Etikettarkiv: Piet Hein

Ting Tar Tid

Ludvika Gammelgård Mineralmuseet
Jo, ting tar tid och var sak har sin tid. En gruk om tid (en gruk är en kortfattad, koncis och finurligt rimmad liten aforistisk dansk dikt) dyker ofta upp i minnet när jag tänker på tiden. Det är förstås Piet Hein som skriver, grukens uppfinnare. Så här går den:

Husk de tre
T.T.T.
Slid men hvid
Ting Tar Tid

Ludvika Gammelgård snöhögOch jag sliter, rensar, städar och vet att tingen tar oändlig tid, jag behöver MER tid! Men istället brakar den på som en raket!! Våren knackar på, snöresterna blir bruna och grå, sandalerna börjar röra på sig i garderoben. Jag vet hur det är, man kliver från vinterkängorna rakt i sandalerna vissa år och det bara sker från en dag till en annan. Inte långt kvar till Valborg nu, ajajaj.

Evald Persson, ordf i Västerbergslagens geologiska förening öppnar upp Mineralmuseet och berättar att de just köpt in 750 stora fina stuffer som de ska katalogisera och ordna upp, de har att göra. Jojo, det har en annan också som sagt. Jag staplar tomma pärmar på hög och fyller  svarta plastsäckar med gamla papper för ytterligare en tur till sopstationen. Dock vill jag tillägga till dem som får kaffet i halsen, en och annan pärm är så värdefull på innehåll att den hamnar i hyllan igen och några dokument åker raka vägen ner i arkivet. Rätt skönt att låta det goda omdömet styra…

Stockholm i mitt hjärta

Var en sväng till storstan igår lördag och i det soligaste väder. Gick en skön långpromenad genom stan. Julhandeln är i full gång men popplarna vid Slussen var fortfarande gröna, lite gula, de flesta blad satt kvar, egendomligt. Jag träffade dottern, vi gick från Eriksdalsberget vid Skanstull på Söder ner till Hötorget runt city och tillbaka igen.

År 1967 tog jag studenten på Palmgrenska Samskolan på Kommendörsgatan och minns alla håltimmar nere på stan. Vi gick i skolan även på lördagarna på den tiden men slutade vid lunch och då drog vi ner till något som hette Stockholmsterrassen, som låg vid Sergels torg, som då bara var en stor grop som senare skulle bli plattan med Piet Heins superellips vid kanten och Edvin Öhrströms glasobelisk i mitten (invigd 1974). Stockholmsterrassen var den tidens mötesplats, som ett litet kulturhus med café, böcker och schackspel. Där hängde vi i timmar och planerade helgen. Terrassen finns kvar men är stängd sen länge. Jag tittar ofta ditupp när jag passerar och minns.

Kultur fick vi i Götgatsbacken med Ebba Brahes 1600-talspalats på vänster sida ner mot Slussen – vi har Ebbas underbara lusthus i Bockhammar mitt i Ekomuseum –  i Gamla stan, vid Rosenbad (Ferdinand Boberg) med vy över Stadshuset (Ragnar Östberg), vid Sergels torg som sagt, vid Hötorget och PUB (Cyrillus Johansson m fl) och NK förstås, Ferdinand Bobergs NK, detta vackra varuhus med sitt goda kaffe och sina chokladbiskvier – obetalbart! Ferdinand Boberg som växte upp i Norberg, en fantastisk arkitekt gift med Anna Boberg, mångsidig konstnär. Har just köpt boken Fru Bob – en personlig biografi (om Anna Boberg förstås) skriven av Yvonne Gröning, den kom 2009. Den ska jag snart läsa.

Det är 22 mil och 2,5 timme med bil till Stockholm från Ludvika. En stadsvandring låter sig alltså göras utan större problem. Det är det som är bra med Ludvika. Finnmarken i ryggen och storstan framför näsan.