Etikettarkiv: grängesberg

Riksintressen i Grängesberg

Lämna ett svar

Det är väl klart att Grängesberg som var ett nav i svensk gruvindustri i si så där 100 år är av riksintresse – eller borde vara det. Folk glömmer så fort, det är ett problem! Dalarnas museum satte upp både Stora Hagen och Källfallet på riksintresselistan redan på 1970-talet. Örjan Hamrin mejlade till mig angående detta. Det som förvånade många då var att denna typ av bebyggelse inte normalt ingick i riksintressen vid den tiden. Ja, det är nästan ordagrant ur Örjans mejl. Kan vara bra för oss övriga att veta, vi som är intresserade av gammal kulturhistorisk bebyggelse. Stora Hagen överlevde i alla fall, men Källfallet…

Örjan skriver vidare att de försökt rädda Källfallet i flera omgångar. År 1984 (?) rev Grangärdehem två av husen, men Erik Hofrén, som då var länsmuseichef, anmälde detta och den fortsatta rivningen avbröts. Sen tog en privat ägare över. Till en början gick det bra. Man reparerade taken och hela området hyrdes ut. Men efter hand blev det nya ägare, som blev mindre seriösa. På slutet fanns bara en konkursförvaltare. Ingen ägde husen! Då jobbade man för att få in en tysk bank som ägare för att göra fritidshus, men detta sprack efter något år. Den norska ägarbanken som jag hörde talas om då, finns den? Det kände inte Örjan till. Men just nu har Ludvika kommun begärt att få upplösa riksintresset för rivning. Riksantikvarieämbetet har efter viss tvekan inte sett någon lösning. Här gäller det att komma med idéer, skriver Örjan. Det behövs investeringar! Det är också dyrt att riva nämligen.

Tänk om man kunde rädda husen, renovera lite lagom mycket bara. Beräkningarna har landat på ca 1 miljon per hus, så där lite schablonmässigt uppskattat känns det som. Det är visst 19 hus kvar, ja – raden av hus är lång. Jag räknade dem aldrig. Det betyder i så fall minst 19 miljoner kr. Mycket pengar. Men husen är så speciella…..jag skulle nästan kunna tänka mig att bo i ett av dem själv! Kanske skulle man bilda ett äldrekollektiv för oss 40-talister? Två hushåll per hus? Och använda ett av husen gemensamt för mat och samling. Vi som gillar att ströva på skogen, vandra, cykla eller bara gå runt och fundera över samband, orsak och verkan….ja lite sånt. Grängesberg är klart spännande.

Källfallet och Stora Hagen

Lämna ett svar

Det gick från sensommarvärme direkt till höst. Min japanske gäst Kazu Ohara och jag skulle uppåt finnmarken igår på förmiddagen men vädret svängde totalt. Hällregn gjorde att vi fastnade i Grängesberg, vi hann precis med att besöka de två gamla bruksgatorna, Källfallet  byggt 1896 och Stora Hagen byggt 1898, innan himlen öppnade sig. Husen blev förebilder för arbetarbostäder i hela landet. Inspirationen kom från England och Grängesbergs gruva ägdes också av den engelske finansfursten Sir Ernest Cassel, han som skänkte den vackra byggnaden på höjden ovanför gruvan till Grängesbergsborna, det som liknar ett grekiskt tempel och kallas Cassels donation, numera bara Cassels rätt och slätt. Samhället runt Grängesbergs gruva blev överhuvudtaget ett mönster för industrisamhällen i Sverige.

Källfallet är helt övergivet numera och ägs av en norsk bank (!) som inte gör något alls åt husen, de vill visst inte ens sälja dem…. Planer har funnits på upprustning men men….nu står de gamla husen där och vittrar långsamt och säkert. Synd på så udda fina hus. Motpolen Stora Hagen har liknande hus, men är bebodda och omhändertagna. Ett bostadsbolag äger och förvaltar husen och där kan man hyra lägenhet. Kazu Ohara gillar gamla byggnader, som arkitekt dokumenterar han allt han ser.

Sen kom hällregnet. Vi fastnade på Mojsen uppe i gruvområdet istället. Där är öppet dagligen i veckorna mellan 10-15, tfn 0240-217 40, www.mojsen.se. En som heter Stig jobbar där och Anders Hjalmar var på plats och visade oss runt. Vi tittade mycket på gamla svartvita foton, alltid intressant. Rent märkvärdigt skarpa bilder. Jag ska visa några fina i nästa inlägg.

Strömsdal – en by i Grangärde finnmark

2 svar

Om man kör via Grängesberg och Silverhöjden, passerar Hörken och Yxsjöberg och sen följer den ringlande grusvägen genom finnmarken så kommer man snart till en mycket vackert belägen by vid en skön sjö, en by som blomstrade under ca 200 år. Jag körde förbi förra veckan i regnigt väder och tog några bilder med min iPhone, hade glömt kameran hemma förstås. Byns blomstringstid tog slut kring förra sekelskiftet. Det handlar om järn förstås! En masugn anlades 1727 och den blåstes ned 1909 och därefter kan man säga att byn somnade in.

Det hela började med att järnbruken sökte sig uppåt skogarna i sin jakt på träkol. Kolet kunde inte fraktas några längre sträckor utan att förstöras och skogen var på väg att ta slut nedåt Mälaren. Alltså drog sig bruksverksamheten uppåt skogen för att ha nära till träkolet och Strömsdals bruk anlades i början på 1700-talet av finansiären Hans Olsson Ström. Byn är döpt efter honom. Järnmalmen fraktades hit från Grängesberg över sjön Norra Hörken och på forvägar till masugnen i byn där den smältes till tackjärn. Sen fraktades tackjärnet vidare till smedjan i närliggande byn Gravendal för att omvandlas till prima stångjärn under räckhammaren. Men det anlades även smedjor i Strömsdal och en av dem står kvar än idag och används av byalaget för diverse aktiviteter. 1875 öppnade Sävsnäs järnväg, SVJ, mellan Hörken och Fredriksberg vilket naturligtvis underlättade alla transporter och bidrog till ett verkligt lyft för bygden. Strömsdal blev centralort med järnverksverkstad och gjuteri. Här bodde som mest 250 personer och järnproduktionen nådde sin topp i slutet av 1800-talet med 4-5000 ton årligen.

Finnmarken i norra Ludvika kommun sjöd av liv under 1800-talet. Strömsdal och Gravendal kom att höra till vad man kallade för Säfsnäsbruken dit även Tyfors, Fredriksberg, Annefors och Ulriksberg räknades. Det var en framgångsrik bruksbygd. Idag finns några byar med i Ekomuseum Bergslagen. De lever upp på sommaren men ligger ganska öde vintertid. Men nästa vecka är det Dan Andersson veckan och då kulminerar aktiviteterna. Det är då man ska passa på och åka runt i finnmarken!

Dan Andersson veckan kan du läsa om här.

Blåbär i Ludvika

Lämna ett svar
Årets första fångst av blåbär, plockade vid ickorbotten i Ludvika den 11 juli. Var det inte ovanligt tidigt??? Det känns så.

Årets första fångst av blåbär, plockade vid ickorbotten i Ludvika den 11 juli. Var det inte ovanligt tidigt??? Det känns så.

Igår var det måndag och efter jobbet tog jag en tur på skogen, det var uppåt Ickorbotten på höjderna ovanför Väsman. Där finns fina blåbärsmarker. Man kör upp från Hammarbacken och kommer på en grusväg och sen fram till den gamla gruvbyn som ligger däruppe på berget för sig själv i skogen, som en slags Bullerby. Där parkerar man och så går man ut i skogen mot Väsmanhållet. Jag hade hört rykten att de var mogna och ville bara spana lite i värmen…puh och pust, molnen försvann och solen sken så varmt mellan tallstammarna. Efter två timmar hade jag en halvfull hink! Dryga två fina litrar. Då pallrade jag mig hem med fångsten. Det var lättplockat och handplockade blåbär behöver gudskelov inte rensas för det gör man efter hand. Det är bara att frysa ner dem i påsar. Det gjorde jag. Jag hade även rävbandmasken i tankarna men tänkte också att den inte har hunnit hit än – fast vad vet man. Nåja, blåbären ska bli till sylt och smulpaj (med mandel och smör, inte mjöl). Då dör eventuella maskägg OM de nu skulle finnas här, de tål inte värme. Det var en tröst. Det där med maskar är obehagligt, har nyligen läst om torskmask också. Sån information fastnar hos mig.

Halva dan igår ägnade jag mig åt att städa upp på kansliet och fixa utskick av böcker och annat. På eftermiddagen levererade jag böcker (Järnladies och Of Man and Iron) till både Globes bokhandel för andra gången och till Mojsen i Grängesberg och sen for jag till Björnhyttans avfallsanläggning och sorterade massor av skräp från kansliet. Jag gjorde alltså nytta igår men värmen gör mig slö, det känns som om jag rör mig i ultrarapid. Idag är det en ny dag och inte lika varmt….

Apropå Peter Davis bibel om Ecomuseums…

Lämna ett svar

I söndags passerade James Joicey, en bekant till Peter Davis. Han viftade med Peter Davis bok. Han kom från norra Northumberland, gränstrakterna mellan Skottland och England och körde genom Sverige för att studera ekomuseer. Han hade varit i Åtvidaberg och i Ekomuseum Gränsland (Norge-Sverige) vid Bohuskusten. Han var nu på väg till Vallonbruk Uppland och jag fångade upp honom i Ludvika. Då hade han hittat Nyhammars herrgård på vår hemsida och bokat natthärbärge där. Jag körde honom runt Grängesberg, vi tittade på Cassels donation, på gruvan, på Mojsen och lavarna, jag pekade ut Lokmuseet och vi körde förbi de fina bostadsområdena Stora Hagen och det rivningshotade Källfallet. Båda byggdes efter engelsk modell kring förra sekelskiftet, radhus med egna täppor. Gruvarbetarna fick äntligen ett anständigt boende. Sen passerade vi även Bergslagsbyn på slänten ner mot Björkås som är ett liknande bostadsområde men mera svenskt i sitt uttryck. Han blev faktiskt paff, över att vi hade så mycket av England i Grängesberg och det var ju p.g.a. den engelske finansmannen Sir Ernest Cassel köpt in sig stort i Grängesbergsbolaget. Detta var något nytt för honom, det var roligt att se hans intresse och visa att vi har kopplingar till Europa som vi inte alltid tänker på. Jag var nöjd. Tyvärr var inget öppet – det var ju söndag och ej säsong. Det regnade lite, vi satt i bilen.

James Joicey vill dra igång ett ekomuseum på sina marker. Han äger ett slott, Ford Castle, stora marker och flera byar nära den skotska gränsen. På hans marker finns en magisk hemsk plats. Där stod det berömda Battle of Flodden den 9 sept 1513 som var en blodig massaker på skottarna och efter vilket de aldrig riktigt återhämtat sig sägs det. Det sitter i generna numera, som ett genetiskt minne. Kring Flodden tänker han skapa ett ekomuseum. Vi får se hur det går. Han arbetar för fullt med att förankra idén bland befolkningen och alla dem som hyr hus i hans byar. Han vill ha med den skotska sidan också och tänker sig ett ”ekomuseum gränsland” mellan England och Skottland. Området är mycket enkelt med få besökare, ingen turism, inga hotell, bara några värdshus och B&B och en del hantverkare och konsthantverkare. Ja, så lät det och det är då det passar bra med ett ekomuseum, det är då ett ekomuseum kommer till sin fulla rätt.

Sen har vi ju Mojsen i Grängesberg

Lämna ett svar

Mojsen är ett kulturcentrum som tagit över gruvarbetarnas gamla matsal på den tiden då Grängesbergs gruva körde för fullt. Gruvan lades ner 1989 och nu är den vattenfylld, men vattnet ska bort och gruvbrytningen ska återupptas. Stora planer! Det är därför en munter stämning i Grängesberg. Men Mojsen förblir nog Mojsen även i fortsättningen. Jag var där i söndags på vernissage och boksläpp. Roine Jansson, gruvarbetare och konstnär från Dannemora ställer ut på Mojsen och utställningen ”Gruvarbetare i ord och bild” kommer att stå över sommaren så ni har tid att se den, ni som är intresserade. Det är stora bilder som visar gruvarbetet – inte bara från Sverige utan även från Belgien och Frankrike. Mycket känsla! Mojsen är öppet varje vardag mellan 10-15 och på sommaren även på helgerna.

Och Grängesberg är lite häftigt tycker jag. Samhället ligger på en sida av gruvan som rasade in för många år sen så där är en stor sjö nu, rasområdet som det kallas. Man får köra runt rasområdet till andra sidan för att komma till gruvområdet med sina tre lavar och vid den första laven, Centrallaven ligger Mojsen. Ovanför högre upp ligger det vackra Cassels, byggt som Bank of England, ett grekiskt tempel. Och bredvid Cassels ligger  Disponentparken med sitt fina Trädgårdscafé.. Där finns även växthus med viss försäljning, gäss och ankor, dammar och det är barnvänligt. Trevligt ställe och en väldigt fin trädgård. Så efter ett besök på Mojsen så är  det en bra idé att dricka en kopp kaffe i Trädgårdscaféet.

Och den som gillar att cykla, här ett tips! Det går en asfalterad gammal banvall från Ludvika rätt upp till Grängesberg via Blötberget, måttligt motlut hela vägen i knappa två mil. Jag tog cykeln i söndags, det var ju så härligt väder. Sen, när jag for tillbaka – då rullade det på fint neröver! Då var det riktigt underbart….

Gruvkonferens i Grängesberg

Lämna ett svar

Det drar ihop sig minsann! I lokalpressen läser jag om en gruvkonferens som ska äga rum på Cassels i Grängesberg den 16 mars. Då ska gruvintressenter och folk från kommunen samlas för att tala om järnvägstransporter och arbetskraft med mera. Allt måste vara ordnat när det drar igång. Gruvan kommer alltså att öppnas igen! Det är Bergskraft Bergslagen som sitter i Kopparberg, som anordnar konferensen. Jag har också läst om att hamnarna i Gävle och Oxelösund redan arbetar med planer på ombyggnad för att klara omlastningar av stora mängder malm från återupptagna gruvor i Bergslagen. Det pågår stora saker under den till synes lugna ytan! Vem hade kunnat tro detta för bara tio år sen? Ingen!! 1989 stängdes gruvan i Grängesberg. Det är 22 år sen. Man slutade pumpa ut vatten för den skulle aldrig öppnas igen, det var helt säkert. Och gruvan fylldes långsamt, nu är den helt vattenfylld. Massor med vatten! Och allt vatten måste väl bort förstås. Grängesberg har dessutom redan fått flytta på sig en gång, kanske måste man flytta hela samhället en gång till? Gruvan ligger i en 45-gradig vinkel och det uppstår därmed en slags riskabel hängvägg. På den hängväggen stod jag faktiskt och tog bilden på gruvområdet på motsatta sidan av det vattenfyllda brottet. Man ser Centrallaven på långt håll. Hela gruvområdet i Grängesberg med Mojsen som besökscentrum (gruvarbetarnas gamla matsal) blev ett besöksmål i Ekomuseum 2009, då när ca 20 nya platser kunde läggas till i objektslistan. Och plötsligt får vi en levande gruvindustri igen – mitt i gruvmuseet! Vi får väl maka åt oss då. Med stora ögon!

 

Om gruvor och den jord vi trampar

1 svar

Båda bilderna visar Stollbergs gruva mellan Ludvika och Smedjebacken. Detta är näst Bastnäs den tredje mest mineralrika platsen i Sverige och kanske den fjärde i världen! Gruvan har medeltida anor. Foto Ch Lindeqvist.

Båda bilderna visar Stollbergs gruva mellan Ludvika och Smedjebacken. Detta är näst Bastnäs den tredje mest mineralrika platsen i Sverige och kanske den fjärde i världen! Gruvan har medeltida anor. Foto Ch Lindeqvist.

Nu läser jag i söndagens SvD på ”Brännpunkt” om att satsning på gruvor lönar sig. Det handlar om Lappland, Pajala, Gällivare och Kiruna och 1500 nyanställningar. Gruvor har vi flera här i Bergslagen och Ekomuseum och mycket gamla gruvor dessutom. De har inte lönat sig på länge. Övergivna och nedlagda. En del nästan övervuxna, man får passa sig så man inte ramlar ner i nåt hål. Men nu verkar det plötsligt hända nåt…? Jag hör att det projekteras för fullt runt omkring. Grängesberg är tydligen på gång att öppna igen, en massa vatten måste bort förstås. Blötberget och Håksberg glunkas det också om. Då kommer jag att tänka på vad fd landshövdingen i Västmanland Mats Svegfors sa i sitt tal i Karmansbo smedja på Ekomuseums 20-årsjubileum för precis fem år sen. Han sa ungefär så här: ”vi tror att vi har järnets historia bakom oss men istället kanske vi har  den stora järnepoken framför oss.” Det var en tanke som raskt ändrade synen åtminstone på mig.  Det är nåt i görningen! Det står i debattartikeln att den urgamla gruvsektorn är en framtidsbransch. Att ett hundratal bolag har letat efter koppar, guld, zink, bly och nickel just i Sverige OCH efter exotiska grundämnen med namn som yttrium, lantan och dysprosium. Kanske också mineral som bastnäsit, cerit, ortit, törnebohmit och linneit? Sånt som vi vet finns i de gamla gruvorna i Bastnäsfältet i Skinnskatteberg?  Där finns lantan förresten. Det är ett av världens rikaste mineralfält, visste ni det? Dessa sällsynta mineral har stor betydelse i gröna framtidsbranscher som vindkraft, solenergi och lågenergibelysning. Det står svart på vitt i tidningen.  Jag kan knappt andas! Och jorden vi trampar på då!  ”Få känner till att Sverige tillhör den Fennoskandiska skölden, att vi bor på ett urberg, på gnejs och granit”  så står det också. Nej, vi vet inte mycket om jorden under oss. Den har inte varit vårt fokus. Men det ska ett Geocentrum i Riddarhyttan råda bot på. Och intill ligger just Bastnäsfältet.

Gratisarbete på museer?

Lämna ett svar
Ideellt engagerade Anders Stendalen vid Cassels i Grängesberg. Foto ChL.

Ideellt engagerade Anders Stendalen vid Cassels i Grängesberg. Foto ChL.

Jag läser i DN om att gratisarbetare ska in på museerna helst från 1 januari! Och att museerna ska vara positiva! Ja tacka för det, jag vet hur svårt det kan vara med museiarbete, alla insatser välkomnas. Men ”gratisarbete”….smaka på ordet, hur låter det? Inte så kul. Om man istället säger ideellt engagemang så låter det genast mer sympatiskt. Ekomuseum är just en organisation som bygger på ideellt arbetande och engagerade människor. De gör en massa gratisarbete åt sin hembygd, sin kommun, åt Ekomuseum. Vi har ett 60-tal besöksmål och i runda slängar så är hälften bemannade av en ideell förening som arbetar gratis för sin plats på jorden. De bildar en förening på en plats, lånar den, äger den, bygger upp den, gör den tillgänglig, håller den öppen för andra, bedriver verksamhet på platsen,  knogar på och sätter mål, ser resultat, har roligt tillsammans, blir gamla och friska. Och gratis är det och det här arbetet gagnar bygden, hemkommunen, regionen och Ekomuseum som nätverk. Men vem kan leva på gratisarbete?? Ja, som ni förstår redan så är det bara de som redan har en inkomst och som väljer att lägga sin fritid på ett engagemang. Pensionärer!! Folk är i allmänhet otroligt engagerade i föreningslivet och i sin hembygd, som här är ett industrilandskap. Det finns en stolthet, en stark identitet. Järnet har skapat en kultur. Det blir en böljande folkrörelse kring gruvor och hyttor, kring ruinerna som finns lite överallt. Vissa perioder är engagemanget starkare och andra är det svagare. Men nu kommer snart alla 40-talister ut som friherrar och då kan det ju bli trångt på besöksmålen. Lite kul ska man väl få ha som pensionär!!

Satsningen på Bergslagen

Lämna ett svar

 

Medeltidsmuseum planeras på Nya Lapphyttan i Norberg, PowerPoint-bild.

Medeltidsmuseum planeras på Nya Lapphyttan i Norberg, PowerPoint-bild.

I den stora satsningen på Bergslagen som pågår (www.bergslaget.se), har många planer tagits fram för de 14 noder som utpekats i det stora område som definierats som Bergslagen. Ekomuseum är en av noderna och vi kan ses mer som en ”nätverksnod” liksom Järnriket i Gästrikland och Husbyringen i Hedemora kommun. Inom Ekomuseum finns det sen fyra noder: Grängesbergs gruvområde, Gamla Meken och Mediumverket i Smedjebacken, Världsarvet Engelsberg och Norbergs Bergslag med sitt besökscentrum på Nya Lapphyttan.  Tanken är att noderna var och en ska utveckla sin egen unika berättelse att jobba med.

Då blir bilden av Bergslagen med dess industrihistoriska mångfacetterade kulturarv mycket tydligare för omvärlden och för besökarna. En samsyn och en samverkan är nödvändig i detta arbete.