt på? Jag har frågat mig det många gånger. En sällsam kombination av entreprenörskap och personlighet? Ja, så måste det vara…

Kolarbyn är oftast fullbelagd, folk kommer från hela världen för att både bo och följa med Marcus och hans naturguider ut i skogen på exkursioner. Nu har han släppt Kolarbyn till lika driftige Andreas och de båda företagen utvecklas hand i hand och i rask takt. Det händer alltid mycket roliga saker i och kring Kolarbyn, som blev ett besöksmål i Ekomuseum 2009. Och Kolarbyn blev också ett STF Vandrarhem ungefär samtidigt. Det handlar förstås om ekoturism som tycks växa lavinartat över hela klotet. Naturen!! Ja, naturen och det naturliga är hetare än nånsin som det känns.

Här är Marcus nyhetsbrev

Isande vindar

Maj Hirdman (1888-1976) växte upp i Norberg. Hennes föräldrar brevväxlade i flera år under de perioder de tvingades att leva åtskilda pga arbete på annan ort. Foto Ernst blom. Västmanlands läns museum.

Maj Hirdman (1888-1976) växte upp i Norberg. Hennes föräldrar brevväxlade i flera år under de perioder de tvingades att leva åtskilda pga arbete på annan ort. Foto Ernst blom. Västmanlands läns museum.

Den ryska kölden! Var ute en lång sväng nu i helgen och det bet verkligen i näsa och kinder. Ändå var det bara 20 minusgrader, det har man ju upplevt många gånger i livet utan att frysa så värst. Nu ögnar jag igenom bokmanuset, ni vet – brevboken om Maj Hirdmans föräldrar – och ser att vintern 1890 var isande kall här i Bergslagen med svårsågat fruset timmer och dragiga byggnader. Lars M Eriksson ledde arbetet på olika ångsågar och vintern 1890 skriver han brev från Smedsbo ångsåg i Tärna till hustrun Mathilda som satt i en arbetarbarack med tre små barn i Norberg, yngsta barnet var Maj Hirdman, 2 år.

14 jan 1890:  Jag kom inte fram hit förrän på kvällen, för jag gick vilse och kofferten fick jag ej förrän dagen efter. Därför fick jag ligga på golvet första natten, men vi har fått ett varmt rum, så jag frös inte. Det allra sämsta är att i rummet finns en kakelugn med en så liten eldstad, så vi kan inte laga någon mat och vi bor åtta karlar i rummet.

19 jan 1890:  Igår var även jag mycket dålig, men ej värre än att jag kunde arbeta. Jag hade så förfärligt ont över tinningen så i går kväll när jag lade mig, var jag riktigt rädd att jag skulle sjukna in, men i dag är jag bättre. Ser du, det är ett så förfärligt drag i såghuset. Det finns nog fönster och dörrar men där vi tar in timret måste det stå öppet, men jag skall försöka passa mig.

11 feb 1890:  Men jag har haft så förfärligt ont i min rygg så jag har inte förtjänat så mycket, utan istället så har jag måst leja en karl till. Så nu har jag fem karlar men jag har ändå förtjänat något över 3 kr per dag. Idag har jag förtjänat 5 kr, men nu går det inte så bra att såga för timret är hårt fruset. Jag önskar att det måtte bli töväder igen, så att det kan gå undan med arbetet.

2 mars 1890:  Men nu är det värre för timret är så hårt fruset till följd av kylan. Men vintern skall väl snart ge med sig. På morron i dag var det 23 grader kallt här. Jag tänker med ängslan på dig och barnen hur ni kan reda er i ert uthus. Hoppas ändå att du har ved.

15 mars 1890:  Jag är någorlunda frisk, men jag har haft en förfärlig snuva med värk över tinningen. Det är för mycket drag både natt och dag för den här kåken är förfärligt kall och dragig så det är knappast någon natt som jag inte får frysa ända fram till morgonkvisten. Vi eldar om kvällarna så det är riktigt farligt att se på, men det drar snart ut. Jag får hoppas att det blir vackert väder och sommar snart. Då blir det här den värsta vintern som tänkas kan.

Boken ”Älskade Mathilda! 100 brev om kärlek, slit och nöd” kommer den 1 juni.

Eva Långberg ”Bröd i Bergslagen”

Eva Långberg från ABF tittade in på eftermiddagen i början på veckan. Vi drack en kopp pepparmyntste och Eva berättade om de senaste nyheterna i projektet Bröd i Bergslagen som nu går in på upploppet, sista året. Projektet avslutas i början på hösten med en redovisning. Tänk att de två åren snart har gått!! Hon håller som bäst på med att sy ihop en brödmässa som ska genomföras för allmänheten lördag den 12 maj kl 11-16 på Norrbärke hembygdsgård i Smedjebacken. Vi pratade om det.

Eva har bokat upp huvudpersonen Manfred Enoksson, som kom till Saltå Kvarn i Järna 1992, och som med tiden blev berömd bagarmästare på kvarnen, www.saltakvarn.se.  Han har med stor energi och djup kunskap bidragit till att ekologisk bakning fått ett starkt uppsving med surdegsbröd och annat gott. Manfred ska hålla workshops på Norrbärke hembygdsgård den lördagen. Det blir mycket annat där också, olika goda bröd med tillbehör som ostar, sylter, marmelader, redskap (brödspadar, stickor, korgar…) etc till försäljning samt naturligtvis diverse ekologiska mjölprodukter från Hällsta Kvarn utanför Sala, www.storahallsta.com.

Fredag 11 maj blir det brödaktiviteter för VBU, Restaurangskolan i Smedjebacken. Eleverna ska få möjlighet att lära sig mer om historisk brödbakning och själva prova på. Ett mer detaljerat program kommer förstås senare. Det här var bara som ett litet varsel!

SGU och Geoparker

Igår var jag hela dan på ett roligt och intressant möte på SGU, Sveriges Geologiska Undersökningar, i Uppsala. Det kom folk från lite varstans, från Dalarna, Öland, Västergötland. Vi var väl ett 20-tal personer totalt som pratade om en svensk modell av geoparker. Det var ett bra initiativ från SGU: Linda Wickström, Gunnel Ransed och Sven Lundqvist, geologer alla tre förstås.

Folk är i allmänhet mycket intresserade av marken vi trampar, verkligheten under våra fötter och varför naturresurserna ligger där de ligger och hur vi utnyttjar dem. Ja, allt det som bygger våra samhällen och utformar våra kulturer och vår lokala identitet. Och då kommer vi genast in på ekomuseala tankegångar eftersom ett ekomuseum arbetar just med den lokala identiteten och den lokala kulturen. Bergslagen med sina gruvor och sin metallhantering har naturligtvis präglat befolkningen här de sista 1000 åren utan att överdriva.

Ordet geopark är inte skyddat, det trodde jag. Det finns några internationella organisationer som hävdar att det är ofritt, men så är inte fallet. Ingen av oss strävar heller efter att bli en UNESCO Geopark till exempel, för så kan man inte kalla sig. Nej, vi pratade om en svensk geoparksmodell som SGU kan börja arbeta med, hur kan man tänka och vem ska sätta sin kvalitetsstämpel på den? SGU arbetar för att sprida kunskap om geologi i hela vårt samhälle och då kommer även geoturism in i detta sammanhang. Bra!! Allt hänger ihop och det finns ett behov av en geologisk grundsyn.

I Ekomuseum finns Riddarhyttan och det vore ju vettigt att just här peka på geologin, gruvorna och det istida landskapet. Här har Skinnskattebergs kommun en oslipad diamant. Föreningen Geocentrums Vänner i Riddarhyttan kan arbeta precis som de planerat. Först information på en rastplats, beskrivningar och karta plus QR-koder. Sen några appar, fixa till vandringslederna och Geoslingan, uppdatera och trycka om Anders Yrgårds skrift Istiden i Bergslagen som är en vägledning runt Riddarhytteområdet. Det kan bli ”Geopark Riddarhyttan” med en geoparkslogga = kvalitetssäkring av SGU med flera. Därefter blir det läge för ett geocentrum, en startpunkt för exkursioner med mera. Och då har vi arkitekten Gustaf Wennerbergs fina examensarbete att luta oss emot.

Första året med www.oljeon.se

Oljeön utanför Ängelsberg fick en egen hemsida den 1 maj 2011, för ett knappt år sen alltså och den har redan haft 10 000 visningar, det är bra! Det bådar gott inför framtiden. Det glada beskedet kom igår i ett mejl från Malin Andersson, www.primaleve.se, som är dess upphovskvinna. Malin som i många år arbetat som guide och turisminformatör i Ängelsberg och på Världsarvet Engelsbergs bruk samt naturligtvis på Oljeön är samma Malin som i morgon den 1 februari börjar jobba som verksamhetschef på Västanfors hembygdsgård i Fagersta.

Oljeön är en märklig ö. Det var en framsynt herre vid namn Per August Åhlund som anlade ett oljeraffinaderi 1875 på ön, en oljefabrik där han tillverkade lysfotogen och smörjoljor och fetter av olika slag. Brandrisken gjorde att ön var det perfekta stället för en sån verksamhet. Råoljan kom från Texas i båt via Mälaren och Strömsholms kanal ända fram till porten. Fett och talg kom från Ryssland och tjära (en slags naturlig asfalttjära, s.k. goudron) kom från södra Polen (Galizien). Lysfotogen blev en stor produkt och det berodde förstås på att ungefär samtidigt kom järnspisarna och då stängdes ljuset från den öppna elden in i järnspisen och man måste lysa upp stugorna med annat ljus. Fotogenlampan gjorde sitt intåg i hemmen. Oljeraffinaderiet räknas idag som ett av de äldsta bevarade i världen! Ja, här ligger alltihop kvar mer eller mindre intakt, www.oljeon.se

En mycket fin bok har skrivits om Oljeön, den kom förra året samtidigt som hemsidan. Författare är Kersti Kollberg som har rötter på Oljeön. Hennes farfar var den siste oljefabrikören. De supervackra bilderna i boken har tagits av Björn Ullhagen. Boken kan ni beställa via hemsidan från Balkong Förlag  för 249 kr inkl moms och porto.