Kategoriarkiv: Tips

Bröd i Bergslagen ångar på

I vårt brödprojekt med ABF Västerbergslagen står inget stilla, inte med Eva Långberg som projektledare! Hennes brödidéer sprider sig vida omkring och folk ringer från alla håll och kanter och vill att hon ska komma. Faktum är att jag aldrig skådat maken till människa! Nu är hon känd i hela Dalarna efter ett stort reportage i Dalabygden.

Det var den 16 december och den här gången for Eva till en bakstuga i Utsälje i Dala-Järna och lärde Kerstin Johansson att utnyttja den vedeldade ugnen fullt ut. Det betyder att man efter sedvanligt tunnbrödsbakande gräddar mjuka bullar och bröd och till sist gräddas surdegsbrödet.  Reportaget kommer nog på nätet framöver: www.dalabygden.se

Evas favoritbröd till julens ostar och skinka är annars ett bröd som heter Tofta, som även kan gräddas i vanlig ugn, jag har smakat det, det är knaprigt och jättegott! Så här gör ni:

TOFTA
1 liter röd mjölk
300 g smör
75 g jäst
0,5 dl socker
2 tsk salt
drygt 2 kg ekologiskt vetemjöl
(Jag ska nog prova med dinkelmjöl)

Dag 1: Blanda rumsvarm mjölk och smält smör med de övriga ingredienserna, arbeta ihop dem i assistent i 10 minuter. Vicka upp degen i en hink eller bunke med lock, låt stå kallt över natten.

Dag 2: Dela degen i dryga 20 delar (22-23 st kanske?) och rulla till ämnen, låt jäsa i 30 minuter. Kavla ut till tunna kakor, ev med pumpafrön, sesamfrön eller hackade valnötter eller annat. Värm plåtarna i 250 graders ugn och grädda sen kakorna i 200 grader – det gör gräddningen snabb! Men jag skulle tro att det går att grädda bröden utan förvärmda plåtar också, men att det då tar längre tid.

Boken om Bergsbruk har kommit!

Häromdan fylldes brevlådan av ett jättepaket. Jag hade glömt vad jag beställt! Det var den nya nationalatlasen om Bergsbruket, om gruvor och metallframställning. En fantastisk bok, jag är hänförd och bläddrar och bläddrar och läser lite här och där, roliga kartor och fina översikter. Det är ett gediget arbete som redaktörerna Jan af Geijerstam och professor em Marie Nisser, som tyvärr avled för inte så längesen, har gjort. Temavärd är Jernkontoret i Stockholm och boken ingår i serien Sveriges Nationalatlas och ges ut av Norstedts förlag.

Faktum är att jag blir rent barnsligt fascinerad av den här sortens faktaböcker, det är lätt att förlora sig i denna värld av järn från början till slut – ja, jag tänker mest på järnet, även om boken även handlar om andra metaller. Vi ska inte glömma den viktiga kopparn! Eller silvret. Vi har båda i Ekomuseum. Koppar i Kopparverket i Riddarhyttan och silvret i Väster Silfberg, det är gruvfältet runt Stollbergs gruva, ett av Sveriges rikaste mineralområde näst Bastnäs i Riddarhyttan och Långban i Filipstad, Värmland.

Jag läser om den förhistoriska metallproduktionen 2500 f.Kr. fram till ca 1100 e.Kr. och letar efter något om Röda Jorden, där det fortfarande görs järn fast bara i historiskt syfte: levande historia. Jodå, Röda Jorden är inte bortglömd, den är omnämnd. Den platsen grävdes ut av arkeologen Viking Wedberg på 1970-talet, ev även 80-talet men tyvärr blev det ingen ordentlig rapport från utgrävningen. Det gjordes emellertid vid några tillfällen C14-dateringar och det visade sig att järn gjordes här redan 800-700 år f.Kr (!!) och fram till ca 200 e.Kr – en period på ca 1000 år. Åh, att det inte gjorts en rapport om detta!! Och varför slutade folk göra järn där? Man blir ju fundersam….gruvbrytningen hade ju långt ifrån börjat. Fanns det enklare sätt att göra järn? Av sjömalm? Eller myrmalm? Det finns i alla fall stora depåer kvar av rödjord i skogen, som idag används av Riddarhyttans hembygdsförening när de gör järn på precis samma plats som då. Det här är en tidig plats för järnframställning. Riddarhytteborna har skäl att vara stolta.

Fin julmarknad på Skantzen också!

I söndags hann jag även med att besöka julmarknaden på Skantzen i Hallstahammar, jag började faktiskt med Skantzen. Det var mycket stämningsfullt med de trevliga marknadsstånden längs hela vägen mellan Mekanikus och Kanalkontoret ner till Kanalcafeet. Och där såldes mycket fint hantverk och god mat!

Först fikade jag på Kanalcaféet , www.ampans.se hos Ampan som har mycket gott till kaffet, bakverk och choklad,. Härligt café! Och Västmanland har goda matprojekt på gång, det märktes på marknaden där jag smakade de läckraste korvar och pastejer samt varmrökt lax med hjortronsås, mums! Det sista var Fiskarn i Borgåsund, www.fiskarn.se som bjöd på smakportioner, klart jag inhandlade både lax och sås på direkten, det var himla gott. Det jag köpte gick åt kvickt. Hjortron har jag i frysen så nu ska jag göra sås till jul och skaffa rökt lax också. Och sen korvarna! Det var Åsby Kött & Vilt, www.asbykottovilt.se som bjöd på sina produkter, där köades det! Jag smakade på lammkorven, jättegod. Älgkorven likaså. Sen smakade jag av alla de olika pastejerna i tur och ordning – man är väl ordningsmänniska! De har båda matleverantörerna går inte av för hackor, de är säkra tips och värda en tripp till Hallstahammar. Ni får titta på de respektive hemsidorna för öppettider så ni kan shoppa lite gott.

Jag måste också ge Svedvi Berg Hembygdsförening en eloge för den fina textilutställningen inne i Kanalmuseet bredvid kafeét. Där visade damerna från föreningen många textila skatter ur samlingen och de hade draperat hela utställningshallen med fina broderier, rena konstverken. ”Folk får ju aldrig se allt vi har” sa de. Det här var ett bra tillfälle att se något av det som finns, bra initiativ!

Lussebrud med följe i Karmansbo smedja

Karmansbo vackra lancashiresmedja! Ja, den är så äkta, så genuin, så ruffig och inuti som ett tempel, högt i tak, rymd och luft, några fönster högt där uppe. Idag söndag hade någon ideell själ tänt tusen små ljus och placerat överallt längs alla kanter i smedjan och på maskineriet: ugnarna, valsverket, mumblingshammaren och på gamla hammarrester och städ som finns kvar från den gamla tiden när smedjan var igång. 1958 tog den tiden slut. Sen förföll allt. Men – ideella krafter tog vid 20 år senare och såg till att bygga upp smedjan igen till vad den är idag och nu kan vi njuta av miljön! Numera demonstreras ibland hur tackjärn förädlas till stångjärn. Det är en mäktig syn, ett skådespel, eftersom mumblingshammare och vattenhjul först får göra jobbet med tackjärnet innan det förs över till valsarna för att bli stångjärn. Det är lancashiremetoden som visas första lördagen i juli varje år för allmänheten! Lägg det på minnet! Vill ni se och höra något alldeles extra, så ta er hit den lördagen nästa år, det är värt resan, jag lovar. Den som inte sett och hört ett stort vattenhjul driva en sju ton tung hammare har missat nåt!  Läs om Karmansbo och smedjan här: www.karmansbo.se

Nu i igår tredje advent firades det jul med marknad och kaffe i kolhuset utanför och med ett underbart lussetåg i smedjan när skymningen föll utanför. Bergslagens folkhögskola ställde upp med körsång och lucia, med levande ljus kom de in i smedjan, ett skönsjungande ljuståg. Ja, de kunde sjunga! Behöver en människa mer för att betvinga mörkret? Nej, jag tror inte det. Lucia med ljusen lyser upp varje sinne. Nu är det som mörkast och om bara ca 10 dagar vänder solen….vi nordbor är väldigt präglade av det här med ljus-mörker, lucia med ljus i håret i smedjan var magisk.

Barnens Ekomuseum

Vi jobbar med hemsidan just nu Jenny och jag. Hon har lagt om ”Barnens Ekomuseum”, den har fått bättre plats för att synas mer och nu måste texterna göras om för de har inte uppdaterats på ett bra tag. Ni vet – det är som när man börjar städa lite mer än vanligt, då ser man plötsligt allt som man måste göra också, det börjar lysa emot en.  Det får en följdverkan. Nu har Barnens Ekomuseum fått en sådan följdverkan.

Barnen är viktiga i Ekomuseum, alltmer viktiga faktiskt. Har vi försummat dem? Tjae, de har hängt lite på kanten – så är det. De har aldrig fått en central plats. Men när jag tänker efter så har Hammarbacken i Ludvika varje sommar uppskattade barnprogram en gång i veckan. Flogberget i Smedjebacken har varje sommar uppskattade barnvisningar en gång i veckan. I Norberg-Ängelsberg har man sista sommaren haft en uppskattad vecka för barn ”Barnens bergslag” och den veckan planeras även för 2012. Och på Nya Lapphyttan i Norberg har man varje sommar olika aktiviteter riktade till barn. De har ju också en fin ”gruva” speciellt för barn. På Skantzen i Hallstahammar görs även aktiviteter för barn. Även på Västanfors hembygdsgård. Säkert har jag glömt några platser nu där man jobbar med barn….men hur som helst – vi måste lyfta fram barnen mera och med dem barnfamiljerna!

Vi har Barnens Ekomuseum på hemsidan med gamla texter som ska uppdateras så snart jag bara hinner, det står på tur! Och vi ska efter jul komma med barnboken ”Från Berg till Spik”, som blir som en järnskola för barn. Den blir helt förnyad faktiskt. Och de texterna kan även bakas in i Barnens Ekomuseum på webben. Jodå, det ska bli ordning på torpet!

Dags för ”Omställning Bergslagen”?

Nu har något börjat…det finns människor som börjar märkas, de har ändrat livsstil, visat sympatiska handgripligheter. Däri ligger något viktigt. Många bara pratar, men någon gör. Ett intressant reportage i söndagens DN handlar om det. Det står att en ny gröna-vågenrörelse håller på att födas och det i Storstockhom. ”Om vi ska vänta på de politiska besluten tar det för lång tid”, säger Pella Thiel på Ingarö, Värmdö kommun. Hon bor lantligt med make och två små barn, odlar, pendlar till jobbet i Uppsala (!) men hinner med att engagera sig i ”Omställning Värmdö” och i den lokala Naturskyddsföreningen. Under en resa i USA stötte hon på den omställning mot ett mer ekologiskt liv som var på gång där i vissa grupper. Det inspirerade till att starta upp en konkret handlingsplan på Ingarö för något år sen med några likasinnade. Det här gillar jag mycket!

Det pågår något runt om i västvärlden, så där lite tyst, men plötsligt så märks det! Kanske för att vi blivit skrämda av klimathotet? Av vårt oljeberoende? I England finns Transition Towns som startade 2006 i staden Totnes. Där har man ställt om matproduktion och energi med vissheten om att lösningen på oljeberoende och klimatkris ligger i ett starkt lokalt engagemang. Jag känner igen orden från ekomuseirörelsen! Alltfler ekomuseer jobbar med miljöfrågor, med naturen, med hållbarhetstankar – alltså ekologi snarare än ekonomi. De hör också till denna framtidsrörelse. Och jag tänker även på Slow Food-rörelsen som gav upphov till Slow Living och med Slow-begreppet kom att omfatta hushållning av resurser, framförhållning och hållbarhet på lång sikt.

Det finns fler rörelser…ja, det ser ljust ut, det är glädjande. Relationerna människor emellan blir viktiga liksom platsen där vi bor. Just det, det handlar om platser och människor. Goda folkrörelser får man hoppas.

Och helt raskt har Transitionidén även nått Sverige i organisationen Hela Sverige ska leva! Det kan gå fort nu. Läs här: http://transitionsweden.ning.com/

Hej då Hultebo Tryckeri!

Lite ledsamt är det allt att göra saker för den allra sista gången! Som igår morse till exempel, när jag for till Hultebo utanför Skinnskatteberg för att hämta den sista tryckta upplagan av Ekobladet. Solveig och Evert Westman har tryckt Ekobladet åt mig de senaste sju åren och vi har haft ett fantastiskt gott samarbete måste jag säga. De klarar att lösa de flesta problem. Till och med det här med att klistra på alla etiketter! Ja, de har aldrig varit omöjliga att ha att göra med, det kallar jag gott entreprenörskap. Jag skulle vara där kl 9 för vi ville dricka lite förmiddagskaffe en sista gång. Åh vad trist! Men ändå….det kommer ju en ny tid och det känns alltid roligt av någon outgrundlig anledning. Kanske för att man aldrig vet vad som finns bakom hörnet….den känslan är lite skön för den som är nyfiken.

Ja nu kära vänner, är det sista tryckta Ekobladet på väg hem till er! Och Ekobladsepoken är över så som den varit i många år – om det blir för gott vet man ju inte, kanhända dyker den upp igen i ny form som trycksak, lite mer som en tidning i så fall, ingen omöjlig tanke alls. En god del av dan igår gick sen åt till att fixa utskicket med alla kuverten också. Jag fick iväg allt och det före kl 15 och då hoppade jag helt sonika över lunchen. Det lär vara bra att svälta lite ibland. Jag tog igen det senare….hm.

Nästa år framåt 1 mars kommer det att ligga ett nytt Ekoblad som en pdf-fil på hemsidan, där kan ni fortsättningsvis läsa alla nya nummer och de gamla ligger kvar i länklistan till vänster. Antagligen så kommer bladet att se lite lite annorlunda ut, jag vet inte ännu riktigt hur, men jag är ju inte längre piskad att få in allt på fyra sidor. Jag funderar nu på att återanvända gamla intressanta texter….plocka fram dem lite då och då från gamla Ekoblad från 90-talet. Många av de texterna förtjänar att läsas igen, ja många av dem är sympatiskt tidlösa.

Året som gått i Gravendal

Gravendal är en by som ligger i finnmarken i Ludvika kommun. Den byggdes upp kring Säfsnäsbruken i en tid då järnbruken drog sig uppåt skogarna för att komma närmare energin: det för masugnarna och smedjorna så nödvändiga träkolet. Det var tidigt 1700-tal. Byn fick sitt namn av Sebastian Grave (1684-1748) som var lärjunge till Christoffer Polhem och själv mycket uppfinningsrik. I Gravendal finns herrgård, många bruksbyggnader och bostadshus för bruksarbetare samt även ett väl fungerande litet vattenkraftverk. Men inte många bor permanent i byn idag, det har blivit en sommarby.

Gravendals Byalag är först ute med en årskrönika, trevligt skriven av sekreteraren Bertil Andersson med bilder från årets händelser. Folk i Gravendal har så mycket för sig på somrarna! Det är då allt händer. Då körs räckhammarsmedjan, spiksmedjan, bakarstugan och bygdegården.

I årskrönikan finns en kort berättelse om Byalagets historia, det var lite kul att läsa. Det var Arvid Gottfries som startade ”Gravendalsgruppen” i slutet på 1980-talet och medverkade till att man renoverade bakarstugan och labbit (där smederna vilade sig emellanåt). Och det var 1993 som de fick ett erbjudande om att köpa både mark och bruksbyggnader av Stora under förutsättning att ett byalag bildades, som tog ansvaret för förvaltningen. Ja, här tvekade man inte – det var så Gravendals Byalag bildades och Arvid Gottfries har varit en ledande person alltsedan dess. Han har dessutom med hustrun Britt varit permanent bosatt i byn sedan de blev pensionärer, deras hus är ett av dem som lyser upp byn under mörka vinterkvällar.

Julgran, Julbak och Julmarknader

I köket här i Gamla Gästis på Ludvika Gammelgård bakas det varje dag just nu. Lussekatterna tornar upp sig i högar, packas i plastpåsar och frysarna fylls. De går åt som smör i solsken när det är dags för julmarknad. Och apropå smör, obs! allt härifrån är numera bakat på smör, det gör skillnad. Det är dessutom husmorsproffsen som bakar, ett nöje att se på. Och dofterna…huset fylls av väldoft…aaah… ABB:s seminariegrupper som stökar på övervåningen gillar också dofterna. Utanför på gräsmattan har  julgranen kommit på plats, nu väntar den på belysning och till helgen så tänds den, det blir så fint! Men var är snön?? Förra året var det full vinter vid denna tid. Man blir ju lite fundersam….men å andra sidan så har jag minnen från sena vintrar förr. Men nu ska jag rada upp några julmarknader här nedan så ni inte missar dem, om någon av er vill gå, snön kanske hinner falla över några av dem:

LÖRD 26 nov:
Ramnäs, Valsverket & Söderhammar, kl 14-18

 SÖND 27 nov:
Smedjebacken och Meken, kl 13-18
Norberg, Skinnarängs Kvarn, kl 13-17
”Slöjdarnas marknad” Västanfors hembygdsgård, Fagersta, kl 12-17

SÖND 4 dec:
Ludvika hembygdsgård, kl 12.30-16

SÖND 11 dec:
Grangärde kyrkby, kl 11-16
Karmansbo smedja, från kl 14, Lucia kl 15.30
Skantzen, Hallstahammar, kl 12-16

Stockholm i mitt hjärta

Var en sväng till storstan igår lördag och i det soligaste väder. Gick en skön långpromenad genom stan. Julhandeln är i full gång men popplarna vid Slussen var fortfarande gröna, lite gula, de flesta blad satt kvar, egendomligt. Jag träffade dottern, vi gick från Eriksdalsberget vid Skanstull på Söder ner till Hötorget runt city och tillbaka igen.

År 1967 tog jag studenten på Palmgrenska Samskolan på Kommendörsgatan och minns alla håltimmar nere på stan. Vi gick i skolan även på lördagarna på den tiden men slutade vid lunch och då drog vi ner till något som hette Stockholmsterrassen, som låg vid Sergels torg, som då bara var en stor grop som senare skulle bli plattan med Piet Heins superellips vid kanten och Edvin Öhrströms glasobelisk i mitten (invigd 1974). Stockholmsterrassen var den tidens mötesplats, som ett litet kulturhus med café, böcker och schackspel. Där hängde vi i timmar och planerade helgen. Terrassen finns kvar men är stängd sen länge. Jag tittar ofta ditupp när jag passerar och minns.

Kultur fick vi i Götgatsbacken med Ebba Brahes 1600-talspalats på vänster sida ner mot Slussen – vi har Ebbas underbara lusthus i Bockhammar mitt i Ekomuseum –  i Gamla stan, vid Rosenbad (Ferdinand Boberg) med vy över Stadshuset (Ragnar Östberg), vid Sergels torg som sagt, vid Hötorget och PUB (Cyrillus Johansson m fl) och NK förstås, Ferdinand Bobergs NK, detta vackra varuhus med sitt goda kaffe och sina chokladbiskvier – obetalbart! Ferdinand Boberg som växte upp i Norberg, en fantastisk arkitekt gift med Anna Boberg, mångsidig konstnär. Har just köpt boken Fru Bob – en personlig biografi (om Anna Boberg förstås) skriven av Yvonne Gröning, den kom 2009. Den ska jag snart läsa.

Det är 22 mil och 2,5 timme med bil till Stockholm från Ludvika. En stadsvandring låter sig alltså göras utan större problem. Det är det som är bra med Ludvika. Finnmarken i ryggen och storstan framför näsan.