Etikettarkiv: Järnladies

Yvonne Gröning och Florrie-planer

3 svar

Trevligt besök på kansliet idag. Yvonne Gröning kom farande från Norberg med en tung kasse fylld med papper.  Vi skulle prata om Florrie Hamilton (1888-1976), hon som blev hemmadotter och hela livet bodde på Högfors bruk utanför Norberg.

”Jag vågade aldrig gifta mig, det gick så illa för mina systrar. Jag har inte saknat anbud, men när min mor dog blev det så att jag stannade hemma och tog hand om min far. Vi hade ett bra gemensamt liv han och jag, han ville att jag skulle vara hos honom. Och sedan gick väl tiden förbi…” så berättade Florrie själv några år före sin död för Yvonne, som var där för en intervju. Om detta möte med Florrie berättar Yvonne i vår bok Järnladies.

Men nu har Yvonne planer, hon har fått tag på en brevväxling mellan Florrie och Emilia Fogelklou, det är en hel hög med brevkopior som nu ska läsas och skrivas rent. Det här kan bli spännande, det är ett historiskt dokument, återigen röster från förr och jag är så svag för den här typen av texter. Det autentiska, det oförställda, dessa nu döda som så direkt talar till oss genom sina brev, som beskriver vardagslivet med alla sina bestyr och bekymmer.  Ska bli roligt se vad resultatet blir, vad breven handlar om. Nu sätter Yvonne igång, jag gillar hennes tankar och nånstans ska vi nog komma med på banan, det här blir ju inte klart i år men nästa år….hmm.

Högfors bruk är ett besöksmål i Ekomuseum, vilket gör breven extra intressanta. En hytta är omnämnd 1464 och redan 1545 anlades landets första stångjärnshammare här, det var några år före Ludvika, som var landets första kronobruk. Det här var Gustav Vasas tid, en expansiv tid. Högfors utvecklades till ett betydande järnbruk som mer eller mindre var igång ända fram till 1953…av industrin står idag ett stort intakt kolhus kvar och en ståtlig hyttruin med mäktiga masugnspipor. Det är vår modernaste ruin!

Åter på Ludvika Gammelgård

Lämna ett svar

Och så är man här igen, körde som en liten raket från Jämtland i morse. Nu har jag packat böcker till Adlibris igen, de säljer bra av våra Järnladies och det värmer. Så jag vill bara passa på och påminna er att där köper ni dessa böcker på ett väldigt lätt sätt: Järnladies 99 kr, våra guideböcker Om Järn och Människor och den engelska översättningen Of Man and Iron och jag tror att även de kostar 99 kr styck. Bra presenter och den engelska guideboken ger man i present till utländska släktingar, vänner och bekanta.

Jag var just ute och tog några bilder på husen intill med min iPhone. Mineralmuseet ligger rakt fram, det är Västerbergslagens geologiska förenings möteslokal med stensamlingar. Det heter egentligen ”stuffer” fast jag säger stenar för enkelhetens skull. Och timmerbyggnaden till höger är en gammal bod från Hällsjön. Ekomuseums kansli ligger i  det gamla gästgiveriet intill (som inte syns!) som också kommer från Hällsjön och som flyttades hit kring 1950. Hällsjön är en by som ligger mellan Ludvika och Grängesberg ­– ja på ett ungefär – och där fanns ett av de allra första vattenkraftverken! Det var där man lyckades överföra elkraft från ett ställe till ett annat med en ny metod som skulle revolutionera hela kraftöverföringstekniken! Inte illa va?? Det var gruvan som krävde elektricitet. Jag läser innantill i boken Kraftöverföringen Hellsjön-Grängesberg som kom 1993 som en jubileumsbok: en 100-årig milstolpe i kraftteknikens historia. Och denna fina bod har stått i närheten och beskådat det hela!! Och jag sitter i det gamla gästgiveriet, där folk satt och pratade om den nya storartade uppfinningen. Huset är fullt av röster. Det finns berättelser precis överallt runt oss, luften är fylld av mummel.

Höstdagjämning och Polhems Stjärnsund

Lämna ett svar

I fredags var det höstdagjämning och jag for till Stjärnsund och Husbyringens kansli för att träffa Gunhild Roos, lämna två kartonger Järnladies och en massa dokument om Husby socken, som jag hittat i mina pappershögar. Jag levererade även böcker till Bokia Hedemora, nu finns Järnladies där också!

Stjärnsund bjöd på sensommarsol, värme, några påträngande getingar och ett gäng motorcyklister av äldre årgång som mumsade på matsäck vid dammen. Annars var där ganska stilla….Husbyringens kansli ligger i det äldsta huset, ett brukskontor från 1764, Polhemsmuseet ligger i den gamla prästgården från 1765. Dit gick vi, Gunhild och jag, sen vi druckit en kopp kaffe på Brukskontoret och pratat lite om gemensamma intressen, bland annat Järnrutten, www.jarnrutten.se. Vi tittade på sommarutställningen om Svensk Hemslöjds produktionsväveri, som låg i Stjärnsund från 1950 till 1955 och med en ateljé fram till 1964. Det handlade mycket om nyskapande verksamhet, man vävde möbeltyger på breda vävstolar. Skatteskrapan på söder beställde inredningstyger, SJ beställde till sina restaurangvagnar. Det var verkligen intressant!

Christoffer Polhem kallades för ”mekanikens fader”. Han var en uppfinnare och konstruktör av rang. När jag jobbade på Marinmuseum i Karlskrona fanns Polhemsdockan på gamla örlogsvarvet. När jag kom hit till Ekomuseum fanns Polhemshjulet i Norberg och hans stånggångar, vändkryss och pumpar finns både i Ludvika och Norberg. Polhemslåset är vida berömt.  Han grundade Stjärnsund kring 1700 för sin mekaniska industri. Det är endast tillverkningen av Stjernsundsuren som finns kvar idag.

Polhems hustru Maria Hoffman har ett eget kapitel i Järnladies. Hon var en sjusärdeles strong kvinna, en strateg som framgångsrikt höll ordning på hus, hem och man och som mycket medvetet även lyckades gifta bort alla sina döttrar med fina herrar. Det var en ren investering. Så gick det till på den tiden.

Järnladies till Adlibris

Lämna ett svar

Nu minsann har ett fett bokpaket gått iväg till Adlibris, var just på posten med det, tungt som attan. Med Järnladies for även de båda guideböckerna så snart kan ni köpa samtliga tre böcker där. Det är en utmärkt lösning!

Det är alltså dessa böcker det handlar om:
Järnladies – från arvtagerskan till kolarhustrun
Guideböckerna ”Om järn och människor” och den engelska versionen ”Of Man and Iron”.

Samtliga tre böcker finns även att köpa på Globes bokhandel i Ludvika, på Bokhandeln i Hallstahammar, på Dalarnas museum och Västmanlands läns museum samt på flera platser i Ekomuseum Bergslagen som turistbyråerna till exempel. Och förstås direkt från kansliet.

Järnladies är lite mer spridd än de övriga två, den säljs även på Polhemsmuseet i Stjärnsund (Husbyringen) och snart också på Bokia Hedemora. Länsmuseet Gävleborg har också köpt in några exemplar för försäljning men vi får nog själva sälja in den i Järnriket som det ser ut. Men nu har vi den ju på Adlibris och det underlättar väldeliga. Så idag känner jag mig helnöjd. Det är nämligen lite olika med den saken.

Resereportage från Bergslagen

Lämna ett svar

Och så är jag tillbaka i Ludvika igen efter en treveckorssemester och allt är plötsligt som vanligt. Utom skrivaren som totalstrejkade, den gick bara inte. Den bullrade och levde rövare och sen inget mera. Åskan? Ja, förmodligen. Slutkörd var den. Jag MÅSTE ha en skrivare som funkar. Nu i eftermiddags fick jag en ny installerad, den går som smort och jag kunde skriva ut en massa räkningar på bokbeställningar och snart ska jag ge mig iväg till posten med alla bokpaket. Boken Järnladies är inte precis svårsåld, det är trevligt.

Jo – ett intressant resereportage fanns i SvD en söndag i mitten på augusti, det handlade om Bergslagen, en kul resa i våra trakter, ja just det – i Ekomuseum Bergslagen!! Vem blev glad tror ni? Jag blev jätteglad, för det var en trevlig text om en mixad tur i Västmanlandsdelen på en 3-4 dagar med både herrgårdsliv på Färna och Karmansbo och skogsliv i Kolarbyn med älgsafari och vargyl, matlagning över öppen eld och sen slutade det med en gruvnatt i Sala Silvergruva som ligger nästgårds. Helt perfekt tripp alltså med lite av varje av allt som finns här i krokarna. Klart jag blev glad av en sån text! Den var skriven av Cenneth Sparby, som är frilansande journalist och författare.  Just så tänker jag mig alltid att resenärer här ska göra. De ska själva skapa sig en personlig resa, jobba lite för att tänka ut den för att sen få sig en fin upplevelse. Ekomuseums webbadress fanns med, det gjorde mig extraglad.

Brategården i Bråfors bergsmansby

Lämna ett svar

Det var i fredags som jag körde förbi Brategården i bergsmansbyn Bråfors, som ligger precis på gränsen mellan Dalarna och Västmanland och i skärningen mellan Norberg, Fagersta och Smedjebacken. Bråfors hör till Norbergs kommun och blev kulturreservat 2006. Byn består just inte av mer än en stor gammal bergsmansgård åtminstone vad man kan se med blotta ögonen, men det ligger nog nån liten gård till bakom träden, dock är byn liten. Den bestod av stora och lilla Bråfors för längesen. En masugn fanns och flera bergsmän delade på den. Brategården är den gård som kallades stora Bråfors om jag inte tar fel. Gården ägs av familjen Brate och har gått i sex generationer i samma familj, rakt nedstigande led. Den känns urgammal på grund av sina gamla sneda vinda många hus, ett myller av rödslammade panelade timmerhus. Man kör dit på en smal asfalterad väg från den större som går mellan Söderbärke och Fagersta via Vad. Man beger sig in i en annan tid. Här arbetar Erik och Margareta Brate, de tar emot besök, förbokade grupper och de har får och vallhundar och jobbar mycket med hundträning. Och de har en festsal som är berömd. Fanny Brate, ingift i familjen vid tiden kring förra sekelskfitet, målade av salen 1902 när hennes flickor Astrid och Torun dukade till namnsdagskalas. Då firades namnsdagarna mycket mer än nu. Den målningen blev berömd, Namnsdag hänger idag på Nationalmuseum. Den sägs vara en föregångare till Carl Larssons måleri av hemmet i Sundborn. Jag tror på det. Fanny Brates berättelse finns i boken Järnladies och nu skulle jag ge Erik Brate en bok som tack för all hjälp med bilder och faktauppgifter. Samtidigt skulle jag förhöra mig om hur de håller öppet i sommar, ja lite sånt. De har slutat med sommarcafé men tar emot förbokade grupper och visar runt och serverar sen kaffe i köket. Det är en otroligt udda och intressant miljö, ett roligt och personligt utflyktsmål. Ni kan läsa om Brategården här.

Blåbär i Ludvika

Lämna ett svar
Årets första fångst av blåbär, plockade vid ickorbotten i Ludvika den 11 juli. Var det inte ovanligt tidigt??? Det känns så.

Årets första fångst av blåbär, plockade vid ickorbotten i Ludvika den 11 juli. Var det inte ovanligt tidigt??? Det känns så.

Igår var det måndag och efter jobbet tog jag en tur på skogen, det var uppåt Ickorbotten på höjderna ovanför Väsman. Där finns fina blåbärsmarker. Man kör upp från Hammarbacken och kommer på en grusväg och sen fram till den gamla gruvbyn som ligger däruppe på berget för sig själv i skogen, som en slags Bullerby. Där parkerar man och så går man ut i skogen mot Väsmanhållet. Jag hade hört rykten att de var mogna och ville bara spana lite i värmen…puh och pust, molnen försvann och solen sken så varmt mellan tallstammarna. Efter två timmar hade jag en halvfull hink! Dryga två fina litrar. Då pallrade jag mig hem med fångsten. Det var lättplockat och handplockade blåbär behöver gudskelov inte rensas för det gör man efter hand. Det är bara att frysa ner dem i påsar. Det gjorde jag. Jag hade även rävbandmasken i tankarna men tänkte också att den inte har hunnit hit än – fast vad vet man. Nåja, blåbären ska bli till sylt och smulpaj (med mandel och smör, inte mjöl). Då dör eventuella maskägg OM de nu skulle finnas här, de tål inte värme. Det var en tröst. Det där med maskar är obehagligt, har nyligen läst om torskmask också. Sån information fastnar hos mig.

Halva dan igår ägnade jag mig åt att städa upp på kansliet och fixa utskick av böcker och annat. På eftermiddagen levererade jag böcker (Järnladies och Of Man and Iron) till både Globes bokhandel för andra gången och till Mojsen i Grängesberg och sen for jag till Björnhyttans avfallsanläggning och sorterade massor av skräp från kansliet. Jag gjorde alltså nytta igår men värmen gör mig slö, det känns som om jag rör mig i ultrarapid. Idag är det en ny dag och inte lika varmt….

Och hur blev Elsas Tangotårta…?

Lämna ett svar

Så här blev Tangotårtan när jag gjorde den hemma i köket.  Kondisreceptet finns i boken om Järnladies i berättelsen om Elsa Andersson. Tårtan såg inte ut som den på Elsas kondis, men ändå var den lite lik fast min blev fyrkantig av praktiska skäl – en enda botten på bakplåtspapper i långpanna, som sen delades i två lika delar till två bottnar. Sen gjorde jag egen enkel vaniljkräm på äggulorna och det gjorde nog susen. Tårtan smakade suveränt gott men visst blev den söt med florsockerglasyren på toppen. Men som sagt urgod, en riktig festtårta och det var just så Elsa måste ha tänkt när det begav sig på 1920-talet, det glada 20-talet! Då var det tango, charlestone och shinglade nackar, fest och glam i korta klänningar när korsetter, långkjolar och högkragade liv äntligen försvunnit med första världskriget. Man andades ut efter ett långt mörker och var lätt om sinnet.  Och Elsa skapade Tangotårta med stort T i Norberg, tårtan fick ett namn. Framtiden var ljus….

Så här gör du en Tangotårta för 12-15 personer hemma i köket: 

Botten: 500 g grovt riven mandelmassa blandas med 4 ovispade äggvitor. Bred ut tunt på bakplåtspapper i långpanna. Smeten fyller inte hela pannan. Grädda ljusbrun i 200 grader, det tar ca 10-12 minuter, högst en kvart. Håll koll! Låt sen botten kallna innan du delar den och lossar från pappret.

Vaniljkräm: Blanda 4 äggulor, 2 dl gräddmjölk (mest grädde 40%),  2-3 msk socker, 1 msk potatismjöl, 1 tsk vaniljsocker i en tjockbottnad kastrull och sjud upp tills krämen tjocknar. Ständig omrörning! Det får inte koka för då skär sig krämen. Akta så den inte bränner vid i botten. Kyl sen kastrullen i kallt vattenbad.

Gräddlager: 5 finhackade ananasringar (väl avrunna) blandas i 4 dl hårt vispad grädde. Spara först lite vispad grädde till kantputs och garnering.

Glasyr: 1,5 dl florsocker och 1 msk vatten röres ihop till en slät glasyr precis innan användning för den stelnar ganska kvickt. Häll ut glasyren ovanpå och bred genast ut den på ytan.

Garnering: Gräddklickar med ömsom röda cocktailbär och ömsom stora bitar av ananas.

Bygg tårtan så här: Bred vaniljkräm på den ena botten. Bred ett tjockt gräddlager ovanpå vaniljen. Lägg på nästa botten. Putsa kanterna med lite grädde. Bred nu ut glasyren ovanpå. Låt torka en stund. Garnera. Ställ tårtan i kylen över natten, då blir den allra bäst. Det är konditorns bästa tips!

Järnladies – äntligen här!

1 svar

Ja, här är vi som jobbat med boken. Stående från vänster ser ni först mig, sen Malin Andersson, Lena Engström, Kerstin Westerlund, Yvonne Gröning, Bisse Falk och Jenny Findahl. Sittande från vänster Maria Björkroth, Birgitta Höijer och Britt-Marie Hägerman. Vi saknade tre damer som tyvärr hade förhinder: AnnMarie Gunnarsson, Anna Forsberg och Irene Ljungkvist. Ingvar Henriksson fotograferade oss, det gick fint.


Och nu är boken Järnladies här, den kom idag på förmiddagen, ett jättelass. Nu står den prydligt staplad längs väggen inne på kansliet. Den är jättefin, aptitlig – man vill genast läsa i den, bläddra i den och njuta av alla fina gamla svartvita bilder, ojoj! Ja, jag är partisk helt klart. Dagens boksläpp gick som smort kan jag berätta. Tre Tangotårtor stod i kylen, kaffet var kokt av Gammelgårdens Catering, som även fixat en god lunch med god efterrätt till alla järnkvinnorna. Spruttvinet var kallt, vi kunde skåla och gratulera varandra till ett lyckat och kul projekt som löpt på väldigt smidigt och vi var så glada att vi rott det i hamn precis som vi tänkt. Och till råga på allt så sken solen, vi satt ute under lönnen och åt lunch, alla var glada och lokaltidningarna och Radio Dalarna kom, det var hur kul som helst. Vad ska vi ge ut nästa år vid denna tid var den stora frågan….ja det får väl bli boken om männen då: ”Stålmän och kraftkarlar”.  Jag vet en perfekt manlig författare för kraftkarlarna men om stålmännen kunde ju faktiskt kvinnor få skriva, det kan bli en ny vinkling. Den hinten fick jag av Britt-Marie Hägerman faktiskt…..hm. Kl 15 kom kaffegäster och Tangotårtan var överraskande god, tur för mig. Min ordförande Ingvar Henriksson kom och han gillar både tårta och våra böcker. Sen kom ett mycket sympatiskt gammalt par Åke Julin med hustru Gunnell. Åke var som ung en av Anny Wernströms första gäster på Vanbo ”Snillepanget” utanför Smedjebacken. Anny Wernström var en järnlady och Britt-Marie Hägerman har skrivit avsnittet om henne. Åke Julin hade varit i förläggarbranschen och Jenny Findahl, Snowtrail, fick mycket beröm för boken, hon har ju gjort den: form, färg och upplägg. Sen kom Ulla Andersson, Mi Abrahamsson och Eva Långberg samtliga från Smedjebacken, från Gravendal kom Bertil Andersson och Inger Meijer. Glad blev jag när Gunhild Roos från Husbyringen kom gående på gräsmattan med sin make och hon tog med sig två kartonger böcker till Polhemsmuseet. Glad blev jag också när Inger Orre från Mälardalens högskola kom på slutet med maken Martin. Det var en härlig dag, det var som om vi tagit examen i nåt, den känslan.

Boken köper ni för 150 kr genom mig nu till en början, innan jag hunnit sprida den runt i Ekomuseum och i bokhandeln i vårt område, mejla mig: christina@ekomuseum.se.

Åter till Ludvika och Ekomuseum!

Lämna ett svar

Jag har haft semester i två veckor, jag har jobbat på mitt hus i Jämtland. Semester betyder att Ekomuseum har fått maka på sig ett tag, det har nog den idoge bloggföljaren lagt märke till. Men här ska jag inte bli privat, nä – nu återgår jag till ordningen och måndag morgon är jag samvetsgrant på kansliet på Ludvika Gammelgård igen, så är det. Jag bara varslar lite….

Kommande vecka ska bjuda på ett boksläpp. På tisdag bränner det till med Järnladies och jag ska baka Tangotårtor innan dess, har redan inhandlat ingredienser och ligger i startgroparna. Ska till och med göra vaniljkrämen själv, fast det står att man ska ha färdigköpt marsànkräm i receptet. Men det blir många äggulor över, eftersom äggvitorna ska användas i mandelbottnarna så vad gör man med dem annars? Klart att Elsa gjorde egen vaniljkräm när det begav sig på 20-talet. Till vaniljkräm behövs det nämligen äggulor. Det är förstås en anledning till att vaniljkräm ingår i receptet. Visserligen kunde jag väl köpa färdiga Tangotårtor från Elsas i Norberg men nu finns receptet med i boken och då måste jag förstås göra allt själv, annars får jag skämmas. Det blir ett test av receptet också. Jag gör tårtorna på måndag och serverar på tisdag, de mår bra av att stå i kylen en natt och safta till sig. Det blir ett kafferep kl 15 på tisdag med pressen och de kvinnliga skribenterna, alla kommer utom två. Jag ska fotografera tårtorna när de är klara för de kommer garanterat inte att likna de färdiga ståtliga höga skapelserna från kondiset! Men smaken borde bli snarlik.

Det är alltså Elsa Anderssons konditori i Norberg jag pratar om. Elsas historia finns med i boken, hon var en driftig och målinriktad kvinna, visst blir man lite tagen av den sorten. Ja, ni som köper boken får läsa själva om alla envisa damer.