Trevligt besök på kansliet idag. Yvonne Gröning kom farande från Norberg med en tung kasse fylld med papper. Vi skulle prata om Florrie Hamilton (1888-1976), hon som blev hemmadotter och hela livet bodde på Högfors bruk utanför Norberg.
”Jag vågade aldrig gifta mig, det gick så illa för mina systrar. Jag har inte saknat anbud, men när min mor dog blev det så att jag stannade hemma och tog hand om min far. Vi hade ett bra gemensamt liv han och jag, han ville att jag skulle vara hos honom. Och sedan gick väl tiden förbi…” så berättade Florrie själv några år före sin död för Yvonne, som var där för en intervju. Om detta möte med Florrie berättar Yvonne i vår bok Järnladies.
Men nu har Yvonne planer, hon har fått tag på en brevväxling mellan Florrie och Emilia Fogelklou, det är en hel hög med brevkopior som nu ska läsas och skrivas rent. Det här kan bli spännande, det är ett historiskt dokument, återigen röster från förr och jag är så svag för den här typen av texter. Det autentiska, det oförställda, dessa nu döda som så direkt talar till oss genom sina brev, som beskriver vardagslivet med alla sina bestyr och bekymmer. Ska bli roligt se vad resultatet blir, vad breven handlar om. Nu sätter Yvonne igång, jag gillar hennes tankar och nånstans ska vi nog komma med på banan, det här blir ju inte klart i år men nästa år….hmm.
Högfors bruk är ett besöksmål i Ekomuseum, vilket gör breven extra intressanta. En hytta är omnämnd 1464 och redan 1545 anlades landets första stångjärnshammare här, det var några år före Ludvika, som var landets första kronobruk. Det här var Gustav Vasas tid, en expansiv tid. Högfors utvecklades till ett betydande järnbruk som mer eller mindre var igång ända fram till 1953…av industrin står idag ett stort intakt kolhus kvar och en ståtlig hyttruin med mäktiga masugnspipor. Det är vår modernaste ruin!