Författararkiv: Christina Lindeqvist

Landskapsmötets dag 2: exkursion i Årike Fyris

Andra dagen, i tisdags, ägnade vi åt en utflykt på Fyrisån med M/S Linnea från Islandsbron inne i Uppsala ut till Ulltuna. Först presenterade representanter från Uppsala kommun idén om ett naturreservat i det som kallas Årike Fyris. Det är ett tätortsnära stycke fin natur runt Fyrisån med strandängar å ena sidan och åsen å den andra. Där kan bli ett reservat. Klart en stad behöver en fredad plats för människor som vill uppleva natur, djur, fåglar, vatten, som vill vandra, cykla, paddla kanot – ja, finna frid och ändå vara nära sin stad. Det finns alltid en risk att nya bostadsområden knaprar in på de gröna ytorna. Vår guide för dagen var Anders Arnell från Centrum för Naturvägledning på SLU (Lantbruksuniversitetet i Ulltuna). Läs mer här!

Exkursioner är det mest intressanta jag kan tänka mig, att direkt ute på plats lära sig se landskapet är oemotståndligt. Det går aldrig att lära sig sånt i böcker, nej det är egna sinnen som gäller: ögon, öron, näsa. Men det handlar också om bra naturvägledare. I Ulltuna vandrade vi upp på åsen med geologen Gustav Sohlenius från SGU. Han hade en kasse full med intressanta kartor. Hur såg det ut här för 5 000 år sen? För 2000 år sen? Och hur kom åsen till? Ja, efter landisens avsmältning, det vet vi ju att isen och isälvarna formade landskapet. Men inte tror man att åsarna i genomskärning liknar isberg precis? Jag menar att man ser toppen på åsen i landskapet där den ringlar sig fram, men det mesta av åsen ligger under jord, liksom isberget till sin största del ligger under vattenytan. Under åsen är det rejält tilltaget, liksom en djup dalgång fylld av av grövre material, av stenar, sand och lera. Det är rent märkvärdigt! Och jag vet ju att vi har väldigt många åsar som går genom Bergslagen, särskilt i det istida landskapet runt Riddarhyttan, också ett mycket intressant område att vandra i – men med en naturvägledare förstås! Vi har också ett landskap som ligger där och väntar på nya grepp…

Och vet ni att under den sex timmar långa turen i Årike Fyris så såg de som älskar att spana på fåglar så många som 48 olika arter! Själv såg jag bara gräsänder och canadagäss. Men kossorna på strandängarna kunde ingen missa.

Landskapsmöte i Uppsala med Namsa

2 svar

Namsa (Naturhistoriska museers samarbetsorganisation) har haft höstmöte i Uppsala i två dagar (månd + tisd) med temat ”Människan och landskapet” som handlade hur vi kan kommunicera ett helhetsperspektiv på natur och kultur. Jag hängde på eftersom Namsamöten alltid ger väldigt mycket så kallad ”input”. Föredrag första dan med mingel och middag på Biotopia på kvällen. Det var trevligt! Ja, det förstår vem som helst.

Vi satt i orangeriet i Linnéträdgården och lyssnade på kloka ord först. Ewa Bergdahl höll ett intressant föredrag. Hon var Ekomuseums chef på 1990-talet och är idag chef för den publika avdelningen på Naturhistoriska Riksmuseet. Hon förklarade det här med Europeiska Landskapskonventionen på ett bra sätt. Det handlar om skydd, förvaltning och planering. Den kan ses som en riktning, en vision och är vad människan själv vill definiera, till exempel urbana landskap, vildmark eller glesbygd eller var man nu hör hemma. Allt hör till och syftet är att skapa en långsiktig balans av naturresurserna med människan i fokus. Ja, jag kunde plötsligt förstå innebörden! Det är inte helt lätt tycker jag. Vill gärna få en bild i skallen om jag riktigt ska förstå. Sverige har antagit Landskapskonventionen, ratificierat den. Tror jag. Ewa gick igenom företeelser som hänger ihop med landskapstanken och hur man kommunicerar den, som interpretation: hur man kan förmedla kunskap genom deltagande och erfarenhetsutbyte och biosfärområden, som vi har ett antal av i Sverige nu: bio = liv, sfär = klot, ja ”livet på klotet”. Det begriper man! Ska vi försöka bli ett biosfärområde i Bergslagen? Det fd ekomuseet i Kristianstad, Vattenriket, har blivit ett sådant, bara som exempel.

Ja, allt som sades under dagen hade faktiskt en direkt beröring med ekomuseitanken, där ledorden är just: Människa-Miljö-Landskap. Jag tänkte att kanske Ekomuseum Bergslagen äntligen platsar i tiden? Och då menar jag så där som en smäck – att tiden är inne. Tiden verkar faktiskt ha kommit ikapp om ni förstår. Om dag två imorrn.

Styrelsemöte i Bråfors bergsmansby

Lämna ett svar

I fredags samlades vi i Brategården i Bråfors bergsmanby som ligger på gränsen mellan Dalarna och Västmanland utanför Fagersta men i Norbergs kommun. Det var höstens första styrelsemöte och vi har delvis en ny styrelse, bra uppslutning, tolv personer. Margareta Brate serverade förmiddagskaffe med smörgås och kaka i köket i det hus som är ett museum. Erik Brate berättade om gården, den har en intressant historia och är byggd intill en bergsmanshytta. Masugnen användes till strax efter sekelskiftet 1900. De allra första resterna av hyttan är ganska nyligen daterade med C14, det gjordes efter ett grävningsarbete och det framkom att hyttan fanns redan i mitten av 1200-talet. Man får nästan svindel! Och Erik Brate är sjätte generationen som ägare till gården, rätt ovanligt. Hans gård har blivit kulturreservat, invigningen skedde i juni 2007. Det är ca 80 hektar som ingår och hela reservatet finns på hans marker. Åkermark och ängar för nötkreatur som betar arrenderas ut numera men något har Erik Brate kvar själv för en mindre fårbesättning på ca 40 djur som familjen själva sköter om. De har också vallhundar på besök ibland, som tränas i att valla får. Det är en fantastisk miljö att komma till, som att kliva in i en historiebok. Det känns lite uråldrigt här, inte precis nutid, nej här råder en annan tid. Det här är ett helt unikt besöksmål! Kom ihåg det, ni som inte varit här. Jag har bloggat om gården förut, läs mer här: www.brategarden.se.

Sammanträdet höll vi sen en trappa upp i den vackra namnsdagssalen som målades och gjordes fin 1790 och sen förblev så. Det var denna sal som konstnären Fanny Brate målade av i ”Namnsdag” som finns på Nationalmuseum i Stockholm.

Järnladies till Adlibris

Lämna ett svar

Nu minsann har ett fett bokpaket gått iväg till Adlibris, var just på posten med det, tungt som attan. Med Järnladies for även de båda guideböckerna så snart kan ni köpa samtliga tre böcker där. Det är en utmärkt lösning!

Det är alltså dessa böcker det handlar om:
Järnladies – från arvtagerskan till kolarhustrun
Guideböckerna ”Om järn och människor” och den engelska versionen ”Of Man and Iron”.

Samtliga tre böcker finns även att köpa på Globes bokhandel i Ludvika, på Bokhandeln i Hallstahammar, på Dalarnas museum och Västmanlands läns museum samt på flera platser i Ekomuseum Bergslagen som turistbyråerna till exempel. Och förstås direkt från kansliet.

Järnladies är lite mer spridd än de övriga två, den säljs även på Polhemsmuseet i Stjärnsund (Husbyringen) och snart också på Bokia Hedemora. Länsmuseet Gävleborg har också köpt in några exemplar för försäljning men vi får nog själva sälja in den i Järnriket som det ser ut. Men nu har vi den ju på Adlibris och det underlättar väldeliga. Så idag känner jag mig helnöjd. Det är nämligen lite olika med den saken.

Blåsiga dagar får man tankar

Lämna ett svar

Igår var det en blåsig mellandag som jag spenderade på kansliet, begravd i papper. Det låter väl tråkigt, jovisst – MEN det händer ändå saker hela tiden, så som det där telefonsamtalet med Oslo. Jag hade ett fantastiskt fint samtal med Maj Hirdmans dotter Birgit, som bor i Oslo, en fin och mycket kultiverad dam av äldre årgång.

Maj Hirdman är omskriven i Järnladies och det var helt Yvonne Grönings förtjänst, det var Yvonne som absolut ville skriva om henne och det var helt rätt, därför att Maj Hirdman var en riktig kämpe och överlevare. Hon kallades ”Röda Maja” i Norberg eftersom hon agiterade för solidaritet. Hon var egensinnig och mycket begåvad. Så småningom gifte hon sig med Gunnar Hirdman, en intellektuell som var studieledare på ABF och som med tiden blev riksansvarig för hela ABF. Han tillbringade somrarna på Brunnsvik utanför Ludvika, där dottern Birgit fick vara med. Det var underbara somrar, berättade hon i telefon från Oslo.

Birgit har i sin ägo en brevsamling på ca 100 brev, ett ömsint förvaltat arv från modern. Det är en brevväxling mellan Maj Hirdmans föräldrar, alltså Birgits morföräldrar och är, som hon säger, en riktig skatt, en unik skildring av ett ungt pars liv, tankar och strävan här i Bergslagen på 1880-talet. Den samlingen skulle kunna bli en underbar läsning för alla, ja vi skulle kunna göra en fin bok av breven med fotografier från tiden. Det var det vi pratade om, brevsamlingen blir en gåva till Bergslagen. Hm…vi håller visst på att bygga upp en liten förlagsverksamhet här…?? Jaa, men aptitliga böcker är ett bra sätt att sprida historia till alla. Och historia är nödvändigt för vårt inre lugn, det ger visshet. Man får förståelse för tid och för folks rörelser i tiden. Ekomuseum Bergslagen är en bra utgångspunkt för dylika ting.

En brevbok skulle kunna ge en fin bild av Bergslagen, av en verklighet då, om flytt från Värmland till Bergslagen, om umbäranden, jakten efter försörjning, om längtan, kärlek och planer, om familjeliv och barn innan fadern dog i förtid. Maj var bara fem år när hon blev faderlös, hon föddes 1888 i Söderbärke i södra Dalarna. Hennes mor Matilda ”Tilda” Johannesdotter bevarade omsorgsfullt alla brev mellan makarna och överlät senare samlingen till dottern Birgit.

Tanken är mycket lockande. Jag vill själv absolut läsa den boken, det finns inget mer spännande än att läsa om människors verkligheter. Så hur göra? Jo, det är nog bara att börja dra i tråden…

Riksintressen i Grängesberg

Lämna ett svar

Det är väl klart att Grängesberg som var ett nav i svensk gruvindustri i si så där 100 år är av riksintresse – eller borde vara det. Folk glömmer så fort, det är ett problem! Dalarnas museum satte upp både Stora Hagen och Källfallet på riksintresselistan redan på 1970-talet. Örjan Hamrin mejlade till mig angående detta. Det som förvånade många då var att denna typ av bebyggelse inte normalt ingick i riksintressen vid den tiden. Ja, det är nästan ordagrant ur Örjans mejl. Kan vara bra för oss övriga att veta, vi som är intresserade av gammal kulturhistorisk bebyggelse. Stora Hagen överlevde i alla fall, men Källfallet…

Örjan skriver vidare att de försökt rädda Källfallet i flera omgångar. År 1984 (?) rev Grangärdehem två av husen, men Erik Hofrén, som då var länsmuseichef, anmälde detta och den fortsatta rivningen avbröts. Sen tog en privat ägare över. Till en början gick det bra. Man reparerade taken och hela området hyrdes ut. Men efter hand blev det nya ägare, som blev mindre seriösa. På slutet fanns bara en konkursförvaltare. Ingen ägde husen! Då jobbade man för att få in en tysk bank som ägare för att göra fritidshus, men detta sprack efter något år. Den norska ägarbanken som jag hörde talas om då, finns den? Det kände inte Örjan till. Men just nu har Ludvika kommun begärt att få upplösa riksintresset för rivning. Riksantikvarieämbetet har efter viss tvekan inte sett någon lösning. Här gäller det att komma med idéer, skriver Örjan. Det behövs investeringar! Det är också dyrt att riva nämligen.

Tänk om man kunde rädda husen, renovera lite lagom mycket bara. Beräkningarna har landat på ca 1 miljon per hus, så där lite schablonmässigt uppskattat känns det som. Det är visst 19 hus kvar, ja – raden av hus är lång. Jag räknade dem aldrig. Det betyder i så fall minst 19 miljoner kr. Mycket pengar. Men husen är så speciella…..jag skulle nästan kunna tänka mig att bo i ett av dem själv! Kanske skulle man bilda ett äldrekollektiv för oss 40-talister? Två hushåll per hus? Och använda ett av husen gemensamt för mat och samling. Vi som gillar att ströva på skogen, vandra, cykla eller bara gå runt och fundera över samband, orsak och verkan….ja lite sånt. Grängesberg är klart spännande.

Karin Ferner på Dalarnas museum

Lämna ett svar

Skynda, skynda till Dalarnas museum!! Silversmeden Karins Ferners Kuriosakabinett står till och med söndag, en fantastisk utställning som ni hinner se, ni som inte bor så långt härifrån – om ni inte redan sett den. Den visar mötet mellan silversmeden och dalakulturen med ett starkt inslag av återbruk. Som hon själv skriver: silver och textil samarbetar och formar gemensamt annorlunda smycken. I en fyra meter lång glasmonter gör jag min egen ”terracotta-armé” på dalavis med färggranna provdockor klädda i snörliv och smycken. Hon gör det bra den här människan!! Hennes smycken är helt underbara. Och lekfullheten….och färgerna…..man blir så glad!

Museimässa på Dalarnas museum

Lämna ett svar

Nu är vi här! Det är Eva Långberg med vårt gemensamma projekt Bröd i Bergslagen och jag själv som vaktar vår monter. Kl är 11, vi har varit här en timme och det strosar in besökare så sakteliga i museet. De flanerar förbi och kastar lite försiktiga blickar, bäst låta dem göra det. Att kasta sig över folk är nog ingen bra idé. Vi turas om att sitta här, Eva och jag, och då kan vi gå runt och strosa lite själva på mässan och kolla in de andra. Det finns 18 st till som visar upp sig här på mässan.

Vi ska vara här hela dagen idag, fram till kl 17 och sen imorrn lördag också mellan kl 10-15. Jag har laddat upp med böcker och gamla skrifter och säljer till mässpriser, special med andra ord. Är ni i närheten kan det löna sig att titta in på museet. Gratis entré – det är väldigt sympatiskt.

Mer om Grängesberg och gruvan

Lämna ett svar

När jag var på Mojsen nu sist så tittade jag i en bok som låg framme som hette MALM kort och gott. Boken beskrev Grängesbergskoncernen i bild inför 100-årsjubileet 1953, redaktör var Ebo Dahlbäck. Många fina bilder fanns i boken och självklart hette fotografen Lennart Nilsson. Jo visst, det är den berömde! Han med ”Ett barn blir till”, han som nu jobbar med cellfotografering på Karolinska i Stockholm. Boken hade vi inte i vårt eget referensbibliotek, så nu har jag beställt den på nätet, glad att den fanns för 70 kr plus porto. Absolut värd att ha. Bara för bildjournalistiken om inte annat.

På väggen i sammanträdesrummet på Mojsen (där finns ett ståtligt Carl Malmstensmöblemang också) hänger en jätteförstoring av en av bilderna ur boken: gruvarbetare som tar sig en tupplur. En skarp bild. De sov just här i Mojsen efter sin lunch. När jag bläddrade i boken så förstod jag på djupet hur viktig Grängesbergs gruva verkligen har varit. Det var en av Sveriges största arbetsplatser och ett nav för gruvindustrin som även drog sig uppåt fyndigheterna i norra Lappland: Kirunavaara, Luossavaara, Malmberget m.fl. Sen hörde ju hamnarna i Oxelösund, Luleå och Narvik till koncernen, där också de stora masugnarna ligger idag. När Grängesbergs gruva lade ner 1989 var just denna starka epok över. Men det ser onekligen ut som om gruvverksamheten ska återuppstå igen, mer järn finns att hämta och tekniken har förfinats. Men det blir annorlunda denna gång, gamla tider får man aldrig tillbaka. Sveriges berömda välfärd och starka utveckling har sina djupa rötter i Grängesberg, ett mönstersamhälle skapades och den första fackföreningen bildades redan 1893. Här började verkligen 1900-talets Sverige på allvar.

Damlaget i fotboll i Grängesberg

Lämna ett svar

Det här är damlaget, en helt otrolig bild i mitt tycke. Den togs år 1923 och damerna ser ut att stå på trappan till Cassels ovanför gruvområdet. Bilden hänger i ett av sidorummen på Mojsen i Grängesberg. Idrottsrörelsen drog igång tidigt i samhället och IFK Grängesberg bildades 1905 och sen fanns det även ”kvartersgäng som kallade sig typ Sport, Ymer och Olympia. Alltså – jag kan inte titta mig mätt på bilden av damerna! Hon den kavata med armarna i sidan längst till vänster. Hennes namn är okänt, vem är hon? Hon ser så tuff ut, hur gick det för henne i livet tro? Och titta på fötterna, vad har de alla för skodon på sig? Ja, såna här fotbeklädnader får man nästan kalla för skodon. Det är inte några fotbollsskor precis, såna fanns ju inte då förstås. Men snygga tröjor hade de i alla fall…och puffiga vida shorts, hemsydda kanske. Men skorna! Damerna spelade fotboll iförda klackskor eller stövlar. Man tager vad man haver därhemma. Rätt så skönt att slippa kraven på full utrustning! Livet blir ju så mycket enklare och roligt hade de säkert när de sparkade boll – trots klackarna.

Övre raden från vänster: okänd, Anna Jansson, Anna Adolfsson, Margit Gylling, okänd.
Nedre raden från vänster: okänd (hon den kavata), Linnea Andersson, Linnea Heed, Anna Malmberg, Rosa Dahlberg.