Etikettarkiv: Norberg

Yvonne Gröning och Florrie-planer

Trevligt besök på kansliet idag. Yvonne Gröning kom farande från Norberg med en tung kasse fylld med papper.  Vi skulle prata om Florrie Hamilton (1888-1976), hon som blev hemmadotter och hela livet bodde på Högfors bruk utanför Norberg.

Jag vågade aldrig gifta mig, det gick så illa för mina systrar. Jag har inte saknat anbud, men när min mor dog blev det så att jag stannade hemma och tog hand om min far. Vi hade ett bra gemensamt liv han och jag, han ville att jag skulle vara hos honom. Och sedan gick väl tiden förbi…” så berättade Florrie själv några år före sin död för Yvonne, som var där för en intervju. Om detta möte med Florrie berättar Yvonne i vår bok Järnladies.

Men nu har Yvonne planer, hon har fått tag på en brevväxling mellan Florrie och Emilia Fogelklou, det är en hel hög med brevkopior som nu ska läsas och skrivas rent. Det här kan bli spännande, det är ett historiskt dokument, återigen röster från förr och jag är så svag för den här typen av texter. Det autentiska, det oförställda, dessa nu döda som så direkt talar till oss genom sina brev, som beskriver vardagslivet med alla sina bestyr och bekymmer.  Ska bli roligt se vad resultatet blir, vad breven handlar om. Nu sätter Yvonne igång, jag gillar hennes tankar och nånstans ska vi nog komma med på banan, det här blir ju inte klart i år men nästa år….hmm.

Högfors bruk är ett besöksmål i Ekomuseum, vilket gör breven extra intressanta. En hytta är omnämnd 1464 och redan 1545 anlades landets första stångjärnshammare här, det var några år före Ludvika, som var landets första kronobruk. Det här var Gustav Vasas tid, en expansiv tid. Högfors utvecklades till ett betydande järnbruk som mer eller mindre var igång ända fram till 1953…av industrin står idag ett stort intakt kolhus kvar och en ståtlig hyttruin med mäktiga masugnspipor. Det är vår modernaste ruin!

Isande vindar

Maj Hirdman (1888-1976) växte upp i Norberg. Hennes föräldrar brevväxlade i flera år under de perioder de tvingades att leva åtskilda pga arbete på annan ort. Foto Ernst blom. Västmanlands läns museum.

Maj Hirdman (1888-1976) växte upp i Norberg. Hennes föräldrar brevväxlade i flera år under de perioder de tvingades att leva åtskilda pga arbete på annan ort. Foto Ernst blom. Västmanlands läns museum.

Den ryska kölden! Var ute en lång sväng nu i helgen och det bet verkligen i näsa och kinder. Ändå var det bara 20 minusgrader, det har man ju upplevt många gånger i livet utan att frysa så värst. Nu ögnar jag igenom bokmanuset, ni vet – brevboken om Maj Hirdmans föräldrar – och ser att vintern 1890 var isande kall här i Bergslagen med svårsågat fruset timmer och dragiga byggnader. Lars M Eriksson ledde arbetet på olika ångsågar och vintern 1890 skriver han brev från Smedsbo ångsåg i Tärna till hustrun Mathilda som satt i en arbetarbarack med tre små barn i Norberg, yngsta barnet var Maj Hirdman, 2 år.

14 jan 1890:  Jag kom inte fram hit förrän på kvällen, för jag gick vilse och kofferten fick jag ej förrän dagen efter. Därför fick jag ligga på golvet första natten, men vi har fått ett varmt rum, så jag frös inte. Det allra sämsta är att i rummet finns en kakelugn med en så liten eldstad, så vi kan inte laga någon mat och vi bor åtta karlar i rummet.

19 jan 1890:  Igår var även jag mycket dålig, men ej värre än att jag kunde arbeta. Jag hade så förfärligt ont över tinningen så i går kväll när jag lade mig, var jag riktigt rädd att jag skulle sjukna in, men i dag är jag bättre. Ser du, det är ett så förfärligt drag i såghuset. Det finns nog fönster och dörrar men där vi tar in timret måste det stå öppet, men jag skall försöka passa mig.

11 feb 1890:  Men jag har haft så förfärligt ont i min rygg så jag har inte förtjänat så mycket, utan istället så har jag måst leja en karl till. Så nu har jag fem karlar men jag har ändå förtjänat något över 3 kr per dag. Idag har jag förtjänat 5 kr, men nu går det inte så bra att såga för timret är hårt fruset. Jag önskar att det måtte bli töväder igen, så att det kan gå undan med arbetet.

2 mars 1890:  Men nu är det värre för timret är så hårt fruset till följd av kylan. Men vintern skall väl snart ge med sig. På morron i dag var det 23 grader kallt här. Jag tänker med ängslan på dig och barnen hur ni kan reda er i ert uthus. Hoppas ändå att du har ved.

15 mars 1890:  Jag är någorlunda frisk, men jag har haft en förfärlig snuva med värk över tinningen. Det är för mycket drag både natt och dag för den här kåken är förfärligt kall och dragig så det är knappast någon natt som jag inte får frysa ända fram till morgonkvisten. Vi eldar om kvällarna så det är riktigt farligt att se på, men det drar snart ut. Jag får hoppas att det blir vackert väder och sommar snart. Då blir det här den värsta vintern som tänkas kan.

Boken ”Älskade Mathilda! 100 brev om kärlek, slit och nöd” kommer den 1 juni.

På Västmanlands läns museum igår

Mimerverkstan med Västmanlands läns museum på Karlsg.2 i Västerås. Foto ChL.

Mimerverkstan med Västmanlands läns museum på Karlsg.2 i Västerås. Foto ChL.

Den stiliga entrén till Mimerverkstan på Karlsg.2. Länsmuseet ligger till vänster och Konsthallen till höger och i mitten finns ett museitorg med reception, shop och fik. Foto ChL.

Den stiliga entrén till Mimerverkstan på Karlsg.2. Länsmuseet ligger till vänster och Konsthallen till höger och i mitten finns ett museitorg med reception, shop och fik. Foto ChL.

Jenny Findahl till vänster och Lena Engström till höger vid fikabordet på museitorget. I fonden ses entrén till länsmuseet och där står museichefen Carl-Magnus Gagge, i svart mot den vita väggen i svart med en besökare. Musieshopen har rea, vi handlar lite. Foto ChL.

Jenny Findahl till vänster och Lena Engström till höger vid fikabordet på museitorget. I fonden ses entrén till länsmuseet och där står museichefen Carl-Magnus Gagge, i svart mot den vita väggen i svart med en besökare. Musieshopen har rea, vi handlar lite. Foto ChL.

Jenny Findahl, Snowtrail och jag möttes vid Västerås station igår och gick till Karlsg.2 och Västmanlands läns museum, en promenad som tar ett par minuter bara. Vi träffade Lena Engström, museipedagog och gick igenom det råmanus som jag jobbat med på sistone, ja just det, det är brevsamlingen. Men jag vill orda lite om detta länsmuseum, som är så jättefint tycker jag. Bara huset!! Mimerverkstan, ASEAS jätteprojekt från åren kring 1915, med alla sina fönster.  Man tänkte på det naturliga ljuset då, därav fönstren. Ett mycket vackert hus men så har det fått sin form av en mycket fin arkitekt också: Erik Hahr, dåvarande stadsarkitekt i Västerås.

Och så var det boken. Nu har vi ett råmanus, vi har en formtanke och en tidsplan. Den 1 juni ska den vara klar. Var beredda den 4 juni för då ska ni kunna köpa boken här på länsmuseet i Västerås! Och på Ekomuseums kansli förstås. Samt på andra ställen. Det roliga med den här blivande boken är samtalet som förs två makar emellan om vardagsbekymmer i arbetarmiljö här i Bergslagen på 1880-talet, det är ovanligt. Det är deras personliga beskrivningar av vardagsbestyr på platser i Sunne i Värmland och sen i Västmanland på Karlberg i Norberg, Tibble i Badelunda socken, Forsbo i Ransta socken, Smedsbo i Tärna socken. Karlbergs hembygdsgård i Norberg är för övrigt en ekomuseimiljö!

Behovet av ”pängar” var centralt, precis som idag. Den där vardagslunken som slingrar sig fram i brevform är rent fängslande att läsa. Det är märkligt, för det händer just inga jättestora saker, men ändå fångas man av deras liv och man lider med dem i deras nöd och bemödanden och nog känns en del igen. Nej, man kan inte ge upp! Det är rent fascinerande och det är autentiskt. Så här var det, det här har skett. Ja, ni får själva uppleva det när boken kommer.

Julgran, Julbak och Julmarknader

I köket här i Gamla Gästis på Ludvika Gammelgård bakas det varje dag just nu. Lussekatterna tornar upp sig i högar, packas i plastpåsar och frysarna fylls. De går åt som smör i solsken när det är dags för julmarknad. Och apropå smör, obs! allt härifrån är numera bakat på smör, det gör skillnad. Det är dessutom husmorsproffsen som bakar, ett nöje att se på. Och dofterna…huset fylls av väldoft…aaah… ABB:s seminariegrupper som stökar på övervåningen gillar också dofterna. Utanför på gräsmattan har  julgranen kommit på plats, nu väntar den på belysning och till helgen så tänds den, det blir så fint! Men var är snön?? Förra året var det full vinter vid denna tid. Man blir ju lite fundersam….men å andra sidan så har jag minnen från sena vintrar förr. Men nu ska jag rada upp några julmarknader här nedan så ni inte missar dem, om någon av er vill gå, snön kanske hinner falla över några av dem:

LÖRD 26 nov:
Ramnäs, Valsverket & Söderhammar, kl 14-18

 SÖND 27 nov:
Smedjebacken och Meken, kl 13-18
Norberg, Skinnarängs Kvarn, kl 13-17
”Slöjdarnas marknad” Västanfors hembygdsgård, Fagersta, kl 12-17

SÖND 4 dec:
Ludvika hembygdsgård, kl 12.30-16

SÖND 11 dec:
Grangärde kyrkby, kl 11-16
Karmansbo smedja, från kl 14, Lucia kl 15.30
Skantzen, Hallstahammar, kl 12-16

Lapphyttan – en urgammal plats i skogen

Så har jag då äntligen varit på Lapphyttan, den riktiga platsen i skogen nära Olsbenning, en säkert lika urgammal bergsmansby, inte så värst långt från Norberg, nån mil kanske. Igår blev det av och då följde Yvonne Gröning, journalist och författare, med mig. Hon bor i krokarna i en smedja (!) och det syns inget utanpå att där inuti ryms den mest trivsamma bostad. Väldigt bra uttänkt! Där vill jag också bo!! Nåväl, vi for iväg till Lapphyttan. Det gjordes utgrävningar på platsen kring 1980 och man fann en urgammal hyttplats, rester från den allra tidigaste masugnen hittills. I Bergslagen finns de allra äldsta hyttorna i ett band från Skinnskatteberg (där Röda Jorden ligger, äldsta platsen hittills för järnframställning av rödjord) till Norberg. Lapphyttan var igång under det tidiga 1100-talet. Då hade man börjat bryta järnmalm ur berget, gruvdrift alltså. Istället för rödjord och myrmalm. I en masugn fick man upp temperaturen så att järnmalmen smälte, rann ut i flytande form och stelnade till tackjärn, s.k. osmundjärn. Teknisk utveckling! Denna metod kan mycket väl ha startat just här i Bergslagen och sen spritt sig vida omkring. Många tänker nog att det är tvärtom.

Hyttplatsen är rätt nyligen uppskyltad och röjd av Norbergs kommun, var det 2009? 2010? Tiden går fort. Det ger i alla fall en god förståelse för vad som pågått på platsen där mitt i skogen. Det är idag tyst och stilla förstås, en bäck som porlar utför sluttningen med lämningar av en mulltimmerhytta, som ser ut som en jordhög. I många hundra år var hyttplatsen överväxt av skog och fanns måhända kvar endast i folkminnet här och där. Gamla berättelser. Men så började några arkeologer söka och gräva….Ett resultat av det hela blev Nya Lapphyttan som rekonstruerades vid Karlbergs hembygdsgård i kanten av Norberg. Där pågår medeltida aktiviteter på sommarn, ja, man gör järnförsök i en uppbyggd masugn, bara det är stort. Många är involverade i denna pragmatiska forskning om Bergslagens järnhantering. Men till ursprungliga Lapphyttan bör man gå för att få den här sanna lite magiska känslan, att det var just här det hände….

Ekorådsmöte på Karlbergs hembygdsgård

Dags för höstsamling! I onsdags förra veckan hade vi det första mötet efter sommaren och det tredje för året. Det fjärde och sista mötet sker i samband med julmötet i början på december. Då äter Ekorådet julgröt tillsammans med Ekomuseums styrelse (och det är politikerna). Det blir fyra möten per år för Ekorådet, som är de ideellas samarbetsråd i Ekomuseum Bergslagen.

Nu hade vi beslutat hålla möte på Karlbergs hembygdsgård i Norberg. Den ligger bredvid Nya Lapphyttan och då vi saknar en representant i Ekorådet från Norberg så var syftet med mötet att rekrytera någon från Karlbergs hembygdsförening.

Men den här gången hade det hänt något med Ekorådet! Kunde det bero på det vackra höstvädret tro? Några ledamöter kom av sig helt enkelt. Tappade minnet! Trots att portföljer var packade och man visste…..Tre man dök upp i alla fall. Om alla kommer så ska vi vara tolv personer och med mig tretton. Det betyder sex personer från vardera länsdel.  Nåja, vi genomförde i alla fall ett enklare möte i en reducerad grupp, vi var totalt fem personer.  I Norberg ställde ordföranden i hembygdsföreningen Lars Jacobsson upp och kaffebordet var dukat så fint med tända ljus.

Efter mötet gick vi runt på Nya Lapphyttan och tittade på masugnen. Det var tyst och stilla på området. Ja, det är det faktiskt överallt i Bergslagen utom just under sommarveckorna. Det är så verkligheten ser ut.

Om den svenska riksbildningen

Ett mynt har grävts fram vid Örsundaån i Uppland och vår syn på historien förändras. Allt är i rörelse som vi vet. Vi som anser att Ursverige ligger i Bergslagen får nu flytta tanken lite längre österut. Det läser jag i söndagens DN. Jag har ju båda rikstidningarna på helgerna och jag håller på hela veckan och bläddrar och läser. I söndags 25 september hade vetenskapssidan ett reportage om ”Medeltid i nytt ljus”. Vi har ju mycket om medeltid i Norberg, urgamla gruvor och hyttor, så jag fastnade direkt. Norberg ligger ju ändå rätt nära Örsundaåns dalgång….

Det ser nu ut som om Fjärdhundraland, området längs Örsundaån, varit av central betydelse för riksbildningen, alltså när Sverige bildades som rike och det var ju under 1200-talet då Birger Jarl klev fram på arenan. Allt beror på myntfyndet! Ljuset riktas mot Birka och Sigtuna, mot mineralfyndigheterna mellan Sala silvergruva och Falu koppargruva, då farbara vattenleder från Mälaren uppåt längs nämnda å, som på den tiden var båda djupare och bredare. Landhöjningen har dränerat markerna sen dess. Ja, jag förstår in i märgen hur de metaller som utvunnits i och omkring Bergslagen har påverkat folk och samhällsutvecklingen, till och med riksbildningen. Business! Och ett mynt präglat under kung Knuts tid ger en ny syn på sakerna. Kung Knut Eriksson var ”Svears och Götes konung” mellan 1167 till ca 1196. Det är en spännande tid, Eriksättens och Sverkersättens maktkamp i Västergötland respektive Östergötland och Birger Magnusson från Östergötland som sen blev Birger Jarl och tog makten efter många hårda strider. Han grundade Stockholm och riket Sverige kring 1250… ja, så lite yvigt beskrivet. Och det var metallerna i Bergslagen som avgjorde till slut. Stockholm med sitt strategiska läge ”låset mot Mälaren” blev huvudstad i det nya riket. Man kan fylla på kunskapen med Dick Harrisons text: här.

Ekomuseum Bergslagens historia går tillbaka till 700 f.Kr. Redan då gjordes järn av rödjord i Riddarhyttan på den plats vi idag kallar ”Röda Jorden” – den tidigast kända platsen för järnframställning i Sverige.  Där görs järn än idag, precis på samma plats och på samma sätt fast nu handlar det om ”levande historia”, inget annat. Varje år på ”Röda Jordens dag” (alltid första söndagen i augusti) kan ni själva pröva på!

Höstdagjämning och Polhems Stjärnsund

I fredags var det höstdagjämning och jag for till Stjärnsund och Husbyringens kansli för att träffa Gunhild Roos, lämna två kartonger Järnladies och en massa dokument om Husby socken, som jag hittat i mina pappershögar. Jag levererade även böcker till Bokia Hedemora, nu finns Järnladies där också!

Stjärnsund bjöd på sensommarsol, värme, några påträngande getingar och ett gäng motorcyklister av äldre årgång som mumsade på matsäck vid dammen. Annars var där ganska stilla….Husbyringens kansli ligger i det äldsta huset, ett brukskontor från 1764, Polhemsmuseet ligger i den gamla prästgården från 1765. Dit gick vi, Gunhild och jag, sen vi druckit en kopp kaffe på Brukskontoret och pratat lite om gemensamma intressen, bland annat Järnrutten, www.jarnrutten.se. Vi tittade på sommarutställningen om Svensk Hemslöjds produktionsväveri, som låg i Stjärnsund från 1950 till 1955 och med en ateljé fram till 1964. Det handlade mycket om nyskapande verksamhet, man vävde möbeltyger på breda vävstolar. Skatteskrapan på söder beställde inredningstyger, SJ beställde till sina restaurangvagnar. Det var verkligen intressant!

Christoffer Polhem kallades för ”mekanikens fader”. Han var en uppfinnare och konstruktör av rang. När jag jobbade på Marinmuseum i Karlskrona fanns Polhemsdockan på gamla örlogsvarvet. När jag kom hit till Ekomuseum fanns Polhemshjulet i Norberg och hans stånggångar, vändkryss och pumpar finns både i Ludvika och Norberg. Polhemslåset är vida berömt.  Han grundade Stjärnsund kring 1700 för sin mekaniska industri. Det är endast tillverkningen av Stjernsundsuren som finns kvar idag.

Polhems hustru Maria Hoffman har ett eget kapitel i Järnladies. Hon var en sjusärdeles strong kvinna, en strateg som framgångsrikt höll ordning på hus, hem och man och som mycket medvetet även lyckades gifta bort alla sina döttrar med fina herrar. Det var en ren investering. Så gick det till på den tiden.

Blåsiga dagar får man tankar

Igår var det en blåsig mellandag som jag spenderade på kansliet, begravd i papper. Det låter väl tråkigt, jovisst –  MEN det händer ändå saker hela tiden, så som det där telefonsamtalet med Oslo. Jag hade ett fantastiskt fint samtal med Maj Hirdmans dotter Birgit, som bor i Oslo, en fin och mycket kultiverad dam av äldre årgång.

Maj Hirdman är omskriven i Järnladies och det var helt Yvonne Grönings förtjänst, det var Yvonne som absolut ville skriva om henne och det var helt rätt, därför att Maj Hirdman var en riktig kämpe och överlevare. Hon kallades ”Röda Maja” i Norberg eftersom hon agiterade för solidaritet. Hon var egensinnig och mycket begåvad. Så småningom gifte hon sig med Gunnar Hirdman, en intellektuell som var studieledare på ABF och som med tiden blev riksansvarig för hela ABF. Han tillbringade somrarna på Brunnsvik utanför Ludvika, där dottern Birgit fick vara med. Det var underbara somrar, berättade hon i telefon från Oslo.

Birgit har i sin ägo en brevsamling på ca 100 brev, ett ömsint förvaltat arv från modern. Det är en brevväxling mellan Maj Hirdmans föräldrar, alltså Birgits morföräldrar och är, som hon säger, en riktig skatt, en unik skildring av ett ungt pars liv, tankar och strävan här i Bergslagen på 1880-talet. Den samlingen skulle kunna bli en underbar läsning för alla, ja vi skulle kunna göra en fin bok av breven med fotografier från tiden. Det var det vi pratade om, brevsamlingen blir en gåva till Bergslagen. Hm…vi håller visst på att bygga upp en liten förlagsverksamhet här…??  Jaa, men aptitliga böcker är ett bra sätt att sprida historia till alla. Och historia är nödvändigt för vårt inre lugn, det ger visshet. Man får förståelse för tid och för folks rörelser i tiden. Ekomuseum Bergslagen är en bra utgångspunkt för dylika ting.

En brevbok skulle kunna ge en fin bild av Bergslagen, av en verklighet , om flytt från Värmland till Bergslagen, om umbäranden, jakten efter försörjning, om längtan, kärlek och planer, om familjeliv och barn innan fadern dog i förtid. Maj var bara fem år när hon blev faderlös, hon föddes 1888 i Söderbärke i södra Dalarna. Hennes mor Matilda ”Tilda” Johannesdotter bevarade omsorgsfullt alla brev mellan makarna och överlät senare samlingen till dottern Birgit.

Tanken är mycket lockande. Jag vill själv absolut läsa den boken, det finns inget mer spännande än att läsa om människors verkligheter. Så hur göra? Jo, det är nog bara att börja dra i tråden…

Nya Lapphyttan en söndag i juli

Igår söndag var det mycket folk i farten på Nya Lapphyttan i Norberg, många barnfamiljer. Värmen steg ur masugnen. På eftermiddagen var det en dramatiserad visning som jag var mycket intresserad av, därför var jag där. Barnen lekte lite överallt, det var sista dagen i barnaveckan, ett Leaderprojekt för barn som Norberg haft ihop med Ängelsberg och Virsbo och som fallit väl ut, så pass att det kanske kan bli en tradition. En barnavecka varje år vore väl fint! Barn behöver leka till sig kunskap och de tycker det är kul, det märks. Jag såg många barn igår som verkade gilla det här med historia och lekar. De provade på smide, de lekte med det lilla vattenhjulet och med mini-masugnen och käpphästarna var populära. Pyssel fanns det gott om också, målarfärg, träbitar och annat. Föräldrarna såg nöjda ut. Dessutom var barnen märkvärdigt intresserade av den dramatiserade visningen och många barn följde med runt och lyssnade uppmärksamt. Det är alltid roligt att se tycker jag. Den här berättelsen biter sig säkert fast i deras sinnen. Det här med en speciell barnavecka är ett jättebra initiativ. Samarbetet mellan de tre områdena i projektet gör att barnfamiljerna kan förflytta sig mellan olika miljöer och prova på lite olika saker. Man får se mer! Virsbo har en fin och stor konsthall som gjord för skapande barnaktiviteter. Ängelsberg har en väl fungerande gammal bakstuga precis bredvid Världsarvet Engelsbergs bruk och här har barnen både fått baka och pyssla med korgar och björkris. Så det är bara att hålla tummarna inför nästa sommar och hoppas att barnaveckan kan upprepas och utvecklas. Nu när man har fått lite erfarenhet. Och jag måste skriva ett inlägg till om dramat! Det får bli imorrn det.