Kategoriarkiv: Tips

Styrelsen möttes på Galleri Astley

I fredags hade styrelsen ett bra sammanträde på Galleri Astely i Uttersberg. Vi pratade om budget och verksamhetsplan för 2012. Och det var en bra plats att träffas på dessutom – mitt i all konst. Höstsolen sken vackert på skulpturparken, vi satt i det fina caféet omgivna av konst, det betyder en hel del för trivseln. Det blir en annorlunda stämning, en bättre stämning. Ja, inte för att vår styrelse på något vis skulle vara trist, nej minsann, ledamöterna brukar vara mycket muntra och stämningen därför god. Men konsten adderar något som känns i luften. Jag glömde min kamera och tog alla bilder med min iPhone, det gick ju skapligt.

Anders Nyhlén, äldste son till Astley Nyhlén som startade galleriet, inledde mötet med att berätta om dess historia. Efter mötet fortsatte Anders med att guida oss runt med början på översta våningsplanet där de samlat konst av ryssen Ernst Neizvestny; skulptur och grafik. På mellanplanet var det en ny stor grafisk utställning, därefter begav vi oss ut i solen, följde den gamla banvallen genom skulpturparken till konstmuseet i den gamla stationsbyggnaden. Intressant grafik som även inkluderade objekt, en lite udda upplevelse. Vi avslutade med ett besök i Grafikverkstan Godsmagasinet, där Lina Nordenström berättade om sina projekt. Hon har flyttat till Uttersberg med sin man Lars Nyberg och de är båda grafiker och de driver verkstan för tredje året och har bildat en ideell förening som inbjuder konstnärer och konstintresserade medlemmar att prova på att arbeta med grafik. Djuptryck, torra tekniker och boktryck. Här finns fina grejer och en fantastisk utrustning som kommer från diverse nedlagda grafikverkstäder. Grafik är väldigt kul, jag prövade på det när jag gick på Nyckelviksskolan på 1970-talet. Jag minns särskilt linoleumsnitt och kopparstick.

Uttersberg ligger bra precis en timme från Ludvika med bil och två timmar från Stockholm. Läs om utställningarna här!

Bergslagsting lördag 12 november

Det ska handla om kunskapsöverföring denna gång – i all sin enkelhet. Det är också så typiskt ekomusealt, sånt som ekomuseer alldeles naturligt jobbar med. Vi överför kunskap utan att tänka så mycket på det. Här är ”hands on” en självklarhet. Det handlar om deltagande, ett ganska aktivt deltagande ibland. Verksamheten på Röda Jorden är ett praktexempel på det. Besökarna kommer mycket nära verksamheten, de får lägga sig i och vara med. Men de ideella vägledarna börjar uppnå höga åldrar nu och måste väl ersättas vad det lider….det är då man kan känna stress! Vem kommer efter? Men som Ulla Fredriksson, 75 år i somras, så lugnt sa igår: ”Det kommer alltid människor efter oss! Oroa dig inte för det!” Jo visst, men tänk om man ändå såg en kö av intressenter…pigga 60-plussare som vill ha nåt att bita i. Det skulle lugna mig.

Men nu var det Bergslagstinget. Den ligger som en pdf på hemsidan, ni kan kolla där. Alla är välkomna. Det kostar 100 kr per person, och det är för lunch och förmiddagskaffe. Jag vill alltså ha föranmälan så jag kan meddela köket på Lindgården. Man kan naturligtvis komma halva dan och hoppa över lunchen, då kostar det inget men bra om ni meddelar det i alla fall:  christina@ekomuseum.se

”GUIDA-VISA-SPRIDA” –  Lördag 12 november kl 10-15
Plats: Lindgården i Västanfors, Fagersta.

Kl 10-12
Med brödet som verktyg
Eva Långberg, ABF, projektledare för Bröd i Bergslagen.
Med platsen som verktyg
Ulla Fredriksson, ideell på Röda Jorden

L u n c h och småprat

Kl 13-15
Med guideteknik som verktyg
Malin Andersson, PrimaLeve Kulturtjänst, Ängelsbergsguide
Interpretation med Örjan Hamrin
Hur man tolkar historia, människor, platser, landskap.

Jag tror att Örjan knyter ihop hela säcken och vi får möjlighet till avslutande samtal också. Och jag själv hälsar naturligtvis välkommen allra först också och säger hej när ni går. Det här ska bli roligt!

Stripa gruva en timme från Ludvika

I fredags for jag till Guldsmedshyttan, det tar en dryg timme från Ludvika, mot Örebro. Där ligger Stripa gruva, lite off från samhället, liksom ovanför. Hit har Lindesbergs museum flyttat för ett drygt år sen, till nya lokaler i en av byggnaderna. Gruvan övergavs 1977 då brytningen av järnmalm avslutades. Men till skillnad från andra gruvor, Grängesberg t ex, så finns allt kvar här! Ett fantastiskt anrikningsverk med all maskinell utrustning står kvar och verket lär fungera dessutom. Om man trycker på en knapp nånstans så lär allt sätta igång!

Jag gick runt i flera timmar med Ing-Marie Tarkanen-Nilsson, som är museiintentenden number one på Stripa. Och namnet Stripa?? Jo, det kommer sig av att järnmalmen var ovanligt stripig, alldeles randig och med lite olika färg: omagnetisk kvartsrandig blodstensmalm, hematit. Man ser tydligt i ytmönstret på det polerade malmstycket på bilden ovan hur berget har veckat sig den gången för miljarder år sen, en smälta av olika ämnen, det är svindlande perspektiv. Men i gruvan bröts också svartmalm – magnetit. Redan kring 1440 finns belägg för gruvbrytning. Sen 2006 är Stripa gruva ett byggnadsminne, ja ett industriminne, och det är den enda bevarade kompletta järnmalmsgruvan i sitt slag. Området är stort, ca 70 hektar och man kan gå en vandringsled runt gruvans äldre delar med många öppna gruvhål och ett spännande område med tunnor fyllda med olika typer av järnmalm. De håller på att vittra ner, bort och det gör det hela särskilt intressant tycker jag. Där var det roligt att gå runt och bara titta. Och det låg annat i buskarna också, allt möjligt gammalt roligt bråte från gruvtiden.

Laven! Vi klättrade upp i den, ända upp till toppen, på en stege sista biten. Sen stod vi uppe på taket och spanade ut över nejden. Över sjön, bort mot Stråssa gruva som syntes väl längs skogskanten. Ni ser Stråssa till vänster på bilden ovan, laven sticker upp och gråmullen syns. Ja, berget av gråmullen nedanför laven här på Stripa är resterna av anrikningen. Järnmalmen har gått till masugnen och gråberget är kvar i form av mull. Ja, så här nära Bergslagen kommer man knappast!

Läs mer om Lindesbergs museum och Stripa gruva:  här.  

 

Sicket debakel!

Kan bara inte låta bli! Måste med några ord kommentera det pågående politiska debaklet  – ja, vad ska man annars kalla det? Följande rader av Tage Danielsson dök upp på en sparad lapp i min ena bostad (där det vimlar av sparade lappar med ord på för övrigt….jag får vara väldigt glad om jag ser dem när jag behöver dem).  Jag gillar Tage och hans underfundiga verser, denna beskriver rätt bra en stämning som finns just nu:

 “För den trötta samhällskroppen,
vore kanske bästa boten
ifall tankarna från toppen
kom från roten”

Även orden från roten vore bästa boten. Lyssna alltså på rötterna, gräsrötterna! Ni däruppe i toppen.  Ja, det var bara det jag ville säga idag.

Var det bättre förr?

Hur ofta får man inte höra att det minsann var mycket bättre förr?? Ja, jag har då hört det många gånger. Och jag har även hört mig själv säga det, jo faktiskt. Om jag nu ska rannsaka mig själv lite. När jag själv säger det så tänker jag på 50-talet, då jag var barn och då allting var så himla bra. Eller tänker jag på 60-talet då jag var tonåring och då allting var nästan lika bra. Sen dess har inget blivit bättre…eller har det? Jooo….men det beror ju på vad man menar förstås.

Den här frågan har i alla fall sysselsatt Vallbyprojektet och den har resulterat i en liten bok med elva livsberättelser. Man ville undersöka hur det egentligen förhöll sig, var det bättre förr eller inte. Elva personer har berättat, antingen själva eller i intervjuer och åldrarna är spridda mellan 54 och 98 år.

Jag läser om Lisa, född 1922 på Linnégatan i Stockholm. Hennes mamma Tekla Eugenia ville inte ha henne utan sålde henne (!?) för tusen kronor till en familj som var villig att ta emot henne. Den nya pappan var ladugårdsförman på Önsta gods i Upplands Bro utanför Stockholm, mamman var mjölkerska, de bodde i en statarlänga. (Men…hur hade de tusen kr att betala för ett barn? Hmm…). Nå, någon direkt kärlek fanns inte i det nya hemmet. Lisa fick veta att hon var fosterbarn först i vuxen ålder. När hon då sökte sin biologiska mor svarade denna att det var oförskämt och fräckt att ta kontakt. Lisa har levt med en tagg i sitt hjärta men hon stod ut, gifte sig och bildade familj, kände lycka, hade det bra och bor nu i Vallby, Västerås. För Lisa var det inte bättre förr, det blev tvärtom bättre på gamla dar.

Sen läser jag om Fritz, född 1915 i Kattbo utanför Hallstahammar, femte barnet av nio syskon. Han bodde i en dragig stuga på två rum och kök. Han körde häst och arbetade i skogen som tolvåring. När han var fjorton blev han dräng hos en bonde. Som äldre fick han jobb på ASEA i Västerås, då blev livet gott. Och om livet säger Fritz lakoniskt: ”Det är ju bara så att man ska klara av det.”.

Den fina boken kostar 100 kr och köpes direkt från Vallbyprojektet, Marie-Louise Larsson Wallén i Västerås, tfn 021-35 82 55. Eller mejla till: vallbyprojektet@mimer.nu 

 

Högt ovanför Ludvika

Här uppe på berget ligger mitt skafferi, här plockar jag först blåbär i juli, sen hallon i augusti och sist lingon nu i september. Jag pratar om Ställviksberget för er som inte vet. Det är det höga berget som ligger vid Väsman strax efter utfarten från stan på vägen mot Grangärde. Jag var där med lingonhinken både i lördags och söndags, jag gick däruppe i flera timmar och lät klockan ticka bäst den ville. Tankarna fick flyga och fara bäst de ville också. Och höjer man på huvet lite så ser man Ludvika därnere vid Väsman. På berget kliver man runt bland rester av gruvhål, de finns överallt. Och mellan gruvhålen mötte jag i söndags en ovanligt färggrann stubbe! Oj! Jag tvärnitade. En sån färgsprakande höstsstubbe kräver en bild. Visst ser det nästan lite giftigt ut? Hösten är stark!

Måste orda lite om gruvhålen också. Det är gamla gruvhål, en del vattenfyllda, andra fyllda med sten, jord, mossa. Runt hålen ligger travar av sten, skravelsten, varp. Det är lite stenbrottskänsla, stenbrott såg jag i Blekinge när jag bodde där, men här var det fråga om en jakt på järn och kanske även koppar och andra mineral. Vem har varit här och hackat, grävt och eldat? Det måste ha skett nån gång på 1500-talet när Gustav Vasas män anlade det första kronoägda bruket nere vid Ludvika ström, vid foten av berget. Eller kanske på 1600-talet när bruket var igång och behovet av mer järnmalm pressade på ett sökande. Här längs Väsmans strand ligger Ivikens urgamla gruvhål, ja i alla fall från 1400-talet. Och uppåt Norrvik ligger några av de äldsta gruvorna vi har, medeltida vågar jag påstå. I närheten av Ställviksberget ligger Ickorbotten, Källbotten, Håksberg – alla gruvor under lång tid. Håksberg öppnar snart igen förresten. Snart är gruvorna åter igång runt Ludvika, tro’t eller ej!

Här ett tips om några gruvor i Bergslagen:  www.bergsbruk.se

 

Höstdagjämning och Polhems Stjärnsund

I fredags var det höstdagjämning och jag for till Stjärnsund och Husbyringens kansli för att träffa Gunhild Roos, lämna två kartonger Järnladies och en massa dokument om Husby socken, som jag hittat i mina pappershögar. Jag levererade även böcker till Bokia Hedemora, nu finns Järnladies där också!

Stjärnsund bjöd på sensommarsol, värme, några påträngande getingar och ett gäng motorcyklister av äldre årgång som mumsade på matsäck vid dammen. Annars var där ganska stilla….Husbyringens kansli ligger i det äldsta huset, ett brukskontor från 1764, Polhemsmuseet ligger i den gamla prästgården från 1765. Dit gick vi, Gunhild och jag, sen vi druckit en kopp kaffe på Brukskontoret och pratat lite om gemensamma intressen, bland annat Järnrutten, www.jarnrutten.se. Vi tittade på sommarutställningen om Svensk Hemslöjds produktionsväveri, som låg i Stjärnsund från 1950 till 1955 och med en ateljé fram till 1964. Det handlade mycket om nyskapande verksamhet, man vävde möbeltyger på breda vävstolar. Skatteskrapan på söder beställde inredningstyger, SJ beställde till sina restaurangvagnar. Det var verkligen intressant!

Christoffer Polhem kallades för ”mekanikens fader”. Han var en uppfinnare och konstruktör av rang. När jag jobbade på Marinmuseum i Karlskrona fanns Polhemsdockan på gamla örlogsvarvet. När jag kom hit till Ekomuseum fanns Polhemshjulet i Norberg och hans stånggångar, vändkryss och pumpar finns både i Ludvika och Norberg. Polhemslåset är vida berömt.  Han grundade Stjärnsund kring 1700 för sin mekaniska industri. Det är endast tillverkningen av Stjernsundsuren som finns kvar idag.

Polhems hustru Maria Hoffman har ett eget kapitel i Järnladies. Hon var en sjusärdeles strong kvinna, en strateg som framgångsrikt höll ordning på hus, hem och man och som mycket medvetet även lyckades gifta bort alla sina döttrar med fina herrar. Det var en ren investering. Så gick det till på den tiden.

Landskapsmöte i Uppsala med Namsa

 Namsa (Naturhistoriska museers samarbetsorganisation) har haft höstmöte i Uppsala i två dagar (månd + tisd) med temat ”Människan och landskapet” som handlade hur vi kan kommunicera ett helhetsperspektiv på natur och kultur. Jag hängde på eftersom Namsamöten alltid ger väldigt mycket så kallad ”input”. Föredrag första dan med mingel och middag på Biotopia på kvällen. Det var trevligt! Ja, det förstår vem som helst.

Vi satt i orangeriet i Linnéträdgården och lyssnade på kloka ord först. Ewa Bergdahl höll ett intressant föredrag. Hon var Ekomuseums chef på 1990-talet och är idag chef för den publika avdelningen på Naturhistoriska Riksmuseet. Hon förklarade det här med Europeiska Landskapskonventionen på ett bra sätt. Det handlar om skydd, förvaltning och planering.  Den kan ses som en riktning, en vision och är vad människan själv vill definiera, till exempel urbana landskap, vildmark eller glesbygd eller var man nu hör hemma. Allt hör till och syftet är att skapa en långsiktig balans av naturresurserna med människan i fokus. Ja, jag kunde plötsligt förstå innebörden! Det är inte helt lätt tycker jag. Vill gärna få en bild i skallen om jag riktigt ska förstå. Sverige har antagit Landskapskonventionen, ratificierat den. Tror jag. Ewa gick igenom företeelser som hänger ihop med landskapstanken och hur man kommunicerar den, som interpretation: hur man kan förmedla kunskap genom deltagande och erfarenhetsutbyte och biosfärområden, som vi har ett antal av i Sverige nu: bio = liv, sfär = klot, ja ”livet på klotet”. Det begriper man! Ska vi försöka bli ett biosfärområde i Bergslagen? Det fd ekomuseet i Kristianstad, Vattenriket, har blivit ett sådant, bara som exempel.

Ja, allt som sades under dagen hade faktiskt en direkt beröring med ekomuseitanken, där ledorden är just: Människa-Miljö-Landskap. Jag tänkte att kanske Ekomuseum Bergslagen äntligen platsar i tiden? Och då menar jag så där som en smäck – att tiden är  inne. Tiden verkar faktiskt ha kommit ikapp om ni förstår. Om dag två imorrn.

Styrelsemöte i Bråfors bergsmansby

I fredags samlades vi i Brategården i Bråfors bergsmanby som ligger på gränsen mellan Dalarna och Västmanland utanför Fagersta men i Norbergs kommun. Det var höstens första styrelsemöte och vi har delvis en ny styrelse, bra uppslutning, tolv personer.  Margareta Brate serverade förmiddagskaffe med smörgås och kaka i köket i det hus som är ett museum. Erik Brate berättade om gården, den har en intressant historia och är byggd intill en bergsmanshytta. Masugnen användes till strax efter sekelskiftet 1900. De allra första resterna av hyttan är ganska nyligen daterade med C14, det gjordes efter ett grävningsarbete och det framkom att hyttan fanns redan i mitten av 1200-talet. Man får nästan svindel! Och Erik Brate är sjätte generationen som ägare till gården, rätt ovanligt. Hans gård har blivit kulturreservat, invigningen skedde i juni 2007. Det är ca 80 hektar som ingår och hela reservatet finns på hans marker. Åkermark och ängar för nötkreatur som betar arrenderas ut numera men något har Erik Brate kvar själv för en mindre fårbesättning på ca 40 djur som familjen själva sköter om. De har också vallhundar på besök ibland, som tränas i att valla får. Det är en fantastisk miljö att komma till, som att kliva in i en historiebok. Det känns lite uråldrigt här, inte precis nutid, nej här råder en annan tid. Det här är ett helt unikt besöksmål! Kom ihåg det, ni som inte varit här. Jag har bloggat om gården förut, läs mer här:  www.brategarden.se.

Sammanträdet höll vi sen en trappa upp i den vackra namnsdagssalen som målades och gjordes fin 1790 och sen förblev så. Det var denna sal som konstnären Fanny Brate målade av i ”Namnsdag” som finns på Nationalmuseum i Stockholm.

Järnladies till Adlibris

Nu minsann har ett fett bokpaket gått iväg till Adlibris, var just på posten med det, tungt som attan. Med Järnladies for även de båda guideböckerna så snart kan ni köpa samtliga tre böcker där. Det är en utmärkt lösning!

Det är alltså dessa böcker det handlar om:
Järnladies – från arvtagerskan till kolarhustrun
Guideböckerna ”Om järn och människor” och den engelska versionen ”Of Man and Iron”.

Samtliga tre böcker finns även att köpa på Globes bokhandel i Ludvika, på Bokhandeln i Hallstahammar, på Dalarnas museum och Västmanlands läns museum samt på flera platser i Ekomuseum Bergslagen som turistbyråerna till exempel. Och förstås direkt från kansliet.

Järnladies är lite mer spridd än de övriga två, den säljs även på Polhemsmuseet i Stjärnsund (Husbyringen) och snart också på Bokia Hedemora. Länsmuseet Gävleborg har också köpt in några exemplar för försäljning men vi får nog själva sälja in den i Järnriket som det ser ut. Men nu har vi den ju på Adlibris och det underlättar väldeliga. Så idag känner jag mig helnöjd. Det är nämligen lite olika med den saken.