Författararkiv: Christina Lindeqvist

Ja, nu ska det visst vara husbil…

Vi som läser DN på helgerna, vi kunde läsa den 3 juni att husbilen kör om husvagnen. Det är 40-talisterna som styr marknaden och de som nu går i pension vill ha en husbil. Några byter till och med in sina båtar. Det händer alltså nåt med turistmarknaden nu. 40-talisterna är många som vi vet och de som köper husbil är både resvana och språkkunniga, men de vill inte köra runt i Europa, nejnej….de vill köra runt i Sverige, landet de inte känner. Det sista har jag hört från en säker källa på annat håll. Den källan pratade också om husbilstrenden. Den finns verkligen, flera har märkt av den. Husbilsfolket vill se nåt nytt och då är Sverige det blanka, vita bladet – landet som ligger nära, men ändå så okänt, som bara väntar på att upptäckas.

Som ni förstår, får jag genast syner! Husbilarna far kors och tvärs i Sverige, in och ut i Norge och Finland, över bron till Danmark, ner till Nordtyskland för bunkring och uppåt igen. Det här kan bli intressant. Karavaner av husbilar med 40-talister kommer ångande från lite varstans hit till Bergslagen, nyfiket spanande efter udda upplevelser för vad kan väl finnas här att upptäcka? Ett nytt rörligt, fritt och självständigt resande närmar sig med stor bestämdhet, en ny attityd till resandet ingår också. Vad vill husbilsfolket? Vi sitter här och skapar diverse paket för tänkta tillresande….vi tror att vi vet: de vill ha färdiga paket. Många vill nog det men glömmer man inte nåt? Vill de inte skapa själva, dessa fria självständiga resande? Det verkar ju vara mer åt det hållet tycker då jag. Ska vi fixa enkla vackra ställplatser bredvid hyttorna istället? De har cyklar, moppar eller motorcyklar med sig i bilarna, kanske även kanoter eller kajaker. Och mat har de med sig. Då vill de ha stigar, leder, cykelvägar och vattendrag, vacker natur, intressanta platser, möjligen mumsiga sommarfik och lokalt gott hantverk. Samt en och annan unik upplevelse på ett besöksmål som en vild krydda i naturlandskapet, som för inte så länge sen var ett industrilandskap. De vill möta lokalbefolkningen, byta berättelser, prata om livet, jämföra, se och lära – få något med sig hem. Det är vad jag tror. Att tro eller ställa frågor är för övrigt ingen konst alls – men att hitta svaren…

En invandrargrupp från ABF besökte kansliet

Lämna ett svar

Det var glada människor som kom på besök precis före långhelgen. De kom från ABF med sin lärare Ulla Carlsson från Malingsbo i södra Smedjebacken. Hon sitter för övrigt med i Ekorådet och är en ideell kraft för några besöksmål i Smedjebacken och dessutom är hon nu även engagerad i vår geoförening i Riddarhyttan. Jag bjöd på kaffe och toscakaka. Kakan gjorde succé, den bakas av Gammelgårdens Catering och alla ville ha receptet. Den är god och lite söt så där som honungskakor kan vara i Medelhavsländerna. Meningen med deras besök var att jag skulle berätta lite om Ekomuseum Bergslagen. Till hösten kommer några av dem i en kurs att eventuellt jobba med översättning av texter från Ekomuseums guidebok och hemsida till arabiska t ex. Det blir ju hur fint som helst för vi vill ju ha information på många språk förstås.

Efter kaffet gick vi runt på Gammelgården, jag hade fått låna nycklar. Vi gick runt i den gamla bergsmansgården och den intresserade dem mycket, mer än vad jag trodde. De kände igen sig, jämförde med sina hemländer och egna minnen dök upp. Det var inte så länge sen som vi lagade mat över öppen eld, tände en oljelampa för att få lite ljus, hade sängen i köket och sov ihop hela familjen. Just ett sånt enkelt liv som vi delat med de flesta andra världen över. Vi är alla så lika. Vi har samma behov, spelar ingen roll varifrån vi kommer. Det var ett ovanligt roligt besök. Vi hann med en tur genom gruvmuseet också…flera gruvor i Ludvika kommer att öppna inom några år. Då kommer det att finnas jobb, sa vi.

Blixt och dunder!

Lämna ett svar

Åska och ösregn över Marnässkogen och Gammelgården i Ludvika, fast det syns inte på bilden så väl. dock ser man att gräset är lika grönt som i Jämtland. Foto ChL.

Åska och ösregn över Marnässkogen och Gammelgården i Ludvika, fast det syns inte på bilden, dock ser man att gräset är lika grönt som i Jämtland. Foto ChL.

Det har varit tyst här på bloggen ett tag nu. Jag har varit ledig hela långhelgen och arbetat i en trädgård i Jämtland. Att få den i ordning tog hela långhelgen, gräset växer så det knakar uppåt norr. Kan bero på ljuset…kan bero på allt regn som faller. Växer gör det rejält och knallgrönt är det. Idag första vardagen for jag tillbaka till Ludvika igen. Och här i Ludvika blev jag mottagen med ett pampigt åskväder, hann precis packa ur bilen och bära upp allt i lägenheten. Luften var fullständigt tryckande, 30 graders värme, en bastu. Då bröt det lös, det är verkligen mäktigt med blixtar och med åskan som rullade över skogen. Pang och bom! Allt hukade, så även jag.

Imorse gick boken Järnladies iväg till tryckeriet kan jag meddela. Jenny och jag har arbetat under helgen med det sista – trots ledighet, det går alltid att klämma in lite arbete i alla fall. Vi tror inte att det finns några fel nu, vi har gått igenom allt, precis allt. Nu är det gjort och nu finns ingen återvändo. Boken ska levereras i början på juli, jag har sagt det flera gånger, kanske blir det lite tjatigt…? Nåja, den kommer den 4 juli. Vi har boksläpp den 5 juli. Min ambition är att själv baka Elsas supergoda Tangotårta till den dan, ett par stycken i alla fall, jag vill ju gärna prova.

Örjan Hamrin minns Trångfors kraftverk…

Lämna ett svar

Överst Olle Lindkvist i Trångfors kraftverk. Undre bilden Örjan Hamrin som föreläser om guideteknik och interpretation i Fagersta i mars 2011 då vi körde en guidekurs ihop med Fagersta turism. Foto ChL.

Örjan Hamrin byggde upp Ekomuseum Bergslagen åren 1986-90 innan han återgick till sitt arbete på Dalarnas museum. På den tiden låg kansliet i Fagersta. Örjan mindes när han läste mina blogginlägg om Trångfors förra veckan. Minnet kom in som en lång kommentar men det var så roligt att läsa att jag även lyfter upp det som ett eget inlägg. Örjan har mycket att berätta!

”När jag ser bilderna och där Olle Lindkvist är med kommer jag ihåg ett besök på Trångfors kraftverk bland nio olika miljöer inom ekomuseet. Det var på en minst sagt prestigebelagd rundresa för en hård granskning av Ekomuseum Bergslagen med juryn för Museum of the Year. Detta var sista veckan i oktober 1988 och det var svinkallt. Ordföranden i juryn, den kände museologen Kenneth Hudson, var med ”in person”. Alla övriga museer som visades upp i Sverige för juryn denna höstvecka hade ju inomhusverksamhet och idealiska förhållanden. Tur var trots allt att snön väntade till dagen efteråt. Sen glömde vi detta mer eller mindre. Så när vi under våren 1989 blev inbjudna till en vinstceremoni i Basel, beslutade museets styrelse att detta fick bero. Vi hade absolut inga pengar för att åka dit och dessutom var vi övertygade om att vi inte heller bland 80 kandiderade museer från hela världen skulle ha någon chans. Så får vi ett telegram från Basel två dagar före prisutdelningen. Där stod att vi omedelbart måste boka biljett till Basel och vi var uppsatta på kandidatlistan över vinnare! Det blev stort tumult att boka flygbiljett och vet inte hur vi fick fram den. Men jag landade i Basel på natten innan prisutdelningen. Jag var helt oförberedd och visste inte om att Basels flygplats hade tre olika länders utgångar och steg därför av fel och hamnade i Frankrike. Hela tävlingsorganisationen efterlyste den försvunna museimannen och han spårades efter någon timme upp och fick med poliseskort lotsas tillbaka genom tullen och hamnade slutligen rätt. Sedan hade resväskan farit fel och jag måste köpa tandborste på flygplatsen. Hade därför inga andra kläder vid ceremonin än de jag reste i och till min förskräckelse blev jag framropad inför ”slutstriden”. Med andra ord gjorde jag mitt bästa att få Ekomuseum Bergslagen att bli dagens verkliga ”outsider”. Jag förstod att jag var ”kusinen från landet” bland alla i högtidsdräkter klädda vinnarkandidater – och den iskalla juryresan genom ekomuseet till trots – så blev vi 2:a som nytt museum 1989 i världen vid ceremonin (!). Detta blev nog dessutom Ekomuseum Bergslagens verkliga genombrott utanför Sverige och museet har ju uppmärksammats internationellt sedan dess många gånger. Detta blev min association när jag såg blogginlägget från Trångfors kraftverk. I Trångfors smedja har jag varit många gånger men i kraftstationen har jag inte varit sedan den kalla resan i oktober 1988…”

Tjänstemannamöte på kansliet i Ludvika

Lämna ett svar

Tjänstemannamöte 26 maj på Ekomuseums kansli. Fr vä sitter Kerstin Hed, Ludvika kn, Alf Jonsson från Hallstahammar kn, Ing-Marie Pettersson Jensen och Ulf Öhman från Norbergs kn, Anna Falkengren från Smedjebackens kn samt Gigi Karlestedt från Ludvika kn. Jag själv finns bakom kameran.

Det har visserligen gått några dagar sen tjänstemannamötet, det var i torsdags 26 maj förra veckan och idag är det redan måndag. Jag var ledig i fredags, jag skulle till Stockholm över helgen och då blev det inget skrivet här på bloggen förstås. Knappt ens på Facebook, fast det är lite enklare, där lägger man ju bara in en mening då och då, liksom för att bekräfta sin existens eller puffa för en aktivitet. Hur som helst så hade vi ett tjänstemannamöte kl 14 på kansliet på Ludvika Gammelgård i torsdags. Det var bra att vi fick till ett möte. Jag krånglade nämligen till det denna vår då jag fick för mig att bjuda in tjänstemännen till en aktivitet istället: Geodagen i Riddarhyttan. Men det var ingen bra idé. Dels skulle det ta en hel dag för dem och dels skulle det just inte bli tid för nåt möte oss emellan. Jag tänkte fel. Nu hade vi ett vanligt möte och det tar ca 2 timmar och då hinner vi med kaffe och småprat också.

Jag brukar informera om allt vad jag gör, vi har en dagordning. Denna gång blev det samtal om vår bokutgivning, de tog med sig guideböcker, både svenska och engelska och sen även sommarfoldrar. Det blev en del om sommaraktiviteter och andra händelser i Ekomuseum. Vi pratade även om Bergslagssatsningen Kultur och Turism och det fokus på entreprenörskap som man ska arbeta med de kommande tre åren, den tredje fasen. Turistindustrin ska stå i centrum. Vi diskuterade även Järnrutten som jag hävdar starkt. Den ska fortsätta vara en gratistjänst för alla småttingar i Bergslagens undre lager, rutten omfattar idag tre nätverk. Det finns ett fjärde söder om oss, Bergsmän och Bruksfolk. Det finns även en rad intressanta arbetslivsmuseer i nätverken, som utgör egna nätverk. De här nätverken är attraktiva för besökare, det är dessa nätverk i botten som är identitetsskapande och ger ett mervärde till resor runt i Bergslagen och eftersom de bygger på ideellt arbete måste de tillåtas få leva ett eget liv parallellt med stora lukrativa affärsmässiga nätverk. De behöver egen luft att andas. Kvävningsrisken är annars stor.

Kraftfullt i Trångfors

2 svar

Kraftverk är nåt speciellt, kraft är ju bara nödvändigt. När vi hade vårt Bergslagsting i höstas på Ludvika Gammelgård på temat ”Kraft & Energi” och Per Stymne berättade om kraftverkens arkitektur och den boom som uppstod när elektriciteten uppfunnits och man började sprida användningen av el – då blev det plötsligt mycket spännande. Det var i slutet på 1800-talet, det är bara dryga 100 år sen och lite till! Då byggdes mycket vackra arkitektritade vattenkraftverk. Dessa blev avgörande för samhällsbygget, för välstånd och utveckling – klart man kostade på dem skönhet också. Trångfors vattenkraftverk byggdes 1898-99 i rött tegel med vackra detaljer. ASEA, Allmänna Svenska Elektriska Aktiebolaget, i Västerås byggde de sex turbinerna med 400 hk effekt per styck och fick Grand Prix guldmedalj på den internationella industriutställningen i Paris år 1900. Trångfors kraftstation försåg ASEA i Västerås med elkraft. Det var en stark tid för Sverige. Kanske är det just det som fascinerar? Den svenska industrins begynnelse, den tid då det moderna Sverige tog riktig fart. Och den starten skedde till stor del just här längs Strömsholms kanal som betytt så mycket för svensk järnexport under lång tid, det var innan järnvägen tog över. Då hade järnexporten gått via vattenlederna ner till Mälaren i flera 100 år redan. Det är ingen slump att industrin utvecklades längs Kolbäcksån och Strömsholms kanal, det ena gav det andra, det är så det går till.

Trångfors kraftverk drevs stadigt och stabilt utan större problem i hela 90 år ända fram till 1990, därefter blev det ett museikraftverk med intakt interiör. Svedvi Berg hembygdsförening fick ta över och tar emot bokade besök. Föreningen håller till på Skantzen runt Kanalmuseet och Mekanikus längre ner längs kanalen och de värnar starkt den miljö som uppstått vid kraftverksbygget. En dammanläggning har skapat en stor vattenspegel vid vars kant kraftverket ligger. Rivs dammen så blir ån blott en rännil och kraftverket kommer mer eller mindre att hänga högt upp på kanten – man kan ju leka med tanken, det kommer inte att se klokt ut. Men en damm kräver underhåll och idag finns inte längre något behov av fördämningen. Ja, då börjar problemen. Då är det annat som avgör: skönhetsvärdet, rekreationsvärdet, det historiska värdet….det kan bli en antikvarisk fråga. Hela anläggningen är välbyggd, kanter är stabilt stensatta, mycket arbete är nedlagt för något som inte behövs idag. Vem ska betala för att vattenspegeln ska få vara kvar? Det finns diskussioner och det får man förstå. Det är värt att åka hit och se med egna ögon.

Trångfors kraftverk finns beskrivet på Tekniska museets hemsida här
Svedvi Berg hembygdsförening har också en hemsida här.

Ekorådsmöte i Trångfors smedja

Lämna ett svar

I måndags den 23 maj hade vi för ovanlighetens skull ett Ekorådsmöte med lunch. Det var sista träffen före sommaren. Vi förlägger alltid våra möten utanför sommarsäsongen för på sommaren har inga ideella människor tid att hålla möten, då jobbar man hemma i trädgårdarna, på landställen och på besöksmålen. Jag tog både fika och mat med mig från Gammelgårdens Catering, som gör suveränt goda små lunchpaket. Det är ett fasligt packande i bilen när jag ska iväg, termosar och mackor och i detta fall även mat svajar runt i baksätet. Jag hade sällskap i bilen i måndags. Anna-Karin Andersson kom ner från finnmarksbyn Kullen norr om Grangärde och liftade med mig. Det går fort att köra de 10 milen med sällskap. Va? Är vi redan framme?? sa vi.

Vi höll möte i smedjans labbit, det var det rum där smederna kunde vila lite mellan sina skift. Föreningen jobbar i smedjan med att rusta upp den och det arbetet sker sen åratal tillbaka varje måndag mellan 8-12 utom mitt i vintern. Nytt vattenhjul har de byggt efter den gamla som förlaga, och de har byggt vattenrännan från kanalen, som förser hjulet med vattenkraft. Hjulet driver den extremt tunga mumblingshammaren på 7-8 ton! Det är inte klokt att det går. Men så funkade det då i järnindustrin! De har även restaurerat härden där tackjärnet smälts till en järndeg och allt ska provköras i sommar. Det är ett storartat arbete som de här kraftkarlarna har utfört.

Och apropå kraft så gick vi den vandringsled som går runt forsen och dammarna. På andra sidan forsen ligger Trångfors gamla museikraftstation från 1899 som var igång till 1990 och sen finns även en ny kraftstation under jord. Olle Lindkvist från Trångfors smedja gick med oss och öppnade upp den gamla kraftstationen, där var allt kvar. Snyggt. Hela anläggningen med kraftkanal, dammar och vattenspeglar… vilken skatt de har! Det är Svedvi Bergs hembygdsförening som ägnar tid åt kraftstationen. Olle Lindkvist är med där också. Jag skriver om det i nästa inlägg, jag bara måste!

Engelska guideboken ”Of man and iron” här

3 svar

I torsdags eftermiddag förra veckan kom leveransen till kansliet med en liten skåpbil och en hygglig karl som bar in rubbet. Det är jättetunga kartonger och jag mäktade inte med att bära in dem själv. Det fick bli en specialtransport och den kom precis i tid så att jag kunde ta med en bok till årsstämman på fredan och visa upp. Det känns så otroligt bra att vi nått hit nu, att vi har en guidebok på engelska. Vår svenska guidebok som kom förra sommaren heter Om järn och människor och nu är den översatt till engelska med titeln Of man and iron. Det är väldigt roligt att kunna erbjuda den till utländska besökare.

Den som gjort översättningen har gjort ett kanonjobb. Det är Mikaela Hincks, www.sweettranslations.se som gnott med texterna under vintern och med den äran. Det är nämligen inga lätta texter att översätta eftersom de innehåller så mycket speciella ord och förklaringar i samband med järnframställning, ja hela järnindustrin vimlar av svåra uttryck. Det är mycket text av teknisk natur som kräver en hel del av sin översättare. Jenny Findahl, www.snowtrail.se som gjorde den svenska guideboken hade redan formen klar, men all text skulle ju passas in och tack vare att gott samarbete mellan de båda så gick det som smort. Engelsk text tar mer plats än motsvarande svensk text och det kan det bli knepigt att få ihop det, det är en fråga om anpassning och ordsnickeri på hög nivå.

Idag har jag levererat svenska och engelska guideböcker till Ludvika turism och de kommer även att sälja den i turistbyrån i Smedjebacken, som öppnar snart för sommarsäsongen. Sen har jag även levererat till Globes bokhandel här i Ludvika, de är duktiga på att sälja böcker. Så nu inleds försäljningsperioden, det blir till att fara runt i och omkring Ekomuseum med böcker i bilen. Priset är 150 kr per bok och vi säljer dem även från kansliet. Det går bra att beställa, jag skickar med post och lägger på portot, lätt som en plätt!

Årsstämma på Karlsg 2 i Västerås

Lämna ett svar

Ekomuseum hade sin årsstämma i fredags och vi höll till på Västmanlands läns museum på Karlsg 2 i Västerås, ett gigantiskt hus, ASEAS gamla mekaniska verkstad, Mimerverkstan, ritad av dåvarande statsarkitekt Erik Hahr i början på förra seklet. Huset är mer än 200 m långt, jättefönster, original än idag. Det är ett underbart hus! Detta är en kulturell mötesplats mitt i stan som borde vinna priser tycker jag. Det finns ytterligare yta att ta till och man har lysande idéer om framtida utställningar där med intressanta kopplingar till Bergslagen. Det är bara att hålla tummarna att det blir så. Man har tänkt till när det här skapades i den gamla industrimiljön, det är skönt att vara här med Konsthallen åt ena hållet och Länsmuseet åt det andra, en passage och ett kulturtorg i mitten med reception, museishop och fint café med mat. Jag har bloggat om det förut, det är så suveränt bra. Ca 25 personer var närvarande på stämman. Den avverkade vi i laga ordning, snabbt och effektivt.

Sen blev det rundvandring och lunch. Museichefen Carl-Magnus Gagge berättade om processen med flytten hit, jätteintressant att höra hur man tänkte och agerade, alla förstudier och analyser som genomfördes. Men så blev resultatet bra också. Bitr länsmuseichef Lina Gatte Redin visade utställningarna och det var inga utställningar av det slaget som vi är vana vid – föremål på rad i montrar med texter. Nej, det här museet griper sig an dagens samhälle, vill vara en röst i nuet, och man har jobbat med graffitti, ett stort projekt som just genomförts och lockat nya målgrupper hit. Människor tillåts bidra till museets innehåll i olika projekt, det skapas i samverkan med publiken, med skolorna. Länsmuseet känns mycket modernt. Och vi blev glada av vad vi såg. Det är inte alltid man blir glad på ett museum. Jag vet efter alla år på två stora statliga museikolosser. Jag blir ofta låg av tristessen och tystnaden, av den smått heliga tunga stämningen som ligger i luften. Tung kultur, tunga hierarkier, sega strukturer. Det här museet har en befriande lätt stämning, en tillåtande atmosfär, högt i tak. Kan man bli annat än glad i den höga luften??

Ni som har ärenden till Västerås – missa inte att glida in på Karlsg 2, det är så enkelt, man bara ramlar in direkt från gatan liksom. Det ligger på bra avstånd från station om ni ska vänta länge på tåg. Caféet är prima.

Läs om graffittiprojektet i nya årsboken Blackbook Västmanland på hemsidan här!

Nu har jag åkt dit med besked! Ekomuseum också.

Lämna ett svar

Det gäller förstås Facebook. Både Ekomuseum och jag själv har gått med och nu är lavinen igång och kan inte stoppas. Känner mig vinglig minst sagt, men kommer tid så kommer råd. Det började igår eftermiddag. Helt plötsligt kom min chef och ordförande Ingvar Henriksson in på kansliet på Ludvika Gammelgård, där vi hyr in oss – ja ni vet! Och han sa: nu är Ekomuseum med i Facebook!! Vaba???? Där vill jag inte vara. Jodå, sa han. Nu ska du gå med också. Ska jag??? Jaså, hm – ska jag…. Gå in på Facebook sa han. Jag är ju den lydiga typen och hann liksom inte tänka mig för. Nånstans ville jag nog vara med…. Det gick på fem röda sekunder att registrera in mig, han hängde över axeln. Du gör si och du gör så, klicka här och klicka där. Jahapp, där var jag med bild och allt. Nu gällde det att jaga fatt på vänner också så att jag inte satt där ensam och spanade i en Facebookhörna, ni vet… panelhöneskräcken! Men det ordnade sig med den saken för det dök genast upp en jätteruta med alla möjliga människor och jag kände många i rutan. Jag klickade hej vilt runt omkring, det är ju lite stressigt det där med att skaffa vänner! Man ska ju helst ha 500 st att ståta med. Men jag fick tag på minst tio på direkten och sen fylldes det på så sakteliga efter hand märkte jag. Det lugnade mig lite. Allt det här är Ingvar Henrikssons fel! Eller förtjänst kanske? Ja, faktiskt!! Förtjänst är rätta ordet. Han ska sköta Ekomuseums Facebooksida, det har han lovat. Jag tror att han tycker det är rätt kul! Och jag ska sköta min sida.

Idag fick jag lift med honom ner till Västerås, vi skulle ha årsstämma på Västmanlands läns museum och jag var glad att jag slapp köra själv. Vi var ute i mycket god tid så vi stannade utanför Västerås i nya Erikslund och tog en kaffe. Ingvar är förtjust i bakelser… titta på bilden, det är hans assiett, inte min. Nu är stämman över och jag är åter hemma i Ludvika. En glad nyhet är att Ingvar valdes enhälligt av valberedningen till ordförande för Stiftelsen Ekomuseum Bergslagen i ytterligare fyra år, dvs fram till maj 2015. Det känns väldigt bra. Jag har bilder från stämman, det blir i nästa blogginlägg i helgen. Länsmuseet på Karlsg 2 är så fint!