När jag var på Mojsen nu sist så tittade jag i en bok som låg framme som hette MALM kort och gott. Boken beskrev Grängesbergskoncernen i bild inför 100-årsjubileet 1953, redaktör var Ebo Dahlbäck. Många fina bilder fanns i boken och självklart hette fotografen Lennart Nilsson. Jo visst, det är den berömde! Han med ”Ett barn blir till”, han som nu jobbar med cellfotografering på Karolinska i Stockholm. Boken hade vi inte i vårt eget referensbibliotek, så nu har jag beställt den på nätet, glad att den fanns för 70 kr plus porto. Absolut värd att ha. Bara för bildjournalistiken om inte annat.

På väggen i sammanträdesrummet på Mojsen (där finns ett ståtligt Carl Malmstensmöblemang också) hänger en jätteförstoring av en av bilderna ur boken: gruvarbetare som tar sig en tupplur. En skarp bild. De sov just här i Mojsen efter sin lunch. När jag bläddrade i boken så förstod jag på djupet hur viktig Grängesbergs gruva verkligen har varit. Det var en av Sveriges största arbetsplatser och ett nav för gruvindustrin som även drog sig uppåt fyndigheterna i norra Lappland: Kirunavaara, Luossavaara, Malmberget m.fl. Sen hörde ju hamnarna i Oxelösund, Luleå och Narvik till koncernen, där också de stora masugnarna ligger idag. När Grängesbergs gruva lade ner 1989 var just denna starka epok över. Men det ser onekligen ut som om gruvverksamheten ska återuppstå igen, mer järn finns att hämta och tekniken har förfinats. Men det blir annorlunda denna gång, gamla tider får man aldrig tillbaka. Sveriges berömda välfärd och starka utveckling har sina djupa rötter i Grängesberg, ett mönstersamhälle skapades och den första fackföreningen bildades redan 1893. Här började verkligen 1900-talets Sverige på allvar.