Ljus i glesbygden

Jag hade tur igår, jag var på biblioteket här i Ludvika och där satt Arvid Gottfries från Gravendal och läste lokaltidningarna. Hustrun var på datakurs. Det är alltid roligt att träffa på Arvid. Han är en trofast ekomuseivän som varit med i många år. Nu har han fyllt 87 år men det är som vanligt svårt att fatta…. folks ålder och ungdomliga utstålning. Vad beror det på? Är det bara generna? Eller den uppenbara lusten att leva? Arvid är en glad snubbe, mycket skratt därifrån! Klart att man stannar till och sätter sig ett tag och pratar lite vardag och väder. Han lär ha varit kirurg i yngre dagar. Och i många år har han guidat i räckhammarsmedjan i Gravendal. Han har skött den stora bälgen som ger tyskhärden syre och han har demonstrerat stångjärnssmide under hammaren. Han har nära till spex och skämt och han gillar teater och det är det som han engagerar sig mest i nuförtiden. Teater och lustspel. Han håller ihop en liten teatergrupp som ger ett spel i Gravendals hammarsmedja varje sommar sen några år tillbaka. Det måste ju hända nåt KUL i en glesbygdsby, sa han med eftertryck, annars försvinner vi i ett totalt mörker!! Och så en massa skratt. Medan han daskade med handen i lokaltidningen på ett reportage som handlade just om den mörka nattsvarta svenska glesbygden med ljus i endast ett av många hus. För byarna befolkas numera mest om sommaren. Vinterhalvåret är det rätt dött. Vad gör man åt det? Jo, man gör som Arvid med hustru, man flyttar dit och skriver sig i byn. Man börjar bo där. Man blir ett ljus i byn! Detta skedde för tio år sen ungefär och trots en bostad i Uppsala. Dit åker de nu bara ibland när lusten faller på. Då tar de bilen till Uppsala istället för till ”landet”. Det blev ett omvänt liv, det blev tvärtom – kanske var det detta som piggade upp dem?

Mer från Säfsnäs och bakarstugan

Bakarstugan i Säfsnäs ligger bakom prästgården och är från 1800-talet, ursprungligen bostad åt prästgårdens tjänstefolk. Prästgården är mycket vacker för övrigt. Den köptes för inte så längesen av Säfsen Resort och hyrs nu ut till turister! Den har det högsta läget i byn med vid utsikt. Bakarstugan styckades av från fastigheten vid försäljningen och föreningen kunde fortsätta sin verksamhet. Säfsnäs Bakarförening bildades 2001 och har idag ca 30 aktiva medlemmar som gör allt: bakar, sjunger i kör, spelar teater, spexar och umgås. Ordföranden heter Katarina Karlsson och bor i kyrkbyn. I föreningen finns även inflyttade holländare!  Rebecca Pick är en av dem som var med och bakade i helgen. Hon är född i England men gift med en holländare och flyttade till Tyfors med sin familj för 2,5 år sen. Hon talar redan svenska. Den här bakarstugan har blivit en ny träffpunkt i byn. På sommaren håller föreningen vissa dagar öppet med kaffe och våfflor och då hittar många från Säfsen Resort hit. Säfsenveckan den 10-16 juli är en bra vecka att pricka in, det är då ni ska passa på. Då är det nästan garanterat öppet i bakarstugan. Det är även aktiviteter överallt i omgivande finnmarker. Det finns en fin bakarstuga till i krokarna och den ligger i byn Gravendal söder om Säfsen. Säfsnäs bakarförening brukar ibland även baka i Gravendal. Båda bakstugorna är värda besök.

Det bakades för fullt i Säfsnäs i helgen

I Ekomuseum pågår som ni vet ett brödprojekt och det kan ju verka lite underligt. Vi borde hålla på med järn och människor, inte bröd och människor. Men de som jobbade med järn måste ju också äta. Och härdar och ugnar, eld och glöd fanns till för båda. Bakarstugan var varm som en bastu! Det eldades både i järnkaminen och i den stora bakugnen. Eva Långberg (projektledare i ”Bröd i Bergslagen”) körde en tvådagars handledarcirkel för åtta medlemmar i Säfsnäs Bakarstugeförening i norra Ludvika kommun. Säfsnäs är en gammal by grundad av invandrande skogsfinnar på 1600-talet som bedrev svedjebruk. Det alpina Säfsen Resort ligger kant i kant med byn. En smällkall vinter som denna kräver att ugnen eldas med försiktighet i början. Alltså startade man upp redan i måndags med en första liten brasa. I tisdags gjordes en brasa till och sen ökades det på med brasa både morgon och kväll för att på torsdan göra en rejäl brasa. På fredan drog kursen igång och då eldades det kontinuerligt i både bakugn och järnkamin från eftermiddag till kväll. Det var allmänt prat och förberedelser för att sätta degar. Natten till lördag föll temperaturen. På lördag morgon var det 28 minusgrader i Säfsnäs!! Samtidigt var det 40 minus i norra Sverige. Friskt minst sagt!! Tidigt lördag morgon tändes brasorna upp igen och hölls igång hela långa dan. Fyra olika bröd bakades! Mjukt ärtbröd, hårt tunnbröd, knäckebröd och lefsor, som är bröd med potatis i degen. Till lunch blev det pizza. Och brödhögarna delades upp på deltagarna, alla fick bröd med sig hem. Kunskapen om bröd och bakning ökade också. Det är verkligen högst förträffligt med en bakugn.

Kvällsmöte på kansliet

Från vänster Gun Sörbring, Eva Eriksson, Leea Eriksson och Eva-Lotta Öbrell på Ekomuseums kansli. iPhone-foto ChL.

Från vänster Gun Sörbring, Eva Eriksson, Leea Eriksson och Eva-Lotta Öbrell på Ekomuseums kansli. iPhone-foto ChL.

Vi hade ett ESF-projekt Växtkraft Mål 3 för några år sen som hette ”Lotspol Ekomuseum” och där vi arbetade med tidsresor. Gun Sörbring, lärare och naturvetarpedagog i Smedjebackens kommun var vår kursledare och hon är även en tidsresexpert. Vi genomförde en rad aktiviteter, gjorde studiebesök på Jamtli i Östersund och på Kalmar läns museum där vi deltog i en rolig tidsresa för skolbarn på Eketorps fornborg på Öland.  Tidsresor gör man egentligen hela tiden i Ekomuseum, jag kan peka på flera platser direkt. Nya Lapphyttan i Norberg med den medeltida byn har tidsreseaktiviteter runt den lika medeltida masugnen som man tänder upp en gång per år för att smälta järnmalm. Röda Jorden i Riddarhyttan där man smälter rödjord till järn enligt tvåtusenårig metod med skolungdomar och besökare. Besöksgruvan på Flogberget i Smedjebacken är en sån plats. Våra smedjor med sina hammare och vattenhjul i Gravendal, Karmansbo och Trångfors är rena rama tidsresan – ja nästan alla av våra miljöer inbjuder till äventyr i tiden.  En kväll den här veckan träffades vi några stycken som var med i projektet på Ekomuseums kansli. Vi har hållit kontakten sen dess, vi träffas regelbundet och vi planerar en studieresa till Stockholm och besök på nåt kul museum till våren eller försommaren. Planer planer, stora som små, det är alltid roligt.

 

Guidekursen är i hamn

Nu har vi fixat en guidekurs, Raija Edvinson på Fagersta Turism och jag med hjälp av Smedjebackens Kulturförvaltning och Anna Falkengren. Allt är på plats, alla detaljer är klara. Det blir ett första test för att se om där finns intresse tillräckligt för en mer organiserad fortsättning nästa år. Guidekursen inleds med professor Maths Isacsons föreläsning ”Bergslagen – historia och framtid” den 22 februari kl 19.00 på Lindgården i Fagersta. Det skrev jag om här på bloggen den 8 februari. Därefter blir det tre guideträffar på Logen på Västanfors hembygdsgård i Fagersta och därefter några träffar i maj på plats ute i landskapet. Vi välkomnar alla som jobbar som guider i Ekomuseum men vi söker även nya guider. Ni som läser detta och känner er intresserade, häng på! Pröva ert intresse – det kan bli nåt!! Man kan faktiskt överraska sig själv. Det går bra att anmäla sig till: info@ekomuseum.se. Som sagt – det blir alltså tre träffar i mars: 8 mars kl 18.30 då jag själv framträder och berättar om Ekomuseum idag och då Raija berättar om guidejobbet, tankar kring utvecklingsmöjligheter och de behov som finns. 15 mars kl 18.30 då dramapedagogen Annacari Jadling från Dalarnas museum berättar om hur hon jobbar  och kanske blir det nån dramaövning…?  22 mars kl 18.30 då Malin Andersson, Primaleve Kulturtjänst berättar om guideteknik och värdskap och delar med sig av sin mångåriga erfarenhet som guide i Ekomuseum och sen berättar museilektorn Örjan Hamrin, Dalarnas museum om hur man kan tolka historia och landskap, så kallad ”Interpretation” och med erfarenhet från England. Och Örjan är en ”berättare” i ordets alla bemärkelser, en viktig egenskap för en guide.  Nu ska ni inte hänga upp er bokstavligt på rubriker till respektive träff då det kommer att flyta ihop på ett personligt sätt då föreläsarna har sina egna erfarenheter att förmedla. Att guida kan ske på många olika sätt och det är svårt att säga att just ett sätt är det rätta. Att skapa ett intresse är däremot det viktiga i det hela! Att guida är alltså ett skapande uppdrag.

 

Är lusthuset en bagarstuga?

Man kan undra när man kliver över tröskeln….stora fönster ut mot Kolbäcksåns uppdämda forsar. Mycket ljus. Eller är vi i en ateljé kanske?? Det är luftigt och vackert slitet av tiden – ja jag tappade nästan andan. Som ett lusthus. Och här bakade man förr…och nu ska det bakas igen. Tersmedens empireherrgård från tidigt 1800-tal i Ramnäs i Surahammars kommun har nya ägare sen tre år ungefär. Här bor Katarina Schönström Berg med make och mycket har de hunnit med sen dess.
Fru Katarina är en van brödbakerska men vill ändå vara med i Bröd i Bergslagen-projektet. Alltid kan man lära sig nånting nytt! Och lusthuset väntar på bröddofter! Eva Långberg och jag for till Ramnäs idag som ni förstår. Eva skulle som projektledare presentera brödprojektet för några nyckelpersoner i Surahammar och Ramnäs och jag är hennes chaufför när vi far runt i våra stiftarkommuner och inventerar intresset. Precis som jag gjorde en gång, föll även de pladask för Evas engagemang. Här blir det baka av redan i april. Då kör Eva en handledarcirkel i konsten att baka fyra olika slags bröd i vedeldad bakugn i detta lusthus! Sen kan deltagarna fortsätta sprida brödkunskap i sin omgivning! Tänk vad bra. Därefter blir det en surdegsbakardag i maj. På andra sidan Kolbäcksån ligger Schenströmska herrgården och tro det eller ej, men där finns ytterligare en ganska nyinredd bakstuga i en gammal elcentral som används av herrgården och av Ramnäs-Virsbo hembygdsförening. Bröd är något så fundamentalt gemensamt för nästan alla människor, något att samlas kring. Det är en bra aktivitet för herrgårdarnas besökare. Inte nog med dessa bakstugor, det finns även en glashytta och en smed på ingående.  Hantverksbyn Ramnäs är på gång att bli nåt stort. Och fika finns – fru Katarina driver ”Kuskens Café” i stallet till sin herrgård på sommaren.

Man blir så trött…

Mitt på dan idag lägger bredbandet av – bara så där!! Jag får ett fasligt sjå att ringa Telia och felanmäla, sen rycka ut kontakter och telefonjack, starta om modemet…och inget hjälper. Och det tar tid!!! Det är så irriterande. Linjen konstateras vara svajig och en felanmälan görs, det ska nog ta två dagar att fixa, i värsta fall mer. Vad ställd man blir!! Jag satt med ett mejl som skulle iväg och fler på kö. Sen la vår fasta telefon av – och lika plötsligt!! Ingen signal….är det troll i huset?? Men den tog sig, den kom igen. Det går alltså att ringa hit men Internet är som bortblåst. Jag gick hem (jag bor så nära turligt nog!) och hämtade mitt mobila bredband och nu kan jag lägga in det här i bloggen och även sköta eposten. Utan Internet och man är helt ute och cyklar, det är rätt fasansfullt i jobbsammanhang att stå utan den kontakten. Och nu sitter jag här på kansliet och liksom tar sats efter att ha fullgjort några plikter. Förra veckan gjorde jag Ekobladet klart och det ligger nu på Hultebo Tryckeri i Skinnskatteberg. En pdf kommer i slutet av nästa vecka på hemsidan, inte för tidigt. Karin och jag har även gjort bokslutet klart. Vi var också förra veckan hos revisorn Peter Büman på Öhrlings här i Ludvika.  Han har varit revisor så länge jag har jobbat här och känner verksamheten utan och innan. En liten förlust har vi gjort även i år som naggat våra små tillgångar i kanten men vi har också fått mycket gjort för pengarna. Och det är det som är det väsentliga – att saker blir gjorda.

Javisst blir det ljusare…

Ludvika Gammelgård med Östanbergshjulet och gruvmuseet på håll. iPhone-foto.

Ludvika Gammelgård med Östanbergshjulet, gruvmuseet och Marnästjärn på håll. iPhone-foto ChL.

Mitten på februari och det är märkbart ljusare både morron och kväll. Idag var det ljust när jag gick från kansliet. Och det där lite rosa skymningsljuset….visst gör det gott i själen. Våren kommer men herregud vad mycket snö som ska smälta bort först!! Nåja, vintertid är förberedelsetid – nu i veckan, onsdag närmare bestämt, ska Eva Långberg och jag köra ner till Ramnäs och sen till Västanfors i Fagersta på hemvägen och informera om Bröd i Bergslagen-projektet. Och idag fick jag tag i hembygdsföreningen i Norberg också och dit hoppas vi kunna ta oss på onsdag nästa vecka. Ryktet löper på bygden att de har en stor och fin bakstuga, den är vi lite sugna på. Och så har vi ett gäng med bakstuga i Ängelsberg också. Vi kan nog hinna med både Norberg och Ängelsberg på en dag. Först informationsträff och inspektion av ugnar, sen följa upp intresset och därefter blir det praktiska bakbestyr. Och då är vi framme på vårkanten, när det inte är så himla kallt och snörikt. Idag var det kallt! Minus 15 grader nästan.  Februari är en vintermånad och det är faktiskt mars också – lätt att glömma!

 

 

Främlingen under våra fötter

Just de orden hörde jag i ett intressant TV-program på Kunskapskanalen i fredags. Det hette ”Så formas en kontinent”. Det handlade om geologi igen förstås – det är då jag spetsar öronen. Den här gången var det ett gäng amerikanska geologer som gjorde exkursioner runt de stora sjöarna mellan USA och Canada. I Lake Huron finns en vik som heter Georgian Bay, som ligger i Canada. Där finns urgamla men nederoderade bergskedjor ”Grenville mountains” som en gång varit lika höga om inte högre som Himalaya för några miljoner år sen men som man nu bara ser ”rötterna” på – det var de mest spektakulära plana stenformationer i zebrarandiga mönster. Jorden är 4,5 miljarder år gammal. För 100 år sen trodde man att den var 6000 år gammal. Det är lite skillnad. Det här är platsen för den moderna geologins födelse! Det var Charles Lyell som först förstod att avläsa bergslagren just här och han kunde se 36 000 år tillbaka. Det blev en lång georesa för i och med det började man forska i jordens ålder.  Det här är en plats för insikter, här gör man en geologisk resa som hjälper oss att förstå vilka vi är idag. Just så sa geologerna. Vi lär känna främlingen under våra fötter. Är det därför som geoturism är så lockande?

 

Gruvkonferens i Grängesberg

Det drar ihop sig minsann! I lokalpressen läser jag om en gruvkonferens som ska äga rum på Cassels i Grängesberg den 16 mars. Då ska gruvintressenter och folk från kommunen samlas för att tala om järnvägstransporter och arbetskraft med mera. Allt måste vara ordnat när det drar igång. Gruvan kommer alltså att öppnas igen! Det är Bergskraft Bergslagen som sitter i Kopparberg, som anordnar konferensen. Jag har också läst om att hamnarna i Gävle och Oxelösund redan arbetar med planer på ombyggnad för att klara omlastningar av stora mängder malm från återupptagna gruvor i Bergslagen. Det pågår stora saker under den till synes lugna ytan! Vem hade kunnat tro detta för bara tio år sen? Ingen!! 1989 stängdes gruvan i Grängesberg. Det är 22 år sen. Man slutade pumpa ut vatten för den skulle aldrig öppnas igen, det var helt säkert. Och gruvan fylldes långsamt, nu är den helt vattenfylld. Massor med vatten! Och allt vatten måste väl bort förstås. Grängesberg har dessutom redan fått flytta på sig en gång, kanske måste man flytta hela samhället en gång till? Gruvan ligger i en 45-gradig vinkel och det uppstår därmed en slags riskabel hängvägg. På den hängväggen stod jag faktiskt och tog bilden på gruvområdet på motsatta sidan av det vattenfyllda brottet. Man ser Centrallaven på långt håll. Hela gruvområdet i Grängesberg med Mojsen som besökscentrum (gruvarbetarnas gamla matsal) blev ett besöksmål i Ekomuseum 2009, då när ca 20 nya platser kunde läggas till i objektslistan. Och plötsligt får vi en levande gruvindustri igen – mitt i gruvmuseet! Vi får väl maka åt oss då. Med stora ögon!